Carl Rudbeck; Krönika
2001
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
CARL RUDBECK om
storhetstiden som kom av sig
R
eduxen var heavy! Detta kritiska visdomsord yttrades av en ung dam
som just sett Apocalypse Now Redux. Den nya, förlängda och förbättrade
versionen av Francis Coppolas mästerverk.
Det var en stor film redan när den kom första gången
och med tiden har den bara blivit bättre. Den nya versionen innehåller alla de klassiska scenerna och replikerna. De förödande vackra bildsekvenserna när helikoptrarna sveper fram över det asiatiska landskapet
med Wagners Valkyrieritt dånande ur högtalarna. Det
har gått så långt så när man råkar höra denna sång på
operan undrar man: var är helikoptrarna? Sen har vi
Robert Duvals två klassiska yttranden: I love the smell
of napalm in the morning och Charlie don’t surf.
Båda har blivit bevingade ord.
M
EN FRAMFÖR ALLT ÄR FILMEN, SOm är
en fri version av Joseph Conrads Mörkrets hjärta, en lysande intelligent analys av
krig, våld och civilisation. Hur långt kan ändamålet helga medlen? Är det i själva verket
Kurtz, här gestaltad av Marlon Brando, som
har sett djupare än de snälla humanister som
tror att man kan föra krig och ändå behålla sin
mänsklighet, sin civiliserade yta. I denna reduxversion framgår filmens problematik mycket
klarare än tidigare genom den nytillkomna
sekvens där Marlow, filmens berättare, träffar en
grupp fransmän som gör sitt bästa för att leva som
vore de i Paris mitt i djungeln och mitt i kriget.
Allt annat som visats på bio i höst framstår som
triviala futiliteter i jämförelse med Coppolas storverk
som vågar ta sig an de stora problemen och skildra
dem med en episk bredd som saknar motstycke. Har
den något motstycke så är det väl i så fall Coppolas
egen trilogi Gudfadern.
NÄR DESSA FILMER GJORDES var Coppola en av en
grupp lysande regissörer som gjorde filmer som på
ett fördelaktigt sätt bröt från det mesta som då och
senare kommit från Hollywood. Michael Ciminos Dear
Hunter var en viktig film om kriget i Vietnam och vad
det gjorde med de amerikanska soldater som deltog i
det (han var inte förmäten nog att tro att han kunde
skildra den andra sidan med samma insikt). Martin
Scorsese var en annan som förnyade den amerikanska
IIJISvensk Tidskrift l2oo1, nr 61
filmen utan att bryta med traditionen i till exempel
Raging Bull. Brian DePalma gjorde ett barockt mästerverk av Scarface som både anknöt och bröt med den
store föregångaren Howard Hawks (som gjorde mästerverk i flera genrer: hårdkokta serie noire-deckare
som The Big Sleep, så kallade screwball-komedier som
Bringing Up Baby och västernfilmer som Rio Bravo).
Det kändes då som om den amerikanska filmen
var på god väg mot en ny storhetstid; intelligenta episka berättelser berättade med stor visuell skärpa. Dessa
förhoppningar har kommit på skam. Då och då gör
visserligen också dessa regissörer nya filmer även om
det förefaller som Coppola numera är mer road av att
odla vin; Cimino har aldrig riktigt hämtat sig efter
det ekonomiskt katastrofala misslyckandet med Heaven’s Gate. Men ingen av dem kommer ens i närheten
av vad de åstadkom för snart ett kvarts sekel sedan. De
har blivit offer för Hollywoods debilisering. De flesta filmer i dag bryr sig inte om att fixa ett ordentligt
manus utan litar på tekniska effekter; och skulle ett
riktigt bra manus dyka upp så förstörs det på vägen av
en hel arme konsulter som avskyr intelligent dialog
om de nu till äventyrs skulle känna igen en sådan.
F
ILM HAR BLIVIT EN STOR INDUSTRI där man inte
kan låta det udda och aparta florera utan alltför
ofta måste tänka på att miljoninvesteringarna måste
löna sig. Då satsar man hellre på crash, boom bang
än på intelligent berättande.
Visserligen finns det några kvar som vägrar att
inordna sig. Woody Allen forsätter sin egen väg. Och
ett par till. Men i stort sett har Hollywood upphört
att producera filmer som inte vänder sig till mer eller
mindre förvuxna barn.
De ovan nämnda regissörerna har försvunnit eller
åtminstone ställts off side. Och skulle en Billy Wilder, en Alfred Hitchock eller en John Ford dyka upp
idag, ja inte skulle han få göra film. Åtminstone inte
i Hollywood.
Carl Rudbeck (carlr@timbro.se) är redaktör för nättidningen Smedjan.com
storhetstiden som kom av sig
R
eduxen var heavy! Detta kritiska visdomsord yttrades av en ung dam
som just sett Apocalypse Now Redux. Den nya, förlängda och förbättrade
versionen av Francis Coppolas mästerverk.
Det var en stor film redan när den kom första gången
och med tiden har den bara blivit bättre. Den nya versionen innehåller alla de klassiska scenerna och replikerna. De förödande vackra bildsekvenserna när helikoptrarna sveper fram över det asiatiska landskapet
med Wagners Valkyrieritt dånande ur högtalarna. Det
har gått så långt så när man råkar höra denna sång på
operan undrar man: var är helikoptrarna? Sen har vi
Robert Duvals två klassiska yttranden: I love the smell
of napalm in the morning och Charlie don’t surf.
Båda har blivit bevingade ord.
M
EN FRAMFÖR ALLT ÄR FILMEN, SOm är
en fri version av Joseph Conrads Mörkrets hjärta, en lysande intelligent analys av
krig, våld och civilisation. Hur långt kan ändamålet helga medlen? Är det i själva verket
Kurtz, här gestaltad av Marlon Brando, som
har sett djupare än de snälla humanister som
tror att man kan föra krig och ändå behålla sin
mänsklighet, sin civiliserade yta. I denna reduxversion framgår filmens problematik mycket
klarare än tidigare genom den nytillkomna
sekvens där Marlow, filmens berättare, träffar en
grupp fransmän som gör sitt bästa för att leva som
vore de i Paris mitt i djungeln och mitt i kriget.
Allt annat som visats på bio i höst framstår som
triviala futiliteter i jämförelse med Coppolas storverk
som vågar ta sig an de stora problemen och skildra
dem med en episk bredd som saknar motstycke. Har
den något motstycke så är det väl i så fall Coppolas
egen trilogi Gudfadern.
NÄR DESSA FILMER GJORDES var Coppola en av en
grupp lysande regissörer som gjorde filmer som på
ett fördelaktigt sätt bröt från det mesta som då och
senare kommit från Hollywood. Michael Ciminos Dear
Hunter var en viktig film om kriget i Vietnam och vad
det gjorde med de amerikanska soldater som deltog i
det (han var inte förmäten nog att tro att han kunde
skildra den andra sidan med samma insikt). Martin
Scorsese var en annan som förnyade den amerikanska
IIJISvensk Tidskrift l2oo1, nr 61
filmen utan att bryta med traditionen i till exempel
Raging Bull. Brian DePalma gjorde ett barockt mästerverk av Scarface som både anknöt och bröt med den
store föregångaren Howard Hawks (som gjorde mästerverk i flera genrer: hårdkokta serie noire-deckare
som The Big Sleep, så kallade screwball-komedier som
Bringing Up Baby och västernfilmer som Rio Bravo).
Det kändes då som om den amerikanska filmen
var på god väg mot en ny storhetstid; intelligenta episka berättelser berättade med stor visuell skärpa. Dessa
förhoppningar har kommit på skam. Då och då gör
visserligen också dessa regissörer nya filmer även om
det förefaller som Coppola numera är mer road av att
odla vin; Cimino har aldrig riktigt hämtat sig efter
det ekonomiskt katastrofala misslyckandet med Heaven’s Gate. Men ingen av dem kommer ens i närheten
av vad de åstadkom för snart ett kvarts sekel sedan. De
har blivit offer för Hollywoods debilisering. De flesta filmer i dag bryr sig inte om att fixa ett ordentligt
manus utan litar på tekniska effekter; och skulle ett
riktigt bra manus dyka upp så förstörs det på vägen av
en hel arme konsulter som avskyr intelligent dialog
om de nu till äventyrs skulle känna igen en sådan.
F
ILM HAR BLIVIT EN STOR INDUSTRI där man inte
kan låta det udda och aparta florera utan alltför
ofta måste tänka på att miljoninvesteringarna måste
löna sig. Då satsar man hellre på crash, boom bang
än på intelligent berättande.
Visserligen finns det några kvar som vägrar att
inordna sig. Woody Allen forsätter sin egen väg. Och
ett par till. Men i stort sett har Hollywood upphört
att producera filmer som inte vänder sig till mer eller
mindre förvuxna barn.
De ovan nämnda regissörerna har försvunnit eller
åtminstone ställts off side. Och skulle en Billy Wilder, en Alfred Hitchock eller en John Ford dyka upp
idag, ja inte skulle han få göra film. Åtminstone inte
i Hollywood.
Carl Rudbeck (carlr@timbro.se) är redaktör för nättidningen Smedjan.com