Print Friendly

Carl Johan Ljungberg; Wilhelm Röpke – värd att återupptäcka på 1990-talet

Av Redaktionen | 31 december 1998


1998


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

WILHELM RöPKE
VARD ATT ÅTERUPPTACKA
PÅ 1990-TALET
CARLJOHAN ~UNGBERG
Wi lhelm Röpke var en ekonom som såg med humanistiska ögon på
ekonomin och insåg tidigare än andra betydelsen av ett småskaligt samhälle som byggs
upp kring de små gemenskaperna och nätverken.
B
land dagens samhällsvetare är han möjligen
inte känd. Men Wilhelm Röpke gjorde
insatser inte bara på
ekonomins många specialfåk Han
gav som rådgivare till Konrad Adenauer och det ”tyska undrets” skapare
även sin ide om hur den fria marknaden kan fårhöja livet och göra det
mer personligt och människovärdigt.
Röpke ägde som hans aktuelle
biograf Roland Hahn påpekar, vida
ekonomiska kunskaper och skarp
analysfårmåga. Han fårmådde samtidigt fårena dem med mänsklig insikt
och framsynthet, något som vann gehör i Europas luttrade stämningar
strax efter kriget. Så snart tillväxten
kommit igång och välståndet började
anses som en lösbar fråga ställdes visserligen andra röster i centrum. DeCARL JOHAN LJUNGBERG är
Ph D och konsult .
34
batten blev åter påtagligt snäv. Men i
det komplicerade 90-talssamhället
kan tiden psykologiskt vara mogen
får den tysk-schweiziske nationalekonomens visioner att påverka oss
på nytt.
H ämmande storkapitalism
Wilhelm Röpke såg med humanistens ögon på ekonomin. Vinstgivande verksamhet kan som bäst utgöra
ett medel till mognad och självinsikt.
I botten hade han gedigna kunskaper
om penning- och utrikeshandelsteori. Röpke såg ingen ekonomisk utveckling som rent ödesbestämd.
Viljan och värdena kan styra och prä-
gla den. De styrande hade dock ofta
fattat fel beslut. Röpke menade t ex
att den tyska storindustrin och den
politiska centralismen var missfoster.
De hade även samma rötter – i den
preussiska reglerings- och tullpolitik
fåretagen – men detta skedde enligt
Röpke alls inte oundvikligt, som
Marx m fl hävdat, utan genom en
medveten och oklok politik.
Monopol, mammutkoncerner och
massfabrikation uppstod. De gav
många tyskar en känsla av framsteg,
och alstrade bevisligen jättefåm1Ö-
genheter. De banade tyvärr också väg
får oöverskådlig proletarisering och
främlingskap i Tyskland.
Hade Weimar-regeringen däremot
systematiskt låtit en öppen ekonomi
bildas med fritt tillträde, oinskränkt
tävlan och tullfrihet, skulle denna
centralism med åtfåljande känslor av
utanfårskap nog ha kunnat undvikas,
menade Röpke. En ny tillfårsikt hade kunnat uppstå. Nationalsocialister
och kommunister skulle inte ha vunnit gehör. I grannlandet Schweiz, dit
Röpke själv flyttade, blomstrade sedan länge de små och medelstora fasom främjade industriell kartellbild- miljefåretagen. Makten delades och
ning men hämmade eller slog ut små begränsades även genom de federatifåretag. Snart kom denna storkapita- va enheternas inflytande. Även
!ism att kväva den fria tävlan mellan schweiziska låginkomsttagare ägde en
SVEN SK TIDSKRIFT
buffert mot sjukdom via eget sparande. Socialstaten kunde därmed hållas
begränsad. Städerna hade inte blivit
orimligt stora, och många bodde i
gröna miljöer. Främst var allt detta
möjligt därför att viljan till ett små-
skaligt system förelåg.
Wilhelm Röpke anade tidigt hur
det skulle gå också med den tyska demokratin. När 1920-talets politiker
delade ut statsbidrag, ingrep i företagen och gynnade karteller varnade
han. Och när Hitler 1930 började tala om att statsstyrning är mer tidsenlig
än marknadens fria tävlan, fick
Röpke ta konsekvenserna av sin ekonomisk-politiska opposition och fly
ur landet. Han kom att tillbringa nå-
gra år som professor vid universitetet
i Istanbul, varefter han fick en professur i Geneve. Som en klassisk liberal i
exil, vilken såg ekonomins mål i individers mognad och familjers lycka,
togs Röpke till heders i Tyskland
1945. Då blev han nära rådgivare till
förbundskansler Adenauer och finansminister Erhard. I verk som
Civitas humana och Bortom utbud och
ifteifrågan gav han sina ideer spelrum.
Nödvändigt statsmannaskap
Wilhelm Röpke engagerade sig livfullt bl a i det klassiskt liberala ekonomsällskapet Mont Nlerin Society där
han samarbetade bl a med Friedrich
Hayek och Ludwig Mises. Sällskapet
blev med sitt i böljan breda ideutbyte en motvikt mot de kollektivistiska
strömningar som svepte över Europa
efter 1945. Men- även hos vissa liberala samhällstänkare fann Röpke
ett allvarligt fel. I all sin goda kritik av
den stela förnuftstron bländades de
menade Röpke (även en nyskapare
som Adam Smith) av tanken, att bara
man röjer hinder ur vägen kan en fri
ekonomi skapa ekonomisk och kulturell harn1oni. Det är dock inte riktigt så. Regleringar har visserligen
inget egenvärde. Men ekonomin är
heller inget slutet system. Det krävs
tvärtom statsmannaskap i meningen
inlevelse, förmåga att intuitivt urskilja problemen, också i den mest liberala, mest decentraliserade stat. Även
ett kapitalistiskt samhälle måste infattas i en ram av måttfullhet, av vanor,
traditioner och identifierande familjer för att godtas av människorna.
Annars röstar de i sin förtvivlan lätt
fram makthavare som trots löften om
trygghet påskyndar kollektivisering
och tvång.
Röpke citerade gärna Eli F
Heckscher, den svenske nationalekonomen som inför motstridiga krav på
socialism och fritt lopp rådde de ansvariga ”att varken hejda händelseförloppet eller lämna det oreglerat
utan i stället kanalisera det”. Staten
borde skydda det fria varu- och ~än?-
steutbytets spelregler men överlåta
själva arbetet till den fria tävlan.
Röpkes praktiska idealvärld var den
lilla schweiziska byn Berner
Mittelland, där några tusen mänruskor bor, trivs och försäljer sig, utö-
ver på ett tekniskt utvecklat jordbruk
även på innovativ småindustri och
förnyat hantverk samt erbjuder tjänster, vartill de lägger pengar på musikutbildning och kultur. Bara att fler
SVENSK TIDSKRIFT
kan bo mellan stad och land riktar en
dödsstöt mot kollektivismens rastoch rotlöshet och leda, menade
Röpke som medvetet såg ”suburbaniserade” småhusområden som storstädernas medtävlare.
Modern frihet
Även om Röpke förordade de åtgärder som förknippats med ”das
Wirtschaftswunder”, varnade han för
den tro på tillväxt utan mening som
spreds i Förbundsrepubliken. Han
startade sitt eget ”tvåfrontskrig såväl
mot försvararna av en urartad marknadshushållnings status quo som mot
kollektivisterna av alla grader och arter.” Som en av de första utpekade
han också EG:s överorganisering och
hävdade den federativa, subsidiära
principen långt innan dessa uttryck
blev allmängods. (Vad han skulle ha
ansett om EMU är förstås intressant
att begrunda). I den bok som på
svenska heter Bortorn utbud och ifteifrå-
gan gav Röpke sin tilltalande vision
av modern frihet. Sådan frihet föds
och lever i det marknadssamhälle
som är starkt och förändringsvilligt,
just därför att det bärs av individer
med självbehärskning och långsiktiga
tänkesätt. Och – därför att det vilar i
vad vi skulle kalla den ”lilla världens” vardagliga lugn. Allt detta är
väl förenligt med, ja, förutsättningar
för att säkra rättvis tävlan och lika
startchanser.
Att Röpke numer sällan närrn1s antyder kanske, att man skyggar för att
som han sätta in ekonomin i dess
mänskliga sammanhang. Wilhelm
35
Röpke ger oss en tankeställare, därfår
att han som liberal kunnigt tog itu
med etiska frågor – och därfår att
hans fåraning om hur det går då de
fårsummas i så hög grad besannades.
Var då Röpke en socialromantiker,
främmande får en modern värld med
dess massinflytande och växande
marknader, frågar Roland Hahn till
sist. Nej, det var nog tvärtom. Röpke
såg framsynt vad som var på gång.
Han anade farorna hos det slags ekonomisk-utopiska drömmeri, som om
det far prägla besluten gör både människor starkt besvikna och foder den
uppgivenhet som alstrar centralism.
Han fann det ironiskt att de västmakter som satt in sådan kraft på att bemöta angreppen mot friheten när freden vunnits själva tycktes ofårmögna
att hejda kolossalekonomin att rycka
framåt. Det var får Röpke den storskaliga ekonomins bakomliggande
moral, eller brist på moral, som i
samtiden oroade honom mest. Hos
Keynes såg han mindre den felräknande ekonomen eller cyniske spenderaren och mer den mot framtiden
likgiltige, lojt urskuldande sig med
ett In the Iong run we are all dead.
fårstå och dela Röpkes synpunkter
om familjen och det sociala sammanhanget. När det f d Östtyskland som
nu vitaliseras och åter integreras ekonomiskt, sker det tänkvärt nog just i
den röpke-adenauerska småskalighetens tecken. Småindustrin i sydtyskland börjar på motsvarande sätt ra sitt
värde erkänt i takt med att ett flexibelt och mänskligt fårnyande arbetsklimat efterlyses.
En del värjer sig i Sverige får ideer
som Röpkes och menar att en politik
som främjar små fåretag måste vara
idemässigt neutral. Det gäller bara att
vidta de tekniska reformerna, i skatter, arbetsrätt och så vidare. Ingen
fårnekar väl att sådana reformer behövs. Frågan är bara, om man vinner
det väljarstöd som de kräver utan en
uttrycklig ide om varfår en miljö
som gynnar den ekonomiska lilla
världen är så viktig. En fri ekonomi
jämställs nämligen ofta – felaktigt,
men begripligt – av gemene man
med egoism, eller snäva vyer. Den
som vill ändra på dessa synsätt och
rehabilitera ekonomin måste ha moralisk fantasi. Röpke själv sammanfattade sina grundläggande värden så:
sitt eget liv, samstämdhet med samhället omkring en, familjekänsla,
känsla får tradition och generationernas samband parat med en öppen syn
på samtid och framtid, rätt slags spänning mellan individ och samhälle, fast
moralisk disciplin, respekt får pengars värde, modet att sköta sina uppgifter i livets vändningar, en känsla av
sakers naturliga sammanhang, och en
fast värdeskala.”
Viktig hållpunkt
Tycker någon att detta låter småborgerligt eller fåråldrat kan man tänka
på att de trots allt innebär en betydande spärr mot många av de galenskaper och felgrepp som så ofta är
stoff får medier och debatt. Med mer
skolning till sådana egenskaper som
dessa, i en skola som inte fåraktar sina klassiker utan tar fasta på de insikter som litteratur och historia kan ge
far både ekonomin och politiken en
viktig hållpunkt. Människor som är
fria i anden och kan forma sitt liv
med fantasi blir sannolikt också goda
aktörer i samhället och på marknaden. Röpke insåg detta. En gång när
en ekonomkollega påpekade hur
”Marknadsekonomin och den sociala oekonomiskt det är att odla grönsaVann Adenauers öra politiska friheten med den, kan växa ker i egen täppa svarade han ungefär:
Det är ingen slump att Röpke snart bara som del i och under beskydd av ”Ja kanske är det det, men medge att
vann fårhundskansler Adenauers öra. ett borgerligt system. Det innebär ett det är ett mycket bra sätt att framGemensamt sökte de eftersträva ett samhälle vari vissa grundvalar godtas bringa mänsklig lycka!”
nytt Västtyskland där de små indus- och färgar hela mönstret av sociala
triidkande delarna i Rhenlandet blev band: individuella insatser och antyngdpunkt (med huvudstaden
Bonn), medan de östra delstaternas
storskaliga ideal medvetet tonades
ned. Katoliken Adenauer kunde lätt
36
svar, absoluta normer och värden,
oberoende byggt på självägande,
klokhet och djärvhet, kalkylerande
och sparande, viljan att ta ansvar får
SVENSK TIDSKRIFT
Inlägget utgår från boken: Roland Hahn:
Wilhelm Röpke. Sankt Augustin bei Bonn:
Academia Verlag-Friedrich-Naumanrz-Stiftung, 1997. Reihe Denker der Freiheit, Nr 2.
56 s.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner