Print Friendly

Carl-Herman Hjortsjö; Yttrandefrihet och tyckandefrihet

Av Redaktionen | 31 december 1976


1976


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

CARL-HERMAN HJORTSJÖ:
Yttrandefrihet och tyckandefrihet
Satsen om alla människors jämlikhet är
kanske politiskt gångbar men biologiskt en
grov lögn, skriver professor Carl-Herman
Hjortsjö i sin artikel. Som professor i anatomi
bör han veta det. Hanförsvarar varmt
människovärdets jämlikhet, som är något
annat. Hanförsvarar yttrandefrihet och
tankefrihet. Men bakom tyckande och tal
begär han kunskaper och kompetens. Man
får helt enkelt inte tycka vad som helst, ty vår
kultur är byggd på normer, som måsteförsvaras och intefår försvinna. Sanning och
lögn är inte detsamma, vad än småtyckare,
amatörtyckare och professionella tyckare kan
komma med.
Till den västerländska kulturens finaste yttringar hör hävdandet av individens människovärde, integritet och tanke-, yttrandeoch handlingsfrihet. Med rätta betraktar vi
allt åsiktsförtryck som både skändligt och
nesligt. Men man behöver som bekant inte
gå särskilt långt tillbaka i tiden för att kunna
konstatera ett annat sakernas tillstånd. Lång
är också raden av heroiska män och kvinnor,
som gått i döden för sina åsikter om vad de
funnit vara rätt och sanning och värt att försvara. En blick i hävderna visar, att yttrandefriheten fastslogs som en ”naturligt rättighet” i de nordamerikanska rättighetsförklaringarna av år 1776, och i en tilläggsartikel
1789 förbjöds kongressen att stifta lagar,
som innebar intrång i denna rättighet. Även
franska revolutionens rättighetsförklaring
1789 inkluderar yttrandefrihet, om vilken
det i ”Declaration des droits de l’homme” av
den 3- lOseptember 1791 bl a utsäges: ”Det
fria utbytet av tankar och meningar är en av
människans mest värdefulla rättigheter”.
I dag betraktar vi väl yttrandefriheten så-
som närmast axiomatisk. Att varje enskild
människa skall ha rätt att offentligen i tal,
skrift, tryck, bildspråk (alltså även film), i
press och massmedia ge uttryck för sin uppfattning och sina tankar om de händelser
och företeelser i den mänskliga tillvaron,
som hon berörs av eller får kännedom om,
utgör en befogenhet i full samklang med det
allmänna rättsmedvetandet. Men som lika
klart framstår det faktum, att denna individens rätt och frihet inte kan gälla under alla
förhållanden. Friheten är en frihet under
ansvar och måste otvivelaktigt vara så, om
våra samhällsbildningar skall kunna bestå. I
170
de flesta kulturländer har man därför lagstiftningsvägen genom allmänna och speciella inskränkningar i yttrandefriheten (i dess
alltså nyssnämnda vidsträckta bemärkelse)
försökt förebygga och bestraffa direkt missbruk. Bl a torde det inte i något land vara
tillåtet att offentligt göra uttalanden, som
kan äventyra eller skada landets säkerhet,
även om olika statsskick som bekant ser med
högst varierande tolerans på hithörande frå-
gor.
Söker man efter den djupaste förklaringen till den höga andliga och materiella standard, som hitintills präglat den västerländska kulturen, behöver man inte leta länge.
Den kan ges i ett enda ord: kunskap. En allt
mer djupgående sådan har skänkts oss i
hemmet, i skolan och i det praktiska livet.
Det är den som har hjälpt till att dana vår
personlighet. Det är den som har skapat den
skicklige yrkesmannen, hantverkaren såväl
som forskaren , 1Jänstemannen såväl som
ämbetsmannen, nämndemannen såväl som
domaren, byalagsmedlemmen såväl som regeringschefen. Det är denna aldrig sinande
ström av kunskaper, fakta och informationer på skilda nivåer, inom olika fack och yrken, i det privata och i samhällslivet samt
människans förmåga att i varierande grad
tillgodogöra sig dem, som har förvandlat tro
till vetande och subjektivitet till objektivitet.
Kanske har därigenom också någon gång
den reella kärnpunkten i en komplicerad
problematik kunnat belysas och den innersta
sanningen nalkas, trots att den sistnämnda
oftast är en svårfångad fågel, även för yrkesjägaren.
Och vad som framkommit i teorin har
prövats i praktiken, eftersom det teoretiskt
riktiga visst inte alltid är det praktiskt tilllämpbara. Människan är nämligen trots allt
en biologisk varelse med en sådan varelses
varierande behov, förutsättningar och begränsningar. Vad som vid nämnda prövningar befunnits vara värt att tillvarata och
bygga på har inte endast påverkat samhällsstruktureringen och lagstiftningen. Det har
också utkristalliserats i normer, seder och
traditioner, vilka alltså – för att nu använda
ett känt uttryck – stått i överensstämmelse
med ”beprövad praxis”.
Läget i dag
Vad som nu framhållits kan synas vara så
elementärt, självklart eller allmänt känt, att
det knappast skulle behöva nämnas. situationen i dag är emellertid tyvärr sådan, att
det måste betonas, därtill med skärpa.
Få gånger blommar väl yttrandefriheten
mera frikostigt än i samband med skilda
samhällsdebatter. Men för att en sådan skall
kunna göra anspråk på att vara saklig, är det
helt nödvändigt, att den bygger på fakta, vare sig nu dessa redan är tillgängliga eller
måste letas fram med hjälp av expert- och
arbetsgrupper. Sedan blir det bredden, djupet och styrkan i faktaunderlaget, bärkraften i motiveringar och argument samt ställningstagandet till beräknade konsekvenser
som får bestämma utgången och det definitiva beslutsfattandet. En sådan tågordning
har väl i allmänhet tidigare accepterats som
den enda rimliga. Likaså har väl den enskilde, som saknat kompetens i sakfrågan, i regel frivilligt avstått från sin yttrandefrihet
för att inte bli stämplad som en ovederhäftig
pratmakare.
Men tiderna har onekligen förändrats,
och förändringen har dessutom gått fort.
Den gamla hederliga yttrandefriheten har
börjat ersättas av en tyckandefrihet, karakteriserad av att det objektiva faktaunderlaget
ofta fått ge vika för starkt subjektiva hugskott. Frågan härom togs förra året upp i en
tidningsartikel i oktober av professor Carsten Welinder, som levererade en grav kritik
mot bia det myckna tyckandet i massmedia.
Själv vill jag här bara anmäla några egna intryck av vad som f n håller på att ske i vårt
land och hur jag själv, och säkert många
med mig, upplever vår nuvarande samhällssituation.
Det har sagts, att allt stillastående i praktiken innebär en tillbakagång. Säkert ligger
det mycket i ett sådant påstående, som också
i hög grad kommit att prägla vår tidsålders
agerande. Aristoteles’ gamla sats ”horror vacui” – en skräck för tomrummet – finns det
faktiskt idag all anledning att komplettera
med ”horror immobilitatis” – en skräck för
det orörliga. På alla håll i västerlandet arbetas det därför frenetiskt vidare på att undanröja missförhållanden och förbättra levnadsvillkoren inte bara för oss själva utan även
för kommande generationer.
Baseras en sådan strävan på ärlig övertygelse och osjälviska motiv är den ju enbart
lovvärd. Att den kräver olika reformer för
att kunna ge positiva resultat är också självklart. Men i kölvattnet har tyvärr följt en fö-
reteelse av mindre tilltalande natur: en
enorm beskäftighet för att inte säga direkt
klåfingrighet att till varje pris vilja ändra på
171
snart sagt allting i tillvaron, även det som befunnits bra eller åtminstone inte bevisats vara dåligt. Utan tvekan är mycket av denna
förstörelselusta resultatet av ett rent allmänt
tyckande, var nu än detta har sitt djupaste
ursprung.
Särskilt allvarligt tvingas jag som medicinare att se på förhållandet, att denna tyckandets grävskopa börjat gå fram även över sedan länge kända biologiska och genetiska
grundvalar. Lysenko försökte sig ju på manövern, men fiaskot av hans verksamhet har
man tydligen redan börjat glömma. Så matas
vi t ex dagligen med satsen om alla människors jämlikhet. Den är kanske politiskt
gångbar men biologiskt en grov lögn. Jämlikheten är en människovärdets jämlikhet,
någonting nog så invändningsfritt och därtill viktigt i en värld, som så ofta utgjort platsen för skändligt rashat och otillständig rasoch könsdiskriminering. Människovärdet lå-
ter sig varken mätas ellerjämföras och är inte heller någon marknadsvara, som kan gö-
ras till föremål för dagtingan och köpslående. Vi föds emellertid till världen med olikartade anlag och förutsättningar, allt som uttryck för den biologiska variationen. Det är
något som vi skall vara tacksamma för, eftersom mänskligheten härigenom i sin gestaltning och sina livsyttringar framträder som
mångfasetterad. Det hade ju varit ganska
hemskt, om det på mänsklighetens palett endast funnits en enda fargnyans.
Miljöns utomordentliga betydelse för den
enskilda individens fysiska och psykiska utveckling samt etiska och sociala beteende är
en helt annan, men oerhört viktig fråga. Om
den tror vi oss veta, att likartad yttre miljö
… –
172
kan verka u~ämnande på olikheter, medan
en olikartad miljö kan resultera i en motsatt
effekt. I sitt framträdande som samhällsindivid med allt vad detta innebär är den biologiska skapelsen människan sålunda en produkt av både arv och miljö. Men detta glöms
ofta bort i samhällsdebatterna, vilket går lätt
att exemplifiera.
All betydelsefull beteendevetenskaplig
forskning till trots har man hitintills inte heller riktigt varit på det klara med den anatomiska grundvalen för de mänskliga reaktionerna. Min framstående närmaste medarbetare, Folke Löfgren, som avled för några år
sedan, gjorde detta ämne till sitt käraste
forskningsfält, och hans fynd ger oss förklaringen till oändligt mycket om vad som utspelas i vårt inre och hur detta kommer till
uttryck i vårt reaktionsmönster. Folke Löfgren talar sålunda om:
Basalhjärnan eller den animala hjärnan,
som vi har gemensamt med djuren och
som är centrum för vårt driftsliv och våra
instinkter;
Cortex cerebri eller den superanimala
hjärnan (= cupula humana) som är centrum för vårt psyke, medvetande, minne
och intellekt.
Mellan dessa båda hjärndelar råder ett intimt samspel. Själv säger Folke Löfgren: Basalhjärnan är livets katalysator, källan varifrån kärlek, glädje och trygghet, men även
hat, oro och ångest rinner ut i våra ådror.
Begärens och lustarnas origo, lasternas moder, romantikens hemort. Det är där engagemanget, intresset, inspirationen och subjektiviteten uppstår … Den superanimala
hjärnan är rationalismens plattform. Där sitter nyttan, vetenskapen, tekniken, politiken,
ekonomin, sakligheten och objektiviteten …
I kraftfältet mellan dessa båda poler sitterjaget, fjättrat vid en djurkropp med dess drifter på gott och ont. Därför råder inom oss en
ständig kamp mellan djuret och människan,
mellan känsla och förstånd, mellan subjektivitet och objektivitet. Så långt Folke Löfgren, och till detta kan bara tilläggas, att djuret inom oss, om det ej tyglas med vårt förnuft, vårt förstånd, vår kunskap, kan bli en
fruktansvärd best på våldets arena.
Våranormer
Lika allvarligt tvingas jag att se på hur ett
destruktivt tyckande gått ut över våra normbegrepp. Det må ju vara individens ensak,
om hon i sitt handlande vill vara oberoende
av auktoritetstro, gammal beprövad praxis
och traditioner. Men vill man tolka den personliga friheten i så vid bemärkelse, att individen även har full frihet att handla i strid
med etiska och moraliska normer, då är
verklig fara å färde. Jag kan förstå, att sådana normer i samband med den allmänna utvecklingen tid efter annan kan behöva omprövas. Likaså kan jag förstå, att de straffsatser som samhället fastställt för förseelser av
rättslig natur av och till måste justeras och
humaniseras. Men vad jag inte kan förstå
det är att man på fullt allvar kan ifrågasätta
normernas existensberättigande.
Goda seder och traditioner är vad generationers erfarenhet funnit vara både för individen och samhället gagnerikt och hedrande. Att stryka dem är att föra individen tillbaka till O-läget och låta henne börja om från
början utan varje vägmärke. Men borttages
de etiska, moraliska och rättsliga normerna,
då har kulturen förlorat sin ryggrad och
mänskligheten sin stil och sina andliga dimensioner. Då är ej längre fråga om vad
som är högt eller lågt, rätt eller fel, sanning
eller lögn. Det dåliga blir lika acceptabelt
som det goda. Våld och brutalitet kommer
att ha samma berättigande som humanitet
och idealitet.
Utgången kan bara bli en enda: allmän
förflackning och ytlighet på livets alla områ-
den, åsidosättande av saklighet och sakkunskap, allmän upplösning, rättslöshet, nerbusning och ökad kriminalitet. Avarterna
kommer att börja i mindre format och bli tolererade såsom varande naiva och övergående men växa sig starkare och äta sig som en
kräftsvulst in i mänskligheten. Till sist måste
de accepteras som bestående. Och ingen
kommer att känna något personligt ansvar
för vad som sker, ty en demokratisk ordning, som vi i övrigt skattar så högt och inte
till något pris önskar ersatt av ett annat samhällsskick, medför tyvärr ofta, att ansvaret
blir kollektivt.
Att tycka
u frågar sig mången: Vad har nu allt detta
med tyckandet att göra? Allt är väl inte tyckandets fel? Naturligtvis inte. Men på basis
av bl a ett allmänt tyckande har vi fullständigt aningslöst genomfört mängder av dubiösa åtgärder och visar sedan upp ett förvå-
nat ansikte, när de negativa konsekvenserna
kommer som ett brev på posten.
173
Naturligtvis varken kan eller får vi förmena våra medmänniskor rätten att tycka. Nå-
got sådant vore helt orimligt. I den enorma
värld, som vårt emotionsliv representerar,
finns ju inte plats för något annat än subjektiva värderingar. Vad man emellertid måste
reagera mot är det tilltagande oskicket med
utslungandet av subjektivt färgade omdö-
men om olika företeelser och händelser utan
kännedom om bakomliggande fakta eller i
värsta fall med ett avsiktligt förtigande eller
förvrängande av dessa. Det är väl allt detta
Welinder avser, när han går till skarpt angrepp mot det nu rådande myckna tyckandet. Jag instämmer helt i hans uppfattning.
Det finns idag småtyckare, amatörtyckare
och professionella tyckare. Besserwisser- och
Chronschougsmentaliteten lyser verkligen
inte heller med sin frånvaro. Man tycker hit
och dit – om detta tycker man inte – nu
skall man gå och tycka till ett tag. Detta har
blivit en vokabulär, som snart är mogen för
Svenska akademins ordbok.
Medinflytande och medbestämmande utgör två högst seriösa företeelser för att kunna tillvarata den enskildes erfarenheter från
yrkes- och samhällslivet samt för att kunna
garantera ett beaktande av föreliggande omständigheter och ett rättmätigt tillgodoseende av önskemål. Men dessa rosor i demokratins örtagård kräver förvisso en ömsint
vård för att ej bli vildvuxna. I alla händelser
kan det aldrig på längre sikt vara lyckosamt,
om personer tillerkännes rätten att genom
ett allmänt tyckande influera på beslutsfattandet i frågor, som faller helt utanför deras
~ompetensområde.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner