Print Friendly

Carl Rudbeck; Krönika

Av Redaktionen | 31 december 2002


2002


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

CARL RUDBECK om
kultursubventioner
P
atrick Buchanan är en tuff, aggressiv och intelligent amerikansk
skribent (och ibland presidentkandidat) ganska långt ute på högerkanten. Han
har många åsikter som jag finner både felaktiga och motbjudande, till exempel
hans motvilja mot frihandel. Den som har kabel-tv kan ofta se honom som en alltid
hörvärd deltagare i The McLaughlin Group som sänds på lördagarna på CNBC.
Om Buchanan ännu inte har förstått frihandelns välsignelser så han i gengäld bättre än de flesta förstått
det här med kultur. För rätt länge sedan uttryckte han
det så här: ”Culture is the Ho Chi Minh trail of power;
you surrender that province and you lose America.”
För läsare med dåligt historiskt minne kan nämnas
att Ho Chi Minhleden var den väg som Nordvietnam använde för att infiltrera Sydvietnam med
soldater och vapen; det var genom den vägen
som Sydvietnam förlorades till kommunismen.
Men inte är kultur så viktigt hör jag många
invända. Det är ekonomi och sociala frågor som
avgör ett lands väl och ve medan kultur är liktydigt med eller mindre oförarglig underhållning. På denna punkt tycks Karl Marx gamla
tanke om att den ekonomiska basen styr överbyggnaden dit kulturen räknas omfattas av fler än
kvarvarande marxister.
B
UCHANAN INSER ATT så inte är fallet utan att
kulturen är en dynamisk drivkraft och ett slags
ideologiskt laboratorium där ideer och tankar som
en gång skall bli viktiga först utarbetas. I den mån det
alls finns något som kan kallas tidsanda (och det tror
jag att det gör) så märks den först i kulturen, inom
konst, musik, film och litteratur. Här kan man experimentera med modeller och framföra ideer som vid
första men kanske inte vid andra eller tredje anblicken
tycks omöjliga att förverkliga.
Långt innan franska revolutionen bröt ut hade en
liten grupp av radikala författare, les philosophes,
börjat fundera på hur ett demokratiskt och egalitärt
samhälle skulle se ut. Det var i mer eller mindre förbjudna skrifter som revolutionens ideal först skisserades. Den gamla ordningens män förstod hur viktig
kulturen var eftersom de gjorde sitt bästa för att förfölja varje tecken på upplysning genom att bränna
böcker, fängsla eller på andra sätt trakassera författare
med demokratiska övertygelser.
lm [Svensk Tidskrift l2oo2, nr 2[
Och visst är det slående att när diktatorer till höger
eller till vänster griper makten så brukar det vanligen
höra till deras första åtgärder att skaffa sig kontroll
över kulturen. Världsfrånvända centrallyriker och utopiska romanförfattare kan nämligen vara farliga
genom att vägra att rätta sig efter verkligheten eller
envist vägra att följa överhetens edikt. Begär det omöjliga, stod det målat på väggarna i Paris under de glada
dagarna i maj 68 och just det är ett bra motto för
kulturen.
D
ESSA DIKTATORER som brutalt kväser all fri kultur är inte bara brottsliga utan dessutom ganska
korkade. Det finns ju bättre sätt att kontrollera kulturen, att snöpa den och göra den ofarlig. Och det är
det sätt som sedan länge praktiserats i Sverige, det vill
säga att göra den statssubventionerad, att vänja konstnärer av med tanken på att de skall klara sig på marknaden och istället vänja dem till tanken att de skall få
bidrag av staten. Det är ju ett mycket mer civiliserat
sätt att skaffa sig en foglig kultur. I ett sådant kulturklimat vet alla konstnärer precis hur man skall bära sig
åt för att maximera stipendiekakan, vad man skall
säga och uttrycka, och vad man absolut inte får säga.
Det går förvisso inte att tala om censur – ingen
brutal statsmakt stoppar och straffar förgripliga
tankar. Men nog kan man tala om en smygande
självcensur där var och en vet vad som går hem i de
nämnder som delar ut stöd. Det är inte så enkelt att
författare och konstnärer skapar med tanke på just
den eller den nämnden utan snarare en långsam och
opersonlig likriktning av hela kulturklimatet där ingen
längre vill vara kontroversiell annat än på de gamla
vanliga och numera helt ofarliga sätten som det
modernistiska avantgarder nu har hållit på med i snart
hundra år.
Carl Rudbeck (carlr@timbro.se) är redaktör för nättidskriften Smedjan.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

Läs mer

webshop_banner