Print Friendly

Carl Johan Ljungberg; En antiromantiker

Av Redaktionen | 31 december 1982


1982


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

CARL JOHAN LJUNGBERG:
En antiromantiker
Folke Leander hör till de okända vägröjarna i
svenskt tankeliv. Under en lång och trägen
tivsgärning förmedlade han inte bara den
amerikanska nyhumanismens och den europeiska antiromantikens ideer till vårt land,
atan bidrog också själv aktivt till att vidareutveckla dessa tankeströmningar. Endast 24 år
pmmal disputerade han på en avhandling
Humanism and Naturalism, vari tänkarna Eraest Seilliere, Irving Babbitt och Paul Elmer
More blev föremål för en skarpsinnig jämfö-
~else. Med tiden skulle hans intresse utsträckas till andra moderna tänkare, inte minst
Benedetto Croce, vars betydelse Leander
båttre än de flesta torde ha förstått.
För att hylla Leander på hans sjuttioårsdag
llgav några av hans tidigare elever med
JIOfessorn i statskunskap Claes GRyn i spetaen skriften ”Nya synpunkter på romantiken” från 1944 i en nyupplaga kallad ”Romantik och moral” (CETE Bokförlag, 1980
94 s, 40 kr). Initiativet är värdefullt, då botens grundtankar ej mist sin giltighet.
Leander söker ur ett synnerligen väl valt
ilustrationsmaterial, hämtat ur svensk 1800-
och 1900-talsdiktning, framlyfta kriterier för
vad han kallar ”högre” och ”lägre” romantik. Fast dessa begrepp framgår ur en behandling av svenska diktares verk, torde de
anellertid som författaren framhåller äga giltighet också för annan diktning. Väsentligt är
att genom exempel som många läsare känner
till visa hur två skilda diktarinställningar ger
lislag i de litterära verken. Det är ytterst
fråga om en kvalitetsskillnad i livsupplevelsen.
Om den ”lägre” romantiken utgör en tro
på människans spontana impulser och gränslösa godhet, kan den ”högre” romantiken
sägas vara ett besinnande av hennes ofullkomlighet och benägenhet för felsteg. Då den
lägre” romantiken intog västerlänningen,
suddades den medvetenhet om människans
begränsning ut, som antiken och kristendolllen förmedlat. ”Den kristna människan fann
sig ofta lyckligare än hon väntat och nästan
IIItid lyckligare än hon förtjänat. Den avkristllde människan däremot med sina stora förrintningar och krav på livet blir ofelbart besviken. Hon är icke medveten om några stör- 383
re brister hos sig själv; och felet måste därför
vara de andras, miljöns, samhällets. ”
1 många diktare slår denna romantik med
dess anspråksfullhet och samtidiga svaghet
för självömkan och sentimentalitet rot. Mera
käckt och självsäkert återklingar den till exempel i Strindbergs ”De lycksaliges ö”: ”Vi
ha återfunnit paradiset, men ett paradis utan
kunskapens träd. Vi kunna sålunda icke
synda, om vi också ville det aldrig så gärna.”
För Strindberg liksom en gång för Rousseau
var roten till människans elände de civiliserade vanor och institutioner som tycktes ha
berövat henne all naturlig godhet och spontanitet. Verner von Heidenstam började också han som en dyrkare av det sköna ögonblicket. Hans drömland var orienten, där ”arbetstimman var skämt/ och vilan glad som
ruset.” Att till och med se Islam som en
beskyddare av impulsmoral och sensualitet
var för Heidenstams fantasi fullt möjligt.
Men sökandet efter det ohämmade, det primitiva eller osannolika gav inte romantikerna
någon varaktig stad. De återkallades till verkligheten. Så har också ledan och ruelsen i
dem fått goda tolkar. Det är som om självinsikten smög sig in i de gapande hål som de
stora känslosvallen efterlämnat. Men få romantiker kunde som Heidenstam ta den återvändande verklighetskänslan till utgångspunkt för besinning och förändring. Oftare
reagerade de sårat eller cyniskt, om inte med
den beryktade ”romantiska i~onin.”
Den ”högre” romantiken, slutligen, tar enligt Leander tillvara det bästa i det romantiska arvet, nämligen personlighetstanken.
Att följa sitt väsens lag, att söka och utveckla
den egna särarten utan falska reglers band, är
det värdefullaste romantiken efterlämnat.
Om klassicismen sökt det universella, det
sannolika och det representativa, sökte de
bättre bland romantikerna sin egen högre individualitet, i vilken de såg en länk till det
universella. Värdet av en individualitet i denna mening har Erik Gustaf Geijer betygat.
”Det är min liberalism: att låta allt gälla, vad
det kan gälla! Jag förstår ingen annan.”
Boken ”Romantik och moral” ger en
fangslande inledning till sitt ämne. Därtill bidrar också dess klara framställning.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner