Print Friendly

Carl Johan Ljungberg; Kaos och ordning i Marieberg

Av Redaktionen | 31 december 1994


1994


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

CARL JOHAN LJUNGBERG:
KAos OCH ORDNING I
MARIEBERG
S
;\ger oss Bertil Torekull d;\ sin
bild av den dramatiska avgingen
fcln Svenska Dagbladet strax efter valet 1991. Men Svenskan och
hennes hövdingar som boken heter
(W&W, 207 s) bjuder även allmänt stoff
att begrunda, vad gäller hur detta obundet moderata pressflaggskepp styrts, shäl
fcln rederiet som bryggan.
Väckt anstöt
Att den framgingsrike skaparen av
Affarsforlaget och Dagens Industri, senare Åhlen & Åkerlund-d:n Bertil Torekull som under nigra chefsir pi Östgöta
Correspondenten därtill blivit mycket
populär, skulle lyckas med Svenska Dagbladet betvivlades den gingen av en del.
Men även Torekull erkänner att han, just
när ”headhuntern” Lasse Bringert ringde
honom, tvekade pi grund av sitt enorma
behov av oberoende och sitt skapande
självsv;\ld vilket ibland väckt anstöt.
Torekull ansig dock risken värd att ta.
Det blev si tre händelserika ir, där
Torekull efter en rivstart med journaliststrejken 1989 kom att ändra pi mycket i
det han kallar det ”slutna allrurnmet” i
SvetJSkatJ och het1t1es hövditJgar. Bertil TorekulL
Wahlström & Widstrand 1994.
Marieberg och bl a stöpte om SvD:s layout och avdelningar, samt släppte in
morgonmötena i chefredaktörsmodulen,
innan han efter en tid av turbulens ombads lämna jobbet just sedan Bildtregeringen trätt till hösten 1991.
Tuffa industriledare
”Hur skulle man ninsin kunna bli nigot i
världen när man kom fiin smt tjafs. Det
hopsnört bigotta” suckar Torekull uppgivet apropi sin frikyrkliga barndomsmiljö. Kanske inte ”tjafs”, men nog var
steget stort pi andra sätt fiin barndomens
Blekinge till den moderata presshögborgen? Att det i SvD:s styrelse satt industriledare av tufft snitt men utan närmare
erfarenhet av att leda tidningar gjorde
inte saken lättare.
Nog tyckte vi minga att Torekull den
gingen i sin rasdöshet stundtals väl Mrt
och snabbt ändrade tidningens profil.
Nästan som om han velat ge den en ;\terupplivande örfil? Samtidigt som Torekulls personlighet och inlevelse lyste fram
i det han själv skrev. Han säger sig energiskt ha önskat vidga tidningens läsargrupper en ging for alla: ”Under nigra
ljuvliga minader skedde en veritabel
massfödsel av roliga hugskott, viktiga
större forändringar och förnyade detaljer
352 SvEN sK T1 DS KRI FT
som uppenbart gjorde tidningen spännande.” Torekull ”hatade”, tillstår han,
”konventionella förståsigpåare som inte
vågade spränga ramarna”. ”Överraska!
Förvåna varje dag positivt din publik”,
skriver han.
sekretessbelagda luncher
Och nog blev det överraskningar. Men
tidigt kom också onda varsel om, vad
som skulle ske på SvD. Det hade sitt
upphov i 1970-talet då så mycket i
mediavärlden stöptes om. Torekull talar
aningsfullt om ”de sekretessbelagda luncherna, de vanskliga stormötena där allt
kunde hända. Direktörer och fack som
bevakade varandra”, och han erkänner
viss medverkan i den nya andan. Men till
SvD kom han onekligen också som en
segrare och förnyare. Detta var ju 1980-
talet, vars ledord var risk, inte dogmvänsterns tradiga 70-tal.
Täta markeringar
Vem som blev Torekulls meste vedersakare kan diskuteras. En bedömning växte
dock fram i styrelsen att han inte
”platsade” på jobbet. Fast han hade sina
stödjare, främst Stig Ramel som bevarade
goda relationer till Torekull till slutet och
även reserverade sig mot beslutet att avskeda honom. Med tidningens VD Hå-
kan Lamberth-Olssonkörde det däremot
ihop sig. Vid samtal med huvudägarnas
Peter Wallenberg lät denne forstå att han
respekterade Torekull men kände sig
främmande for tidningens nya stil. Torekull som ogillade Curt Nicolins omorientering av SAF säger sig inte vilja räknas
till ”högern”, och täta markeringar av
detta från Torekull fick även SvD-ledningens misstro att öka.
Skapadefriktion
I vissa frågor hade Torekull samrna sakposition som ledningen, men av ”andra”
skäl, i EG-frågan till exempel. Där säger
han sig häpna också över de politiska
”beslutsfattarnas oförmåga att presentera
den medmänskligt storslagna vision som
Europa ytterst handlar om”. Presstödet
var en annan fråga som skapade friktion.
Torekull menade att styrelsen inte längre
ens sökte frigöra SvD från detta
narkotiska beroende. Och Palmstiernaaffären som nystades upp av SvD blev
pricken över i.
SvD har for mycket folk. Samrna antal
anställda som upplagan i tusental bör en
tidning ha, skriver Torekull. Och SvD
skrivs inte for den elit som en del tror.
Att göra tidningen vanlig, mänsklig var
Torekulls mål. Men varfor i all världen
var (företrädaren) Hans Zetterbergs
krönikor så ”akademiskt mördande”? De
var snarast ett enmans folkbildningsföretag av stort värde.
Skära och gröna färger
Torekulls vision att SvD skulle tävla med
Dagens Industri och Finanstidningen genom att öka sin specialservice tillläsare i
näringslivet kunde inte infrias. En del av
råkurret under Torekulls tid gällde annars
något så trivialt som färger: skära och
gröna sidor for ekonomi resp miljö.
SvENsK TIDsKRIFT 353
Skära ned och koncentrera är han heller
inte främmande fcir. De tunga dagstidningarna med 45 lösa delar är dömda
inom n:lgra lir, enligt TorekulL I stället
bör vardagsnumren magra, helgnumren
bli fylligare.
JOHAN ANDERSSON SUNDEEN:
Ja, en intressant om än extremt personlig och n:lgot tidningsteknisk rapport
fcln SvD:s omstöpningslir har Bertil
Torekull onekligen skapat. Den är värd
att läsa.
pÅ LJUNGGRENFRONTEN
INTETNYTT
S
tig-Björn Ljunggren har gjort
sig känd som en skarp kritiker
av den socialdemokratiska partiapparaten. Med hjälp av en vass
penna och en sällsynt god formliga att
locka läsaren till skratt och fårtjust smilkluckande, har han häcklat socialdemokratin får dess ideologiska stagnation och
dess ofcirmåga att finna svar på en ny tids
fdgor. Fdgan är dock om inte Ljunggren själv håller på att fastna i forntsägbarhetens klister. I alla fall är det ett
besdende intryck efter genomläsning av
hans senaste bok Ett visst mått av frihet
(Tiden).
Frihetsklausul
Det skall i ärlighetens namn sägas att boken är fårsedd med en varudeklaration
som talar om att innehållet huvudsakligen bygger pli tidigare publicerat material och ~änar som en sammanfattning av
……………………………………………………………..
Ett visst mått avfrihet. Stig-Bjöm Ljunggren. Tidens
forlag 1994.
fårfattarens nuvarande st:lndpunkter.
Men är det fcir mycket begärt att pli 170
sidor finna några spännande uppslag som
utvecklar, snarare än upprepar, vad som
tidigare tänkts och sagts?
I korta drag är Ett visst mått avfrihet ett
fårsök till att göra upp med socialdemokratins okritiska hållning till välfärdsstaten. Stig-Bjöm Ljunggren tar sin utg:lngspunkt i vad han kallar Per Albin
Hanssons frihetsklausul, en deklaration
fdn den d:lvarande socialdemokratiske
partiledaren om att folkhemmet måste
ge utrymme får frihet och enskilt ansvar.
Ogenomtänkt etatism
Alldeles glasklar blir inte k0pplingen till
den diskussion som sedan fciljer om att
välfärdsstaten bara är ett av många steg i
samhällets utveckling; poängen tycks
dock vara att socialdemokratin måste
inse att medborgama är formögna att
själva fatta beslut. Detta inte minst som
en fciljd av välfärdsstatens framg:lngar.
De enskilda är mer kompetenta än nå-
354 SVENSK TIDSKiliFT

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner