Carl-Johan Ljungberg; Samtal med Kenneth Minogue
1992
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
l
l
l
CARL-JOHAN LJUNGBERG:
Samtal med Kenneth
Minogue
England ser sig som en lojal
EG-medlem, men ser också en
roll i att varna för en alltför stark
centralism, betonade professor
Kenneth Minogue, professor vid
anrika London School of Economics och framstående Europadebattör, vid ett Sverigeframträ-
dande nyligen.
Ph D Carl Johan Ljungberg är
verksam i Timbro Ide.
••
A
r då Kenneth Minogue motståndare till EG i sig, eller vill han bestämma dess mål annorlunda?
Intetdera, svarar han. Däremot ser han i
EG olika drag, som spelat en historisk roll
i Europa: ett i riktning mot centralism, ett
som däremot pekar mot mångfald och
självförvaltning.
– Vad vi frihetsvänner värderar i det
jag kallat den europeiska civilisationen är
olikheten i övertygelser och praxis. Jämfört med andra kulturer uppvisar sålunda
Europa ett unikt och varierat utbud av
civila sammanslutningar. Detta är av största värde. Om därför Bryssel framgent
skulle bli ett slags nytt Rom, stelnar Europa i strid mot detta mångfasetterade arv.
Ibland talas det i motsättning till denna
liberala Europatanke om federalisterna,
som alltså önskar mer av gemensamma,
politiska belut. Men ingår inte federalismen just i den frihetliga Europatradition
som ni berörde?
– Jo, jag ser inget ont just i federalismen, om man uppfattar termen rätt, dvs
utan det drag av centralism jag just berörde. Allt hänger på vilken roll som ges nationernas eller delarnas suveränitet. Om
den däremot tolkas så att EG kan råda
över oss i allt, uppstår med nödvändighet
genuin politisk oenighet i Europafrågan.
I dagens EG talar man dock mycket om
generella lagar, om strävan efter decentralisering etc. Den ofta hörda termen ”subsidiaritet” antyder införståddhet med, att
beslut bör kunna fattas på lägsta möjliga
nivå ute i Gemenskapen. Finns det ändå
risk för maktkoncentration?
– Jag är på den punkten machiavellist.
EG:s uppbyggnad som under de första
decennierna mest varit ”inåtvänd” har
dock fött fram en ny maktstruktur som är
att räkna med. Denna EG:s modell för
europeisk enhet är visserligen inte alls ny.
Påvarna sökte länge med viss framgång
pålägga vår kontinent en enhetlig organisation. Vi skall dock i sammanhanget inte
glömma, att ett skydd för Europas frihet
varit en – låt vara föränderlig – maktbalans mellan staterna. En sådan balans kan
svårligen operera inom EG:s strukturer,
om de blir för täta.
Om det inom de centrala EG-organen
de facto råder en fäbless för central styrning och likformighet, var hämtar då denna attityd sin inspiration?
– Som jag antytt finns detta drag redan
tidigt med inom europeisk civilisation. I
sin aktuella form är den närmast påverkad av modern rationalism, dvs av en
sorts ensidig förnuftstro. Redan under
upplysningen fängslades intellektuella av
abstrakta projekt, medan känslan för de
lokala och nära banden vårdades av det
enkla folket. Det ironiska är att så många
nu tror på möjligheten av en så pass stark
enhet, trots att de universella systemen i
deras marxistiska form lider skeppsbrott,
t ex i Sovjetunionen, eller i Jugoslavien.
T o m i den harmoniska federalismens
hemland USA kämpar kulturella minoriteter för att blir hörda. Det visar att driften mot enhetlighet är stark.
Måste man i alla fall inte medge, att ett
starkt EG oavsett nackdelarna kan bli en
motvikt till trångsynt nationalism? Kanske rentav bidrar till att förhindra krig?
– Detta argument hörs ofta. Men all
nationalism är inte trångsynt. Vissa former kan vara helt motiverade försök att
motstå homogeniserande, övernationella
strömningar. Och vad kriget angår visar
det sig att få liberala demokratier varit villiga att föra sådana. Och alla vet vi, att det
29
finns något som heter inbördeskrig, liksom att även övernationella förbund startar krig. Med detta förnekar jag självfallet
inte, att vi nu innerligt behöver förinta
gamla barriärer för handel, för kunskap
och talang etc, liksom att vi starkt behöver
en ny makt som kan agera samlat gentemot USA respektive Japan och Kina.
Sveriges åsiktsklimat håller på att förändras, sedan vår EG-ansökan skickats
in. Hur borde man enligt er åsikt driva
den fortsatta debatten, för att på ett i princip EG-vänligt sätt ändå varna för de
faror som berördes, samt medverka till att
de inte behöver infrias?
– Det finns inget enda svar. Kom dock
ihåg, att det som nu sker i EG inte löser
vissa uppgifter en gång för alla. Och
byråkratier upplöser aldrig sig själva.
Främst tror jag ni måste inse, att de ekonomiska frågorna inte är isolerade från
andra, vidare problem. De måste tvärtom
alltid anknytas till en moralisk synpunkt. I
USA ser jag t ex med oro, att dessa moraliska aspekter försvagats. Allt handlar nu
om ”självförverkligande”. Den andra reflektionen är, att en regering aldrig själv
kan övertyga folket om det riktiga i vissa
beslut, såvitt det inte finns en grogrund
för dem i människors spontana åsikter.
Om jag får ta Mrs Thatcher som exempel,
träffade hennes förslag väljarna inte minst
därför att hon gav sin politik en moralisk
bas. Hon vädjade om den anda som under
Churchill bar nationen i ”blod, svett och
tårar”, men nu för att uppmuntra självansvar och uthållighet i en ekonomisk
systemförändring.
Kom till sist ihåg, att vaksamhet också i
frihetliga företag som detta krävs mot det
onda. Liksom att detta onda numera inte
alltid bär hakkorset i pannan.
l
l
CARL-JOHAN LJUNGBERG:
Samtal med Kenneth
Minogue
England ser sig som en lojal
EG-medlem, men ser också en
roll i att varna för en alltför stark
centralism, betonade professor
Kenneth Minogue, professor vid
anrika London School of Economics och framstående Europadebattör, vid ett Sverigeframträ-
dande nyligen.
Ph D Carl Johan Ljungberg är
verksam i Timbro Ide.
••
A
r då Kenneth Minogue motståndare till EG i sig, eller vill han bestämma dess mål annorlunda?
Intetdera, svarar han. Däremot ser han i
EG olika drag, som spelat en historisk roll
i Europa: ett i riktning mot centralism, ett
som däremot pekar mot mångfald och
självförvaltning.
– Vad vi frihetsvänner värderar i det
jag kallat den europeiska civilisationen är
olikheten i övertygelser och praxis. Jämfört med andra kulturer uppvisar sålunda
Europa ett unikt och varierat utbud av
civila sammanslutningar. Detta är av största värde. Om därför Bryssel framgent
skulle bli ett slags nytt Rom, stelnar Europa i strid mot detta mångfasetterade arv.
Ibland talas det i motsättning till denna
liberala Europatanke om federalisterna,
som alltså önskar mer av gemensamma,
politiska belut. Men ingår inte federalismen just i den frihetliga Europatradition
som ni berörde?
– Jo, jag ser inget ont just i federalismen, om man uppfattar termen rätt, dvs
utan det drag av centralism jag just berörde. Allt hänger på vilken roll som ges nationernas eller delarnas suveränitet. Om
den däremot tolkas så att EG kan råda
över oss i allt, uppstår med nödvändighet
genuin politisk oenighet i Europafrågan.
I dagens EG talar man dock mycket om
generella lagar, om strävan efter decentralisering etc. Den ofta hörda termen ”subsidiaritet” antyder införståddhet med, att
beslut bör kunna fattas på lägsta möjliga
nivå ute i Gemenskapen. Finns det ändå
risk för maktkoncentration?
– Jag är på den punkten machiavellist.
EG:s uppbyggnad som under de första
decennierna mest varit ”inåtvänd” har
dock fött fram en ny maktstruktur som är
att räkna med. Denna EG:s modell för
europeisk enhet är visserligen inte alls ny.
Påvarna sökte länge med viss framgång
pålägga vår kontinent en enhetlig organisation. Vi skall dock i sammanhanget inte
glömma, att ett skydd för Europas frihet
varit en – låt vara föränderlig – maktbalans mellan staterna. En sådan balans kan
svårligen operera inom EG:s strukturer,
om de blir för täta.
Om det inom de centrala EG-organen
de facto råder en fäbless för central styrning och likformighet, var hämtar då denna attityd sin inspiration?
– Som jag antytt finns detta drag redan
tidigt med inom europeisk civilisation. I
sin aktuella form är den närmast påverkad av modern rationalism, dvs av en
sorts ensidig förnuftstro. Redan under
upplysningen fängslades intellektuella av
abstrakta projekt, medan känslan för de
lokala och nära banden vårdades av det
enkla folket. Det ironiska är att så många
nu tror på möjligheten av en så pass stark
enhet, trots att de universella systemen i
deras marxistiska form lider skeppsbrott,
t ex i Sovjetunionen, eller i Jugoslavien.
T o m i den harmoniska federalismens
hemland USA kämpar kulturella minoriteter för att blir hörda. Det visar att driften mot enhetlighet är stark.
Måste man i alla fall inte medge, att ett
starkt EG oavsett nackdelarna kan bli en
motvikt till trångsynt nationalism? Kanske rentav bidrar till att förhindra krig?
– Detta argument hörs ofta. Men all
nationalism är inte trångsynt. Vissa former kan vara helt motiverade försök att
motstå homogeniserande, övernationella
strömningar. Och vad kriget angår visar
det sig att få liberala demokratier varit villiga att föra sådana. Och alla vet vi, att det
29
finns något som heter inbördeskrig, liksom att även övernationella förbund startar krig. Med detta förnekar jag självfallet
inte, att vi nu innerligt behöver förinta
gamla barriärer för handel, för kunskap
och talang etc, liksom att vi starkt behöver
en ny makt som kan agera samlat gentemot USA respektive Japan och Kina.
Sveriges åsiktsklimat håller på att förändras, sedan vår EG-ansökan skickats
in. Hur borde man enligt er åsikt driva
den fortsatta debatten, för att på ett i princip EG-vänligt sätt ändå varna för de
faror som berördes, samt medverka till att
de inte behöver infrias?
– Det finns inget enda svar. Kom dock
ihåg, att det som nu sker i EG inte löser
vissa uppgifter en gång för alla. Och
byråkratier upplöser aldrig sig själva.
Främst tror jag ni måste inse, att de ekonomiska frågorna inte är isolerade från
andra, vidare problem. De måste tvärtom
alltid anknytas till en moralisk synpunkt. I
USA ser jag t ex med oro, att dessa moraliska aspekter försvagats. Allt handlar nu
om ”självförverkligande”. Den andra reflektionen är, att en regering aldrig själv
kan övertyga folket om det riktiga i vissa
beslut, såvitt det inte finns en grogrund
för dem i människors spontana åsikter.
Om jag får ta Mrs Thatcher som exempel,
träffade hennes förslag väljarna inte minst
därför att hon gav sin politik en moralisk
bas. Hon vädjade om den anda som under
Churchill bar nationen i ”blod, svett och
tårar”, men nu för att uppmuntra självansvar och uthållighet i en ekonomisk
systemförändring.
Kom till sist ihåg, att vaksamhet också i
frihetliga företag som detta krävs mot det
onda. Liksom att detta onda numera inte
alltid bär hakkorset i pannan.