Print Friendly

Carl Leissner; Det personliga sparandet

Av Redaktionen | 31 december 1981


1981


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

CARL LEISSNER:
Det personliga sparandet
Ökat sparande och jämnare
formögenhetsjördelningfrämjas bäst genom
tillämpning av principen om uppskjulen skall i
kombination med medelsforvallning i depåform.
Det är innebörden av denna artikel av
civilekonom Carl Leissner. Alla börfå räll all
öppna spardepåer genom avtal med kreditinstitut
som mollager de belopp vederbörande själv eller
hans arbetsgivare överfor. Depåerna skall
forvaltas enligt ägarnas instruktioner och
avsäliningarna till dem forutsälles bli skauefria.
Spararna kan ges väsentligt ökad valfrihel
beträffande sparmedlens placering och
omplaceringar då alla former av produktiva
investeringar bör medgivas.
Det personliga sparaodet
Den numera av Allan Larsson ledda löntagarfondsutredningen lär vara inne på slutvarvet.
Även om socialdemokraterna- kanske mest av
opportunistiska skäl – gjort en del ändringar i
sitt ursprungliga förslag, präglas det fortfaran·
de av en bestämd vilja att stärka planhushållning och kollektivt sparande. Motsidans vilja
att stärka marknadshushållning och personligt
sparande förefaller inte vara lika utpräglad.
Det går inte att i denna fråga vara alltfOr
slätstruken. Man måste inse att ett ökat spa·
rande och en jämnare fårmögenhetsfårdelninK
måste åstadkommas ”so oder so”. Kan det inte
ske inom marknadshushållningsramar, kommer blandekonomin på sikt icke att rymma så
mycket marknadshushållning att man längre
kan tala om någon blandning.
Marknadshushållning i klassisk mening forekommer inte i dag och har kanske aldrig fun·
nits. Marknadshushållningens inkomstfordelning blir i välfärdssamhället omstuvad genom
olika välfärdspolitiska åtgärder, i fårsta hand
socialfårsäkringar och inkomsttransfereringar.
Det finns ingen anledning att här beröra de
många svårbemästrade avvägningsproblem
som är fårknippade med en rationellt bedriven
välfärdspolitik.
Välfärdspolitikens tillkomst har fårändrat
men knappast fårringat marknadshushållningens betydelse. Dess principer är fortfarande ut·
slagsgivande på många sätt, t ex inom produktionslivet och vid prissättningen på varor och
tjänster. Marknadshushållningen är en ofrånkomlig fårutsättning får ett fritt näringsliv.
Inför spardepåer
Det frivilliga personliga sparandet får anses
vara en av marknadshushållningens hörnstenar. Om det sviktar så sviktar hela byggnaden.
Marknadshushållningens anhängare borde begagna det tillfälle som nu erbjuds får att föreslå
verkligt effektiva åtgärder får att stärka det
personliga sparandeL
Man borde skapa väsentligt gynnsammare
villkor får det personliga sparandet och anpassa tillämpningen av dem till våra dagars jämlikhetskrav. Det kan ifrågasättas om det finns
något område där ugämning i dag har större
fördelar och mindre nackdelar än på fcirmögenhrtsområdet.
Det personliga sparandel måste bli mycket
mera meningsfullt. Det måste bli betydligt lönsammare och det måste framfår allt bli intressant. För att lösa problemet att på ett fårdelningspolitiskt tillfredsställande sätt göra det
personliga sparandet mer attraktivt bör man
inrätta en ny sparform, som vi kan kalla spardepå. Den skulle i korthet innebära följande.
Varje medborgare skall ha möjlighet att inrätta en spardepå får sin räkning. Det antas
tillgå så att han avtalar med ett kreditinstitut
att det skall mottaga de belopp, som han själv
eller hans arbetsgivare överfår till depån, och
forvalta medlen enligt ägarens instruktioner
och de regler som fårutsätts bli fastställda får
sådana depåer. För bankernas del blir spardepåerna fullt järnfårbara med vanliga notariatsdepåer. Förvaltningskostnaderna – som skall
bestridas från depåernas avkastning – måste
nedbringas genom utnytgande av alla möjligheter till förenkling.
Om samhällets sparfrämjande anknyts till
spardepåer vinner man först och främst att
spararen kan ges väsentligt ökad valfrihet beträffande sparmedlens placering och också kan
109
tillåtas att när som helst göra omplaceringar.
Hans val begränsas inte till spar-, ,vinstsparoch fondsparkonton, de sistnämnda i kombination med andelar i aktiefonder. I princip bör
alla former av produktiva investeringar vara
medgivna får spardepåerna. Främst torde, fårutom banktillgodohavanden, börsnoterade värdepapper, bostäder och egen rörelse ifrågakomma.
Med depåformen följer att de fårvaltande
bankerna, var och en i sin stad, skall svara får
att alla transaktioner står i överensstämmelse
med gällande bestämmelser.
En spardepå kan tillfåras medel dels genom
överföringar från ägaren eller hans arbetsgivare och dels genom att avkastning tillfårs kapitalet. Man får tänka sig att det belopp ägaren
varje år får överfåra kommer att vara maximerat och att så också kommer att vara fallet
beträffande den totala behållningen. När behållningen nått taket skall varje år hela avkastningen överfåras till ägaren. Maximibeloppen
får årlig avsättning och total behållning bör
fastställas årligen.
Beskattning och möjlighet till belåning
Ägaren bör åtnjuta skattefrihet får de avsättningar han gör till sin depå. Om skattefriheten
skall ha form av en avdragspost i deklarationen
eller ett får alla lika skatteavdrag, motsvarande
marginalskatten i vanliga inkomstlägen, skall
här lämnas därhän.
skattereglerna får spardepåer bör utformas
med sikte på att kapitalet skall vidmakthållas
och förkovras får att stärka ägarens ekonomi
genom att med tiden lämna ett beaktansvärt
110
inkomsttillskott och redan på kort sikt öka hans
solvens och likviditet.
Spardepåer bör skattemässigt intaga en
självständig ställning och ha egna skatteregler.
Förutsättningar härför får anses föreligga i och
med att tillgångarna hålls avskilda från ägarens personliga egendom och står under särskild förvaltning. Spardepåer bör vara fria från
inkomst-, förmögenhets- och realisationsvinstbeskattning. Ägaren bör beskattas endast för
de belopp som överförs till honom.
Om någon vill eller måste återföra kapital
från sin depå skall skatt utgå efter samma
regler som gäller för skattebefrielse vid avsättning till depån.
Även om sparandel blir skattefritt kommer
kanske många – vid nuvarande marginalskatter – att finna det ointressant att skaffa ett
sparkapital, vars avkastning till största delen
försvinner som skatt. Det kan därför vara skäl
överväga att beskatta avskastning från spardepåer enligt en enhetlig skattetariff som gör den
behållna avkastningen intressant för alla. Ett
liknande förfarande tillämpas ju redan vid beskattning av premieobligationsvinster.
Som ovan antytts bör spardepåer bl a kunna
användas för anskaffning av fastighet, bostadsrätt eller ägarlägenhet. Av praktiska skäl torde
det få ske i den formen att ägaren lånar från sin
depå mot säkerhet i den tillgång som förvärvas.
Den förvaltande banken får tillse att lånet ej
blir större än belåningsvärdet såvida inte ytterligare säkerhet ställes.
Det måste vara rimligt att en person som
plötsligt hamnar i en brydsam ekonomisk situation icke av den anledningen skall vara tvingad att reducera eller upplösa sin spardepå. Han
bör ha möjlighet att låna från den eller att
belåna dess tillgångar. Vid beräkning av belå-
ningsvärdet måste man givetvis beakta den
skatt som uppkommer om depån avvecklas.
Ingen prioritering av kapitalbehoven
När det första förslaget till Iöntagarfonda
framlades, angavs målen vara att l) komplettrra den solidariska lönepolitiken, 2) motverka
den förmögenhetskoncentration, som följa
med industrins självfinansiering, 3) öka lönta·
garnas inflytande över den ekonomiska processen. Under resans gång har näringslivets behov
av riskvilligt kapital kommit att utgöra ett allt
viktigare argument för löntagarfonder. Förslaget om spardepåer syftar inte att prioritera nå-
got visst kapitalbehov framför övriga. Om rea·
vinstbeskattningen slopas för spardepåer bör
det emellertid göra placering i aktier mer lockande. l en akut situation kan man kanske överväga särskilda placeringskvoter för aktier och
liknande, men en sådan bestämmelse bör vara
av övergående natur.
Spardepåer kan – och bör – kombineras
med speciella sparpremier i syfte att öka spar·
viljan och sparförmågan hos personer med låg
inkomst. Sparpremierna kan ha formen av
ränte- och amorteringsfria lån, som tillförs så-
dana sparares depåer i relation till deras eget
sparande.
Det är kanske en överloppsgärning att påpeka att de framförda förslagen är mycket
skissartade. l övrigt må avslutningsvis betonas
att det förefaller angeläget att åtgärder för an
främja frivilligt personligt sparande blir så effektiva som möjligt och utformas på sådant sätt
att alla sparformer behandlas likartat.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner