Carl Johan Ljungberg; Har den amerikanska familjen problem


1992


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.


CARL JOHAN LJUNGBERG:
Har den amerikanska
familjen problem?
Kan man finna något av förklaringen till upploppen i Los Angeles i vintras i förändringen i familjens uppgifter under de senaste decennierna och i familjepolitiken?
Carl Johan Ljungberg har intervjuat professor Allan C Carlson, rektor vid Rockford Institutet i Illinois, USA.
Carl Johan Ljungberg är fil dr i
statskunskap och verksam vid
Cityuniversitetet.
E
fter upploppen i Los Angeles i
vintras sökte medierna förklara
det som hänt genom att peka på
brister i den socialpolitik som presidenterna Reagan och Bush drivit. Kaliforniens fattiga reste sig, hette det, då de inte
kunnat göra sig hörda på annat sätt.
I vad mån Los Angeles blev möjligt
eller förvärrades av, att familjens uppgifter och inte minst familjepolitiken i USA
sedan 1960-talet förändrats berördes inte
alls. Jag frågar Dr Allan C Carlson, välkänd familjeforskare med skandinaviska
rötter, om det är så att Amerika nu ser
den gängse, väl sammanhållna familjen
med tydligt ansvar upplösas, och att vad vi
hittills sett bara är tragiska uttryck härför.
Allan C Carlson: Ja, det är nog riktigt.
Familjen i USA på 1950- och det tidiga
1960-talet visade en styrka som delvis bedrog. Antalet födslar steg med 40 % under de åren, som var vår ”baby boom”,
medan skilsmässorna blev färre i antal. Så
vid mitten av 1960-talet blir siffrorna
plötsligt mörka. 1981 har skilsmässorna
tredubblats. Väl över en miljon barn berördes av detta. Omkring 50 %fårre kvinnor mellan 20 och 30 gifte sig, och födelsetalen halverades. Antalet barn födda
utom äktenskapet ökade också, från
224 000 år 1960 till över en miljon 1990,
vilket då var en fjärdedel av alla nyfödda.
Carl Johan Ljungberg: Vad är de
tyngsta orsakerna till att det blivit så här?
ACC: Jag tror att familjen i dag saknar
det inflytande den förr hade för att vägleda och styra barnen, för att så att säga
avväga frihet mot ordning. Det tryck som
familjerna möter har stadigt ökats, säg de
senaste 150 åren. Med industrialiseringen
togs flertalet produktiva uppgifter ifrån
hushållen. Statens tillväxt har skett på
326
familjens bekostnad. Det gäller allt från
skolor, vård och omsorg av gamla och sjuka, till barnomsorgen. ”Sociala undersökningar” av familjerna har också försvagat
dessas auktoritet.
CJL: Staten och myndigheterna har nu
mer makt än någonsin över familjens beslut. Varför är då detta så ödesdigert?
ACC: Med viss överdrift är frågan enkel: När staten växer, krymper familjen,
och tvärtom. Forskaren Norman Ryder
från Princeton slår huvudet på spiken:
”Politiska organ . . . kräver lojalitet och
söker oskadliggöra familjens särart. En
kamp pågår mellan staten och familjen
om hur ungdomarna skall tänka”, där den
statsstödda skolan blivit ”huvudmedlet
att lära ut medborgarskap, direkt riktat till
ungdomarna och över deras föräldrars
huvuden.”
På motsvarande sätt försvagas familjerna på välfärdsstatens huvudområden
till följd av att man i offentlig regi velat
skapa mer ”rättvisa” eller ”effektiva” ersättare för familjen inom vården och omsorgen.
CJL: Hurdana var då de åtgärder som
Reagan och Bush vidtog?
ACC: På flera områden gjorde dessa
presidenter goda insatser. I sina val av nya
ledamöter till Högsta domstolen beaktade de vederbörandes syn på den traditionella familjen liksom deras kritiska syn på
fria aborter. Vissa företrädare för den
amerikanska familjerörelsen fick också
höga poster inom regeringen.
På andra områden har dock Reagan
och Bush klart misslyckats i sin familjepolitik. En angelägen åtgärd borde t ex
vara att avlasta familjer med försörjningsplikt dessas skattebörda. Men hur blev
det? Mellan 1960 och 1984 upplevde
barnlösa gifta par och ensamstående ingen förändring i sin federala inkomstskatt.
Ett gift par med fyra barn däremot fick
bevittna att deras skatt ökades med 223
%! Inte nog med det: de sociala avgifterna
ökade därtill tjugo gånger under samma
period, varvid den tyngsta bördan föll på
de unga barnfamiljerna. Varken Reagan
eller Bush gjorde alltså skattelättnader för
familjen till någon huvudfråga.
CJL:Är det en medveten avsikt eller
ide bakom att staten blandat sig ifamiljernas liv?
Om vi vill att familjen skall stärkas
måste den få tillbaka vissa av de
uppgifter som den mist.
ACC: Oftast har det varit avsiktligt. På
1800-talet sade man att många, kanske
flertalet barn, hade ”otillräckliga föräldrar”; särskilt i invandrarfamiljerna. Under
”framstegstiden” 1900-1930 ansåg
många samhällsforskare att alla föräldrar
stod under övervakning, och måste underkasta sig nödvändig statlig inspektion.
Andra framhöll att familjen mist så
många sociala uppgifter att den till slut
blivit oförmögen att alls utföra något
positivt.
Under 1960-talets senare del fördömde som bekant såväl de radikala feministerna som de sexuella modernisterna
familjen som förtryckande. Dessa åsikter
hade samma verkan, nämligen att få en
förevändning för mer statlig övervakning
och flera ingrepp.
CJL: I er bok Family questions nämner
ni att det forna Sovjetunionen har utbredda familjeproblem. Är detta unikt, eller
finns det likheter med vad USA och Västvärlden upplever på familjeområdet?

ACC: Stress och nedgång märks nog
inom den moderna familjen i alla moderna samhällen till följd av den omskakning
som kom med industrialismen. Vi märker
hur hushållen får ekonomiska svårigheter,
vi ser en aggressiv ökning av statens befogenheter, och märker hur också den religion som förr höll familjen uppe falnar.
Därav ”segertåget” bl a för lätta skilsmässor och ohämmad abort i länder som
USA, Sverige och Sovjetunionen.
Självklart finns det även olikheter. När
jag sett hur människorna i det f d Sovjet
kämpar, har det slagit mig, hur mycket
förnyad kraft familjebanden där ändå
tyckts få i dagens ekonomiska och politiska orosläge.
CJL: Bland de nya tecknen i USA är att
många yngre par skjuter upp sitt barnafödande, eller avstår helt från barn. Vad
kan orsaken till det vara?
ACC: Det beror nog både på värdeförändringar och på ekonomi. Under 1960-
talet bombarderades unga amerikaner i
min generation med tal om ”befolkningsbomben”. Man talade om en oroande
överbefolkning av Amerika och världen.
Många (även min blivande hustru) tänkte,
att det bästa kanske vore att avstå från
barn. (Man kan lyckligtvis ändra sig, och i
dag har vi själva fyra barn).
Samtidigt tycks alla ekonomiska drivkrafter verka mot att ha barn. Lagar om
obligatorisk undervisning, och begränsningar av ungdomsarbetet, har för länge
sedan tagit bort möjligheterna att barnen
~änar pengar. I stället har barnen blivit
dyra konsumtionsobjekt Samtidigt raserade de nya statliga socialförsäkringarna
det ”äldreskydd” som barnen förr utgjorde. Tvärtom framstår det i dag ekonomiskt klokt att låta andra bära kostnader- 327
na (i tid och pengar) för att uppfostra
barn, som skulle växa upp för att betala
statspensionerna till de barnlösa såväl
som till de barnrika. I takt med att Amerikas skatteskalor vägrat att erkänna barnens kostnadsbörda, har trycket att inte
ha barn också växt.
Undantaget finner vi bland de ganska
fattiga och medellösa delarna av befolkningen, där en kombination av statliga
välfärdsbidrag (hjälp till familjer med beroende barn, hyresbidrag och bidrag till
medicin och läkarvård) samt nya yrkesval
har gjort det ekonomiskt ”förnuftigt” att
ha ett barn eller två utanför äktenskapet.
CJL: Det mest påfallande när senator
Moynihan på 1960-talet undersökte den
amerikanska familjen var att enföräldersfamiljen var på uppåtgående. Har det
fortsatt så?
ACC: Ja, dramatiskt. 1964 slog Moynihan larm om att var fjärde födsel bland
USA:s svarta skedde utanför äktenskapet, mot 11% 1940. Hans ide var att ge
statliga jobb till svarta män. Detta förslag
utlöste raseri, ·och han sades vara såväl
”rasist” som ”sexist” då han inte insåg
”den styrka som den svarta familjen ledd
av ett kvinnligt överhuvud länge haft”.
Moynihan duckade, och ingen mer känd
eller kunnig person tog så tag i frågan på
mer än tjugo år.
I dag sker 67% av födslarna bland
svarta utom familjen (i delar av Chicago,
New York, Los Angeles och andra större
städer når siffran nästan 100 %). De typer
av svåra sociala störningar som Moynihan
tog upp har ökat ofantligt, och nästan alla
medger i dag att han kanske ändå hade
rätt. Men ett kvarts sekel har gått förlorat
vad gäller reformer.
CJL: Av en fårsk rapport från Stanford
328
tycks det som om många yngre amerikaner har mycket svårt att lära sig något
effektivt mera, när de kommer till skolor
och colleges. Mord- och självmordsfrekvensen ökar även starkt i yngre åldrar.
Är känslan av mening så helt borta hos
yngre amerikaner?
ACC: Det bästa om den frågan har
sociologen Stephan Stack sagt. Han visar
att det finns tre orsaker till det mesta av de
ökande ungdomssjälvmorden: ett minskande antal ungdomar som regelbundet
går i kyrkan eller synagogan, de vanligare
skilsmässorna bland föräldrarna, och den
ökande andelen mödrar som har heltidsarbete. Han ser i de två senare orsakerna
tecken på ökad ”individualism i hemmet”.
Det finns alltså gemensamma rötter för
självmorden och stadsvåldet, och de utgörs av den försvagade familjen.
CJL: Om vi återvänder till det som
hände i Los Angeles. Hur passar det in i
den bild ni beskriver?
ACC: Delvis hade det att göra med familjens kris. skilsmässor, födslar utanför
äktenskapet, frånvarande fäder, familjer
som leds av mödrarna, har allt starka
samband med de ökande skolmisslyckandena, det illegala drogmissbruket, ungdomsbrottsligheten, gängbildningen, och
de andra tecknen på sociala störningar.
Mer än 150 000 ungdomar i Los Angeles
är t ex med i kriminella gäng. Oftast kommer de från brustna eller nya familjer.
”Rodney King”-domen var bara en tändsticka kastad i denna krutdurk.
Kom också i håg att den senaste invandringen till Kalifornien skapat en ytterst komplex, spänd situation där. Till
skillnad från Watts-upploppen 1964 då i
stort sett en svart vrede vändes mot vita,
var dessa bråk en härva av etniska missstämningar: svarta mot vita, spanska mot
svarta, svarta mot asiater (särskilt koreaner) etc.
CJL: I år hålls i USA presidentval. Blir
familjefrågorna viktiga då? Ser väljama
de samband som ni beskriver?
ACC: Ja, familjefrågorna får betydligt
mer utrymme när kampanjen laddar upp.
En olust över Los Angeles bidrar till detta. Efter tre år av likgitighet talar president Bush äntligen om att ge skattelättnader och annan hjälp till hela familjer som
Hemmen måste på nytt bli riktiga
institutioner, inte bara en plats där
man tillbringar natten.
uppfostrar barn. Hans vicepresident Dan
Quayle har dragit igång en debatt om orsaker och följder av utomäktenskapliga
födslar. Guvernör Clinton, som blivit demokraternas presidentkandidat, talar för,
att föräldrar lättare skall kunna vara hemma hos sina barn och kräver stöd till barndaghem, liksom en ny skatterabatt på
l 000 dollar för varje amerikanskt barn.
CJL: Ni kan mycket om Sverige och
svensk familjepolitik. Finns det likheter
med den amerikanska politiken, eller
några jämförbara risker?
ACC: Gemensamt är att staten blandar
sig mycket i familjens liv. I Sverige har staten under Gunnar och Alva Myrdals på-
verkan nog tagit över flera uppgifter än i
USA. I bägge länderna ser vi följderna av
låga vigseltal, många skilsmässor, många
barn födda utom äktenskapet, ett växande beroende av staten, ökande välfårdsutgifter, ökande skatter, det faktum att flera
lever i ensamhushåll Tecken syns på just
de sociala störningar som familjens sammanbrott skapar: folk orkar inte med sina
sociala uppgifter, ungdomsbrotten blir
flera, man tar till alkoholism och droger
etc.
CJL: Hur kunde man göra situationen
bättre igen?
ACC: Om vi vill att familjen skall stärkas, måste den få tillbaka vissa av de uppgifter som den mist. Oftast betyder det att
staten måste dra sig tillbaka (eller: tvingas
tillbaka) så att hemmen på nytt kan bli riktiga institutioner, inte bara en plats där
man tillbringar natten.
En förändring är dock på väg i USA.
En av de snabbast växande rörelserna här
kallas ”hemskolrörelsen”, där föräldrar
tar tillbaka sin rätt att utbilda barnen
hemma. För tio år sedan var sannolikt
329
mindre än 100 000 ”hemskolbarn”. Nu
torde en miljon amerikanska barn ha fått
hemundervisning. Och det blir flera. I den
lilla stad där jag bor är minst 400 familjer,
ofta aktiva kristna, med i denna verksamhet. De byter lärartjänster, skapar körer,
orkestrar och idrottslag, något som inte
minst ändrat deras familjeliv väsentligt till
det bättre.
Andra söker ta tillbaka ansvar och resurser för vården av äldre, sjuka och unga,
till hemmen igen. En del prövar att anställa människor som arbetar hemma (genom
datanätverk etc), för att på nytt knyta ihop
arbets- och hemlivet till en social cell, som
både har sin frihet och är sina medlemmars främsta stöd i tillvaron.