Print Friendly

Carl Johan Ljungberg; Burkes tankemelodi

Av Redaktionen | 31 december 1993


1993


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

CARL JOHAN UUNGBERG:
Burkes tankemelodi
P
olitikens estetiska sida glöms ofta
bort. Att en stat speglar sin makt och
sinamålikonstverk, ceremonieroch
layout, är docklika mycketett politisktfaktum som att man upptar skatt eller skapar
armeer. Det finns tecken på ett nyvaknat
intresse för saken – Arne Ruths bok om
nazismens dramaturgi och KurtJohannessons om politisk retorik tyder på detta.
Conor Cruise O’Brien: Burke’s great
melody. Sinclair Stevenson 1992
En som raffinerat insåg maktens behov av
det sköna och formvarierande var Edmund Burke. Burke utgav inte för inte en
traktat om det sköna och det sublima (en
klassiker som f ö snart kommer på svenska). Och i hans angrepp mot 1789 års
revolution, främst i Reflections, drivs försvaret av Europas frihetsordning mycket
med klangbotten iden harmoni som redan
ögat förmår uppfatta, medan revolutionens avarter också sägs vara osköna, stilblandande. När drottning Marie Antoinette i en ofta citerad passage i boken liknas vid morgonstjärnan isin sfär blirdet en
sinnebild för maktens himmelska källa.
Burkes landsman författaren och f d
FN-mannen Conor Cruise O’Brien ger
efter ett kvartssekels forskande nu ut en
”tematiskbiografi” med titeln Burke’sgreat
melody. Titelns konstnärliga anslag äringen slump. ”Melodin”, får vi veta, är den orkestrering genom språkets stil och bildval,
och genom talekonstens medel, av den
kamp mot maktmissbruk på alla nivåer
och latituder, vari Cruise O’Brien ser sitt
föremåls stora livsmål. En ”motståndets
estetik” kan här urskiljas, hävdar han.
Det är välkommet att Burke åter seriöst
studeras. Vi får en bred vy över hur Burke
drev sin sak, i parlamentet och i sina skrifter, liksom en rätt fyllig bild av de ofta häftiga omständigheterna. För Amerikas frigörelse, i kritiken av britternas styre i
Indien, och av franska revolutionen 1789,
klingade också Burkes melodi stark och
ren. I den känsliga Irlands-frågan däremot
tvangs han oftatala lågt ellervara tyst, men
gjorde ändå insatser oförmärkt. Cruise
O’Brien menar att Burke så starkt drev de
övrigafrågornaför attfå utloppför sinvånda över hur britterna kommit att hantera
det Irland, där han var barnfödd.
Att allsidigt bedömaBurke är viktigt, då
han med sin subtilitet och sina komplikationer lätt missförstås eller förenklas. Litteraturen om honom har varit riklig även
under 1980-talet.FastBurkealltid hyllats i
den engelskavärlden som en stor politiker,
tänkare och språkförnyare, påminns vi i
The great melody igen om den omvärdering som historikern sir Lewis Namier och
hans krets företog på 1930-talet, och som
åtminstone i Europa sänkte Burkes anseende betydligt under cirka fyrtio år. I en
rad studier av George lli:s kabinett sökte
nämligen Namier som Cruise O’Brien
visar på svaga grunder förringa och
misstänkliggöra Burkes roll. Denne skulle
ha varit en politisk inträngling och opportunist, som likväl aldrig vann större inflytande. Inte minst i de cyniska, bildStormande åren efter 1945 föll sådana tankar i
god jord. Som Cruise O’Brien visar övade
Burketvärtom starktinflytande, inte minst
på frågan om de amerikanska kolonierna.
Iboken beklagas att Burkestundtals tolkats i politiska syften. Cruise O’Brien hänför bl a amerikanerna Russeli Kirk och
Peter J Stanlis till en det ”kalla krigets”
skola av Burke-tolkare och menar, att
dessa orättmätigt har använt Burke som
vapen mot kommunismenoch t o mför att
försvara USA:s krig i Vietnam. Detta är
dock ett djupt orättvist angrepp. Det blir
inte bättre av att inga som helst referenser
till stöd för påståendena ges.
Att Burke kom till heders i USA efter
1945 har främst att göra med att en rad
akademiskaforskare, bl a Kirk och Stanlis
menocksåPeterViereck,FrancisCanavan
och andra, då plågades av dominansen för
sekulariserade vänsterideer, liksom av ett
värderingstomrum idet amerikanskasamhället. Detta läge menade man sig bl a via
ett nyttBurke-studiumkunna bryta.Burke
hadedittiiJs mestlästssomenförsvarare av
koloniernasfrihet. Nu lyftes hans analys av
farorna med centraliserad makt, hans förkärlek för samhället som en levande kulturorganism byggd påvanor, symboleroch
religion, liksom hans återkommande tonvikt vid ”den moraliska fantasins” värde
fram. En del betydde hans angrepp på
ideologisk extremism för debatten om det
kommunistiska hot som i och för sig erkändes av dessa Burke-forskare, men den
sidan torde ha varit sekundär.
Dessa aspekter berörs dock inte alls av
Cruise O’Brien. Begreppet naturrätt, varigenom Burke fruktbart anknöt sina ideer
och politiska aktioner till en kungslinje i
115
västerläpdsk debatt, nämns heller inte
med ett ord i boken. Utan att förstå att lagen enligt Burke har sin grund i tidlösa
imperativ kan dock t ex inte hans skarpa
kritik av vanstyret i Indien förstås, inte
heller hans åsikt om varför den franska
upplysningen och 1789 års omstörtare
måste få ett så skadligt inflytande.
Allmänt är inte bara de fyra temana
godtyckliga i sig. Cruise O’Brien slår även
dövörat till för Burkes hela filosofi på ett
sätt som gör hans anspråk på att uppträda
som Burkes biograf tvivelaktigt. Det som
förenar Burkes insatser i Indien, Amerika, Frankrike och Irland var mer en filosofisk åskådning framvuxen genom egen
erfarenhet, klassiska studier och skarp
människoblick, än bara en konstfull ”melodi” av maktkritik, vävd av de psykologiska trauman som uppväxtens orättvisor
må ha skapat.
Att Burke inte är någon politruk framgår snart av hans verk. Han var en känslig
natur, som är svår att insätta i gängse idescheman. När Cruise O’Brien med all
sympati för sin landsman dock visar så-
dan motvilja mot att kalla honom konservativ undrar man tilJ sist, om detta inte
säger mer om författaren själv än om
Burke.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism