Print Friendly

Carl Johan Ljungberg; Förvirrad kvinnokamp

Av Redaktionen | 31 december 1999


1999


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

INGET BLIR SOM TÄNKT
Kärt barn har många namn: Armageddon, Ragnarök, Domedag. Peter
Nilsson skissade på ett scenario med
radiovågor som slår ut all världens
datorer. Kanske uppstår någon
gigantisk valutakris så att alla pengar förlorar sitt värde och vi alla får
börja om från början och därmed får
den jämlikhet vi så länge gafflat om.
Och så är det då ABC-vapnen av
vilka de bakteriologiska är farligare
än kärnvapnen och kemikalier. De
kan sättas i funktion av inte bara stater och maffior utan av sekter som
Aun Shinrikyo, Solkorset, Jones
grupp i Guyana eller den i Waco.
Individer kan det också, som Unabombaren och Oklahoma-bombaren som var härskna på världen, en
inte sällsynt åkomma.
Antagligen händer ingenting av
allt detta eftersom varje generation
hittills varit klyftigare än den föregående. Det kan ju också hända att
vi visserligen bara drabbas av någon
katastrof men en mindre, med bara
några hundra miljoner offer. Kanske
dyker det upp ledare med karisma,
sådana som vi hade ännu för något
halvsekel sedan, Churchill, de Gaulle, Nehru, Nasser, Adenauer, Mao,
medan vi på sistone bara haft Mandela.
Alla vi lite äldre tycker ju att det
var bättre förr, och det var det ju. Då
hade man förstånd på att nöja sig
med det som fanns, böcker istället
för flimrande skärmar, semester på
pensionat istället för att stuvas in för
en flygresa på åtta timmar plus sexton timmars försening. Man fick dö
då det var dags, utan slangar och
sprutor, och man hoppades att ens
barn skulle få det bättre medan vi
idag bara hoppas att de inte skall få
det sämre.
Det kommer aldrig att löna sig
att kolonisera Jupiter. Så som vi
människor är formgivna får vi nöja
oss med jorden som nog kommer att
överleva även om vi inte gör det. På
kort sikt tror jag dock att problemet
inte är de starka Big brother-staterna utan de svaga. Förr fanns, på gott
och ont, en kanonbåtsdiplomati som
FEMINISM
Förvirrad l<vinnol<amp
Av Carl Johan Ljungberg
U
nder franska revolutionen framförde kvinnaaktivisten Olympe de Gouges ett berömt krav:
Kvinnorna hade nu givits den tvivelaktiga rätten att bestiga schavotten.
Då borde de också ha rätt att inneha
ämbeten. Vara likställda med mannen i arbetslivet.
Det blev inte de sista krav som
restes.
Länge verkade landvinningarna
för kvinnor i Europa att bilda en rät
linje. Från likhet inför lagen, rösträtt
och valbarhet samt myndighet, kom
strävan att gälla lika rätt till utbildlEJ lSvensk Tidskrift 11999, nr 31
ning och yrke. Därefter söktes en
trygg och värdig kvinnoroll i äktenskapet. Det som uppnåtts var så
långt förenligt, en befrielse och myndigförklaring.
I dag har däremot kvinnokampens mål blivit mer diffusa. Målen
lika mycket splittrar som enar. Vad
som står på tur är inte lika givet.
VÄLJA HEM ELLER YRKE
Att förvirring råder vittnar boken
Domestic tranquility om, som USAjuristen Carolyn Graglia gett ut. Graglia har både varit yrkesarbetande och
hemmamamma. Hon menar att radisåg till att det var ordning på torpet
och tyst i klassen, men USA har inte
lyckats vare sig i Irak eller Kosovo,
trots att en enda B2:a kostar lika
mycket som Albaniens BNP. I de
sönderfallande staterna anar ledarna, från tyranner till knäppgökar, att
det kan bära sig åt lite hursomhelst,
och även om omsyndtyckandet blivit
omodernt tror jag inte det är bra att
ha tio miljoner flyktingar som skvalpar runt i Afrika. Eller sådana som
finansierar vapenköp genom att odla
opium eller som sprider epidemier
nu när bacillerna börjar bli resistenta.
Kanske är hela vårt oberäkneliga
och osannolika liv på en liten skitplanet bara en parentes? Dock skall
man tydligen inte spekulera eftersom spådomar tycks ha en inneboende kraft att komma på skam.
Dessutom vet vi sedan länge att bara
två saker är säkra, att vi dör och att
ingenting blir som vi tänkt oss.
Bengt Rösiö är fd ambassadör.
kala feministers krav bygger på en
myt. Myten består främst i, att kvinnor bara kan förverkliga sig genom
lönearbete på marknaden. Detta är
felaktigt. I hemarbetet ser hon ett
stort värde, låt vara att detta tyvärr
inte ersätts i pengar i dagens samhälle. Feministernas nedskrivning av vad
hemmet och familjen betyder för
kvinnor vinner långt ifrån alla kvinnors stöd. Fler kvinnor skulle enligt
anförda enkätstudier önska ett mer
reellt val. Graglia nagelfar de feminister som anser hemarbetet ojämlikt,
ovärdigt och fördummande. En åsikt
som hon även menar blivit tongivande USA-mediers. Av dessa skildras
tidigare generationers kvinnor som
ett slags omedvetna slavar.
De av USA:s feminister som
avfärdat kvinnligt hemarbete gör det
svårt för kvinnor att välja fritt me!-
lan yrket och hemmet enligt Graglia.
Den stora andelen kvinnor i yrkeslivet avspeglar inte en fri önskan att
arbeta så. Det är inte heller av ekonomiskt nödtvång som de yrkesarbetande blivit ett flertal. Det är mera
en trend, som satts av feministerna
och mot många amerikaners (inte
bara mäns) önskan.
Men detta är inte den enda effekten av feministernas kamp. En annan
är ett tryck mot att ”feminisera”
arbetslivet. Detta får inte bygga på
tävlan, på hierarkier och offensiva
metoder, menar de radikala feministerna. Arbetet måste ha plats för
kvinnliga drag som dialog och
omsorg, värden som då tydligen tas
till heders igen. Graglia ser avigsidor
med kravet att arbetet så att säga bör
feminiseras. Hon menar att det skapar en ny ensidighet, fast nu på männens bekostnad. Därtill uppstår rastlösa, otrivsamma hem som dåligt
inverkar på barnens mognad – en
synpunkt som hon anser att alltför
få feminister berör. Barn som tidigt
skickas till dagis blir enligt Graglia
mer otrygga. De får inte den sorts
glädje och tillförsikt som bara deras
egna mödrar kan ge. Så kallat ”kvalitetsumgänge” med föräldrarna efter
arbetet ger tyvärr inte nog ersättning.
Det brukar sägas att män som får
dela med sig av makten blir mer allsidiga och förstående. Men enligt
Domestic tranquility blir män som
måste dela hemarbetet, oftare passa
och vårda barnen och försaka ett
yrkesliv med ansvar ofta frustrerade. De tvingas spela en roll som de
mentalt och biologiskt är illa skickade för. Redan på 60-talet noterade
Betty Friedan männens ”spaka villighet att bona golvet och greja disken när han kommer trött hem kl 6
55”. Denna medgörlighet beundras
enligt Graglia inte självklart av radikala feminister som snarare kan hysa
förakt. Kom då en motreaktion från
männen, en mansrörelse med rättigheter eller könsbalanserade hänsyn
på agendan? Nej, reaktionen har
menar Graglia i stort sett uteblivit. I
förvånande grad har männen tvärtom godtagit feministernas argument. Män gör t o m ofta deras krav
till sina egna.
SPEGLAR USA
Generaliserar då Carolyn Graglia
kanske om något, som har fler nyanser än vad hon vill medge? Kanske
problemen är mest typiska för USA?
Graglia söker nu inte dra några
slutsatser för den övriga världen.
Hon har uttalat Amerika i sikte, men
menar t ex att ledande feminister
även i Europa visar mindre intresse
att bilda familj eller ha barn än andra
kvinnor. Hon pekar på de Beauvoir,
Germaine Greer med flera som
avstått från gängse familjeliv. Graglia kan ha rätt om rörelsens ledande namn. Men studier av kvinnoaktivism från Skandinavien antyder
samtidigt, att aktivister där lika ofta
bygger familjer med barn som
befolkningens genomsnitt.
Graglia berör helt kort huvuddragen i svensk familjepolitik. Hon
ser den utifrån aktuella översikter
som präglad av statens strävan
att försvaga familjen och via bl a
beskattning ersätta dess valfrihet
med offentliga program. Kort berör
hon också de tidigare experimenten
med kollektivhushåll men drar inga
närmare slutsatser.
Graglia hävdar att feminismens
försvar för sexuell frihet skadat kvinnorna genom att den ofta har bidragit till att minska mäns ansvarskänsla. Rätten till skilsmässa även
utan bevisad otrohet, menar hon,
var ingen riktig befrielse. Många
kvinnor har fått lida i form av kortare, mer neurotiska förbindelser, liksom av äktenskap som kraschat och
barn som fått trauman. Här svarar
nog Graglias bedömning ändå på en
som delas av vissa feminister, låt vara
att det snarast är de som tonat ned
60-talets sexualliberalism.
En synpunkt där Graglia givetvis
känns amerikansk är den att kvinnor som yrkesarbetar gör det i privata företag. Hemmet står där mot
marknaden. I Sverige är det som vi
vet snarare den offentliga sektorn
som sedan 1960-talet anställt kvinnor. Ett resonemang om vad denna
olikhet praktiskt kan ha betytt hade
man förstås gärna sett. Ändå kan
många av Graglias resonemang ha
intresse också för vår debatt.
SÄRARTSFEMINISM
Väsentligen uttrycker Graglia den s k
särartsfeminismen. Hon ser det alltså som nödvändigt och bra att män
får vara manliga, kvinnor kvinnliga.
När de senare börjar utföra tävlande,
utsatta uppgifter sviker de menar
hon lätt sin kvinnlighet. Män som
sköter mjuka uppgifter förnekar
motsvarande del av sin natur. För
Graglia är den kvinnliga uppgiften,
att föda och vårda barnen, del i vad
hon inte vill kalla annat än livets
mysterium. Den som inte fullt tillvaratar detta blir en upplevelse fattigare. Graglia återger gillande president Theodor Roosevelts ord om att
en hustru och mor ”inte parasiterar
på samhället. Hon är samhället”.
Roosevelt beundrade kvinnor som
fyller sin uppgift mer än han uppskattade pliktmedvetna män.
Som förövning för det laddade
samtalet om mäns och kvinnors roller kan Graglias bok göra nytta. Hon
har som jurist från ett toppuniversitet gått mot strömmen de år när
kvinnor inte skulle vara ute i arbetslivet. Hon har samtidigt visat integritet då det plötsligt blivit ”fel” för
kvinnor att vilja sköta hemmet.
Därför har Graglias ord tyngd.
Carl Johan Ljungberg (cjl@cityuniv.se) är författare och konsult
Författare: Carolyn Graglia
Titel: Domestic tranquility.
A brief against feminism
Förlag: Spence Publishing, 1998
…..
lSvensk Tidskrift 11999, nr 31 m

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner