Print Friendly

Carl Uggla; Med fonderna skulle LO ta över näringslivet

Av Redaktionen | 31 december 2004


2004


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Artikeln är hämtad ur en kommande bok om Staffan Burenstam Linder
med den preliminära titeln ”Den visionäre handlingsmänniskan”.
Med fonderna skulle
LO ta över näringslivet
l av Carl Uggla
LO: s löntagarfonder väckte socialisternas odelade entusiasm men påverkade
också dem som alltid söker kompromisser och uppgörelser. SAF och moderaterna
blev de som, till en början, ganska ensamma fick leda kampen för ett fortsatt
fritt näringsliv. Staffan Burenstam Linder kom att framstå som en av löntagarfondernas argaste kritiker.
”Jag anser att det här är ett steg i riktning mot en socialisering av det privata näringslivet.”
(LO: s utredningschefRudolfMeidner när han presenterade
sitt förslag om löntagarfonder den 27 augusti 1975)
”Utgångspunkten för all planering ska ske från löntagarnas, konsumenternas och samhällets intresse… Vi är
steg för steg på väg från ett utpräglat blandekonomiskt
samhälle där beslutanderätten över produktionsmedlen allt mer övergår till samhället och de anställda.”
(Yttrande av den socialdemokratiska partistyrelsen hösten
1975.)
”Kapitalismen och fria marknadskrafter är ingen lösning på våra ekonomiska problem… I stället måste de
lösas genom en vidgad planmässighet och ett ökat samhälls- och löntagarinflytande… Löntagarfonderna är ett
led i vår strävan att lägga produktionen i hela folkets
händer.”
(OlofPalme intervjuad av LO-tidningen i april1979.)
”Efter att under flera årtionden ha irrat omkring med
olika statssocialistiska ideer som saknat lockelse för folket har den socialdemokratiska ledningen nu morskat
upp sig med tron på den korporativa socialismen… Men
utan att kunna visa hur detta system skall fungera …
Varje steg från vision till konkretion avslöjar farligheterna. Vad vi bevittnar är inte kapitalismens kris utan
socialismens kris.”
(Staffan Burenstam Linder i riksdagen den 21 maj 1979)
fD lSvensk Tidskrift l2oo4, nr 61
Den förut iskallt analytiske Staffan Burenstam Linder (i
fortsättningen SBL) blev så emotionellt engagerad av löntagarfondsfrågan att han bytte strategi. Som nationalekonom, handelsminister, vice ordförande i moderaterna
och partiets talesman i näringspolitiska frågor var oppositionspolitikern SBL känd för att basera sin kritik på
mödosamt framtagna fakta. När löntagarfonderna fördes
upp på den politiska agendan framstod han alltmer som
marknadsekonomins försvarare i ideologiska termer. Inför
hotet om socialismens införande i Sverige utvecklades han
till en frustande demagog i PaJmes efterföljd
Det hela började 1971 då LO-kongressen tog initiativet till en utredning om hur löntagarna skulle få makten över företagens vinster. Rudolf Meidner fick uppdraget och lade på sensommaren 1975 fram något som
närmast betecknades som en debattskrift. Trots detta
och till Meidners egen förvåning kom snöbollen i rullning. Förslaget gick ut på att varje företag, alltså inte
bara börsbolagen utan också de små och medelstora,
skulle tvingas avsätta en viss del av vinsten till löntagarfonder. 20 procent angavs som riktlinje. Någon skatt
skulle inte utgå på summan. Pengarna avsågs användas
till köp av nyemitterade aktier. De vinstrikaste bolagen
skulle därför snabbast komma under statens kontroll.
Löntagarfonderna, som föreslogs vara centrala och
inte företagsvisa, avsågs använda sina vinstandelar till att
teckna aktier i respektive företag. Framtida utdelningar
skulle användas för att delta i fondemissioner. En viktig
faktor var att de enskilda fackföreningsmedlemmarna
inte kunde få ut några kontanta medel från fonderna.
Meidner hävdade att förslaget enbart avsåg att ge löntagarna del i den framtida kapitaltillväxten. Det kapital
som fanns i bolagen innan fondernas införande skulle
opåverkat förbli i de gamla aktieägarnas händer. Detta
vittnade om Meidnergruppens bristande kunskaper om
hur aktiemarknaden fungerar.
med skärpa. Rausings flyttade ut ur landet och tog sina
aktier med sig. De är i dag en av världens rikaste familjer. Staten förlorade kolossala skatteintäkter för att inte
tala om alla arbetstillfällen som försvann.
Bengt Nygren, ”Bukettens” skapare, ville inte leva i en
korporativistisk stat. Ekonomijournalister hade döpt hans
skapelse till ”blommornas IKEA”. Den 9 maj 1979 förklarade Bengt Nygren för tidningen Folket att han inte ville att
facket skulle ta över det han byggt upp under 20 års tid.
”Jag räknade ut att jag inom fyra år skulle vara minoritetsägare i mitt eget företag om Meidnerförslaget
genomfördes”, sade han till författaren Bengt Ericson i
”De nya utvandrarna” 1984. ”Jag skulle få betala 2 miljoner kronor per år plus förmögenhetsskatt på en halv
miljon för nöjet att få se min skapelse tas ifrån mig.”
konstaterade han. Bengt Nygren sålde därför sitt bolag
Aktiekurserna bestäms av förväntningar om framtida utdelningar. Eftersom företagen i Meidnersystemet
tvingades avstå från en del av vinsten minskade deras
möjligheter att betala utdelning till aktieägarna. Samtidigt skulle en del av denna fördelas också på de nyutgivna löntagarfondaktier som (tvångs-) emitterats utan
att företaget fått in något nytt kapital. Alltså skulle utdelningen per aktie bli lägre än den blivit utan löntagarfondssystemet med sjunkande kurser som följd. Hur
kunde, i den situationen, de gamla aktieägarna vara
intresserade av att investera nytt
kapital i sina respektive bolag? I dag gäller mer än någonsin
och flyttade ur landet. Utan den
vattnande entreprenören vissnade
Buketten ned och dog vilket fick
negativa konsekvenser både för
statsfinanserna och sysselsättningen.
I själva verket innebar förslaget
att de gamla aktieägarna helt och att straffet för dem som inte
hållet finansierade löntagarnas
övertagande av ägarmakten. Ju ägnar sig åt politik är att bli
högre vinst i företaget desto snabbare skulle maktövertagandet ske.
Som Olof Ehrenkrona skrev i
regerade av dårar.
Tillgången på riskkapital sinade,
Investeringsviljan avtog. Landet
polariserades och SAF politisera- ”Nicolin en svensk historia”, 1991: ”Meidner föreslog
alltså en gigantisk kollektivisering av det svenska näringslivet och finessen med förslaget var automatiken i övertagandet. Det behövdes inga trassliga processer för konfiskation och expropriation. Företagen som juridiska
personer bevarades intakta. De bytte bara ägare.”
HATET OCH ILLVILJAN
Det rådde alltså ingen som helst tvekan om vad framför
allt LO men också socialdemokraterna egentligen ville.
Under närmare tio år skulle den svenska samhällskroppen ligga inbäddad under löntagarfondsfrågans våta filt.
Företagare lämnade landet, bland dem två av Sveriges
mest framgångsrika entreprenörer.
I S-E-Bankens styrelse satt Hans Rausing, huvudägare
till TetraPak, Sveriges mest lönsamma företag i modern
tid. Där återfanns också Rudolf Meidner som statlig
representant. Vid kaffet efter styrelseluncherna berättade den sistnämnde gärna om sina löntagarfonder. Rausing insåg snabbt att han kunde bli en av de första som
skulle tappa kontrollen över sitt bolag. Ju högre vinster
som redovisades desto snabbare skulle det ju gå.
Hans Rausing minns hur han frågade Meidner om
det verkligen var nödvändigt att aktier måste tvångsemitteras till fonderna. Kunde man inte i stället tänka sig
att företaget betalade in motsvarande summa kontant
för att därmed kunna behålla ägandet inom familjen.
”Här skall ingen kunna köpa sig fri”, svarade Meidner
des under sin nye ordförande Curt Nicolin. I ett inspirerat ögonblick utpekades han och hans medarbetare av
Olof Palme som ”hatets och illviljans kolportörer”.
UTGÅNGSBUD FÖR FÖRHANDLING
Löntagarfonderna var alltså instrumentet som skulle
överföra produktionsmedel och ägarmakt från aktieägarna till LO. Trots detta såg såväl näringslivet som
många borgerliga politiker, med sedvanlig naivitet, förslaget som ett traditionellt utgångsbud inför en ny förhandling mellan arbetsmarknaden parter. Det gällde att
komma med motbud och kompromissa. Socialdemokraterna hade som vanligt det så kallade problemformuleringsinitiativet. TCO med Lennart Bodström i spetsen tyckte förslaget var bra. Det gjorde också folkpartiet
även om man ansåg att det även borde finnas inslag av ett
större individuellt ägande. SAF och moderaterna vaknade efter hand tillliv och började protestera. De kom så
småningom fram till att säga nej utan att förhandla eller
framföra några alternativ.
Socialdemokraterna märkte hur entusiasmen, i takt
med att motståndet ökade, avtog i de egna leden och
försökte gömma undan förslaget i olika utredningar. I
valrörelsen 1976 gick man ut och deklarerade att löntagarfonderna, i avvaktan på utredningsresultaten, hade
avförts från den politiska debatten. Moderaterna och
SAF såg dock till att frågan hölls vid liv. Fonderna och
kärnkraften ledde till den borgerliga valsegern 1976.
lSvensk Tidskrift l2oo4, nr 61fl
IDNINGENSirtryck ur LO-TIDNINGEN Nr 6/ HJ78
Inga nya
Wallenbergare
DET borde nat IOnta,prfonder.
na tratt 1 krat\ mte bli mojltat att
byua upp en JA
.. oerhörd ekonom!Sk maktkon.
contnauon tom
den Wallf’!nberc•
re:p~nterat,
säger LQ..ordfö.
-MED FONDERNA llR
VI öVER SUCCESSIVT
..,.,….,._.., randen Cunn•r
Nilsson.
SIDORNA X-XI
Synd att vi
inte redan har
löntagarfonder
VAD man 1daa: kan beklaga
att VI mt.e redan har geno
fonlaget om lonLagarfon
kapllalblldnma
Även om socialdemokraternas strävan fortfarande
var att lägga ”produktionsmedlen i hela svenska folkets
händer” hade man underskattat motståndet och den
sprängkraft frågan fått. Den måste därför avföras från
dagordningen innan 1979-års val. Annars skulle det
också förloras. Men LO drev på. ”Sanningen är att partiet kom helt i händerna på LO i löntagarfondsfrågan.
Vi var fångna i LO: s beslutsprocess som ingen utomstående förmådde påverka”, skrev Thage G Peterson i
”Resan till mars” (1999). ”Vi i partiledningen ville sänka
förslaget. Men Olof såg de kommande valen framför sig.
Han visste att partiet inte kunde vinna några val utan
LO: s och den fackliga rörelsens stöd och slog därför inte
näven i bordet i löntagarfondsfrågan. Olof insåg de opinionsmässiga problemen”.
Vad skulle Palme göra? Den 23 januari 1978 frågade
han Thage G Petersson.” Hur lojal måste en partiordfö-
rande vara mot sitt parti i löntagarfondsfrågan”, efter att
tidigare ha sagt att han ”var förbannat trött på hela skiten”. Det var av valtaktiska skäl Palme ville begrava förslaget, inte ideologiska.
JUGOSLAVISK KORPORATIVISM
För SBL var den av honom i slutet av 60-talet och början av 70-talet så kritiserade aktiva statliga näringspolitiken en mild västanfläkt i jämförelse med de konsekvenser han såg att löntagarfonderna skulle få för Sverige.
Redan från början insåg SBL hur landet snabbt skulle
komma att omvandlas till en korporativistisk stat med de
misslyckade experimenten i Jugoslavien som dåligt föredöme.
Han höll inte ett anförande under perioden utan att
beröra fondfrågan. Nu gällde det att försvara markIIISvensk Tidskrift l2004, nr 61
VINSTDELNING l storkoncernerna för att ge löntagarna
aktler och ägerinflytande l
näringslivet.
En särskild medbestämmande- ‘
nadsekonomin och ytterst demokratin. Socialismen i
den nya socialdemokratiska tappningen hotade Sverige
som industrination och därmed landets välfärd. Den
socialdemokratiska så kallade aktiva näringspolitiken
hade bytt spår. Det nya skulle leda till en avgrund. Nu
räckte det inte längre att med fakta bevisa hur illa de
statliga företagen sköttes. Med en dåres envishet upprepade han sina argument gång på gång och i alla sammanhang.
I en marknadsekonomi rådde det en frihet för olika
metoder och system att visa sin överlägsenhet. Där uppmuntrades företagaranda, initiativkraft, nyskapande och
risktagande. Där fanns utrymme för mångfald, näringsfrihet, småföretagande, konkurrens och utveckling. I en
marknadsekonomi fällde kompetensen utslaget. ”Kompetens hos konsumenterna som själva vet bäst vad de
vill välja. Kompetens hos löntagare att avgöra inom vilken ägandeform de vill arbeta. Kompetens hos företagare”.
SBL ansåg att socialismen i dess olika former var en
hyllning till inkompetensen. Här betroddes inte de
enskilda medborgarna att själva avgöra vad som passade
dem bäst. Olika lösningar fick inte prövas- en företagsform gavs exklusivt företräde. Det fanns inga exempel på att socialismen lyckats hävda sig i fri konkurrens.
Hur skulle då denna ägarform kunna skapa förbättringar
för människorna?
”All retorik om fondsocialismens förträfflighet är ord
och åter ord”, förkunnade han. ”Och vore det mer än
ord skulle orden inte behövas eftersom statliga och fackföreningsägda företag då skulle kunna hävda sig utan
ord”, menade SBL och fortsatte: ”Alternativ får inte finnas i socialistiska länder, därför att funnes de skulle de bli
för attraktiva och de socialistiska lösningarna framstå i
alla sin erbarmlighet. Marknadsekonomi ger frihet därför att själva dess grundide är frihet. Socialistisk ekonomi ger ofrihet därför att dess grundförutsättning är
ofrihet. Den ger privilegier till kollektivistiska företag.
Men den som är duglig behöver inga privilegier och den
som får privilegier blir oduglig”, sade och skrev han gång
på gång.
SBL varnade småföretagarna. De skulle ”sugas ned i
fondsocialismens förfall” och drabbas av höjda löneskatter ”för att mata de glupande fonderna”. Utvecklades
de till större företag kunde facket tilltvinga sig äganderätten genom tvångsemissioner av aktier.
LO BORDE STARTA EGNA FÖRETAG
Han kunde inte begripa varför LO inte, i fri konkurrens,
startade sina egna företag eller genom förvärv tog kontrollen över bolag som intresserade organisationen. Om
fackföreningsfunktionärerna nu var sådana överdängare som företagsledare varför hade de då inte visat detta?
Pengar saknades ju inte. Facket hade enorma fonder och
goda möjligheter att låna pengar.
LO använde inte sina resurser till att starta och driva
företag för att därmed skapa sysselsättning på krisorter.
Detta trots att man utgav sig för att vara ”Sveriges ojämförligt bästa företagare med pretention på att ta över hela
näringslivet. Det är en förmätenhet intill det skrämmande. Allt tal om solidaritet skall ställas mot verkligheten. Facket har, trots att det utger sig för att vara Sveriges bästa företagare inte ställt sina talanger till förfogande för att starta företag på krisorter och i regioner
med svag sysselsättning. Är man så duktig som man säger
är detta skamlöst cyniskt.” fastslog han
”Ingen skulle på allvar drömma om att utse LO-styret till hockeylandslag i nästa val. Än mycket mindre
borde man drömma om att i nästa val utse LO-pamparna till styrande i Sveriges alla företag. Man måste visa
att man duger till uppgiften.”
SBL påminde om att OlofPalme ofta hånfullt talade
om de anonyma marknadskrafterna. Den anonymiteten
skulle försvinna i löntagarfondssverige. ”När marknadskrafterna består av LO-chefen Gunnar Nilsson,
TCO-ordföranden Bodström, Palme själv och några
generaldirektörer då har vi inte längre en marknadsekonomi utan ett funktionärsvälde”, menade han. Att
rösta fram socialdemokraterna och därmed fondsocialismen var det samma som att köpa enkel biljett till stagnation och tvång. ”I inget socialistiskt land har mänskliga rättigheter kunnat bestå,” sade han. ”Den maktapparat som socialismen förutsätter för att styra ekonomin har i dessa länder kommit att användas för att styra
människorna till tystnad”
”Jag skulle mycket hellre ha Lennart Bodström till
tandläkare än till överföretagare. Därför att han har visat
lika stor talang som tandläkare som företagare- det vill
säga ingen. Och i ett fondsocialistiskt Sverige skulle det
nog gå att byta tandläkare. Men inte ekonomiskt system
och jag förlorar hellre tänderna än friheten.”
SÄRSKILT HYLLAD
Uttalandet som först ingick i SBL: s tal till partistämman i Falun i oktober 1981 upprepades i alla tal och artiklar under perioden. Det fick stor genomslagskraft. SBL
avbildades i pressen med framtänderna bortretuscherade. Lars Tobisson minns att SBL lagt ned stor möda
på partistämmotalet. ”Aldrig har Staffan som annars inte
var särskilt avhållen och hyllad i medlemsleden blivit så
applåderad som efter detta anförande”, säger han i dag.
”Den som hela tiden talar om kollektiva lösningar tänker mera på egen makt än andras frihet”, varnade SBL. Valrörelsen 1982 kom allt närmare och tonen blev allt skarapare ”I dag gäller mer än någonsin att straffet för dem som
inte ägnar sig åt politik är att bli regerade av dårar. Alla de
som inte vill bli fackföreningsfunktionärer eller leva i fondsocialismen måste nu lägga en god bit av sina andra uppgifter åt sidan och i den politiska kampanjen försvara ett
fritt system. Annars får de lägga sina uppgifter åt sidan för
gott efter den 19 september nästa år.”
Trots att löntagarfonderna var en viktig fråga också
under denna tredje valrörelse i rad vann socialdemokraterna riksdagsvalet 1982. Svenska folket hade tröttnat
på den bristande sammanhållning inom det borgerliga
lägret som lett till alltför täta regeringsskiften. Men protesterna mot löntagarfonderna upphörde inte för det.
Den 4 oktober 1983 demonstrerade minst 75 000
människor mot löntagarfonderna med Antania Ax: son
Johnson och Curt Nicolin i spetsen. Manifestationens
styrka skakade socialdemokraterna. Deltagarantalet var
lika stort som 6-7 förstamajtåg. För den icke socialistiska halvan av landet blev uppslutningen en vändpunkt.
I decennier hade det svenska folket varit underkastat
socialdemokraterna och LO: s diktat. Detta ok hade man
nu lösgjort sig ifrån. Kanske inte så mycket på grund av
de borgerliga partierna som tidvis varit splittrade i frå-
gan. SAF däremot hade tagit tydlig ställning och drivit på
opinionsbildningen, ”hatets och illviljans kolportörer”.
De fonder som genomfördes 1984 blev en urvattnad
kompromiss. Fem löntagarfonder bildades. De finansierades av två nya skatter, en som andel av företagens
lönesumma och en vinstdelningsskatt. På det sättet
avtvingades företagen sammanlagt cirka 17 miljarder
kronor under perioden 1984-1992. Pengarna användes
till att köpa aktier över börsen. Fonderna blev en del av
kapitalmarknaden utan att kunna skaffa sig mer inflytande över de bolag de köpte aktier i än andra aktörer.
Carl Uggla (carl_uggla@hotmail) arbetar på en biografi med
den preliminära titeln: ”Den visionäre handlingsmänniskan- En bok
om statfan Burenstam Linder”.
lSvensk Tidskrift l2oo4, nr 61 BlJ

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism