Print Friendly

Carl Rudbeck; Snabbskrivare och andra

Av Redaktionen | 31 december 2002


2002


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

CARL RUDBECK om
snabbskrivare och andra
H
ur lång tid tar det att skriv en roman? Frågan är kanske
dum och det finns i varje fall inget bestämt svar på den. Litteraturhistorien
känner snabbskrivare som Stendhal som på några få månader kunde skriva
ihop ett odödligt mästerverk.
Gustave Flaubert var inte bara i detta avseende Stendhals diametrala motsats. I dagar kunde Flaubert kämpa
med några rader för att få ord, ordföljd och tempus
absolut rätt. För att sedan kassera resultatet av allt
detta slit ett par dagar senare. Med en sådan nästan
patologisk självkritik är det föga förvånande att Flaubert var tvungen att ägna flera år åt var och en av sina
inte särskilt många och inte särskilt långa romaner.
D
EN HÄR FRÅGAN HAR på sistone aktualiserats
genom Donna Tartts andra bok The Little Friend (Knopf) som dröjde tio år efter genombrottsboken Den hemliga historien. De flesta förväntade
sig väl att hon skulle göra som författare gör mest
-att snabbt skriva ihop en uppföljare för att casha
in på den mediala uppmärksamheten eller, om
det inte går, ur byrålådorna gräva fram gamla
manus och kalla det för novellsamling. I stället
gjorde hon vad alla romanförfattare borde göra:
hon lät den nya romanen ta den tid som behövdes
för att hon skulle bli nöjd. Resultatet av ett decenniums skrivande har blivit en på många vis lysande roman om ett aldrig uppklarat dödsfall i en
liten stad i Mississippi. Handlingen utspelar sig i
början av 1970-talet och Tartt introducerar sina läsare för ett lika rikt som originellt persongalleri. Excentriska gamla damer, poor white trash som går in och
ut ur fängelset och fanatiska predikanter som hanterar giftiga ormar för att visa styrkan i sin tro.
MAN ÖNSKAR ATT FLERA författare hade följt Ms
Tartts exempel och tagit tio år på sig att skriva
en roman även om, som exemplet Stendhal visar, det
visst inte behöver ta så lång tid. Vanligen går det emellertid alldeles för fort. Inte sällan när jag läser en ny
svensk roman får jag intrycket av att författaren är
mycket bättre än sin bok. Hade han eller hon tagit ett
eller annat år till på sig- skrivit, kastat bort och skrivit om – hade det kanske blivit något riktigt, riktigt
bra i stället för bara ett ofärdigt utkast. Jag är övertyEIJISvensk Tidskrift l2002, nr 61
gad om att den moderna och samtida svenska litteraturen hade kunnat bli mycket bättre om några av
de mest begåvade hade skrivit färre böcker och ägnat
varje bok längre tid. Om Lars Gustafsson hade skrivit
hälften så många romaner är det inte helt osannolikt
att han hade kunnat skriva ett betydande bidrag till
1900-talets europeiska roman.
Det finns naturligtvis flera orsaker till denna stora
överproduktion av ofärdiga produkter som kanske
hade kunnat bli något. Ett är de svenska skatterna –
författare måste producera sig flitigt för att kunna
överleva, speciellt som de alla omedelbart vill bli författare på heltid. Tanken att ha skrivandet som en
bisyssla, kanske jämsides med lärarjobb, verkar inte
längre vara ett godtagbart alternativ. Men även då är
författarkarriären ytterst osäker – inte ens tio år av
hårt arbete kan garantera ett bra resultat.
E
N ANNAN ORSAK ÄR ATT svenska förlag saknar de
resurser som de amerikanska har. Efter sin första
framgång fick Donna Tartt ett sjusiffrigt belopp (i
dollar!) i förskott som gjorde att hon i någorlunda
lugn och ro kunde ägna sig åt uppföljaren. Bara förlag som kan räkna med en världsmarknad för sina
böcker kan kosta på sig en sådan generositet, om det
nu är det handlar om. Mera troligt är väl att det var
strikt kommersiella hänsyn som gjorde att förlaget
betalade ut en sådan imponerande summa.
Att svenska förlag skulle kunna matcha amerikanska är otänkbart och vilket fall som helst är det
endast ett litet fåtal författare som kan räkna med förskott av detta slag. Ändå borde våra egna författare
lära sig av Donna Tartt. Inte så att varje roman behö-
ver ta tio år men en roman varje eller vartannat år är
för mycket för nästan alla, i alla fall för dem som har
ambitionen att skriva något som har lite längre livslängd än ett ordinärt mjölkpaket.
Carl Rudbeck (carlr@timbro.se) är redaktör för nättidskriften smedjan.com.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner