Carl Johan Ljungberg; Vi behöver en ny kulturhöger
1991
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
l
l
\
CARL JOHAN LJUNGBERG:
Vi behöver en ny kulturhöger!
Partimönstret omgrupperas. De
krav som 90-talets höger möter
är långt större än för 100 år sedan och mindre handfast institutionella.
Dagens svenskar uttrycker en
ny dröm: kulturhögerns, skriver
Carl Johan Ljungberg, som inleder SvTs artikelserie om den
nya högern. staten måste minskas, inte bara därför att ekonomin så kräver, utan därför att de
tror på familjen, det civila samhället, det lilla företaget som
framtidens mer livskraftiga arenor.
En ny höger bör också öva
historisk kritik, värdera det nya i
allt från politik till konst och livsstil mot en fond av historisk kunskap och reflektion.
Carl Johan Ljungberg är Ph D.
S
å bekvä~t det var ~är allt följ?e den
gamla ideskalan: hoger mot vanster,
konservatism mot socialism! Idag
räcker partipolitiska måttstockar sällan
till. Vi behöver nya tolkningsmönster.
På 1990-talet sker nämligen kasten
snabbt. De politiker, också höger,som hö-
jer kommunalskatter sätts av framryckande statsbekämpare chockade i utvisningsbåset jämte Östs fallna ledare. Från 68-
vänstern rekryteras flera av dagens försvarare av ”det civila samhället”. Den nya
vänstertidskriften Moderna Tider återger
med gillande klassiska frihetsideer. Och
vår finansminister talar ibland som ville
han förbli statsråd även vid borgerlig seger den 15 september.
Detta ger skäl att fråga, hur 90-talets
höger bör forma sin dagordning, och om
det fattas något på den nuvarande. I dag
byggs ett politiskt samförstånd upp m-fpkds. Kan då liberalkonservativa impulser
få spelrum i det Bildt och Westerberg just
mejslar ut? Kan drömmen om det stabila,
värdeförankrade medelklassamhälle som
även har bot mot stagnationen förverkligas av dessa partier? Inte minst: kan en
splittring eller rivalitet liknande den i
USA:s nya höger undvikas i Sverige?
Vågstycke
Den plattform som nu står beredd att ta
över- bättre förberedd troligen än 1976
– är delvis ett vågstycke. Den skall ena
ideer som tidigare varit i konflikt. 1800-
talets liberaler angrep hårt just de inrättningar – stat, kungamakt, kyrka, tullsystem – i vilka högern såg stöttepelare av
rang. Högern i sin tur slöt upp kring ”tronen, altaret, svärdet och penningpåsen”,
och underskattade att ett Sverige med
näringsfrihet, frihandel, en mer oberoende press, mer mångfald i skolor, utbildningar och trossamfund, liksom underlättad ståndscirkulation, genom sin öppenhet kunde bli en stor värdekonservativ
tillgång.
Villkoren i dag är dock ljusare. Det
gamla grumset stör knappast 90-talets
strävan att förnya kolossen Sverige. Akuta frågor fordrar svar, där socialisering
vore ”goddag yxskaft”: investerarnas flykt
ur landet, uppgiften att underlätta invandring, en förbättrad vård, utbildning och
Kan liberalkonservativa impulserfå
spelrum i det Bildt och Westerberg
just mejslar ut?
forskning. De krav som 90-talets höger
möter är långt större än för 100 år sedan,
och mindre handfast institutionella. De
fordrar intuition. Få lösningar blir framför allt effektiva, som inte föds ur en upplevelse av det goda livet, av våra bästa erf’arenheter. Vad krävs det då?
Ekonomi främst
När en borgerlig regering får makten brukar de första åtgärderna begripligen vara
ekonomiska. Att röja efter dem som
orimligt och kostsamt vidgat det offentligas uppgifter, liksom att avskaffa det skattefrälse som uppstått. Dessa åtgärder blir
dock tomma gester, i den mån de inte
styrs av en ide om vart makten syftar. Inte
ens administrativt-tekniska åtgärder undgår att färgas av utförarens syn på det liv
som är sin egen belöning. Dagens svenskar tycks enligt mätningarna ha sänt sina
kommande stryresmän just dessa signa- 37
ler: Ni måste minska staten, inte bara därför att ekonomin tvingar er, utan därför
att ni tror på familjen, det civila samhället,
det lilla företaget, som framtidens mer
livskraftiga arenor. De har så uttryckt en
ny dröm: kulturhögerns.
Men denna dröm om ett annat samhälle än socialdemokratins, denna alternativa etik, är aldrig bara ett nytt regelsystem.
Även om sådana också behövs. Den är
heller inte avsedd att lösa upp banden
mellan människorna, eller förneka värdet
av organisation. Snarare är den en ide om
ett annat sätt att organisera människor.
En ide som kan inspirera lösningar, vilka
inte så lätt föder missbruk, förtryck eller
stagnation.
Med etik hör synen på gemenskap nära
ihop. Visst beror och främjes sammanhållningen bland annat även av, hur stark
ekonomin är, av att alla har en närande
nisch att verka i. Gemenskapens rot är likväl djupare, och tidigare. Om inte våra
känslor frysts, fattar vi i den lilla kretsens
dagliga liv intuitivt, vad gemenskap är.
Den ”lilla plutonen” sänder genom oss
(utan falsk sentimentalitet) sitt enkla budskap till det vidare samhället: Här levs ett
liv, värt att ta efter!
Ordningspolitik
En vital uppgift för en ny höger är att driva ”ordningspolitik”, ej att förväxla med
kommandon. Det betyder att skapa och
justera nödvändiga checkpunkter för individerna. Det gäller allt från skatter till
regler för dem som vill göra en egen insats
på något område. Mer än om styrning är
det fråga om en struktur, som likt lagen
blott berör oss ”då och då”, men aldrig lå-
ser oss. En ordning som kanaliserar beho- ………….._________________________
—-~.. – – ~
38
ven att förvärva och äga, att bygga och bo,
samverka med andra. För den gängse
vänstern är t ex det personliga ägandet i
sig ett ont. Andra oroas snarare över minskad lust att förvärva och hålla fast det
förvärvade. Ansvaret för att äga, liksom
de regler detta skapat, en tyst beredskap
för vissa handlingssätt, och ofta självklara
sanktioner för dessa, är dock en del av vår
kulturordning, lika mycket som etiketten,
verserna ut Homeros, eller visorna vi brukar sjunga.
”Ordningspolitik” är att skapa spelregler
för hela samhället och dess delar. Det var
ordningspolitik, när Konrad Adenauer
valde marknadsekonomin efter kriget.
Detsamma, när Sverige bryter upp sina
statsregleringar. Ordning – som Jagstödd
förutsägbarhet, inte som tvång eller isande godtycke- är faktiskt källan till fortsatt skapande. Därför borde mer debatt
gälla hur dessa spelregler kan förbättras.
Men kanske är den synpunkten självklar? Här får·nog den nya Högern i viss
mån medla: dvs visa dem som ur den
blotta frihetslängtan vill forma nya regler,
att dessa måste beakta den ”historiska
kostymen” av ärvda vanor.Respektive på-
minna dem, som tror att allt måste växa
organiskt, att framprövade spelregler fak- . tiskt kan kodifieras till generell, fungerade
lag.
Utöver etiken och ordningspolitiken
bör en ny höger ta på sig att öva historisk
kritik, dvs värdera det nya i allt från politik till konst och livsstil mot en fond av
historisk kunskap och reflektion. ”Kritik”
i den meningen är att genom historisk
jämförelse ställa epokerna mot varandra,
och smälta samman det bästa. Att genom
fördjupad kunskap om vad en Gustav
Vasa eller en Karl XI egentligen eftersträ-
vade få distans till det som nu sker, och att
härigenom forma civiliserade distinktioner. En Goethe, en Olof von Dalin, en
Geijer, en Walter Lippmann, en Sten
Selander, en Sven Stolpe, en Gunnar
Unger och många andra, alla har de i skilda tider och former skött detta uppdrag,
som hjälpt oss att visa hur de många små
insatserna formar sig till historiska värden. Hos vissa kritiker skrutnpnar kanske
uppdraget till tom esteticism. Men av
andra sköts det mer allsidigt, och oumbärligt.
Med etik hör synen på gemenskapen nära ihop.
Avund och melankoli
Vad fordras då för att det nya medelklasssamhället skall uppstå? Det ställs först
elementära krav. Att man skall få yttra sig,
äga fritt, och välja den bana för vilken
man är bäst lagd, liksom att inte staten beslutar om och uniformerar allt detta. Medelklassens villkor har alltid fordrat
skydd. En gång gav feodalborgarna detta.
Senare stadens privilegier, stödda av goda
stadsmurar, och i vår tid (med sjunkande
framgång) staten. I dag heter det sannolikt
bästa skyddet: Iagstyre, och fri ekonomi.
Att leva väl, och att ge sitt bästa, det gör
ingen om han plågas av oro och otrygghet.
Inte heller om han är besatt av avund (den
gamla arbetarklassens lott) eller melankoli över förvägrade livschanser (inte ovanligt bl a i dagens medelklass). Fast
denna har lust att verka, och bara väntar
på förbättrade villkor, är bitterheten alltid
en risk. Därav det klassiska kravet inte bara på att få äga, utan också att få göra sitt
ägande och sin smak gällande, och att ha
chans till ”skapande fritid”. I jämlikhetsstaten sådan vi under 50 år känt den får
visserligen avund uttryckas, men råder
(med den tyske sociologen Wolf
Lepenies) melankoliförbud. I den nya
medelklasstaten däremot kan dragen av
avund och melankoli (i den mån de finns
kvar) bli sporrar till förändring, mer än en
fallucka mot stagnation och hopplöshet.
Ordning – som lagstödd förutsägbarhet, inte som tvång eller isande
godtycke – är faktiskt källan till
fortsatt skapande.
Att bara få ha vilka åsikter man vill i sitt
innersta, men inte kunna förverkliga dem
i en synlig livsstil måste vara fel. (Det har
bl a socialismen aldrig kunnat godta).I ett
medelklassamhälle flockas däremot människor efter talang och fritt val i färgrika,
icke-fientliga undersamhällen, och dessa
befäster i konkret form den känsla för rätt
och fel, gott och ont, fult och skönt, som
är varje fullödigt livs kompass.I ett sådant
samhälle utformar människor miljöer, där
meningsfull verksamhet underlättas, och
där själva atmosfären driver fram innovationer i oförutsägbar mångfald.
Marknaden som nyhet
Vad kan då skapa splittring inom en ny
höger? I många framgångsrika gamla
medelklassamhällen är inte frågan om
marknaden eller den fria kontraktsrätten
mera någon stridsfråga. Den är nämligen
inflätad i själva den livsform som människorna valt. I Sverige däremot finns visserligen av gammalt förståelse för marknaden, liksom viljan att rätt bedöma dess
39
förmåga. Men marknaden blir i viss mån
ändå något främmande, som vi måste diskutera och vänja oss vid igen. Man måste
då (som inför något nytt) visserligen tala
om, vad marknaden kan och inte kan klara av, men sådan behövlig disskussion får
inte förväxlas med den agg eller fientlighet mot en fri ekonomi i sig som de lätt
känner, vilka sett staten sköta det mesta i
livet.
Troligen berör de principiella konflikterna i Sverige på 90-talet bland annat
godtagandet av den fria marknaden på
särskilda, nya områden, respektive (som
inom USA:s nyhöger) vilken sorts demokrati som bör eftersträvas. Sköts uppgiften att belysa det som länkar marknaden
med etiken, lusten att producera och förvärva med blicken för det etiskt riktiga
väl, så bör dock ideologisk och politisk
splittring kunna undvikas. Likaså om vi
med hjälp av en ny typ av grundlagsdebatt
lyckas justera den svenska författning, om
vars (inte bara snävt tekniska) svagheter
vi sedan dess tillkomst så ofta påmints.
Det bästa i marknadsekonomin (vilket
inte är litet) och det bästa idagens folkstyre kan nog jämkas ihop.
Koalition
Varje rörelse som vill nå praktiskt inflytande måste bli en koalition. Så var det för
Roosevelt, så för Reagan i USA. De grupper som kan ge stöd till den nya, öppna
medelklasstanken kan också här komma
från olika håll: varför inte t o m från de
enfrågegrupper utanför partier och folkrörelser som haft sådant inflytande på 70-
och 80-talets svenska opinion? Kanske
blir partierna i fortsättningen f ö mera paraplyn eller clearingcentraler för sådana
……………._____________________
40
fraktioner. Frågan hur man samlar dem
som vill bilda den nya kulturella fronten
måste få mycket utrymme ifortsättningen.
Känslapolitik
Författaren Paul Johnson antog för en tid
sedan, att 2000-talets politik inte främst
kommer att formas sociologiskt, utifrån
klyftor i talang eller egendom. Utan mer
avspeglar känslapolitiska teman. Johnson
såg en tänkbar renässans i andra former
för det politiska drömmeri, som varit så
förödande och vars verk Östeuropa just
begraver. Fastän nu i form av högspända
krav på miljön, på avskaffande av gemenskapens hörnpelare som familjen etc. Allt
i en nysentimental, omogen anda som kan
bli ett lika stort hot som den hittillsvarande socialiseringen.
Kanske är det inte minst beredskap
mot den sortens nya känslavindar som
den nya högern behöver? Liksom en förmåga att klargöra långsiktiga värden, så
att oscillerande opinioner kan lugnas ned.
Vi ser t ex hur en ny debatt uppstår om att
EG skulle vara emot kvinnornas intressen. Lisom krav i den ekonomiska krisens
tecken, på nya statsingripanden och -stöd.
Här sås ett split, som bättre kunskaper om
ekonomi och samhälle troligen skulle
göra onödigt.
Mellan avgrunden och framsteget
Illa vore det till sist att på nytt ge efter för
det pragi11atiska drag som kan vara en så-
dan styrka, men som ofta gör medelklassen så oförberedd och så lättledd, när opinionsstormarna väl blåser upp. Vi får därför inte slå oss till ro, ens om vägen mot
frihet i Östeuropa fortsätter, eller om den
nuvarande regeringen skulle falla i höstens val, utan se till att det i den på talanger, inflytande och resurser dock inte länsade medelklassen någonstans fortsätter
att tänkas och skrivas skarpt och väl om
dessa frågor.
I dag heterdet sannolikt bästa skyddet: lagstyre ochfri ekonomi.
Ibland tillskrivs högern att ha ”skådat
avgrunden”. Vänstern däremot skulle inte
tro att det värsta kan inträffa.I överdriften
ligger en nypa sanning. Nyss hade historien som bekant nått sitt slut, och ljusa
skaror sjöng på de elyseiska fälten. Nu
fruktar vi i stället att helvetet skall bryta
löst, ja, rentav på fler ställen i världen. Att
vara avvägd realist tycks i det synfältet
önskvärt. Inte ens efter de största utbrotten av våld och konflikter återgår bara
skeendet till en tidigare nivå, brukar vi lä-
ra oss. Vi lyder dock föränderlighetens
lag. Högern måste utöver annat ge förtröstan röst, visa att tillvaron inte är ändamålslös, och att historien trots allt är ett
drama i hoppets tecken.
l
\
CARL JOHAN LJUNGBERG:
Vi behöver en ny kulturhöger!
Partimönstret omgrupperas. De
krav som 90-talets höger möter
är långt större än för 100 år sedan och mindre handfast institutionella.
Dagens svenskar uttrycker en
ny dröm: kulturhögerns, skriver
Carl Johan Ljungberg, som inleder SvTs artikelserie om den
nya högern. staten måste minskas, inte bara därför att ekonomin så kräver, utan därför att de
tror på familjen, det civila samhället, det lilla företaget som
framtidens mer livskraftiga arenor.
En ny höger bör också öva
historisk kritik, värdera det nya i
allt från politik till konst och livsstil mot en fond av historisk kunskap och reflektion.
Carl Johan Ljungberg är Ph D.
S
å bekvä~t det var ~är allt följ?e den
gamla ideskalan: hoger mot vanster,
konservatism mot socialism! Idag
räcker partipolitiska måttstockar sällan
till. Vi behöver nya tolkningsmönster.
På 1990-talet sker nämligen kasten
snabbt. De politiker, också höger,som hö-
jer kommunalskatter sätts av framryckande statsbekämpare chockade i utvisningsbåset jämte Östs fallna ledare. Från 68-
vänstern rekryteras flera av dagens försvarare av ”det civila samhället”. Den nya
vänstertidskriften Moderna Tider återger
med gillande klassiska frihetsideer. Och
vår finansminister talar ibland som ville
han förbli statsråd även vid borgerlig seger den 15 september.
Detta ger skäl att fråga, hur 90-talets
höger bör forma sin dagordning, och om
det fattas något på den nuvarande. I dag
byggs ett politiskt samförstånd upp m-fpkds. Kan då liberalkonservativa impulser
få spelrum i det Bildt och Westerberg just
mejslar ut? Kan drömmen om det stabila,
värdeförankrade medelklassamhälle som
även har bot mot stagnationen förverkligas av dessa partier? Inte minst: kan en
splittring eller rivalitet liknande den i
USA:s nya höger undvikas i Sverige?
Vågstycke
Den plattform som nu står beredd att ta
över- bättre förberedd troligen än 1976
– är delvis ett vågstycke. Den skall ena
ideer som tidigare varit i konflikt. 1800-
talets liberaler angrep hårt just de inrättningar – stat, kungamakt, kyrka, tullsystem – i vilka högern såg stöttepelare av
rang. Högern i sin tur slöt upp kring ”tronen, altaret, svärdet och penningpåsen”,
och underskattade att ett Sverige med
näringsfrihet, frihandel, en mer oberoende press, mer mångfald i skolor, utbildningar och trossamfund, liksom underlättad ståndscirkulation, genom sin öppenhet kunde bli en stor värdekonservativ
tillgång.
Villkoren i dag är dock ljusare. Det
gamla grumset stör knappast 90-talets
strävan att förnya kolossen Sverige. Akuta frågor fordrar svar, där socialisering
vore ”goddag yxskaft”: investerarnas flykt
ur landet, uppgiften att underlätta invandring, en förbättrad vård, utbildning och
Kan liberalkonservativa impulserfå
spelrum i det Bildt och Westerberg
just mejslar ut?
forskning. De krav som 90-talets höger
möter är långt större än för 100 år sedan,
och mindre handfast institutionella. De
fordrar intuition. Få lösningar blir framför allt effektiva, som inte föds ur en upplevelse av det goda livet, av våra bästa erf’arenheter. Vad krävs det då?
Ekonomi främst
När en borgerlig regering får makten brukar de första åtgärderna begripligen vara
ekonomiska. Att röja efter dem som
orimligt och kostsamt vidgat det offentligas uppgifter, liksom att avskaffa det skattefrälse som uppstått. Dessa åtgärder blir
dock tomma gester, i den mån de inte
styrs av en ide om vart makten syftar. Inte
ens administrativt-tekniska åtgärder undgår att färgas av utförarens syn på det liv
som är sin egen belöning. Dagens svenskar tycks enligt mätningarna ha sänt sina
kommande stryresmän just dessa signa- 37
ler: Ni måste minska staten, inte bara därför att ekonomin tvingar er, utan därför
att ni tror på familjen, det civila samhället,
det lilla företaget, som framtidens mer
livskraftiga arenor. De har så uttryckt en
ny dröm: kulturhögerns.
Men denna dröm om ett annat samhälle än socialdemokratins, denna alternativa etik, är aldrig bara ett nytt regelsystem.
Även om sådana också behövs. Den är
heller inte avsedd att lösa upp banden
mellan människorna, eller förneka värdet
av organisation. Snarare är den en ide om
ett annat sätt att organisera människor.
En ide som kan inspirera lösningar, vilka
inte så lätt föder missbruk, förtryck eller
stagnation.
Med etik hör synen på gemenskap nära
ihop. Visst beror och främjes sammanhållningen bland annat även av, hur stark
ekonomin är, av att alla har en närande
nisch att verka i. Gemenskapens rot är likväl djupare, och tidigare. Om inte våra
känslor frysts, fattar vi i den lilla kretsens
dagliga liv intuitivt, vad gemenskap är.
Den ”lilla plutonen” sänder genom oss
(utan falsk sentimentalitet) sitt enkla budskap till det vidare samhället: Här levs ett
liv, värt att ta efter!
Ordningspolitik
En vital uppgift för en ny höger är att driva ”ordningspolitik”, ej att förväxla med
kommandon. Det betyder att skapa och
justera nödvändiga checkpunkter för individerna. Det gäller allt från skatter till
regler för dem som vill göra en egen insats
på något område. Mer än om styrning är
det fråga om en struktur, som likt lagen
blott berör oss ”då och då”, men aldrig lå-
ser oss. En ordning som kanaliserar beho- ………….._________________________
—-~.. – – ~
38
ven att förvärva och äga, att bygga och bo,
samverka med andra. För den gängse
vänstern är t ex det personliga ägandet i
sig ett ont. Andra oroas snarare över minskad lust att förvärva och hålla fast det
förvärvade. Ansvaret för att äga, liksom
de regler detta skapat, en tyst beredskap
för vissa handlingssätt, och ofta självklara
sanktioner för dessa, är dock en del av vår
kulturordning, lika mycket som etiketten,
verserna ut Homeros, eller visorna vi brukar sjunga.
”Ordningspolitik” är att skapa spelregler
för hela samhället och dess delar. Det var
ordningspolitik, när Konrad Adenauer
valde marknadsekonomin efter kriget.
Detsamma, när Sverige bryter upp sina
statsregleringar. Ordning – som Jagstödd
förutsägbarhet, inte som tvång eller isande godtycke- är faktiskt källan till fortsatt skapande. Därför borde mer debatt
gälla hur dessa spelregler kan förbättras.
Men kanske är den synpunkten självklar? Här får·nog den nya Högern i viss
mån medla: dvs visa dem som ur den
blotta frihetslängtan vill forma nya regler,
att dessa måste beakta den ”historiska
kostymen” av ärvda vanor.Respektive på-
minna dem, som tror att allt måste växa
organiskt, att framprövade spelregler fak- . tiskt kan kodifieras till generell, fungerade
lag.
Utöver etiken och ordningspolitiken
bör en ny höger ta på sig att öva historisk
kritik, dvs värdera det nya i allt från politik till konst och livsstil mot en fond av
historisk kunskap och reflektion. ”Kritik”
i den meningen är att genom historisk
jämförelse ställa epokerna mot varandra,
och smälta samman det bästa. Att genom
fördjupad kunskap om vad en Gustav
Vasa eller en Karl XI egentligen eftersträ-
vade få distans till det som nu sker, och att
härigenom forma civiliserade distinktioner. En Goethe, en Olof von Dalin, en
Geijer, en Walter Lippmann, en Sten
Selander, en Sven Stolpe, en Gunnar
Unger och många andra, alla har de i skilda tider och former skött detta uppdrag,
som hjälpt oss att visa hur de många små
insatserna formar sig till historiska värden. Hos vissa kritiker skrutnpnar kanske
uppdraget till tom esteticism. Men av
andra sköts det mer allsidigt, och oumbärligt.
Med etik hör synen på gemenskapen nära ihop.
Avund och melankoli
Vad fordras då för att det nya medelklasssamhället skall uppstå? Det ställs först
elementära krav. Att man skall få yttra sig,
äga fritt, och välja den bana för vilken
man är bäst lagd, liksom att inte staten beslutar om och uniformerar allt detta. Medelklassens villkor har alltid fordrat
skydd. En gång gav feodalborgarna detta.
Senare stadens privilegier, stödda av goda
stadsmurar, och i vår tid (med sjunkande
framgång) staten. I dag heter det sannolikt
bästa skyddet: Iagstyre, och fri ekonomi.
Att leva väl, och att ge sitt bästa, det gör
ingen om han plågas av oro och otrygghet.
Inte heller om han är besatt av avund (den
gamla arbetarklassens lott) eller melankoli över förvägrade livschanser (inte ovanligt bl a i dagens medelklass). Fast
denna har lust att verka, och bara väntar
på förbättrade villkor, är bitterheten alltid
en risk. Därav det klassiska kravet inte bara på att få äga, utan också att få göra sitt
ägande och sin smak gällande, och att ha
chans till ”skapande fritid”. I jämlikhetsstaten sådan vi under 50 år känt den får
visserligen avund uttryckas, men råder
(med den tyske sociologen Wolf
Lepenies) melankoliförbud. I den nya
medelklasstaten däremot kan dragen av
avund och melankoli (i den mån de finns
kvar) bli sporrar till förändring, mer än en
fallucka mot stagnation och hopplöshet.
Ordning – som lagstödd förutsägbarhet, inte som tvång eller isande
godtycke – är faktiskt källan till
fortsatt skapande.
Att bara få ha vilka åsikter man vill i sitt
innersta, men inte kunna förverkliga dem
i en synlig livsstil måste vara fel. (Det har
bl a socialismen aldrig kunnat godta).I ett
medelklassamhälle flockas däremot människor efter talang och fritt val i färgrika,
icke-fientliga undersamhällen, och dessa
befäster i konkret form den känsla för rätt
och fel, gott och ont, fult och skönt, som
är varje fullödigt livs kompass.I ett sådant
samhälle utformar människor miljöer, där
meningsfull verksamhet underlättas, och
där själva atmosfären driver fram innovationer i oförutsägbar mångfald.
Marknaden som nyhet
Vad kan då skapa splittring inom en ny
höger? I många framgångsrika gamla
medelklassamhällen är inte frågan om
marknaden eller den fria kontraktsrätten
mera någon stridsfråga. Den är nämligen
inflätad i själva den livsform som människorna valt. I Sverige däremot finns visserligen av gammalt förståelse för marknaden, liksom viljan att rätt bedöma dess
39
förmåga. Men marknaden blir i viss mån
ändå något främmande, som vi måste diskutera och vänja oss vid igen. Man måste
då (som inför något nytt) visserligen tala
om, vad marknaden kan och inte kan klara av, men sådan behövlig disskussion får
inte förväxlas med den agg eller fientlighet mot en fri ekonomi i sig som de lätt
känner, vilka sett staten sköta det mesta i
livet.
Troligen berör de principiella konflikterna i Sverige på 90-talet bland annat
godtagandet av den fria marknaden på
särskilda, nya områden, respektive (som
inom USA:s nyhöger) vilken sorts demokrati som bör eftersträvas. Sköts uppgiften att belysa det som länkar marknaden
med etiken, lusten att producera och förvärva med blicken för det etiskt riktiga
väl, så bör dock ideologisk och politisk
splittring kunna undvikas. Likaså om vi
med hjälp av en ny typ av grundlagsdebatt
lyckas justera den svenska författning, om
vars (inte bara snävt tekniska) svagheter
vi sedan dess tillkomst så ofta påmints.
Det bästa i marknadsekonomin (vilket
inte är litet) och det bästa idagens folkstyre kan nog jämkas ihop.
Koalition
Varje rörelse som vill nå praktiskt inflytande måste bli en koalition. Så var det för
Roosevelt, så för Reagan i USA. De grupper som kan ge stöd till den nya, öppna
medelklasstanken kan också här komma
från olika håll: varför inte t o m från de
enfrågegrupper utanför partier och folkrörelser som haft sådant inflytande på 70-
och 80-talets svenska opinion? Kanske
blir partierna i fortsättningen f ö mera paraplyn eller clearingcentraler för sådana
……………._____________________
40
fraktioner. Frågan hur man samlar dem
som vill bilda den nya kulturella fronten
måste få mycket utrymme ifortsättningen.
Känslapolitik
Författaren Paul Johnson antog för en tid
sedan, att 2000-talets politik inte främst
kommer att formas sociologiskt, utifrån
klyftor i talang eller egendom. Utan mer
avspeglar känslapolitiska teman. Johnson
såg en tänkbar renässans i andra former
för det politiska drömmeri, som varit så
förödande och vars verk Östeuropa just
begraver. Fastän nu i form av högspända
krav på miljön, på avskaffande av gemenskapens hörnpelare som familjen etc. Allt
i en nysentimental, omogen anda som kan
bli ett lika stort hot som den hittillsvarande socialiseringen.
Kanske är det inte minst beredskap
mot den sortens nya känslavindar som
den nya högern behöver? Liksom en förmåga att klargöra långsiktiga värden, så
att oscillerande opinioner kan lugnas ned.
Vi ser t ex hur en ny debatt uppstår om att
EG skulle vara emot kvinnornas intressen. Lisom krav i den ekonomiska krisens
tecken, på nya statsingripanden och -stöd.
Här sås ett split, som bättre kunskaper om
ekonomi och samhälle troligen skulle
göra onödigt.
Mellan avgrunden och framsteget
Illa vore det till sist att på nytt ge efter för
det pragi11atiska drag som kan vara en så-
dan styrka, men som ofta gör medelklassen så oförberedd och så lättledd, när opinionsstormarna väl blåser upp. Vi får därför inte slå oss till ro, ens om vägen mot
frihet i Östeuropa fortsätter, eller om den
nuvarande regeringen skulle falla i höstens val, utan se till att det i den på talanger, inflytande och resurser dock inte länsade medelklassen någonstans fortsätter
att tänkas och skrivas skarpt och väl om
dessa frågor.
I dag heterdet sannolikt bästa skyddet: lagstyre ochfri ekonomi.
Ibland tillskrivs högern att ha ”skådat
avgrunden”. Vänstern däremot skulle inte
tro att det värsta kan inträffa.I överdriften
ligger en nypa sanning. Nyss hade historien som bekant nått sitt slut, och ljusa
skaror sjöng på de elyseiska fälten. Nu
fruktar vi i stället att helvetet skall bryta
löst, ja, rentav på fler ställen i världen. Att
vara avvägd realist tycks i det synfältet
önskvärt. Inte ens efter de största utbrotten av våld och konflikter återgår bara
skeendet till en tidigare nivå, brukar vi lä-
ra oss. Vi lyder dock föränderlighetens
lag. Högern måste utöver annat ge förtröstan röst, visa att tillvaron inte är ändamålslös, och att historien trots allt är ett
drama i hoppets tecken.