Print Friendly

Carl Johan Ljungberg; Amerikansk politik under Clinton förblir stabil

Av Redaktionen | 31 december 1993


1993


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

AMERIKANSK SOCiOLOG:
AMERIKANSK POLITIK UNDER
CLINTON FÖRBLIR STABIL
CARL JOHAN LJUNGBERG
Amen’kansk politik gör nu snabba ryck. President Bill Clinton väcker hiiftigt gillande och
ogillande. Hans stil hårdgranskas. Avviker Clinton från moderna presidenters syn om sitt
ämbete? En som länge följt Vita husetpolitikens krångliga turer, och det mänskliga spelet
bakom den, är den välkände sociologen Seymour Martin Lipset, som här intervjuas av Carl
Johan Ljungberg. Lipset är ett akademiskt fenomen. Hans bok ”Political man” har länge
tillhört universitetens läslistor, i USA liksom här hemma.
L
ipset föddes 1922 i New
York av ryska inunigranter,
och faderns berättelser om
191 O-talets möten med
Stalin och Leninväckte möjligen sonens
intresse för politikens maktspel. Efter att
i många år ha verkat vid Hoover
institution, Stanford, fick Lipset härom
året en professur i public policy – ett
svåröversättligt ämne som närmast
behandlar politikens administrativa
resultat- vid George Mason University
strax utanför Washington D.C.
CJL: Ni som aktivt intresserat er för
amerikansk politik sedan före Trumans
tid förvånas kanske inte över det stök
som kännetecknat president Clintons
första tid vid makten. Eller är det fel
intryck?
CARLJOHAN LJUNGBERG är Ph D.
L: Det har nog gått ungefår som jag
hade väntat mig, och det är inte sagt som
kritik. Det varJames Bryce som sade att
i Amerika avhålls begåvade män ofta
från att söka detta ämbete. Orsaken är
bland annat de förenklingar som en
kandidat tvingas göra. Kom ihåg, att en
amerikansk president ställs inför en helt
annan uppgift än vad många tror. Hans
ämbete bygger nämligen mera på
symbolik än på ren makt. Han skall träffa
folk, sy ihop särintressen, välja ut och
godkänna planersomandra harförberett.
Talet om ”det imperiella presidentskapet” som man ibland hör är såvittjag
förstår rent strunt. Hans ämbete liknar
snarare en kyrkaledares i en ickehierarisk kyrka, där personlig karisma är
helt central.
CJL: Detta stänuner alltså även på
Bill Clinton?
L: Ja, till stor del. Jag skulle därför
364 SVENSK T IDSKR.IFT
vilja likna honom mera vid president F åsikt märkligt stabilt. Glöm inte att vi
DRooseveltänvidtexJohnFKennedy. hör mycken kritik mot politik och
Roosevelt mötte särintressena, lyssnade
på dem, smickrade dem och sade till sist
artigt:Jag skall ta mig an er sak, men först
väntar det och det på att beslutas- sedan
blir det er tur. Detta gav dem en viss
uthållighet och en känsla av att inte vara
glömda. Det var en löpande politisk
process, som krävde mycket kontaktarbete, inlevelse och smidighet, men
som också kunde vara effektiv.
CJL: SkiljersigClintonsstilfrånBushs
och Reagans?
L: Den är i valje fall mycket olik
Bushs, liksom den (av andra skäl) skiljer
sig från president Carters som t ex hade
svårt att delegera arbete. Däremot serjag
likheter mellan Clinton och Reagan.
Den senare framhöllju ofta, vad han lärt
från Roosevelt. Detta gällde dock stilen,
den politiska metoden, dvs att skapa och
vidmakthålla koalitioner, inte vad
politiken syftartill så sommångafelaktigt
trott.
CJL: Många av era arbeten har gällt
demokratins stabilitet. Men att Amerika
möter stora påfrestningar gör väl att
politiken måste bli spänningsladdad?
Tänk på de nya invandrargrupperna,
eller på dagens ekonomiska oro vars
effekter för demokratin på sikt ingen
kan förutsäga?
L: Det politiska livet i USA kan
tyckas sårbart. Men det är enligt min
offentliga organ helt enkelt därför, att
många väntar sig för mycket av de
politiska makthavarna. Att styra betyder
i dag att sköta koalitioner. I parlamentariska stater är dessa koalitioner oftast
partier. I Amerika däremot måste
intressena samsas inom de två partier vi
har liksom i kongressen.
Sökte man, som det heter, göra
politiken mer effektiv, skulle det genast
betyda att friheten kom att minska. Här
i Amerika med dess unika moralism
vore något sådant otänkbart. Vi är ett de
protestantiska sekternas land. Flertalet
medborgare hör till kyrkor som aldrig
varit statligt styrda. I andra länder med
mer hierarkiska kyrkor antar folk oftast
att människan och hennes institutioner
i sig är ofullkomliga. Så väntar man sig
inte mycket från staten. Påven bor t ex
i Italien där aborter är legala, men ingen
brännerdärförabortklinikereller ordnar
massprotester. I vår sekttradition är
individen ansvarig för sitt handlande. Vi
antas lyda vårt samvete. Detta leder till
moralism.
CJL: Och en sådan moralism gör
alltså Amerika svårare att styra?
L: Ja, mer känsligt. Så många frågor i
USA blir nämligen moraltest. Tag ett
känt exempel. För hundra år sedan
befriades slavarna i USA. Motsvarande
skedde ju i Brasilien och i de brittiska
SVENSK TIDSKRIFT 365
,,
kolonierna, men där utan några blodiga
inbördeskrig. Eller tag ett mer samtida
exempel, en fransk minister som har en
älskarinna. Detta anses av hans landsmän
så att säga helt normalt. Härskulle samma
sak väcka ett tumult och säkert medföra
vederbörandes avgång. Ser vi till det
upplösta Östblocket, klagardejagmöter
därständigtpåattfolk ärlata ochsjälviska,
varför den nya demokratin och marknaden inte kan väntas fungera. De blir
häpna närjagförsäkrar dem, att även det
amerikanska folket ofta uppvisar just
dessa egenskaper.
CJL: Har då Amerika i vår tid mött
större sociala förtroendekriser?
L: Ja, det skedde bl a på 1960-talet.
Då brast i viktiga avseenden tilltron till
det amerikanska samhället. Gemensamma värden som lojalitet, enhetlighet
m fl skakades. USA harförstås alltid varit
mindre disciplinerat än Europa.
Individualismen här är större. Vår
brottslighet är utbredd, och den passiva
olydnaden legio. Men under de oroliga
åren på 1960-talet blev utrymmet för
individeniviktigaavseendenännu större.
CJL: Men på 1980-talet sade man väl
ändå, att Amerika skall gå ”åter till
grunderna”? De attityder som uppstått
på 1960-talet skulle övervinnas.
L: Ja, och i viss mån gick man just
”back to basics”. Men bara delvis. 1981,
strax innan Ronald Reagan flyttade in i
Vita huset, skrev han ett inlägg, i Wall
Street Journal. Där oroade han sig bl a
för att affårsvärlden mötte sjunkande
förtroende hos folket. Han sökte senare
återskapa detta förtroende. Vad som
skedde var dock, att förtroendet för
regeringen gick upp under Reagan,
därför att han syntes a ordning på
ekonomin, medan tron på företagen
och dessas ledningar förblev oförändrat
lågt. Något somjag och Bill Schneider
ganska tydligt kunde visa i boken The
Con.fidence Gap.
CJL: Efter att ha lyssnat på viSSa
kommentatorer flr man intrycket att
Amerika slits sönder av särintressen.
Washington har 80 000 lobbyister.
Medförinte detta en alltstörre, mäktigare
och dyrbarare stat?
L: Nej,jag kan inte se det så. Vårvida
lobbying är en direkt följd av det svaga
partiväsendet. IEuropa ärpartiernastarka
och disciplinerade. Det är merpoänglöst
att via lobbying söka påverka europeisk
politik. I USA däremot är varje
kongressman sin egen, hansamlarfonder
och driver sina egna frågor. Han blir
därmed mottaglig för påverkan. Det t o
m förväntas att den som har intressen
och krav skall antechambrera. Varken
Reagan eller Bush lyckades förändra
detta djupt rotade system.
366 SVENSK T IOSKRIFT

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism