Print Friendly

Carl Rudbeck; Krönika

Av Redaktionen | 31 december 2002


2002


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

CARL RUDBECK om
de enda två böcker som behövs
D
et är fullt nu.Bokhyllorna i min modesta hyresätt har inte längre
plats för nytillkomna böcker. Varje ny bok kräver att en gammal försvinner.
Ibland undrar jag om det inte är ett tecken på ett
stilla vansinne att skaffa en himla massa böcker
som jag aldrig kommer att läsa om. Kanske räcker
det med ett par hundra litterära och filosofiska
klassiker samt ett antallexikon och upplagsböcker. Alldeles för många, hör jag då från dem som är
strängare än jag. Vill man verkligen förstå världen
så räcker det med två böcker- en liten och en stor.
D EN LILLA BOKEN är Machiavellis Fursten som
säger allt som behöver sägas om politik. På
något hundratal sidor blottlägger denne florentinske renässansfilosof politikens anatomi; klart och
kyligt dissekerar han hur en politiker måste tänka och agera om han villlyckas i sitt värv. När
Machiavelli har sagt sitt finns det inte mycket
mer att tillägga och jag undrar varför forskare
runt om i världen fortsätter att långrandigt
och tråkigt i en aldrig sinande ström av böcker
älta de frågor som Machiavelli en gång för alla
har besvarat för snart ett halvt årtusende
sedan.
Den stora boken är Don Quijote av Cervantes och den är bara fyra hundra år gammal.
Och vad mera är, den har just kommit ut i en
förträfflig ny svensk översättning av Jens Nordenhök på bokförlaget Symposion. Det är dessutom en ovanligt snyggt producerad bok: linneband
och bibelpapper. Den gamle riddaren får sålunda
den behandling som han förtjänar.
Don Quijote är en av dessa böcker som alla känner till men som inte så många har läst från början till
slut och det är kanske inte så konstigt eftersom den är
på l 000 sidor. Don Quijotes äventyr med väderkvarnar och vinsäckar är välkända; hans väpnare Sancho
Panza har också han tillsammans med sin herre gått
ut ur boken och blivit en gestalt med ett helt eget liv.
Till en början visar riddaren och hans väpnare
föga förståelse för varandra. Don Quijote ser i Sancho en råbarkad och obildad bondlurk som aldrig
har förstått det fina och ädla med riddarlivet; först
när Sancho utlovas att bli guvernör över en ö lämnar
liJ lSvensk Tidskrift l2002, nr 1 l
han sin familj och drar ut på de spanska vägarna för
att försvara de svaga och straffa de orättfärdiga.
Sancho ser Don Quijote som en stolle som har förläst sig på gamla riddarromaner; dessa har så förvrängt hans sinne att han inte längre kan skilja mellan
dikt och verklighet. Men allt efter det att berättelsen
framskrider inser de båda att de behöver varandra
och läsaren inser att världen vore en fattigare och
sämre plats om den ena attityden fick slå ut den andra. Världen behöver idealister och romantiska dårar
som följer sin vision till den grad att när denna inte
stämmer överens med verkligheten så väljer de att
försöka förändra verkligheten hellre än tumma på visionen. Men världen behöver också realister som Sancho. Han kan säga stopp när Don Quijotes äventyr
hotar störta alla inblandade i fördärvet.
De flesta av de berömda äventyren finns i bokens
första del. I den andra, som kom ut flera år senare,
har Don Quijote blivit något av en kändis. Han möter
många som har läst den första delen och dessutom
en falsk andra del, skriven av en bedragare. Här börjar vi faktiskt i Cervantes ana en postmodernist långt
avant la Jettre som lätt, elegant och underhållande
leker med litteraturens konventioner, som låter sin
hjälte gå ut och in i en fiktion som ligger inbäddad i
en annan fiktion. Många moderna författare har använt sig av detta retoriska knep men då ofta bara för
att visa vilka sofistikerade berättare de är; Cervantes
gör det med ett mästerskap som fortfarande är oöverträffat. Som fallet är med betydande litteratur finns
det oräkneligt antal sätt att läsa denna roman som
kallats den första moderna: romantikerna hade sin
läsning och postmodernisterna har sin.
J
AG KOMMER INTE att leva som jag lär och reducera min boksamling till dessa två. Men Machiavelli och Cervantes har givit oss fortfarande
fungerande instrument för att förstå den värld som
människan har skapat åt sig själv.
Carl Rudbeck (carlr@timbro.se) är redaktör för nättidskriften Smedjan.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism