Carl Johan Ljungberg; Svensk demokrati-Medeltid och Orwell
1989
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
CARL JOHAN LJUNGBERG:
Svensk demokrati: Medeltid och Orwell?
D
emokrati fordrar något mer än
rösträtt. Vital är t ex friheten att
bilda och driva föreningar, företag och samfund. Filosofen Robert Nisbet
har kallat detta ”smågruppernas laissezfaire”.
P J Anders Linder: Demokratins små
plattformar: Om nätverk och gruppsamverkan. Timbro 1988
Ju mäktigare en stat blir, desto mer ogärna
tycks den dock fördra ens blygsam tävlan
från sådana sammanslutningar, särskilt
om de ter sig politiskt misshagliga. Mot
den lilla samfälligheten riktas ett tryck, lika
starkt som utstuderat: Underkasta er statens regler, eller avstå från bidrag. Det senareinnebär ofta, attdessagruppergårunder.
Demokratins små plattformar: Om nätverk och gruppsamverkan heter en liten
bok av journalisten P J Anders Linder.
Linder summerar där elegant vad som
skett med denna sida av den svenska
demokratin, och härleder problemen psykologiskt och idehistoriskt Han antyder
också några tänkbara reformer.
Lika viktig som rätten att välja och avsätta sina ledare är rätten att sköta viktiga
uppgifter i små sammanslutningar, där besluten rör det bokstavligen näraliggande
och där personlig bekantskap håller samman människorna, menar Linder. Vad utmärker då dessa ”små plattformar”? Jo,
ömsesidighet och frivillighet. Dessa krav
kan synas enkla, men i dagens toppstyrda
Sverige är det allt färre organ som uppfyller dem.
Historiskt har oräkneliga sådana sammanslutningarsopats bortav statochkommun, som själv tagit över deras uppgifter.
En del människor har med lättnad skjutit
ansvaret ifrån sig. Kanske har man fredat
sitt samvete med, att uppgifterna blivit så
stora och med att utvecklingen inte går att
hejda.
Linder menar dock att ingen utveckling
är oundviklig, och att själva oviljan att
kämpa emot statsmakten tyder på svagt civilkurage. Han granskar och underkänner
de huvudskäl som anförts för vad som
bokstavligen är engemenskapens kollektivisering. Rousseau heter en tidig bov idramat. Denne såg gemenskap: ”inte längre
som ansvarsfull vänskap utan som egalitär
atomism.”
Fä perspektivförändringar ter sig i efterhand mer ödesdigra än denna. I hat
mot ett samhälle vars människor präglas
av historiska vanor, åsikter och fördomar
förordade Rousseau och hans efterföljare
ett samhälle med lösryckta individer, som
över sig i princip endast har statsmakten.
Folk är där jämställda, visst, men också-
maktlösa. Försvararna av Rousseaus nya
ordning utvecklar likväl berömvärd vältalighet, när det gäller att utmåla farorna
med ett personligt ansvar, utövat i fria
gruppers hägn.
Vad har då t ex moderna borgerliga
gjort för att hindra denna utveckling? Tyvärr för litet, konstaterar Linder. Genom
en pragmatisk, ”resultatinriktad” inställning har man t ex i Sverige bara bitvis
kunnat bromsa eller ge alternativ till den
politik (s) självsäkert och medvetet fört.
Och ofta har borgerliga visserligen angripit (s) för att verksamheter förstatligats, men då snarast med motivet att de
blivit ineffektiva, oekonomiska, inte därför att de kommit att te sig mer omänskliga!
Hur värdefull den fria marknaden än
74
är, räcker dess argument nog inte ensamma för att underbygga kritiken av den socialdemokratiska staten. Allt det staten
inte kan sköta kan och skall inte överföras
till marknaden. När därtill många borgerliga politiker mot ”kollektivismen” sätter
en ”individualism”, missar de, att (s)
märkligt nog ju både verkat för kollektivism och individualism. Riktigare borde
det vara att mot (s) falska tolkning av gemenskapen ställa en, som inte gör individerna till utbytbara atomer. Gemenskap
måste kunna medge, att marknaden samverkar med många små beslutssfärer, och
att meningsfulla uppgifter kan skötas av
”de små plattformarna”.
Till den som fruktar, att Linder vill
återuppväcka gamla tiders hierarkiska
samhällsformer skall sägas, att det han
förordar ju är frivilliga sammanslutningar.
Få vill nog förneka, att det man gör av fri
vilja ter sig mer moraliskt än det man gör
främst av yttre tvång.
Utöver att noga omdefiniera de honnörsord som (s) nyttjar och missbrukar
kan vissa åtgärder vidtas, menar Linder,
för att ge ”demokratins plattformar” en
chans: Lämna de strukturer som ännu
finns kvar i fred. Respektera familjernas
egna önskemål. Skydda äganderätten.
Sänk skattetrycket. Inför avdragsrätt för
ideella organisationer. Stärk smågruppernas roll också inom dagens offentliga område (t ex genom ”voucher-system”). Förslagen verkar både kloka och angelägna.
En tankeställare ger till sist idehistorikern Maciej Zaremba, som Linder intervjuat i boken: ”Ett samhälle får inte styras
av personer som W:s Anna Hedborg,
som talar om samhället som en organism i
närmast mystiska termer och samtidigt
tror att det går att styra från ett skrivbord.
Den kombinationen av medeltid och Orwell är farlig.”
Svensk demokrati: Medeltid och Orwell?
D
emokrati fordrar något mer än
rösträtt. Vital är t ex friheten att
bilda och driva föreningar, företag och samfund. Filosofen Robert Nisbet
har kallat detta ”smågruppernas laissezfaire”.
P J Anders Linder: Demokratins små
plattformar: Om nätverk och gruppsamverkan. Timbro 1988
Ju mäktigare en stat blir, desto mer ogärna
tycks den dock fördra ens blygsam tävlan
från sådana sammanslutningar, särskilt
om de ter sig politiskt misshagliga. Mot
den lilla samfälligheten riktas ett tryck, lika
starkt som utstuderat: Underkasta er statens regler, eller avstå från bidrag. Det senareinnebär ofta, attdessagruppergårunder.
Demokratins små plattformar: Om nätverk och gruppsamverkan heter en liten
bok av journalisten P J Anders Linder.
Linder summerar där elegant vad som
skett med denna sida av den svenska
demokratin, och härleder problemen psykologiskt och idehistoriskt Han antyder
också några tänkbara reformer.
Lika viktig som rätten att välja och avsätta sina ledare är rätten att sköta viktiga
uppgifter i små sammanslutningar, där besluten rör det bokstavligen näraliggande
och där personlig bekantskap håller samman människorna, menar Linder. Vad utmärker då dessa ”små plattformar”? Jo,
ömsesidighet och frivillighet. Dessa krav
kan synas enkla, men i dagens toppstyrda
Sverige är det allt färre organ som uppfyller dem.
Historiskt har oräkneliga sådana sammanslutningarsopats bortav statochkommun, som själv tagit över deras uppgifter.
En del människor har med lättnad skjutit
ansvaret ifrån sig. Kanske har man fredat
sitt samvete med, att uppgifterna blivit så
stora och med att utvecklingen inte går att
hejda.
Linder menar dock att ingen utveckling
är oundviklig, och att själva oviljan att
kämpa emot statsmakten tyder på svagt civilkurage. Han granskar och underkänner
de huvudskäl som anförts för vad som
bokstavligen är engemenskapens kollektivisering. Rousseau heter en tidig bov idramat. Denne såg gemenskap: ”inte längre
som ansvarsfull vänskap utan som egalitär
atomism.”
Fä perspektivförändringar ter sig i efterhand mer ödesdigra än denna. I hat
mot ett samhälle vars människor präglas
av historiska vanor, åsikter och fördomar
förordade Rousseau och hans efterföljare
ett samhälle med lösryckta individer, som
över sig i princip endast har statsmakten.
Folk är där jämställda, visst, men också-
maktlösa. Försvararna av Rousseaus nya
ordning utvecklar likväl berömvärd vältalighet, när det gäller att utmåla farorna
med ett personligt ansvar, utövat i fria
gruppers hägn.
Vad har då t ex moderna borgerliga
gjort för att hindra denna utveckling? Tyvärr för litet, konstaterar Linder. Genom
en pragmatisk, ”resultatinriktad” inställning har man t ex i Sverige bara bitvis
kunnat bromsa eller ge alternativ till den
politik (s) självsäkert och medvetet fört.
Och ofta har borgerliga visserligen angripit (s) för att verksamheter förstatligats, men då snarast med motivet att de
blivit ineffektiva, oekonomiska, inte därför att de kommit att te sig mer omänskliga!
Hur värdefull den fria marknaden än
74
är, räcker dess argument nog inte ensamma för att underbygga kritiken av den socialdemokratiska staten. Allt det staten
inte kan sköta kan och skall inte överföras
till marknaden. När därtill många borgerliga politiker mot ”kollektivismen” sätter
en ”individualism”, missar de, att (s)
märkligt nog ju både verkat för kollektivism och individualism. Riktigare borde
det vara att mot (s) falska tolkning av gemenskapen ställa en, som inte gör individerna till utbytbara atomer. Gemenskap
måste kunna medge, att marknaden samverkar med många små beslutssfärer, och
att meningsfulla uppgifter kan skötas av
”de små plattformarna”.
Till den som fruktar, att Linder vill
återuppväcka gamla tiders hierarkiska
samhällsformer skall sägas, att det han
förordar ju är frivilliga sammanslutningar.
Få vill nog förneka, att det man gör av fri
vilja ter sig mer moraliskt än det man gör
främst av yttre tvång.
Utöver att noga omdefiniera de honnörsord som (s) nyttjar och missbrukar
kan vissa åtgärder vidtas, menar Linder,
för att ge ”demokratins plattformar” en
chans: Lämna de strukturer som ännu
finns kvar i fred. Respektera familjernas
egna önskemål. Skydda äganderätten.
Sänk skattetrycket. Inför avdragsrätt för
ideella organisationer. Stärk smågruppernas roll också inom dagens offentliga område (t ex genom ”voucher-system”). Förslagen verkar både kloka och angelägna.
En tankeställare ger till sist idehistorikern Maciej Zaremba, som Linder intervjuat i boken: ”Ett samhälle får inte styras
av personer som W:s Anna Hedborg,
som talar om samhället som en organism i
närmast mystiska termer och samtidigt
tror att det går att styra från ett skrivbord.
Den kombinationen av medeltid och Orwell är farlig.”