Print Friendly

Carl Johan Ljungberg; Den liberalkonservativa strömkantringen har bara börjat

Av Redaktionen | 31 december 1985


1985


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

CARL JOHAN LJUNGBERG:
Den liberalkonservativa strömkantringen
har bara börjat
Det är helt fel att – som
socialdemokraterna i årets valrörelse –
hävda att nyliberalismen är död.
Liberalkonservatismen vilar på en
filosofisk och kulturell grundval som
angriparna bortser från. Denna artikel
belyser tänkare och tankar som lettfram
till den liberalkonservativa syntesen.
Carl Johan Ljungberg är Ph D i
statskunskap.
Nyliberalismen är död, har flera socialdemokrater sagt i årets valrörelse. Nyliberalismen är ett ”kulturlöst alternativ”,
hävdade rentav Gunnar Fredriksson i
Aftonbladet (1985-09-06).
Att nyliberalismen är ”död” kan ifrå-
gasättas. Fredriksson och hans kolleger
förenklar begreppen. Om vad jag skulle
vilja kalla ”den liberalkonservativa syntesen” finns det tvärtom gott hopp – det
vill säga om dess möjligheter också i
fortsättningen kan tillvaratas. Uppgifter
saknas inte för de liberalkonservativa.
Åtminstone underförstått brukar
många som angriper de nya frihetsideerna förutsätta, att dessa är rent politiska
eller ekonomiska. Det bör först klargöras, att grunden för tänkare som Russell Kirk, och andra utpräglade kulturkonservativa, men också för libertarianer som Robert Nozick, främst är moralisk, förpolitisk. Det hindrar inte att man
ur deras verk också kan härleda ekonomiska lösningar och modeller. Genom
att bortse ifrån den filosofiska och kulturella grundvalen för liberalkonservatismen gör man emellertid denna stor orättvisa. ”Kulturlös” är den ingalunda.
Den självklara utgångspunkten för de
nya frihetsideerna är, att de svårigheter
som idag möter västvärlden är nära förbundna med en omtolkning av synen på
människan. Istället för att anta, att individen har förmåga till eget ansvar och
bör få chans till mognad genom självförbättring antar man i vår tid oftare, att
individen är helt utlämnad åt omständigheterna. Om tron på individens moraliska kluvenhet betecknat den klassiska
synen i Väst, utmärker tron på den innerst inne goda människan den moderna
uppfattningen. För att förklara, att onda
394
handlingar begås, måste vår tids människor hitta ”syndabockar”, och dessa blir
miljön i vid mening, samhället, makthavarna, ”de andra”.
Långtifrån att instämma i, att människans moraliska valfrihet måste återupprättas, hävdar tyvärr många samtidiga
detta krav vara ”cyniskt”. De menar att
det människovänligaste är att frånta individen hans ansvar. Därvid förbiser de,
att övertygelsen att individer kan välja
mellan gott och ont inte betyder likgiltighet inför lidande medmänniskor eller
ovilja att medverka till miljöns förbättring. Det innebär bara, att ansvaret för
genuin förbättring av livsnivån ytterst
anses böra vila hos den enskilda människan, i den lilla kretsen. Givetvis kan en
omgivning försvåra eller motarbeta, ja
t o m omöjliggöra individens planer. Att
erkänna det är dock inte detsamma som
att systematiskt och stereotypt skylla
hans framgång och misslyckande på externa faktorer.
Övertygelsen att individer kan
välja mellan gott och ont betyder
inte likgiltighet inför lidande
medmänniskor.
Den liberalkonservativa synen på
människan är ingen teori eller tankeschema. Den är snarare en intuitiv insikt
om människans begränsning, en maning
till självkännedom och vaksamhet inför
det egna jaget. Liberalkonservatismen
står i tacksamhetsskuld inte minst till
kristendomen och dess syn på den
”goda” och den ”onda” viljan. Snarare
än att utpeka handlandets mål som något
entydigt gott, ett specifikt ”värde”, menar liberalkonservatismen att detta kan
urskiljas i handlingar som den moraliska
viljan har godkänt. Inte minst Irving
Babbitt har utvecklat denna föreställning.
Det är ingen slump, att så mycket av
liberalkonservatismens insats består i litterära människoporträtt, och en betydligt mindre del i regelrätta tankesystem.
Därav framgår övertygelsen att moral
förmedlas genom konkreta, individuella
erfarenheter mer än i abstrakta teser eller föreskrifter. Hos Dostojevskij, Bernanas och Solzjenitsyn mfl möter vi gestalter som blir direkta referenspunkter
för oss själva. Deras erfarenheter läggs
till vår egen, utvidgar och modifierar
den.
Russeli Kirk
Ett exempel på en allt annat än ”kulturlös” liberalkonservativ är författaren
och historikern Russeli Kirk. Denne som
är verksam i USA inledde med boken
The Conservalive Mind 1953 det filosofiska uppvaknande som därefter spritts
och fördjupats även utanför USA:s gränser. Som få har Kirk kunnat levandegöra
de kulturella och politiska traditioner
som i modern tid alltmer övergivits eller
missförståtts i västvärlden. Kirk söker
visa, att de problem som möter det moderna samhället inte bara har ekonomiska orsaker, utan kan hänföras till subtila
förskjutningar i människors värdeuppfattning. Kirk lånar gärna Edmund
Burkes term ”the moral imagination”
för att beteckna den värderande känsla,
på vars arbete han menar att en frisk
civilisation beror.
Att den ”moraliska fantasin” sviker,
hävdar Kirk, kan leda till att människor
börjar anse det mer moraliskt att arbeta
för en ab trakt ”mänsklighet” än att
sörja för den lilla krets där de konkreta
behoven finns, främst familjen. En skev
moralisk fantasi kan också intala människorna, att de djupast sett är goda och att
deras svårigheter beror på yttre faktorer.
Därigenom blir fantasin en destruktiv
kraft, som bäddar för självöverskattning
och oförmåga att realistiskt bedöma
människor och händelser.
Kirks ideer har sin spets riktad både
mot sentimentala föreställningar, som
han menar skapar en falsk och i längden
ohållbar grund för verklig gemenskap,
och mot den rationella nyttoide som förnekar att människan kan vinnas för nå-
got annat än sin egen omedelbara tillfredsställelse. Denna dubbla inriktning
hos Kirks författarskap har bl a lett honom till en värdefull nyorientering av
synen på USA:s historia. I boken Roats
of the American Order (1977) söker han
tolka de traditioner som han anser särskilt avgörande för ett gott liv i Amerika.
Han fäster stor vikt vid den författningsmodell, som kunnat överleva såväl inbördeskrig som politiska konflikter,
medge fred, utveckling och framåtskridande, allt enligt ett grundmönster som
är väsentligen oförändrat. Likväl vore
konstitutionen med alla fördelar tom, om
den inte vilade i en livsstil, ett slags frihetsvanor med religiös bas.
Boken om Amerikas ”rötter” är typisk för Russeli Kirk i åtminstone ett
avseende. Den visar hur Kirk ofta friskt
och personligt sammanställer fakta och
insikter från andra, så att just kombinationen bär hans personliga signum. Lika- 395
dant är det med urvalet av tänkare i The
Conservalive Mind: där samsas Burke
med Calhoun, Bentham med Tocqueville, Disraeli med kardinal Newman och
Santayana med Irving Babbitt. Urvalet
har fått många att häpna, men också att
tänka efter.
Robert Nisbet
Om man associerar de nya ideer som här
berörs till egoism och gemenskapsfientlighet är det som antytts oriktigt. Liksom
Kirk hävdar, att en kulturell pånyttfö-
delse främst innebär att begrepp som kan
underlätta sökandet efter genuin gemenskap måste återupplivas, t ex Platons
eras och den kristna kärlekstanken, värdesätter också Robert Nisbet utforskandet av bestående gemenskapsprinciper.
Nisbet som är sociolog och humanist har
kanske blivit mest känd för verket The
Quest for Community 1953. Han har
även ägnat flera arbeten åt de klassiska
sociologerna, bl a Durkheim.
Om Kirk mera filosofiskt söker förklara de värden som uppbär västvärldens
kulturella huvudtradition, behandlar
Nisbet de konkreta gruppbildningar genom vilka dessa traditioner överförs.
Han gör följande programförklaring: det
finns ”en omistlig länk mellan människan och skilda slags gruppbildningar
som familjen, grannskapet, intresseföreningen. Vår konkreta känsla för status
och roll, för trygghet och frihet, ja t o m
förmågan att skilja mellan gott och ont,
skuld och skuldfrihet, allt detta uppstår
och utvecklas främst inom primärgruppens ram.”
Konkret utvisas den moderna krisen
enligt Nisbet av, att staten övertagit upp- 396
gift efter uppgift som förr självklart åvilade sådana små gemenskaper. Nisbet
avlivar bl a myten, att staten tillväxer
därför att uppgifternas komplexitet
tvingat enskilda att vända sig till staten.
Denna har tvärtom vunnit styrka genom
att revolutionärt omgestalta primärgrupperna, t ex genom ny familjelagstiftning.
Så har utvecklingen mot en alienerad,
rådvill människa fortsatt. En bidragande
faktor är även den urholkning av den
privata egendomen som skett. ”Hård”
egendom existerar knappast längre. Folk
äger opersonliga, ofta på avstånd förvaltade ”andelar”, menar Nisbet, och inget
som föder krav på direkt och personligt
ansvar.
Staten har vunnit styrka t ex
genom ny familjelagstiftning.
Hos Nisbet möter vi, med gruppsociologin som infallsvinkel, en liberalkonservativ kritik av välfärdsstaten och dess
avigsidor. Nisbet ifrågasätter dock inte
bara, som många nyliberala ekonomer,
de styrandes svårigheter att insamla adekvata kunskaper för centrala beslut. Han
betonar även att centraliseringen berö-
var lokala fora deras uppgifter och ansvar. Han tillägger: ”Planering i massskala är inte bara ett hopplöst företag.
Det är, av alla sätt jag kan komma på,
det mest säkra för att skapa den kombination av utifrån påtvingade mål och
ovillkorlig makt att säkra dessa mål som
är inbegreppet av tyranni och som direkt
leder till personlighetens utplåning.”
Skarp blick visar Nisbet för den önskan hos rotlösa, urbaniserade människor
att aktivt återskapa gemenskap och närrelationer som på senare år förekommit.
Han har bl a insett att 60-talets studentuppror var ett försök, låt vara patetiskt
och dödsdömt, att bryta den sociala och
kulturella isoleringen. Sådana försök
måste också de ske inom ramen för vardagens uppgifter, och syfta till utspridandet av genuina åligganden.
Inför många initiativ i dagens USA har
dock Nisbet uttalat positiva förhoppningar. Genom gräsrotsaktioner kan
många av arbetslöshetens, utbildningens, fattigdomens och familjeförsvagningens problem tacklas utan förlitande
på staten enbart.
Peter Viereck
En person som genom sin informalitet
och fantasifullhet mera liknar Kirk än
Nisbet är litteraturvetaren, historikern
och poeten Peter Viereck. Viereck, som
själv kallat sig ”en värdebevarande klassisk humanist”, har blivit känd genom
böcker som Conservatism Revisited
1949, Conservatism 1956 och The Unadjusled Man 1973. Han har även på ett
moraliskt klarsynt sätt skildrat nazismens ideer i boken Metapolitics: The
Roats of the Nazi Mind 1941, sv övs
1942. Han har också tagit utpräglad ställning till kulturella och politiska företeelser i sitt eget USA, och därvid stundtals
hamnat i konflikt med sina konservativa
kolleger.
För Viereck är konservatismen inte de
besuttnas övertygelse, ett intellektuellt
försvar för status quo. Den är tvärtom en
övertygelse som kan förena och styrka
människor i alla sociala och politiska lä-
ger om värdet hos Västerlandets moraliska och kulturella arv.
Mot grupper och kotterier har Viereck
ibland nästan stått kokett fri. Däremot
har han varit obekväma och glömda tänkares vän. Han har t o m förklarat, varför
utstötthet och en känsla av misslyckande
inte bara drabbar utan delvis bör drabba
den värdekonservative:
”I den ideologiska debatten blir den omedelbare segraren radikalen, den som har
standardsvar på hur man förbättrar samhället. Förloraren är den konservative,
den som förvirrat flyter omkring som en
byfåne, bland påtagliga historiska omständigheter som han inte kan verbalisera …
Faktiskt är definitionen av en god konservativ att han alltid förlorar de teoretiska
debatterna med liberaler och radikaler.
Skulle han börja vinna dem vore det tecken på senilitet eller dålig hälsa … Om
han talar för väl för den konservativa saken, har han blivit en liberal inom konservatismen.”
Här framträder ett eskapistiskt drag hos
Viereck. Han menar, att värdefrågor inte
kan avgöras med argument, och liknar
därmed själv en modern relativist. Därvid underskattar han dock såväl in egen
som andras insats, när det gäller att genom humanistisk metod utveckla hållbara värdeteorier.
Det är sålunda knappast uttryck för
”vetenskapsfientlig” irrationalitet, när
Viereck ofta betonar konstnärernas och
författarnas stora betydelse för att bevara och förnya människors upplevelse av
centrala livsvärden. Hans tro på självkontroll och eftertanke, på beprövade
metoders företräde framför spekulativa
är heller inte rent godtycklig utan åtkomlig för prövning. Viereck försvarar givetvis inte urskiljningslös hängivelse åt ”intuitiva”, poetiska sanningar, utan menar
397
att man bör sträva att rationellt klargöra
dessa. Hans åsikt att många insikter
först kommer till den känslige, poeten,
för att därefter analytiskt klarläggas, är
ingen kritik, utan en central komplettering av den vetenskapliga metoden.
Peter J Stanlis och Leo Strauss
Bland författare som mera indirekt men
därför inte mindre vägande bidragit till
den liberalkonservativa syntesen kan litteraturvetaren Peter J Stanlis och idehistorikern Leo Strauss nämnas. Inte minst
viktiga har dessa varit för den nydefinition av naturrätten som inspirerat efterkrigstidens värdekonservatism. Medan
”naturrätt” tidigare inte sällan sammanblandats med ”naturliga rättigheter” visade Strauss i sin inflyteserika
bok Natural Right and History 1953, att
en värld skiljer de båda begreppen.
Energiskt sökte Strauss spåra den moderna människans relativism till det brott
med klassisk naturrätt som Hobbes och
Locke företog, och som utvecklats av
tänkare som Rousseau. Den klassiska
tron att lagar har sitt ursprung i en evig,
oföränderlig ordning har därmed ersatts
av en subjektivism: ”våra yttersta principer har inget annat stöd än våra godtyckliga och därmed blinda preferenser.” Strauss höll inte inne med sin
åsikt, att ”samtidens tillbakavisande av
naturrätten leder till nihilism – nej, är
identisk med nihilism.”
Fördelen med Strauss’ bidrag ligger i
att han skenbart glasklart, och inte sällan
starkt tillspetsat, uttrycker sina teser.
Härigenom har han låtit tala om sig och
vunnit många elever. Samtidigt får man
gå till andra för att finna mer nyanserade
398
tolkningar, t ex av samtida naturrätt. Ett
exempel utgör burkeforskaren Peter J
Stanlis, vars främsta verk är Edmund
Burke and the Natural Law 1958. Om
Strauss tyckte sig finna en ”obruten”
naturrättslig linje från Sokrates till den
engelske 1500-talstänkaren Hooker,
framhäver Stanlis istället hur naturrätten
framgår genom en oupphörlig fusionsprocess. Till grekernas ”natur” och kristendomens ”nåd” läggs romersk stoicism, medeltida thomism och de engelska juristernas insikter. Stanlis hävdar, i
motsättning inte bara till en efter 1945
ännu stark benägenhet att se Burke som
nyttotänkare, utan också till Strauss, att
Burke stod på naturrättens sida, om han
än berikade den med moderna frihetsideer. ”Burke återupprättade kristet-humanistiska insikter i Europa.” ”Burkes
attityd till den franska revolutionen var
inget brott mot hans tidigare övertygelser utan en konsekvent syn . . . på
naturrättens tillämpning på den politiska
suveräniteten.”
Det ligger mycket i Stanlis påstående
att ”Burkes tro på naturrätten knöt honom fast vid Europas mest vitala etiska
och politiska traditioner, varigenom han
kunde rida ut den idestorm som svepte
över Europa under 1700-talets andra
hälft.”
Stanlis burketolkning har intresse inte
bara för fackmän och akademiska humanister. Den visar också, att den moderna
relativismen inte behöver (eller kanske
kan) bemötas enbart genom hävdandet
av heltigenom fasta, ”tidlösa” värden.
Medan Strauss strävar att bortse ifrån
det historiska och lokala i tolkningar av
naturrätten, tillmäter Stanlis den historiska erfarenheten betydande värde. Medan Strauss menar att t ex den ”rätta”
staten kan bestämmas genom abstrakt
resonerande, betonar Stanlis istället
handlandets och den konkreta erfarenhetens roll vid bedömningen av politiska
värden och institutioner.
Konflikten mellan Strauss och Stanlis
bör inte överdrivas. Men den anger en
skillnad i uppfattning som återkommer
hos andra liberalkonservativa idegivare.
Mot tron på enahistorisk idealvärld, gärna med klassiska förtecken, som hos
Strauss, står tanken att också det historiska, individuella och lokala kan fånga
något av det oföränderliga i tillvaron.
En principiell nyorientering
För att återvända till åsikten att det nyliberala alternativet skulle vara kulturlöst,
kanske ovanstående exempel har kunnat
antyda motsatsen. De boktitlar som
nämnts hänför sig i många fall visserligen
till 1950-talet. De företräder dock en
principiell nyorientering, vars följder
ännu inte till fullo utvecklats och klarlagts ens bland akademiska forskare eller
samhällsanalytiker. Det innebär ingen
överdrift att säga, att om den litteratur ur
vilken jag här har dragit fram några exempel, insattes i den obligatori ka läsningen för svenska studenter skulle mycket av den meningslöshet som idag präglar kursuppläggningen försvinna. Därtill
skulle de nya perspektiven locka de
forskningsintresserade till tillämpningar
på svensk historia, filosofi och litteratur.
En ideströmning är givetvis inte detsamma som specifika intellektuella
forskningsmetoder. Den innebär också
en nyorientering, en ändrad viljeinriktning i känslan av att något tidigare saknats eller förnekats i forskning och livsuppfattning. Impulsen behöver alltså
inte vara rent inomakademisk. De etablerade institutionerna kan ofta erbjuda
hinder för nyorienteringen istället för att
underlätta den. Liberalkonservatismen i
USA trängde t ex fram mot ett betydande motstånd, inte minst från den amerikanska form av liberalism, som är så
djupt förankrad vid universiteten. Den
framgång de nya ideerna mött beror till
inte ringa del på att det lyckats att skapa
kontaktnät, bokutgivning och tidskrifter
utanför de etablerade institutionerna.
399
Rörelsens fortsatta framgång beror till
stor del på om dessa kontaktvägar kan
bestå.
I sista hand gäller dock frågan , om de
nya frihetsicteerna kan hitta personer
som är seriöst beredda att utveckla och
vid behov modifiera dem. Annars stelnar
också denna rörelse lätt i honnörsord
och i stolthet över forna segrar. Än är
den risken dock tämligen liten. I Sverige
har vi långt ifrån förstått eller tillgodogjort oss de nya frihetsideerna. Det bör
vi göra, innan vi börjar dödförklara dem.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner