Print Friendly

Carl Johan Ljungberg; Burke-Mångsidig och missförstådd

Av Redaktionen | 31 december 1985


1985


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

CARL JOHAN LJUNGBERG:
Burke: mångsidig och missförstådd
Genom sitt verk om franska
revolutionen, i vilken den engelske
politikern och filosofen Edmund Burke
försvarade de traditionella friheterna,
tillvann han sig revolutionsdebattens
”problemformuleringsprivilegium”.
Hans tankar är lika aktuella i dag. I
USA har Peter J Stanlis nyligen utgivit
en bibliografi över Burke och mycket
tyder på att tidenförst nu är mogenför
att diskutera en återgivning av de
centrala dragen hos Burkes tänkande.
Carl Johan Ljungberg är Ph D i
statskunskap.
Svenskars syn på utländska tänkare
präglas med nödvändighet av de introduktörer genom vilka de blir tillgängliga
för oss. Detta gäller även den engelske
politikern och filosofen Edmund Burke.
Mycket på grund av Herbert Tingstens
eleganta men ytliga presentation i De
konservativa ideerna har vi fått en syn
på Burke som främst den skicklige förmedlaren av romantiska stämningar och
av eggande antirationalism. Därmed förbises dock en rad viktiga lärdomar som
vi kan dra av Burkes tänkande. Inte
oväntat har vi också fått svårt att förstå
det stora inflytande som Burke utövat i
en rad länder.
För att i viss mån övervinna de intryck
som Tingsten givit måste man gå till den
stora och alltjämt växande utländska
forskningen kring Burke. Ett lämpligt
sätt är genom den välskrivna, kommenterade bibliografi som Burkeforskaren
Peter J Stanlis tillsammans med Clara I
Gandy nyligen utgivit, Edmund Burke: A
Bibliography of Secondary Sources to
1982 (New York: Garland Publ Inc,
1983). Boken ger utöver bibliografiska
tips även en god översikt över centrala
teman i aktuell forskning och debatt om
Burke. Stanlis, som är verksam vid
Rockford College i Illinois, har tidigare
gjort den kanske bästa moderna Burkestudien, Edmund Burke and the Natural
Law (1958). I denna sökte han framgångsrikt visa att Burke inte är en nyttotänkare utan även vägleds av klassisk
socialfilosofi och naturrätt.
Vad denna bibliografi visar är den
massiva dominansen av anglosaxiska
forskare inom Burkestudiet. De flesta
titlarna har sitt upphov i samväldesländerna eller i USA. Men även i de franska
152
och tyska språkområdena kan man tala
om en Burkeforskning. I Norden förekommer inte en sådan. Givetvis säger
inte en bibliografi något om den påverkan som kan ske genom läsning på engelska, men utan forskning är chanserna
att i djupare mening utveckla Burkes impulser förmodligen små. Skall man våga
skatta Burkeinflytandet i Sverige. torde
detta snarast ha varit större under 1800-
än under 1900-talet.
En orsak till att Burke varit relativt
okänd i Norden är det specifikt anglosaxiska i hans ideer, främst hans frihetssyn. En annan är att han inte som många
andra lätt kunnat inplaceras i fack. Utbildad till jurist kom han att bidra såväl till
den rättsvetenskapliga och konstitutionella som till den dagspolitiska och litterära debatten. Han·framträdde som politisk strateg, talare, journalist och estetiker. Betecknande är att mycken Burkeforskning utförs vid universitetens institutioner för litteratur. Som Stanlis betonar läses Burkes centrala verk Rt’flections on the Re1•olution in France (1790;
sv övs 1982) lika mycket för dess skönlitterära förtjänster som för dess ideinnehåll.
Liberal och konservativ
En annan förvirrande omständighet är
att Burke kunnat åberopas både av politiska liberaler och av konservativa. Själv
kallade han sig en ”Old Whig”, dvs anhängare av den mer traditionella flygeln i
det liberala godsägarpartiet Whigs. Liksom detta parti, vars partisekreterare
han under flera år var, försvarade Burke
de ärvda brittiska friheterna och de legala sedvänjorna och angrep försök till
kunglig maktutvidgning. Men genom sin
ståndpunkt i en rad frågor. inte minst
genom sin kritik av den franska revolutionen. kom han ofta att uppfattas som
konservativ. Det är som sådan han på
gott och ont kommit att ingå i idehistorien.
Att hela generationer av politiker och
forskare genom inflytelserika men ensidiga tolkningar kunnat avskärma viktiga
drag hos Burke ger Stanlis flera exempel
på. Nästan ofattbart är att Burke tidvis
kunnat ses som en ren nyttotänkare. och
att hans talrika hänvisningar till de moraliska krav som övergår den omedelbara
nyttan kunnat förbises. I Stanlis bok
finns däremot en strävan att se det sammansatta hos Burke. hans ”kombinerande sinne”, som är representativ för
den nya Burkeforskningen.
Att fölfattaren till Rt~/lections efter
1945 mött ett så stort intresse hos historiker och andra humanister beror delvis
på att viktiga brevsamlingar då blev tillgängliga. Först idag har en komplett vetenskaplig utgåva av Burkes brev blivit
möjlig. Därmed har inte minst synen på
politikern Burke kunnat nyanseras. och
den kritik för opportunism som t ex historikern Sir Lewis Namier tidigare riktat
mot Burke delvis kunnat avvisas.
Men en långt viktigare förklaring är
också. att den moderna människan sedan det första världskrigets slut och den
ryska revolutionen åter upplevt det ”helveteshål” inför vilket Burke tyckte sig
stå – när krig, revolutioner. depressioner, snabba och traumatiska sociala förändringar, liksom koloniernas frigörelse
från sina moderländer avlöst varandra
och blandat sina verkningar. De utopister och framstegstänkare som tidigare
anlitats tycktes därmed passe. Genom en
rad politiska och militära diktaturer,
stödda av propaganda och teknik, av ett
slag som ställde jakobinerna och Napoleons välden i skuggan, kom grunda föreställningar om människans godhet och
reformvilja att skakas. Man sökte en tänkare av Burkes erfarenhetsdjup.
Ändå skulle knappast 1900-talets politiska tragedier ensamma ha kunnat framkalla det nämnda Burkeintresset. Detta
har också viktiga intellektuella och filosofiska motiv. Det kan inte minst ses
som en reaktion mot den västerländska
livsåskådningens förfall genom ensidig
rationalism, materialism och jämlikhetssträvan. Burkerenässansen flyter delvis
samman med annan intellektuell kritik
av modernismen, bl a med den antiromantiska strömning som utgår från Irving Babbitt, Paul Elmer More och T S
Eliot.
Det var ingen tillfällighet att den amerikanske historikern och författaren Russel Kirk vid böljan av 50-talet gjorde
Burke till ett samlande namn för det sö-
kande efter traditioner och humanistisk
förnyelse som då inleddes i USA. Det
var bl a Burkes kritik av politiskt totalitära visioner och hans försvar för nedärvd frihet på basen av ”Europas kristna
samvälde” som värdesattes av Kirk. l
Burke stod en intellektuell och m9ralisk
motvikt att finna mot folkstyrets inneboende benägenhet att försvaga friheten,
menade Kirk. Genom Reflections och
andra skrifter kunde den moderne amerikanen lära sig värdera sin frihet och
skydda den mot inre och yttre hot. Samtidigt kunde han återfå den förståelse för
värdet av en seriös, offentlig, politisk
verksamhet, som i det individualistiska
USA ofta saknats.
153
Den nya Burkeforskningen efter 1945
kom delvis i anslutning till män som Kirk
att framhäva Burkes beroende inte bara
eller främst av liberaler som Locke utan
även av naturrättstänkare som Cicero,
Thomas av Aquino och skolastikerna.
Försöken att urskilja den naturrättsliga
basen hos Burke var uttryck för en djup
förvissning om att intresset för den äldre
naturrätten måste återupptäckas och
denna utgöra en ny inspiration för 1900-
talets politiska vetenskap. Representativa för denna syn är, förutom Stanlis,
Francis Canavan, och Eric Voegelin som
skrev den omdebatterade The New Science ofPolitics (1952).
Talande är att flera av dessa Burkeforskare var katoliker eller påverkade av
katolska miljöer. Deras Burkeintresse
hade väckts genom förtrogenhet med katolsk samhällslära och genom en vilja att
bjuda de tankeskolor motstånd, som
dödförklarat den från antik, kristendom
och medeltid ärvda naturrätten. De försvarade istället tanken om en högre lag,
höjd över tillfälliga viljor, och vägledande människan genom ” rätt förnuft” .
De sökte vidareutveckla den fusion av
klassisk ”natur” och kristen ” nåd” som
filosofiskt uttryckts av Thomas i Summa
Theologica och nått sin konstnärliga
höjdpunkt i Dantes Gudomliga komedi.
Det vore trots detta fel att se detta
Burkeintresse som helt ohistoriskt, eller
som en reaktion i va!je avseende mot
moderna föreställningar. Hos en Ross
Hoffman, en Peter Stanlis eller en Francis Canavan finns tvärtom en stark känsla för värdet hos många av de institutioner som 1900-talet utvecklat. Inte heller
trodde sig dessa forskare hos Burke finna definitiva lösningar på specifika, mo- 154
derna problem. De menade att Burkes
ideer främst borde absorberas på viljans
och fantasins område. Litteraturvetaren
Irving Babbitt föregrep deras synsätt när
han i en uppsats från 1924 tog fasta på
Burke som ”den moraliska inbillningens” tänkare, och satte honom som motpol till Rousseau och dennes ”idylliska
inbillning”.
Reflections
Kring Burkes syn på den franska revolutionen har naturligt nog mycken debatt
och många missförstånd uppstått. Stanlis reder i sin bok ut åtminstone två av
dessa missförstånd. Det ena är att Burke
skulle ha varit oförberedd på 1789 års
händelser, det andra är att hans Reflections skulle ha tillkommit som en
stridsskrift i stor hast. Men redan 1769
hade sålunda Burke med oro noterat
Bourbondynastins stora finansiella problem. Han sade sig vänta ”some extraordinary convulsion in that whole system”. Och efter sitt Parisbesök 1773 då
han träffat flera av upplysningens ledande män yppade han sin djupa misstro
inte bara mot dessas politiska ideer utan
mot deras allmänna tänkesätt. Burke
anade vad den tysta revolution som därmed inletts i förening med en ekonomisk
kris skulle kunna åstadkomma.
Fast Burke blivit känd som den störste
revolutionskritikern, hävdar Stanlis, var
hans första reaktion inför händelserna i
Frankrike inte negativ. Så sent som i
oktober 1789, alltså efter det att nationalförsamlingen antagit den berömda rättighetsförklaringen, hoppades Burke
alltjämt på en fredlig och konstitutionell
fortsättning. Först sedan nationalförsamlingen under tryck från Parismobben
något senare tvangs flytta från Versailles
till Paris, och mer än 300 av de moderata
deputerade vägrade att följa med, insåg
Burke att fanatismen segrat. Ändå var
det nog inte förrän risken uppstod, att de
revolutionära idealen skulle få fotfäste i
England, som Burke på allvar oroades
och tog upp kampen mot dessa.
Reflections utkom redan 1790. Trots
det är boken förbluffande väl genomarbetad. Den rika och lediga stilen är frukten av en betydande möda. Burkes levnadstecknare John Morley har liknat författandet av Re.flections vid en konstnärlig process: ”likt Titian inledde /Burke/
arbetet genom resoluta penseldrag …
och grep sig uppgiften an om och om
igen, med ändringar och justeringar, så
att till sist ur alla färgklickar. kontraster
och övergångar den ståtliga helhet framgick, som vi så väl känner”.
Hade boken varit den snabbt alstrade
pamflett som det ibland hävdas. skulle
den knappast ha kunnat utöva den förnyelse av det engelska språket som Rejlections visat sig ha. Fast Burke som han
medgivit blev ”skrämd till tänkande” år
1789, lämnade han sin vana trogen intet
åt slumpen.
Det är ingen överdrift att säga att
Burke genom denna väl beräknade
skrift, som sammanfattade hans livssyn
och försvarade de traditionella friheterna, tillvann sig revolutionsdebattens
”problemformuleringsprivilegium”. Reflections diskuterades sålunda med en
iver som idag ingen debattskrift möter.
Stanlis nämner att i England över l 000
pamfletter utgavs bara mellan 1789 och
1793, varav åtminstone 200 utgjorde svar
till Burke. Boken översattes snart till bia
tyska och franska och väckte både gil- !ande och vrede. Den svenske kungen
Gustav Ili förärade t o m dess upphovsman en mindre årlig pension.
Det är inte svårt att i eftervärldens
omdömen om Burke finna superlativer,
från dr Johnsons påstående attBurkevar
”the first man everywhere” till lord Actons ord att 1800-talets stora tänkare endast var Burke, berövad ”allt som berör
himlen”. Absorptionen av hans ideer bildar också de sin egen historia. I England
kom båda de stora statsmännen under
1800-talet, Disraeli och Gladstone, att
hylla honom. I Frankrike åberopades
han såväl av reaktionärerna de Bonald
och de Maistre, som, om än delvis kritiskt, av de Tocqueville. I Tyskland fick
Friedrich von Gentz med sin översättning av Reflections stor inverkan på de
unga romantikerna. I USA lästes Burke
av flera av grundlagfäderna. Burkes försvar för självständighetssträvandena var
där givetvis en tillgång.
Genomgående är dock en benägenhet
155
att läsa Burke som det passat de egna
intressena. Liberaler har tyckt sig finna
stöd för sin frihetssträvan, medan absolutister har tagit fasta på Burkes kritik av
dem som angripit absolutismen. Nyttotänkare har stannat vid Burkes betoning
av de konkreta omständigheterna och
förbisett, att han transeenderar dessa.
Hans förståelse för att klassiska föreställningar om dygd kan förverkligas i en
frihetsordning, om denna stöds av genuina institutioner och ”moralisk fantasi” ,
har över.huvud taget varit svår att fatta.
Likaså har Burkes förståelse för att hänsyn till konkreta omständigheter och
egenintresse inte utesluter högre övervä-
ganden uppenbarligen ofta missförståtts.
Kanske är tiden, som Stanlis antyder,
först idag mogen för en återgivning av de
centrala och i djupare mening syntetiska
dragen hos Burkes tänkande. Därvid kan
den rika forskning om vilken Stanlis bok
vittnar också bilda en viktig utgångspunkt.
Pärmar för inbindning av årgång 1984
kan rekvireras från Svensk Tidskrifts
expedition, tel 08-67 59 55, eller genom insättning av kronor 45:- på
postgiro 727 44-6.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner