Print Friendly

Carl Johan Ljungberg; Staten behöver ny ideologi

Av Redaktionen | 31 december 1986


1986


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

CARL JOHAN LJUNGBERG:
Staten behöver ny
ideologi
statens roll har diskuterats
genom århundradena. l dag
ropar debatten efter nya
formuleringar av statens
uppgifter.
Det krävs en grundlig
förnyelse av den reflekterade
synen på den offentliga makten.
Verklig frihet börjar inte genom
statliga planer eller
”demokratisering” utan genom
personlig självövervinnelse och
vilja till ansvar.
Artikelserien om den
offentliga sektorn inleddes med
tre artiklar i föregående nummer
av tidskriften.
Carl Johan Ljungberg är Ph D.
S
taten är en sur käring i en lucka,
har en författare sagt. staten som
maskin, som organism, som kasern
och som utvidgad familj – bildspråket
säger oss något om hur vi ser på vår
medborgarroll och vad det offentliga i sin
tur kan vänta sig av oss.
Från den rationella förvaltarstaten
präglad av oväld och överhetlig distans:
till det goda folkhemmet, insvept i en
aura av pseudo-intimitet: Vilket synsätt
ger stat och offentlighet mål och mening
utan att därför idyllisera eller brutalisera
dem?
Välfärdsstatens moraliska gloria
Vår tid präglas i hög grad av den självrättfärdigande välfärdsstaten. Inte bara
gör den offentliga sektorn reklam för sig
själv med skattemedel. Välfärdsstaten
har en moralisk gloria som varje kritiker
ifrågasätter på egen risk.
I den mån vi inte ser på välfärdsstat
och ökande offentliga åtaganden som
moraliskt överlägsna de privata frestas
vi ändå lätt tänka att de förra återspeglar
något objektivt och ofrånkomligt. Att
stat och kommun tillväxer får det naturlagsstyrdas självklarhet. Lägg därtill att
forskarna inför våra skeptiska blickar frilägger de orsaker som sägs ligga bakom
den otfentliga makttillväxten och enskilda beslutscentras nedgång. Stödd på så-
dan vetenskaplighet tycks staten närmast oövervinnerlig.
Medveten ideologisk strävan
Kanske borde vi lyssna mera på dem
som likt Robert Nisbet, nestor bland
USA:s sociologer, menar att statens ut- 450
vidgning bygger på en medveten ideologisk strävan mer än på lagbundenhet.
Tänkvärt skriver han, att ”staten historiskt inte uppkommit genom gradvis
sammansmältning av grupper eller traditionella auktoriteter”, utan tvärtom
”uppstod och växte i stark motsättning
till släkter och andra primärgrupper”.
Även om många av oss vagt ogillar
och oroas av den offentliga maktansamlingen är nog få beredda att ange fungerande alternativ, eller ens yppa principer
för sådana. Detta kan delvis bero just på,
att vi känner oss stå inför ett lagbundet
skeende mer än inför mänskliga viljor.
Det kan också bero på att vi innerst inne
fruktar ett läge där vi tvingas återta makt
från staten. Makt kräver ansvar, och ansvaret fruktar vi, hur mycket politiskt
godtycke och byråkratisk likformighet
än sårar oss.
skattebetalartesen
Det många sett som murbräckan nr ett
mot statens ökande makt – det individuella egenintresset – har inte heller hittills
räckt för att bromsa denna maktutvidgning.
Visserligen hävdar många borgerliga
politiker, liksom folk från skattebetalaroch aktiespararorganisationer, att en
”sprängpunkt” oundvikligen nås, vid
vilken revolten mot staten blir omöjlig
att hejda. statsintresset har då definitivt
”stött i” egenintresset, förklaras det.
Denna ”skattebetalartes” förutsätter
dock, att individernas egenintresse är en
rest av den anda som rådde innan välfärdsstaten tillkom. Om egenintresset
snarare är en motreaktion på välfärdsstaten med dess jämlikhetspolitik och byrå-
kratisering har den samma upphov som
den ”ensamma massan”. Och desperata
människor gör inte revolt. Deras egenintresse är ingen grund för verklig självständighet från staten, och kan lätt manipuleras, eller pacificeras.
Inlärd hjälplöshet
Tänkaren de Tocqueville har skickligt visat hur den individuella egoism som frodades i Frankrike före 1789 uppstod till
direkt följd av byråkratiseringen och
ofriheten. Inför denna ”inlärda hjälplöshet” för sin tid blev människorna endera
håglösa och självuppgivna, eller rastlöst
benägna att ta saken i egna händer, men i
varje fall oförmögna att med individuell
kraft återskapa de oberoende maktcentra som avskaffats. En genuin revolution, menade de Tocqueville, hade bort
återge makt och ansvar till de lokala
samfälligheterna och familjerna. 1789 års
revolution innebar motsatsen, dvs att
den påbörjade centraliseringen fortsatte
och det personliga ansvaret i än högre
grad åsidosattes.
Välfärdsstaten har en moralisk
gloria som varje kritiker ifrågasätter på egen risk.
I vårt land bevittnar vi ett läge som i
det avseendet inte är helt olikt det som
rådde i ”l’ancien regime”. I den mån
människor i Sverige inte överlåter bestämmanderätt till offentligheten, insövs
de dock lätt i något slags förlitande på att
politiker och överhet styr till det bästa.
De egendomsägandes missnöje avleds
genom säkerhetsventiler typ partiellliberalisering på det ekonomiska området.
Samtidigt avväpnas deras kritik mot välfärdssystemet moraliskt. En viss bekvämlighet gör sig sannolikt också gällande.
Libertarianska ideer
Effektivare än ”skattebetalarkritiken”
är på visst sätt den libertarianska, som
hävdar att statens makt är principiellt
omoralisk då den bryter individens moraliska suveränitet, inte bara hans ekonomiska egenintresse. Att sålunda vädja
till människors moraliska impulser är
troligen nödvändigt i en seriös frihetsdebatt Libertarianer har efter dessa linjer
framlagt skarpsinniga argument, som tett
sig svåra att bemöta.
Libertarianernas svaghet är dock, att
en aldrig så ihärdig vädjan till abstrakta
individuella rättigheter knappast ensam
kan upphäva den kris som den växande
staten framkallat. Människorna har så-
lunda en berättigad önskan om något
mer än en kontraktuell ”minimalstat” .
Den reflekterade synen på den offentliga makten måste grundligt
förnyas.
Det offentliga med sina regler och ceremonier är en del i vårt kulturella jag, vår
”andra natur” . Burke kallade staten
”urbilden för all fullkomning” men menade samtidigt att dess normer och symboler kan tjäna den individuella friheten
bara i den mån de ständigt närs av familjerelationernas intimitet och inte gör
våld på dessa. Vi är här långt från Machiavellis statsreson. Statens tjänare
._…_,___ — –~ — –,—
451
måste enligt Burke ”starkt … präglas av
tanken att handla i förtroende.”
Burkes teori
Den libertarianska iden däremot framkallar lätt enbart förakt för all offentlig
makt. Detta stärker välfärdsmänniskornas förvirring och förråder deras idealitet istället för att som Burkes ide förstärka vår aning om att staten har en legitim
roll, så länge den styrs av ett ideal av
självbegränsning.
I sitt försvar för en begränsad stat,
byggd på ett representativt styrelsesätt,
visade sig Burke genuint förstående för
att ett gott system måste bygga på olika
principer i samverkan, dvs – constitutio
mixta. Olikheterna och konflikterna mellan statsorgan byggda på skilda principer
vitaliserar politiken, menade Burke, och
hindrar även i viss mån förhastade beslut. I England utgjorde sålunda kungen
ett monarkiskt, överhuset ett aristokratiskt, och underhuset ett folkligt eller republikanskt inslag i författningen. Därtill
kom kyrkan som vakthållare kring det
andliga livets okränkbarhet – det enligt
Burke troligen starkaste värnet för
” engelsmäns rättigheter” sådana dessa
historiskt utvecklats.
Svenska alternativ
I ljuset av dessa engelska (eller anglosachsiska) erfarenheter framstår nog de
svenska alternativen för statens utveckling som ensidiga. Å ena sidan förordas
en växande statsmakt som ingriper på
allt fler samhällsområden, och privat aktivitet godtas främst för att stärka detta
statliga grepp. Å andra sidan krävs åter- 452
förande av olika verksamheter till privata händer, mer offentlig entreprenad
etc, en linje som med hänsyn till dagens
offentliga kris förefaller fullt rimlig. Nå-
got måste ske snart, annars hotar bankrutten. Båda dessa linjer, tycks det, utelämnar emellertid frågan om statens
långsiktiga mening och mål.
Sådana statliga mål varken kan eller
skall uttryckas fullständigt. De är grovt
tillyxade och samtidigt undflyende. Staten ger en nödvändig ram för ett civiliserat liv – och är likväl i första hand ett
politiskt tvångsmedel. Likväl ropar debatten idag efter nya formuleringar av
statens uppgifter. Det krävs inte främst
att nya ”policy”-förslag eller alternativa
statsbudgetar utformas, hur viktiga så-
dana än är, utan att den reflekterade
synen på den offentliga makten idag
grundligt förnyas. Det kan ske endast
genom att utbildning och forskning på
nytt anknyter till en förståelse av makten
och friheten som äldre europeisk tradition förmedlar, i kulturella och konstnärliga former lika mycket som i teoretiska.
Att denna förr självklara tradition inte
mer påverkat dagens aktiva debattörer
beror kanske på, att dess budskap är
kärvt. Denna tradition skulle till exempel
tvinga oss att ta betydligt större moraliskt ansvar än hittills för den tyngda offentliga sektorn, i den mån denna är följden av vår ovilja att bära ansvar för omsorg, uppfostran och vård inom familjer
och andra smågrupper. Denna tradition
smickrar inte heller vår tro på att snabbt
kunna rätta till fel i vår offentliga sektor
eller avhjälpa problem genom denna.
Verklig frihet börjar inte genom
statliga planer eller ”demokratisering” utan genom personlig
självövervinnelse och vilja till ansvar.
Likväl är det bara genom upprepade,
orädda påminnelser om, att verklig frihet
börjar inte genom statliga planer eller
”demokratisering” utan genom personlig självövervinnelse och vilja till ansvar,
som debatten om välfärdsstaten nu kan
få verkligt konstruktiv inriktning.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner