Print Friendly

Carl Rudbeck; Krönika

Av Redaktionen | 31 december 2001


2001


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

ro
…:::.::
c
😮
‘-
::::s:::
CARL RUDBECK om
rättvisa och jämlikhet
R
ättvisa och jämlikhet är två av det politiska språkets honnörsord. De flesta politiker är inte bara för dem utan vill till och med visa att
just deras parti är allra mest för.
Vanligen buntas orden ihop så att om man är för det
ena så är man automatiskt också för det andra. Ja, i
mycket politiskt prat verkar det som om man trodde
att dessa två begrepp var närmast synonyma så att om
man förstärker rättvisan så ökar jämlikheten och blir
samhället mera jämlikt så blir det automatiskt mera
rättvist.
I
DET VARDAGLIGA POLITISKA språket
har en viss ideologi lagt beslag på ordet
rättvisa och använder det som om det
vore en självklarhet att det betyder
ökad jämlikhet. Löneklyftor, som är
tecken på ojämlikhet, är orättvisa. Att
en ensamstående fembarnsmamma
inte kan leva på samma standard som
en barnlös familj där mannen är till
exempel framgångsrik arkitekt och hustrun pilot på SAS är också det ett tecken på orättvisa.
Det räcker med att för ett kort ögonblick ta av sig sina ideologiska glasögon
för att inse att rättvisa och jämlikhet är
två skilda begrepp som ibland pekar i
samma riktning men som ofta, kanske till
och med oftast, drar åt motsatta håll. Det
finns tillfällen när de sammanfaller: det är
både rättvist och jämlikt att alla startar samtidigt i ett hundrameterslopp men det är rättvist men
knappast jämlikt att den som springer fortast vinner
loppet. Om alla tvingas att komma i mål samtidigt är
det jämlikt men jag gissar att de flesta av oss inte skulle kalla det för rättvist. Dessutom skulle publiken försvinna eftersom ingen kommer att vilja se tävlingar
där utgången är bestämd på förhand; de välbetalda
idrottsmännen och då inte bara vinnarna, skulle förlora alla inkomstmöjligheter.
Men så snart vi lämnar idrottsplatsen hotar den
andra synen på rättvisa, den som tycker att alla vid
dagens slut skall ha ungefär lika mycket kvar, att åter
göra sig bred. Och blotta tanken att rättvisan kan
hamna i konflikt med jämlikheten tycks för många
vara inte bara bisarr utan närmast odemokratisk. Men
visst vore det just orättvist om alla jobb betalade ungefär lika. Jag tycker till exempel att det vore stötande
om den timpenning jag får för att skriva en artikel
som den här vore ens i närheten av den som en hjärnkirurg får när han gör sitt jobb. Skriver jag en dålig
artikel så kanske jag skämmer ut mig om nu ingen
uppmärksam redaktör stoppar den på vägen till trycket. Gör kirurgen ett dåligt jobb kanske han ödelägger
eller utsläcker ett liv. Det är klart att en gruvarbetare
som sliter i smuts och under farliga förhållanden bör
tjäna mer än en professor i litteraturvetenskap som
sysslar med vad hon tycker är roligt (tycker hon inte
att det är roligt bör hon byta jobb).
RÄTTVISA HAR MER ATT GÖRA MED likhet än med
jämlikhet. Alla skall i största möjliga mån få
samma möjligheter att utforma sina liv. Däremot krä-
ver den inte att utfallet av alla dessa val som bildar ett
liv skall röna samma ekonomiska belöning, tvärtom.
Det är väl snarare så att den kräver motsatsen; nämligen att de som har bra ideer, tar risker och jobbar
hårt skall ha något att visa för allt detta.
När man framför tankar som dessa så få man ofta
av mer eller mindre indignerade motståndare höra
att man är en rå och okänslig sälle som tycker att de
som hamnar fel bara har sig själva att skylla och alltså inte skall räkna med någon hjälp utifrån. En sådan
tanke blir emellertid inte alls följden. Varje civiliserat samhälle med de resurser som vi har i dagens Sverige måste hjälpa och stödja dem som hamnar i misär
och utanförskap. Men vi gör det inte av rättviseskäL
Både rättvisa och jämlikhet är stora värden som inget
bra samhälle kan klar sig förutan. Däremot bör vi
med det snaraste överge den vilseledande illusion som
alltför länge har inbillat många att tro att de skulle
vara samma sak.
Carl Rudbeck (carlr@timbro.se) är redaktör för nättidskriften Smedjan.com
Em lSvensk Tidskrift l2001, nr 31

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner