Print Friendly

Carl Johan Ljungberg; En historikers självbekännelser

Av Redaktionen | 31 december 1990


1990


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

grafiska läge mitt i Europa och av det faktum att Tyskland under århundradens
lopp hela tiden blivit mindre. Elias ser
Friedrich Nietzsche som en av de främsta
företrädarna för detta ”goda samhälle”
och inte som en av den wilhelminska statens opponenter. Elias resonerar sig fram
efter två huvudlinjer vilka är förbundna
med varandra. Dels ser han nationalismen förankrad i individens ”vikänsla” för den nationella identiteten och
dels finns medelklassens ”jag-känsla”
som kräver självförverkligande. Problemet uppstår när medelklassen uppfordras
till att begripa och ingripa i storpolitik.
Det tyska borgerskapet tvingades ta på sig
en machiavellisk roll som var gångbar när
furstarna formade strategin men i det
demokratiska borgerskapets pluralistiska
partisamhälle blir furstarnas machiavelCARL JOHAN LJUNGBERG:
151
!ism intet annat än cynisk realpolitik. Det
är här man till slut finner nationalsocialismens förakt för realitetspolitik och civilisationsförnuft, skriver Elias i essän Der
Zusammanbruch der Zivilisation och drar
paralleller mellan Weimartidens Freikorps och Förbundsrepublikens RAF.
Norbert Elias uppfattningar om civilisationsprocessen i de feodala samhällena,
inom hovkulturerna och i det moderna
Tyskland kan ifrågasättas och diskuteras.
Elias lägger fram ett brett material, han
moraliserar aldrig och förfaller aldrig till
kitschig etik och chronschougianskt Besser-wisserei. Som alla stora och illusionsfria upplysningsfilosofer tror Elias på förnuftet eftersom han efter ett långt liv kommit till insikten att goda samhällen kan
skapas åt medborgarna först efter ingående analyser av det förgångna.
En historikers självbekännelser
I
nte ofta möter vi i dag historiker som
mer utförligt reflekterar över historikerrollen. Historikern har blivit en
()Kpert bland andra, och därmed också
tappat mycket av den aura som förr omgav hans syssla.
Golo Mann: Wir alle sind, was wir gelesen. Aufsätze und Reden zur Literatur.
S Fischer 1989
Som en påminnelse om en äldre historikerroll framstår den tyske professorn
Golo Mann, Thomas Manns son, nu 80-
årig och verksam i Schweiz. Mann har
vänt sig mot den expertisanda och
materialism som präglar så mycken nutida historieskrivning. Med sina skickliga
och njutbara studier har han vunnit varm
läsaruppskattning. Ett knippe essäer har
samlats i Wir alle sind, was wir gelesen.
Vad Mann främst gripit sig an med att
skildra är de dramatiska för att inte säga
traumatiska epokerna: 30-åriga kriget,
Wienkongressen och det moderna Europas utveckling. Det är som om det mörka
152
på ett trotsigt sätt tilltalade Mann. Han
kunde med dagens favoritord sägas bedriva ”kaosforskning”.
Och med kaos är Mann väl förtrogen.
Han kan med isande precision och till synes oberört återge Tacitus’ skildringar av
ett sönderfallande Rom; lika självklart
som han tecknar den tyske härföraren
Wallensteins möten med ödet i ett av storkrig förhärjat 1600-talseuropa. Genomgående strävar Mann att bara delge läsaren det faktiska, det strängt belagda.
Mann antyder att det mest fruktansvärda en krönikeskrivare har att förmedla
inte är ofred och slakt i sig, utan när
gudarna tillskrivs begäret att hämnas
människorna, inte göra dem väl. Ödet
drabbar då bokstavligen blint, personens
dygd betyder intet. Föreställningen om
det gudomliga som något evigt, gott,
måste i sådana tider först återskapas
innan en känsla av hopp kan återvända.
Historien som en uppenbarare av människans natur och som en väg till plågsam
självkännedom, det är en ide som är nära
förbunden med kristendomen. Dennas
syn på tid och historia har ofta felaktigt
likställts med förakt, avståndstagande.
Tvärtom är viljan att se mening och möjligheter i historien den kristna trons frukt,
vilket Mann visar i en uppsats om Augustinus från 1980.
Vad kan då en historiker egentligen
veta? Egentligen inte mer än andra, enligt
Mann. Önskvärt är därför egenskaper
som flit, stil, och omdöme. Med förtjusning tillskriver Mann ibland dessa
”borgerliga” drag andar man snarare brukat förknippa med världsförakt eller
känslotänkande, till exempel Hölderlin.
Kritiskt skildrar Mann i ett sammanhang sina berömda författande släktingar
– Thomas och Heinrich -just som människor för vilka verklighetssinnet ersatts
av drömskt ordtrolleri: ”När jag hörde
H M och T M tala politik tillsammans,
hade jag ibland känslan: Vad säger dessa
båda ovetande mager? Ovetande, eftersom de var illa informerade, verklighetsfrämmande. Mager, eftersom de drömde
om andra verkligheter eller förväxlade
sina älsklingsdrömmar med verkligheten …”
Vilken förmåga sätter då Golo Mann
allra främst, hos diktare och historiker?
Mann ger en del av svaret då han berättar hur de stora tyskarna påverkat honom. Inför Goethe stod han främmande. I
Heinrish Heine däremot såg den unge
Golo Mann en människa av kött och blod.
Heine ”utlämnade sig själv mer öppet, naturligt och skarnlöst än de andra, dolde
intet, ingen svaghet, ingen antipati, framför allt inget skämt … Bakom all skämtsamhet och alla poser erfar man ett djupt
allvar, som skulle skämts att framträda
obeslöjat.”
Golo Mann skuggas som så många av
en berömd far. Hans vida författarskap
står dock knappast den uppburne Thomas Manns efter, vad gäller mognad eller
stilkonst. Att Golo Mann trots godaförutsättningar aldrig valt den rena skönlitteraturen tillskriver han en viss misstro mot
fiktionen som sådan. Som essäist och kritiker är Golo Mann likväl ypperlig. I
Tyskland har Manns verk för några år sedan belönats med det ansedda Goethepriset. Är det inte dags för ett nobelpris?
Det skulle inte var~ ett dåligt val.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner