Print Friendly

Carl Johan Ljungberg; Gemenskap som kitsch

Av Redaktionen | 31 december 1995


1995


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

GEMENSKAP SOM
KITSCH?
CARL JOHAN LJUNGBERG
Ytliga analyser och en yvig retorik karakteriserar mycket av den växande kommunitära
rörelsen. Men så är också en av dess främsta förgrundsgestalter en gammal 68-marxist.
N
är vårt sätt att leva ändras
så, att den personliga och
lokala identiteten känns
som en fladdrande låga i
blåsten börjar människor reagera. Efter
starkt individualistiska epoker kommer
därfor ofta de som gör om värdeskaloma
och på nytt sätter gemensamma livsstilar
främst.
Kulturell vilsenhet
Men hur naturlig och legitim än önskan
om gemenskap är, utgör den också
(vilket sociologen Robert Nisbet
påpekat) ett behov som kan manipuleras,
ja forvanskas och urarta. Jacobinismen,
hitlerismen och personismen är extrema
exempel på hur folk i tider av kulturell
vilsenhet närmast lättat kastat ut iden om
personlig frihet under ansvar och uppammat en frihetsfientlig, stundtals totaPhD CARL JOHAN LJUNGBERG är konsult.
litär gemenskapskult som växt fram ur
viljan att återställa en splittrad gemenskap
i ett forlorat socialt universum.
Därfor är det delvis logiskt att en
gammal 68-radikal som Amitai Etzioni
nyligen gav ut The spirit of community, en
bok som säger sig vilja upprätta de
”delade värden” som slitits ned under
lång tid i Amerika och sätta en ansvarsetik mot kraven på självutlevelse (New
York: Simon & Schuster, 323 s). Etzioni
som for 25 år sedan stannade mot etablissemangen i USA ser dem nu med
delvis nya, mer urskuldande ögon. Hans
synpunkter har fränt bemötts bland annat
av The Economist nyligen.
Etzioni som redan 1983 i en bok blygsamt sökte ”bygga upp Amerika på nytt”
riktar sig denna gång främst till vanliga
amerikaner, inte till sina forskarkollegor.
”Mellan polisstaten och det moraliska
tomrummet” skall en ny ansvarskänsla
avlösa ”girighetens årtionde” menar han.
Ett nytt ”de sociala dygdernas språk” bör
SVENSK TIDSKRIFT 185
styra människors handlingar. Etzioni ger
vissa praktiska forslag, hur gemenskaperna kan repareras: – Moralundervisa,
eller snarare – debattera, i skolan! Gör
ett volontärår for ungdomar, skapa
”moraliska erfarenheter” i klassrummen!
Ordna samlingsrum i bostadshusen.
Betala foräldrars ledighet samt ”hemnedrusta” (=konfiskera alla hemägda skjutvapen)!
Eftersom
Pinsamt ytlig analys
”communitarians” som
Etzionis krets kallar sig väckt stark, delvis
forbittrad debatt, och en del frågat om
deras tankar kan fornya amerikansk och
europeisk socialdemokrati {även Ingvar
Carlssons), bör de forstås granskas mer än
som hittills skett.
Därfor är det också synd att den analys
som Etzioni bjuder är så närmast pinsamt
ytlig. Att yviga frågor som ”Hur kan vi
locka miljoner individer att uppamma en
bättre känsla for rätt och fel?” blir hängande i luften forvånar inte. Etzioni anar
gemenskapens nedåttrend i USA, men
skyggar for att uttryckligt söka bedöma
de värdeformedlande centra som redan
finns men som han tycks anse for traditionella eller ha ”fel” innehåll, typ kyrkor
och familjer. Han missar fa chanser att
klaga över hur ”självgoda” och ”absoluta” de gamla värdena var, när de nu
fanns vill säga. (Fast det han åsyftar är nog
”attityder” mer än ”värden”).
En svag doft av uppstudsigt 1960-tal
dröjer likaså bakom Etzionis tro att aktivism i sociala grupper skall vaska fram
inte bara en politisk vilja utan en hållbar
moral i rätt doser och med rätt motiv.
Ingen Moses med lagtavlorna, ingen tidsåldrarnas dyrköpta moralläxor här inte!
Den ”onda viljan” sådan kristen och klassisk moral påtalat den tycks inte ens
finnas. Det är mest fråga om att ta bladet
från munnen och ”uttrycka” sina moraliska känslor så uppstår en bättre gemenskap, om man far tro professor Etzioni.
Och bland dessa känslor (eller är de
värden?) tronar i främsta raden kärleken
till demokratin, respekten for andra ”subgruppers” åsikter och rättigheter, samt
viljan att köra bil ansvarsfullt. Varifrån
dessa värden kommer sägs inte, inte
heller om de är samhällets kärnvärden,
bara att ”samtycke” och ”multilog” krävs
for att de skall gälla. Den som hungrar
efter rättfårdighet möts alltså av en sorgerlig, moralrelativistisk gröt. Som
Nietzsche sade: ”den som inte kan träffa
huvudet på spiken borde kanske inte slå
på den alls”?
Fängslade kvinnor
Man kunde vanvördigt tro att gemenskapen hotas framforallt av dem som inte
gillar mänsklig samverkan, till exempel
därfor att de saknat formånen att växa
upp i en sammanhållen familj. Minst lika
hotande tycks dock for Etzioni de ”auktoritära” individerna vara (de tycks for
övrigt vara oroande många) som
påtvingar andra sina åsikter och håller
kvinnorna fångslade i hemmen. Ja,
Etzioni vill rentav stoppa den växande
anarkin i Amerikas moraliska liv mest for
186 SVENSK TiDSKRIFT

att hindra ”en jättelik, högerorienterad,
auktoritär backlash” som han kallar den.
Att den klassiska familjen ”fortjänar den
kritiska överhalning” som 68-radikalema
bestod den med tar Etzioni också for
givet.
Flydd marxism
I allt sitt blossande intresse for gemenskap
är Etzioni märkligt kluven. Visst skall
ansvaret vila på grannskapets smågrupper.
Men det ”övergripande samhället”, det
vill säga staten, skall ändå tillse att närsamhället sköter sin uppgift rätt. Är det så
att längtan efter att vara samhällsrevolutionens spjutspets dröjer kvar efter
Etzionis flydda marxistiska dagar? Likt så
många välgörare som drar växlar på det
anonyma samhällets törst efter gemenskap gömmer också Etzioni under silkesvanten en ganska praktfull vilja till makt.
Det samtal om gemenskap som forvisso behövs blir nog rena socialkitschen
om det inte bärs upp av stramare distinktioner än vad The spirit oj community
fonnår utveckla. Boken talar mindre om
den gemenskapens ”anda” som djupast
bor i hjärtat än om krystade yttre
reformer och petiga beteendemanipulationer av det slag som de politiska statsprogrammen provat men så klart misskrediterat. Vem påpekade for övrigt, att
boten for dålig individualism faktiskt är
– god individualism?
SVENSK TiDSKRIFT 187

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner