Print Friendly

Carl Johan Ljungberg; Tom Wolfe avslöjar funkisen

Av Redaktionen | 31 december 1983


1983


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Litteratur
CARL JOHAN LJUNGBERG:
Tom Wolfe avslöjar funkisen
Vad betyder egentligen Bauhaus? Jo, det var
en arkitektgrupp i tjugotalets Tyskland och
senare i USA, känd för sina stränga formexperiment och sina radikala ideer. Med Bauhaus förbinder vi namn som Walter Gropius,
Mies van der Rohe, Bruno Taut och andra.
Bauhaus ville skapa enkla, billiga och bekväma hus för de breda folklagren. Tanken
förverkligades i stora, offentliga byggprojekt,
av vilka flera består än idag. I centrum för
gruppen stod Walter Gropuis, en elegant,
självsäker och kräsen herre med stort inflytande. Gropius planlade skickligt gruppens
framträdande och var eldsjälen bakom dess
ryktbara s k ”manifest.” Målet, förklarade
han, var att ”omskapa världen,” att med
konsten som medel ”starta från noll”.
Och Bauhaus blev verkligen något nytt.
Bort med ytliga och meningslösa dekorationer, sade gruppen. Fram för det rena och
enkla. Alla nationella särdrag måste bort. Stilen skulle vara internationell! Linjeräta glaseller betonglådor, gärna lyfta på pelare, kom i
de gamla klassiska eller historieromantiska
husens ställe. Till det konstnärliga programmet fogades ett politiskt. ”Den borgerlige
konstnären har gjort sig omöjlig som bärare
av tysk kultur!” förklarade Gropius högtidligt. Och Bauhaus sökte på alla sätt utplåna
spåren efter europeisk borgarkultur. Allt ombonat och dekorerat togs bort. Plyschkuddar
och draperier förbjöds i inredningen, vackra
fasader förklarades göra exteriören förljugen.
Man försökte nu tänta ”funktionellt”. En
Bauhaus närstående person, arkitekten Le
Corbusier, kallade träffande resultatet för
” bomaskiner”.
Om hur denna märkvärdiga, på en gång
aristokratiskt slutna och demokratiskt öppna
rörelse kunde slå rot i USA och nå en makalös framgång berättar journalisten och författaren Tom Wolfe i sin senaste bok, ” From
Bauhaus to Our House” (Farrar, 1982).
Wolfe frågar sig med rätta hur det var möjligt
för Gropius och Co att med ett klart socialistiskt, antikapitalistiskt budskap vinna det
samtida Amerika med John D Rockefeller i
täten. Bauhaus byggideer som i Europa för·
verkligals av socialdemokratiskt påverkade
regeringar blev i USA en sak för privata fi.
nansiärer. Kanske berodde detta, som Wolfe
antyder, på ett i USA envist kvardröjande
mindervärdeskomplex. Där underskattade
man landets egna talanger och traditioner,
och såg upp till Europa. Amerikanerna bedömde helt enkelt inte Bauhaus objektivt och
kritiskt, utan hälsade dess ledare som gudar,
vilka ägnades ren dyrkan.
Gropius och hans kolleger ödslade dock
ingen tid på att grubbla över detta goda mot·
tagande. De började, som Wolfe säger, istäl·
!et att med upprymd målmedvetenhet ändra
på amerikanernas smak. Nu lystes de efter·
apade, sentimentala, självmedvetna och lek·
fulla byggstilarna gemensamt i bann. Det blev
inte lätt att heta Frank Lloyd Wright, E D
Stone, Eero Saarinen eller John Portman.
Genom USAs delstater reste sig som på samtidig order fyrkantiga huskroppar, och ersat·
tes den tidigare individualismen med sträD&
likformighet. Nya sommarhus kom att utrustas med båträcken, spiraltrappor, halogenlampor och vita cylinderformer tills de lik·
nade kemiska fabriker. Nya skolor kom att se
ut som hastigt byggda reservdelslager. Detta
var följden av att ”starta från noll”, som
programmet föreskrev. Bauhaus med sin planering och sin kollektivism tycktes bryta mot
amerikansk byggtradition, på ett liknande
sätt som Franklin D Roosevelt vid tiden bröt
mot invanda politiska ideal.
För alla som uppskattar Tom Wolfe är
”From Bauhaus to Our House” välkommen.
Ur ett stort och omtumlande material hämtar
boken träffande, ofta geniala iakttagelser,
som vi lätt förbigår. Wolfe fäster blicken vid
någon till synes obetydlig detalj, som kastar
ljus över ämnet som helhet. Wolfe är kvick
och ironisk. Men han bekräftar inte enbart
våra fördomar, utan vidgar läsarens horisont
Däri ligger nog hans stora värde.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner