Carl Johan ljungberg; Krönika
2001
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
CARL JOHAN LJUNGBERG om
Preussen som firar 300 år
När diktaren Baudelaire tyckte illa om något kallade han det
”belgiskt”. Ett annat skymford är ”preussisk”.
Få länder har mött samma misstro som Preussen,
Tysklands föregångare från 170l. Inte ens det franska
Napoleonväldet torde ha blivit lika angripet. Fast det
spred mer sammanlagd förstörelse än någonsin de
relativt återhållsamma preussarna.
Än i dag skrivs böcker som varnar för Preussen.
Som om det hade orsakat alla europeiska olyckor fram
till1930-talets tyrannvälde. I själva verket är Preussen
och Nazityskland varandra så olika, att jämförelser
kommer av sig. De preussiska kungarna skulle säkert
med stort beklagande ha sett de bruna skarornas
framfart. Denna stred mot de förras djupare religiösa
och etiskt-civila principer. Därmed självfallet inte sagt
att Preussen saknar varje negativt drag.
Hur man än ser på dessa kungars makt, sökte de
skydda ett land som var Europas mest utsatta: med
ett Ryssland i öster, ivrigt att hävda sig i Europa. Med
det habsburgska Österrike nära, stolt vårdande sitt
”tysk-romerska” arv. Och med ett självmedvetet, militärt utsatt Frankrike i väster.
P
REUSSARNA STARTADE ETT EXPERIMENT. Inte bara
i makt, utan i modernisering. Man ville av ett politiskt splittrat, glest befolkat land skapa en stat av betydelse. Det som vunnits efter trettioåriga kriget och i
landvinster från Polen lade en grund som de stränga,
”fridericianska” kungarna utvecklade.
Än i dag får den som besöker Potsdam lätt ett kluvet intryck – av dyster prakt, askes och stränghet. Det
vilar något nästan anspänt över dess palats och trädgårdar. Man anar också tolerans och kunskapssökande.
En berömd gäst vid detta hov var Voltaire. Upplysning
var ett hedersbegrepp. På det preussiska undervisningsministeriet vilade uppgiften ”Att främja sann religiositet, utan tvång och mystiskt svärmeri, samvetsfrihet och tolerans… grundlig inlärning av vetenskaperna
liksom av det som varje samhällsgrupp behöver veta”.
Men var inte Preussen ändå en krystad bildning
-inskränkt och militaristisk? Mer en kasern än en fri
stat, med soldater i snörräta led. Och med en lydnad
som uteslöt självständiga individer?
Så brukar det heta. Men vem av de preussiska ledarna bar fullt ut dessa drag? Fredrik Vilhelm I var nog
starkt självrådig och möjligen känslokall. Han byggde
upp armen, men var inte krigisk. Sonen Fredrik den
store drog skickligt i fält när så krävdes, men återgick lättad till freden när chans gavs. Att han drog lärdomar
av den sluge Machiavelli kan inte förnekas – men det
beror kanske på att de båda råkat födas i politiskt ansatta, svårt splittrade länder. Fredrik den stores regering
uppvisar kosmopolitiska drag, och fattade en rad framsynta beslut. Ekonomin stärktes, lag och förvaltning
moderniserades, skola och utbildning utbyggdes. Landet blev rikare och stabilare, och befolkningen växte.
U
NDER FREDRIK WILHELM III: S långa regeringstid (till 1840) fortsatte uppbyggnaden. Kungen
som plågades av melankoli vacklade ofta, drog frågor
i långbänk. Men han framstår knappast som en
reformfiende. Landets uppsving fortsatte, hjälpt av
Humboldts kända universitetsreform och av jordreformer inspirerade av inga mindre än Kant och Adam
Smith. Från 1871 steg Preussen närmast kometlikt
som kärnstat i det nybildade tyska kejsardömet.
Preussen sökte nog bli ett militärt mönster, men
egentligen först på allvar efter att det lidit flera nederlag mot Napoleon och insett kravet på anpassning till
nya militära villkor. Krigskonstens heliga skrift- Om
kriget -skrevs så av den skarpsinnige Carl von Clausewitz. Den betonar djärvhet och återhållsamhet, en
god general bör spara liv. På 1800-talet utvecklades
så armens ”hjärna” – generalstaben, både energiskt
efterbildad och fruktad.
Formellt upphörde inte Preussen att finnas till förrän vid 1945 års sammanbrott, sedan den 250-åriga
staten först tvingats in i diktaturregimen.
Förnuft, sans och saklighet, allt på sin plats. ”Inga
överdrifter” – så har Preussens anda karakteriserats.
Intet i landets arv är rent svart-vitt. Men när Berlin nu
firar 300-årsjubileet är det ett erkännande av att
Preussen bland annat sökt ge europeisk stadga åt
Europas centrala makt, något som vi även i EU:s
bekymmersamma dagsläge bör kunna värdesätta.
Fil dr Carl Johan Ljungberg (cjl@brevet.nu) är
statsvetare och författare.
lSvensk Tidskrift l2oo1, nr 21 El
Preussen som firar 300 år
När diktaren Baudelaire tyckte illa om något kallade han det
”belgiskt”. Ett annat skymford är ”preussisk”.
Få länder har mött samma misstro som Preussen,
Tysklands föregångare från 170l. Inte ens det franska
Napoleonväldet torde ha blivit lika angripet. Fast det
spred mer sammanlagd förstörelse än någonsin de
relativt återhållsamma preussarna.
Än i dag skrivs böcker som varnar för Preussen.
Som om det hade orsakat alla europeiska olyckor fram
till1930-talets tyrannvälde. I själva verket är Preussen
och Nazityskland varandra så olika, att jämförelser
kommer av sig. De preussiska kungarna skulle säkert
med stort beklagande ha sett de bruna skarornas
framfart. Denna stred mot de förras djupare religiösa
och etiskt-civila principer. Därmed självfallet inte sagt
att Preussen saknar varje negativt drag.
Hur man än ser på dessa kungars makt, sökte de
skydda ett land som var Europas mest utsatta: med
ett Ryssland i öster, ivrigt att hävda sig i Europa. Med
det habsburgska Österrike nära, stolt vårdande sitt
”tysk-romerska” arv. Och med ett självmedvetet, militärt utsatt Frankrike i väster.
P
REUSSARNA STARTADE ETT EXPERIMENT. Inte bara
i makt, utan i modernisering. Man ville av ett politiskt splittrat, glest befolkat land skapa en stat av betydelse. Det som vunnits efter trettioåriga kriget och i
landvinster från Polen lade en grund som de stränga,
”fridericianska” kungarna utvecklade.
Än i dag får den som besöker Potsdam lätt ett kluvet intryck – av dyster prakt, askes och stränghet. Det
vilar något nästan anspänt över dess palats och trädgårdar. Man anar också tolerans och kunskapssökande.
En berömd gäst vid detta hov var Voltaire. Upplysning
var ett hedersbegrepp. På det preussiska undervisningsministeriet vilade uppgiften ”Att främja sann religiositet, utan tvång och mystiskt svärmeri, samvetsfrihet och tolerans… grundlig inlärning av vetenskaperna
liksom av det som varje samhällsgrupp behöver veta”.
Men var inte Preussen ändå en krystad bildning
-inskränkt och militaristisk? Mer en kasern än en fri
stat, med soldater i snörräta led. Och med en lydnad
som uteslöt självständiga individer?
Så brukar det heta. Men vem av de preussiska ledarna bar fullt ut dessa drag? Fredrik Vilhelm I var nog
starkt självrådig och möjligen känslokall. Han byggde
upp armen, men var inte krigisk. Sonen Fredrik den
store drog skickligt i fält när så krävdes, men återgick lättad till freden när chans gavs. Att han drog lärdomar
av den sluge Machiavelli kan inte förnekas – men det
beror kanske på att de båda råkat födas i politiskt ansatta, svårt splittrade länder. Fredrik den stores regering
uppvisar kosmopolitiska drag, och fattade en rad framsynta beslut. Ekonomin stärktes, lag och förvaltning
moderniserades, skola och utbildning utbyggdes. Landet blev rikare och stabilare, och befolkningen växte.
U
NDER FREDRIK WILHELM III: S långa regeringstid (till 1840) fortsatte uppbyggnaden. Kungen
som plågades av melankoli vacklade ofta, drog frågor
i långbänk. Men han framstår knappast som en
reformfiende. Landets uppsving fortsatte, hjälpt av
Humboldts kända universitetsreform och av jordreformer inspirerade av inga mindre än Kant och Adam
Smith. Från 1871 steg Preussen närmast kometlikt
som kärnstat i det nybildade tyska kejsardömet.
Preussen sökte nog bli ett militärt mönster, men
egentligen först på allvar efter att det lidit flera nederlag mot Napoleon och insett kravet på anpassning till
nya militära villkor. Krigskonstens heliga skrift- Om
kriget -skrevs så av den skarpsinnige Carl von Clausewitz. Den betonar djärvhet och återhållsamhet, en
god general bör spara liv. På 1800-talet utvecklades
så armens ”hjärna” – generalstaben, både energiskt
efterbildad och fruktad.
Formellt upphörde inte Preussen att finnas till förrän vid 1945 års sammanbrott, sedan den 250-åriga
staten först tvingats in i diktaturregimen.
Förnuft, sans och saklighet, allt på sin plats. ”Inga
överdrifter” – så har Preussens anda karakteriserats.
Intet i landets arv är rent svart-vitt. Men när Berlin nu
firar 300-årsjubileet är det ett erkännande av att
Preussen bland annat sökt ge europeisk stadga åt
Europas centrala makt, något som vi även i EU:s
bekymmersamma dagsläge bör kunna värdesätta.
Fil dr Carl Johan Ljungberg (cjl@brevet.nu) är
statsvetare och författare.
lSvensk Tidskrift l2oo1, nr 21 El