Print Friendly

Carl-Johan Westholm; Majoriteten mot den enskilde

Av Redaktionen | 31 december 1978


1978


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

l
CARL-JOHAN WESTHOLM:
Majoriteten mot den enskilde
Deförslag, som arbetsrättskommitten i höstas
lade fram, är inte bara ekonomiskt omöjliga.
De är också djupt reaktionära. Fil dr CarlJohan Westhalm har granskat dem ur
ideologisk synpunkt: de vill, säger han,
säkra det beståendes varaktighet, även om de
representerar gårdagen. De bygger genomgående på majoriletsprincipen och på
fiendskap mot marknadsekonomin. Från
näringslivets sida talas i dag om att man
borde slw:!Ja sig en ideologi. Hur vore det,
frågar författaren, om man togfasta på den
man redan har. Den hävdar kontraktsrätten, som innebär att människor får komma
överens sins emellan i frågor som berör dem
själva, vare sig det gäller arbetstid eller
äktenskap. Talesmän för ”ekonomisk demokrati”, som innebär att majoriteter alltid
skall bestämma för den enskilde, framstår
som anhängare av en ”totalitär demokrati”.
Den nya arbetsrättskommitten föreslog i sitt
betänkande, vilket överlämnades till Arbets
marknadsdepartementet i höstas, att fackli
ga möten skall hållas på betald arbetstid ·
den omfattning de fackliga organisationern
själva anser rimligt, att kostnaderna för ny
fackliga förtroendemän skall finanansiera
av stat och arbetsgivare samt att forsknin
på arbetsplatsen skall få förekomma efte
godkännande av den fackliga organisati
nen. Företagets acceptans behövs inte. Et
fackligt möte på betald arbetstid fyra timma
varje kvartal motsvarar närmare en proce
av årslönen. Enbart inom SAFs område bety
der detta över en halv miljard kronor; därti
kommer minst lika stora kostnader för pr
duktionsbortfall, minskat utnyttjande av ma
skiner etc. Av de nya förtroendemännc
tros LO behöva anställa 2 000 och TC(
l 750. De sammanlagda kostnaderna fö
dessa heltids~änster torde också uppgå ti
över en halv miljard kronor per år enbart
SAF-området. Enligt Riksrevisionsverke
bedömning landar totalkostnaderna ~?-
kommittens förslag på nivån två tusen mi
joner kronor bara under 1978/79.
SAFs representant i utredningen resen
rade sig utförligt mot förslaget. Även d
moderate ledamoten har reserverat sig
åtskilliga punkter, medan mittenpartiern
ledamöter stöder huvudprinciperna i maj
ritelsförslaget med vissa preciseringar.
är alltså upplagt lör en partipolitisk vulgä
argumentation, där arbetsgivarna och för
tagsambeten får rollen som motståndare
den breda folkmajoriteten.
Debatt på dessa villkor är avgjord på fö
hand. Med mer principiella resonemang k
man knappast förvänta sig att påverka majoriteten – även om två av landets främsta
arbetsrättsjurister, Folke Schmidt och Anders Victorin, har varnat för att förslaget
rnnebär att statens neutralitet gentemot arbetsmarknadens parter rubbas. Sannolikt är
ändå att förslaget delvis skjuts på framtiden
– men istället på grund av kostnadsskäl,
med hänvisning till den besvärliga samhällsekonomin.
Såväl en socialdemokratisk som en borgerlig regering kan i stort förväntas expediera
de krav på arbetslivets område som de fackliga organisationerna ställer. Annat kallas
··löntagarfientligt”, vilket upplevs som särs~ilt besvärande för en regering som inte
består av partier, direkt associerade med landets största fackliga centralorganisation.
För att ändra på denna partipolitiska belutssituation måste det allmänpolitiska debattklimatet ändras. Att löntagarvänlighet
automatiskt är detsamma som att tillgodose
de fackliga organisationernas krav och att
dessa gynnar allmänheten – detta standardargument – måste visas vara felaktigt. För
det första för att det i sig är för-hastat. Varje
organisation, även facklig, kan uttrycka särintressen, som inte gagnar hela folket utan
enbart den folkgrupp, minoritet eller majoritet, som organisationen representerar –
eller som t o m främst gagnar den lilla grupp
människor som är anställd av organisationen, alltså funktionärerna. För det andra
därför att den största fackliga organisationen iSverige strävar efter att starkt begränsa
den enskilda företagsamheten och marknadsekonomin. Visserligen röstade enligt
beräkningar ungefär en tredjedel av LOs
111
medlemmar i senaste riksdagsvalet på den
nu sittande regeringen. Men detta hindrar
inte de fackliga ledningarna från att driva
kampanjer direkt riktade mot regeringen.
Av vissa inlägg i den allmänna debatten kan
man t o m utläsa, att det skulle vara taktiskt
riktigt av regeringspartierna att försöka tillgodose de fackliga ledarnas krav även när de
inte överensstämmer· med en tredjedel av
medlemmarnas, för att regeringen även
framgent skall få röststöd av denna tredjedel.
Det beståendes värn
Karakteristiskt för den offentliga debatten
om inte bara arbetslivets villkor utan nä-
ringslivet i stort är att de fackliga organisationerna och det socialdemokratiska partiet
har intagit rollen som pådrivare, medan den
fria företagsamhetens anhängare försvarar
det bestående. Intrycket av passivitet är ytligt sett korrekt, eftersom facket vill förändra rådande lagstiftning, medan arbetsgivarsidan säger nej.
Men sett i ett längre perspektiv skulle resultatet av ett fackligt maktövertagande i fö-
retagen komma att försvåra förändringar
och innovationer. Fackligt drivna företag
måste för sin kapitaltillförsel vara beroende
av centrala politiska instanser. Det ligger i
utvecklingens egen logik, att på sikt tvingas
det läget fram. Argumentet för det fackliga
maktövertagandet är att det är majoriteten
som skall bestämma; vid konflikter mellan
en majoritet på ett lokalt plan och en majoritet på ett centralt plan måste genom matematikens hjälp alltid den senare avgå med
112
seger. I en marknadsekonomi med enskilt
ägda företag är det inte majoritetsprincipen,
som fäller utslag om kapital skall satsas på ett
visst projekt. Det är kapitalägaren som bestämmer, och kapitalägaren kan vara en eller flera juridiska eller fysiska personer, mer
eller mindre beroende av andra kapitalkällor. Härmed finns inbyggt en garanti för att
olika bedömningar av vad om är bra investeringar inte bara uppmuntras utan också
kan förverkligas. Inte bara debatten blir
pluralistisk, utan även verkligheten.
En socialiserad ekonomi är det beståendes
värn och ser med misstänksamhet mot föt·-
ändringar. Ty förändringar drabbar alltid
någon part, och konfliktlösningar är omständliga i centrali erade ekonomier som
också skall göra anspråk på att vara demokratiska. Det blir därför enklast att försöka
undvika konflikter, att uppskjuta förändringar så långt som möjligt.
Det är alltså det enskilda näringslivet i en
marknadsekonomi, som är det system som
bäst ger utrymme för dynamik och framåtskridande. Men detta är knappast en bild
som medelsvensken har av de ekonomiska
huvudalternativen. Det privata näringslivet,
som tidigare stod för både företagsnedläggningar och nyföretagande, har alltmer kommit att symbolisera de förra, därför att det
har blivit allt sällsyntare med det senare –
inte minst p g a den ökade tröghet i det ekonomiska livet som inskränkningar i marknadsekonomin medfört, genomdrivna både
av statsmakt och fackliga organisationer. Det
andra ledet i argumentationen från marknadsekonomins motståndare är därför på-
ståendet att kapitalismen för närvarande undergår en kris.
Att det svenska debatt klimatet i åtskilliga
stycken är kollektivistiskt kan mindre förklaras av att de centralplanerade ekonomierna i
öst har varit framgångsrika eller au dc s
sympatisörer i Sverige varit ö\·er hö\an
skickliga pmpagandister- även om de varit
envisa. Snarare måste man tillskriva det kollektivistiska övertaget i debatten fantasilösheten och håglösheten hos marknadsekonomins vänner. Hur ofta och hur länge
har de inte, när dessa frågor kommit på tal.
sagt au det vore på ticlen att näringslivet
skaffar sig en ideologi? Opinionsläget i olika
näringslivs- och arbetslivsfrågor hade sä-
kerligen varit ett annal, om man i stället för
att för öka skaffa sig en ideologi tagit fasta
på den man faktiskt haL Ty om man med
ideologi menar någonting annat än iclemässig villfarelse, är det ett faktum au elen enskilda företagsam heten och marknadsekonomin till sitt stöd har en grundläggande
ide, vilken är både lättare au tolka och all
tillämpa än iden att det alltid är majoriteten
som skall bestämma.
Kontraktsrätten
Marknadsekonomins bärande ide är kontraktsrätten. Dvs människornas rätt att komma överens med varandra om olika saker.
tex att en pet·son kommer överens med en
annan person om att ett visst arbete skall
utföras mot viss betalning. Eller att en vis
vara skall köpas av den ena personen av den
andra för en viss summa. Liksom majoritetsprincipen vilar denna kontraktsrätt på eu
grundläggande antagande om jämlikhet
mellan människorna. Vatje individ skall enligt kontraktsrätten ha rätt att ingå vilket
alla! som helst med vatje annan individ.
\’arje medborgare skall enligt majoritetsprincipen ha rätt att avlämna en röst vid den
gemensamma voteringen och sedan verkställa nertalets beslut.
‘ aturligtvis bör ingen linje drivas in absurdum. Marknadsekonomins anhängare är
inte anarkister; det behövs en till sina funktioner begränsad men i dessa funktioner
stark statsmakt, som kan övervaka att ingångna kontrakt hålls. Det idehistoriskt unika i den av LO drivna kampanjen ”Vem äger
jobben?” är att majoritetsprincipenjust drivs
in absurdum. LO försöker att med idehistorisk översikt motivera det historiskt oundvikliga i att de egna förslagen genomförs.
LO hänvisar till att den politiska demokratin infördes i det här landet i och med elen
allmänna och lika rösträtten vid 1920-talets
början. Därefter kom de sociala reformernas
tid: den sociala demokratin. Nu är det dags
att fullkomna demokratin genom att även
låta den råda på det ekonomiska området.
Därför står alltså den ekonomiska demokratin på dagordningen. Om man verkligen
hävdar att av det ena följer det andra, att
majoritetsprincipen alltid skall gälla, betyder
det att t ex vår äktenskapslagstiftning måste
radikalt omändras. Två personer kan inte
tillåtas att utan majoritetens samtycke ingå
överenskommelse med varandra om t ex giftermål. Det skulle ju inte vara demokratiskt.
Och hur många gånger har vi inte hört att
··några odemokratiska öar” inte skall få finnas kvar.
113
Majoritetsprincipens innebörd
Den socialdemokratiska trestegsagitationen
för ekonomisk demokrati vilar på ett cirkelresonemang. Majoritetsprincipen skall gälla
därför att ekonomisk demokrati är bra. Och
ekonomisk demokrati är bra därför att majoritetsprincipen skall gälla. Denna ståndpunkt är naturligtvis fullt möjlig att omfatta,
men den blir omöjlig att använda som argument, om man gör det minsta undantag, t ex
l”ör äktenskap. För då har man ju visat att
det i alla fall finns något område där man
inte vill att demokratin, majoritetsprincipen,
skall slå igenom. Och då kan man logiskt
fråga sig varför ””demokratin”‘ skall reglera
det ekonomiska området, när den inte skall
gälla på ett område som är så viktigt för elen
enskilde som privatlivet.
l nte nog med att själva argumentet för
majoritetsprincipen inte håller i sin totala
framtoning. (Även om tex Sven-Göran 01-
hede och andra debattörer kräver införande
av elen ”totala demokratin” – ett krav som i
sin idehistoriska okunnighet inte kan överträffas av någon annan förlupen 1700-talsslogan.) Den är des utom svår att tolka, vilket märks i motsättningen mellan facksocialister och statssocialister. Facksocialisterna
menar att löntagarna representet·ar majoriteten av befolkningen, varför de fackliga organisationerna bör ha bestämmanderätten i
ekonomin. statssocialisterna menar att en
bättre tillämpning av majoritetsprincipen är
att representanter för majoriteten utses vid
de allmänna valen. Formellt har statssocialisterna rätt – det är ju fråga om t·en matematik. Men detta drabbar elen fackliga rörelsens maktsträvanden, som också motiveras
l
114
med att den representerar en majoritet av
medborgarna.
Majoritetsprincipen och kontraktsrätten
kan också beskrivas i termer av förbud och
möjligheter. Majoritetsprincipen innebär
förbud för enskilda personer att komma
överens med varandra om saker som inte
majoriteten tillåter. Kontraktsrätten in nebär
möjligheter för enskilda personer att göra
saker, oavsett vad de flesta andra människor
anser. Kontraktsrätten är i själva verket det
bästa skyddet för minoriteter. I 1900-talets
utvecklade industrisamhällen är de flesta
medborgare löntagare, de egna företagarna
är i minoritet. Å andra sidan är de flesta
löntagare i sin egenskap av konsumenter av
olika uppsättningar av varor också i minoritet. Endast genom kontraktsrätten kan dessa
olika minoriteter finna varandra. Det är en
väsentlig del av vad som idag så schablonmässigt kallas livskvalitet. Ty vad som för
majoriteten är likgiltigt kan för minoriteter
vara det enda giltiga.
Kontraktsrätten ger marknadsekonomins
och den fria företagsamhetens anhängare
ett logiskt, principiellt, psykologiskt och –
vill jag personligen hävda – ett moraliskt
övertag över majoritetsprincipens oreflekterade anhängare. På samma sätt som den
måttfulle socialdemokraten alltid har haft
ett övertag över den vilde anarkisten. Det är
därför som den logiska innebörden i slagordet ”ekonomisk demokrati” måste bekämpas, ty det innebär majoritetsprincipens fullständiga genomförande och åtföljande förlamning av samhället och dess medborgare.
På samma sätt som begreppet ”ekonomisk
grundvalar, om innebörden för dess anhängare vore liktydigt med den demokratiska statens bortvittrande. Men nu är icke det
senare fallet. Marknadsekonomins anhängare i Sverige är inte anarkister, men den ekonomiska demokratins talesmän – om man
skall ta dem på orden och döma dem efter
deras argument – framstår som anhängare
av den totalitära demokratin.
Det finns alltså en hållfast grund att stå på
när det gäller att avvisa kategoriska fackliga
krav i olika sammanhang om ökat inflytande
för den egna sidan. Inte därför att ett ökat
inflytande för facket i sig alltid behöver vara
fel. Tvärtom är det naturligt att en ökad
utbildningsnivå i ett samhälle bl a medför att
allt fler människor vill vara med och bestämma. Det är hälsotecken. Ökad utbildning
medför också att kontraktsrätten kan och
bör ges ökat utrymme. Med ökad folkbildning måste människor i genomsnitt ha fått
bättre förutsättningar för att själva bedöma
vilka avtal de skall göra med andra människor.
Misstro mot den enskilda människan
Mot denna idemässiga bakgrund framstår
nya arbetsrättskommittens förslag om betalda fackliga möten på arbetstid och av staten
och arbetsgivarna finansierade LO- och
TCO-ombudsmän som ett uttryck för misstro mot de enskilda individerna. T y det
grundläggande i förslaget är inte att de fackliga organisationerna skall få några miljarder mer till sitt förfogande – vilket i sig är
tillräckligt skäl för avslag, eftersom staten
frihet” vore ett hot mot vårt samhälles neutralitet gentemot arbetsmarknadens
parter rubbas. Utan det mest karakteristiska
med arbetsrättskommittens förslag är att
den betraktar arbetslivet som ett schackbräde, där enhetliga regler alltid skapar bättre förhållanden för en majoritet. Man förutsätter att samhället blir bättre, om den stora
folkgruppens medborgare inte bara likt
schackbonden får gå ett eller möjligen två
steg framåt, utan även ta tre steg.
Men det utmärkande för ett civiliserat
samhälle är att reglerna, ritualerna och riterna för de enskilda individernas beteende
tar en allt mindre del av deras livstid i anspråk. Arbetsrättskommittens förslag innebär att nya ritualer kommer att breda ut sig
över landet. Det skall vara fackliga möten på
betald arbetstid. Det är förbjudet för någon
enskild löntagare att växla in denna mötestid
mot arbete i produktionen eller ökad fritid.
Det skall vara lagar över arbetslivet, som är
så krångliga att det behövs tusentals regionala förtroendemän som tolkar de enskilda anställdas bästa. Det blir förbjudet för enskilda
att slippa dessa regionala förtroendemän
och i gengäld få något högre lön eller lägre
skatt.
Från kontraktsrättsliga utgångspunkter är
det eftersträvansvärt att den associationsrättsliga lagstiftningen kompletteras med en
115
mångfald av olika bolagsbildningar, som ger
utrymme för olika slag a,· kapitalinsatser och
riskspridning. Likaså bör den arbetsrättsliga
lagstiftningen ge utrymme för en mängd olika lösningar av det som benämnes företagsdemokrati – i med varandra konkurrerande
företag. lnte minst viktigt är att såväl kapitalägare som löntagare har möjlighet att skifta
företag och företagstyper. Från dessa synpunkter har den lagstiftning, som gällt nä-
ringslivet under de senaste åren, haft en alldeles för svart-vit prägel. Man har antagit att
inrutning av samhället ökat den sociala välfärden.
Den nya arbetsrättskommittens förslag innebär att man genom institutionella arrangemang för framtiden säkrar det beståendes
varaktighet, även om det representerar gårdagen. Den industriella revolutionen drevs
fram genom att den arbetslivets likformighet, som skråväsendet upprätthöll, föll i
spillror. Det föråldrade försvann, när skrå-
väsendets kryckor rycktes bort. De skråmässiga inslagen i nya arbetsrättskommittens betänkande är uppenbara. Från denna utgångspunkt, från den industriella revolutionens, från liberalismens, är nya arbetsrättskommittens förslag djupt reaktionärt.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism