Print Friendly

Carl Erik af Geijerstam; Tove Janssons Muminvärld

Av Redaktionen | 31 december 1974


1974


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

CARL ERIK AF GEIJERSTAM:
Tove Janssons Muminvärld
Vem älskar inte Mumintrollet? Lektor
Carl Erik af Geijerstam i Uppsala har i
den finländska tidskriften Nya Argus
(1974, nr 7-8) publicerat en analys av
Mumintrollets värld. Med vänligt medgivande av redaktionen för Nya Argus återger vi artikeln i Svensk Tidskrift. Tove
Jansson har på senare tid gått nya vägar i
sitt författarskap, skriver dr af Geijerstam. Han visar att också Muminböckerna
innehåller en utveckling, från bekymmerslöshet till depression, från hjälpbehov till den stora konsten att kunna taga
emot kärlek och omtanke.
Vad som först fängslade mig i Tove Jans·
sons böcker om Muminfamiljen vet jag
inte längre. Kanske var det den sällsporda
frihet som rådde i denna familj, där
ingen kände sig snärjd av att vara en
ägodel men där ingen heller behövde
känna sig bortglömd. Ville man fick man
vara för sig själv hela dagen antingen
man hörde till familjen eller bodde i
huset som inackordering eller gäst. över
allt vilar en trygghet, man vill nästaD
säga ombonad borgerlighet, om inte den
nyans av tillslutenhet och självgodhet
som vidlåder detta begrepp så helt v<n
borta från Muminfamiljen. Öppenhet
och mottaglighet både för främmande visen och nya ideer är utmärkande för familjens levnadssätt. Plötsliga nycker odJ
infall avfärdas inte utan kan iblaDd
övergå direkt i handling.
Kanske är det barnets paradoxala värld
av anarki och trygghet, av äventyr odJ
oföränderlighet som är det mest utnJär.
kande för Muminfamiljen. Den trygga
världen i dalen blir nämligen stämlist
utsatt för katastrofer. Ja, dessa katastrofer
utgör handlingens centrum i alla Tove
Janssons första böcker. En komet hotar
träffa dalen, ett eldsprutande berg ·
synhåll får ett utbrott, en
dränker hela trakten osv. Vad som
ker familjen inför alla katastrofer är
orubbliga fasthållande vid sin
Hos de flesta andra varelser i
ningen träder självbevarelsedriften
funktion och de reagerar med skräck
med flykt. Men intet får rubba den
dagliga rutinen för Muminmamman.
g
a
r
1
e
l
l
r
1
l
e
1
i
r
Irriteras en smula av att hon inte kan
qa upp sin tvätt därför att sotflagor
från det eldsprutande berget svärtar ner
ilädema, och när kometen hotfullt närIl&!’ sig hennes trädgård besluter hon sig
lör att inte bry sig om att rensa landen.
Däremot gräddar hon färdig en stor krobn för att välkomna sin son.
När en katastrof brutit ut, försöker alla
1 familjen förstås att rädda både sig
ljälva och andra, men det sker i något
slags lustfylld lekstämning av accepterande. På samma sätt som i drömmen
pltar man allt som sker och glider tveklöst in i en förändrad värld. Som ett typiskt drömfragment framträder en sådan
ituation som när huset blir insnärjt av
en djungel av växter och alla ser det som
en oväntad utflykt i naturen. Förtjust ropar mamman på den övriga familjen att
komma till henne i garderoben där hon
har hittat en björnbärsbuske. Eller när
den stora översvämningen kommer och
bottenvåningen i familjens hus blir vattendränkt. En stor nyfikenhet sprider sig
~ familjen som är samlad en trappa
upp: hur månne rummen ser ut där nere
där de ligger under vatten? Pappan sågar
ett hål i golvet och med stor munterhet
kan nu mamman se sitt kök uppifrån och
glädja sig över att hon hann tömma
iaskhinken kvällen förut och att hon
glömde bära in ved.
Den bok där denna scen beskrivs heter
Farlig midsommar, och när vattnet stiger
ytterligare kommer en hel teater flytande,
i vilken familjen med sina skyddslingar
bosätter sig. Här fortsätter drömstäm- 321
ningen i det att ständigt oväntade saker
inträffar, när teatermaskineriet sätter
igång. Familjen finner sig som vanligt i
allt men en av skyddslingarna, Homsan,
befinner sig utanför drömvärlden. Han
undersöker deras nya hem och grubblar
över sakernas tillstånd. Bland det han
funderade över är också den familj han
är upptagen i: ”De är så olika mig,
tänkte han. De har känslor och ser färger
och hör ljud och snurrar runt, men vad de
känner och ser och hör och varför de snurrar, det bryr de sig inte om ett dugg.”
Trollvinter
Det är denna bekymmerslöshet som bildar
grundstämningen i Tove Janssons första
böcker: Mumintrollet på kometjakt,
Trollkarlens hatt, Muminpappans bravader och Farlig midsommar. Den nästa
boken, Trollvinter (1957) inför helt nya
motiv och ger helt nya aspekter på Muminvärlden. Rent konstnärligt står boken
högt redan från början, när Mumintrollet
av en tillfällighet vaknar i det tysta huset
där familjen sover sin vintersömn som
den alltid har gjort. Han får nu till en
början alldeles ensam uppleva vintern
med dess ”allvarliga” lukt och ställs inför
förhållanden han aldrig varit med om
förr. Bokens stora motiv är nu hur han utvecklas genom att utsättas för svårigheter.
Hans läromästare är den tystlåtna och
hemlighetsfulla flickan To-ticki som
tycks ha del i hela mörkrets och vinterns
mångåriga visdom. Men vad hon vill
lära ut är egentligen ingenting annat än
den svåra konsten att vara ensam och att
322
reda sig själv. Genom henne får också
Mumintrollet inblick i en värld, full av
tysta och skygga väsen, som inte ens har
namn och ibland är helt osynliga. Det är
de anonymas och förbiseddas värld som
nu under mörkrets årstid har sitt livstillfälle. För Mumintrollet kommer dessa
snabba möten med dem ”som lever ett
hemligt liv” att bli av stor betydelse.
Till dem som också blir väckta av
synas. Genom Muminmammans kloka behandling växer sakta hennes gestalt fram
tills hon äntligen lockas att bli arg och
ilskan ger henne ansiktet åter. Det är en
skildring som i sin sensibla saklighet
verkligen belyser ett problem som tillhör
oss alla men som man gärna sluter ögonen
för- att det i vår närhet alltid finns så-
dana ”som inte är att räkna med.”
misstag denna vinter hör Lilla My av Pappan och havet
Myrniornas släkte. Hon förekommer redan I Pappan och havet (1965) är självmissi föregående bok, Farlig midsommar, tro och behovet av självkänsla ett huvud·
men i Trollvinter får hon sin första ge- motiv redan från början. Pappan vill
nomförda skildring. Och avsikten är vara en beskyddare och framstå som den
uppenbarligen att införa en person i be- som kan och vet. Under håglösa kvällar
rättelsen med en helt annan läggning än ställer han sig vid trädgårdens glaskula
Mumintrollet Lilla My har inga svårig- som speglar den självständiga familjen
heter att anpassa sig till vintern när hon på ett förvänt sätt så att den blir hjälplös
blir väckt. Hon är saklig och handlings- och får behov av hans skydd. En bosätt·
kraftig och obunden av minnen från det ning på en öde ö långt ute i havet ger
förflutna. Den kontrast som hon sålunda pappan många tillfällen att vara betydel·
utgör till Mumintrollet kommer att ut- sefull och visa sina färdigheter. I kontrast
vecklas på ett mycket intressant sätt i bo- till honom står förstås mamman som alls
ken Pappan och havet. inte har behov att stärka sin ställning.
Trollvinter slutar förstås med att famil- Snarare när hon en hemlig lust att glida
jen vaknar, våren och Snusmumriken bort från sin familj, att lämna sin posi·
kommer och det hemlighetsfulla drar sig tion i centrum, stiga in i en av sina
undan. Men det stannar kvar i Tove Jans- egna väggmålningar och gömma sig i
sons författarvärld, ja, man kan säga att dess ymniga flora.
motsättningen mellan dem som har ett Lilla My är den andra stora kontrasten
namn och en personlighet och de namn- och det mest genomförda exemplet på en
lösa som saknar självkänsla blir ett hu- oberoende personlighet: ”hon hade in~
vudmotiv i de följande böckerna. Det ens behovet att skryta och visa upp.” Hon
osynliga barnet är en samling fristående är helt inne i allt som händer på ön od!
berättelser, där titelberättelsen just skild- alla hemligheter har hon snart genomskå-
l rar en flicka vars självkänsla blivit så dat. Hon är inte bunden av några känslot:
~’—k-v-ä-st-a-tt_h_o_n-ta-g-it-s-in_ti_·ll·f•ly•k•t•i-a•tt-in•t•e-•fr•a•m-fo•·r- a•ll•t- in•t•e- a•v- m- ed•l•id•a•n•d•e•t •me4•
dess snärjande lianer. Hon står också fri
från ambitionen att gripa in och styra
utvecklingen på ön. Hon finns överallt
som en naturkraft, utan blygsamhet eller
andra mänskliga påhäng. Dessutom är
hon som alltid munter och vass och friskt
avslöjande i allt vad hon säger.
Mumintrollet invecklar sig naturligtvis i olycka genom sitt rika känsloliv.
Han blir förälskad i en vacker och vild
sjöhäst, som bereder honom djupa missräkningar genom sin nyckfulla obeständighet. Hans hela ambition inriktas på
att vara betydelsefull och alltför sent lär
han sig inse sin mammas visdom om
dessa snabbt försvinnande väsen: att
”bara titta på dem och känna sig glad.”
Men ändå är Mumintrollet den som
åstadkommer förändringen och omslaget
i livet på ön just genom att han blir så
intrasslad med sitt känsloliv – i detta
fall medlidandet. Det som Lilla My med
sitt oberoende och sin allvetenhet inte
kan åstadkomma, det gör till slut Mumintrollet: han blidkar den av alla avskydda och även föraktade Mårran och
får hennes is att smälta.
Ty Mårran hör till de obefintliga.
”Hon är som regnet och mörkret eller en
sten som man måste gå runt för att
komma vidare”. Hon räddas över till de
befintliga under många nattliga möten,
då hon känner sig uppmärksammad av
Mumintrollet och hans lykta, intagen
bland de ting som existerar för en annan.
Till de anonyma hör också fiskaren-fyrvaktaren, men han är en som har flytt från
sin personlighet på grund av depression.
323
Nu vistas han i ett självvalt skuggland
med bibehållet oberoende. Men Muminpappan retar sig på honom för hans totala brist på personlighet: ”Du är ingen
person alls, du är som nånslags växt eller
en skugga. Som om du aldrig hade blivit
född.”
Pappan och havet är också en bok om
depressioner: mörka pusselbitar som ingenstans passar in, olagade saker, sjögrästunga nät, fåglar som dödas mot fyrljuset,
svarta gölar. En utsikt till lösning öppnar
sig dock i en stillsamt god vilja och vänlighet utan tyngande omsorger. Och som
alltid är det mamman som står för detta.
De hjälpsökande
Pappan och havet utspelas från sensommaren och fram mot senhösten. Under
den tid familjen är borta står huset i
Mumindalen tomt och det är vad som
händer där då som utgör innehållet i
Tove Janssons hittills sista bok om Muminvärlden, Sent i november (1970). Det
är en berättelse om hjälpsökande. Till familjens övergivna hus kommer besö-
kande från olika håll, som inte vet om att
de alla är bortresta. Alldeles oberoende av
varandra söker de sig till Muminfamiljen för att få hjälp och tröst eller bara
trevnad och när de finner huset tomt, blir
de hänvisade till varandra och får finna
sig i att leva i ett oväntat kollektiv. De
starkaste och mest oberoende i sällskapet
är förstås de båda anförvanterna Snusmumriken och Mymlan, Lilla Mys äldre
syster. Visserligen beger sig också de till
Mumindalen för att söka något, Snus- 324
mumriken tror sig där kunna återfinna
början till en visa som har gått förlorad
för honom under hans vandring söderut
och Myrnian vill träffa sin syster och återknyta bekantskapen med familjen. Båda
har dock en inre styrka som gör att de
inte blir besvikna när huset står tomt
utan genast kan finna sig i dessa oväntade förhållanden. De fyra andra gästerna
däremot lever under ängslan, och det är
detta känsloläge som bildar grundmönstret i Sent i november. Deras förväntan
att möta något som skall vara bot och balsam är så stort att det tomma huset verkligen gapar mot dem och återspeglar deras besvikelse.
Den som mest ohämmat sprider ut sin
ängslan är Filifjonkan. Hon är också den
som upplever husets te>mhet och ogästvänlighet starkast och hon kan inte undgå
att märka att ingen söker hennes sällskap.
Hemulen vill dölja sin rädsla och sin begynnande vantrivsel under ett dagsschema av hurtig företagsamhet. Skild
från dessa båda är den lilla hornsan Toft
som är helt inåtvänd. När han inte får
träffa den som han har gett sig ut för att
söka, Muminmamman, ägnar han sig
helt åt drömmerier. Onkelskruttet är den
mest oberoende av de fyra otillfredsställda
och han är det i kraft av sin senila oförställdhet.
Vad Tove Jansson nu vill skildra är
inte något avgörande, inte någon hel befrielse från ängslan, tungsinthet, mstängdhet och vilsenhet. Men alla får
uppleva plötsliga glimtar av en tillvaro
bortom den givet personliga och de får
erfara att det finns ett helt annat sätt att
framleva sin dag än det invanda. De får
mod att komma med något nytt till sitt
gamla och även detta är ju en form av
förvandling. Filifjonkan kommer över en
tröskel när hon en kväll får uppleva s~
själv som musikant. Inne i musiken är
hon också i själva säkerheten, där ingen
kan nå henne. Hemulen blir befriad från
sin osäkerhet och tungsinthet genom att
verkligen utsättas för rädsla. En hel inbillad värld försvinner under en farofylld
segeltur och han stiger i land mindre betydelsefull men också närmare verkligheten.
Vid båda dessa räddningsaktioner spelar Snusmumriken på sitt passiva och UD·
danglidande sätt en stor roll. Det är ham
munharmonika som Filifjonkan spelar
på under några nattliga timmar och det
är han som listigt lägger en fälla så att
Hemulen för att inte tappa ansiktet blir
tvungen att tacka ja till hans inbjudaa
att följa med ut och segla. Snusmumrik~:~
är alltså liksom tidigare en hjälpare mea
litet mot sin vilja. Han blir dragen in
olyckor och konflikter på det sättet att
han inte kan låta bli att tänka på de
olyckliga. Helst vill han vara ensam med
sin stilla uppmärksamhet och med sina
visor, de befintliga och de obefintliga,
men de hjälpsökande dras till honom <d
han blir tvungen att lämna sitt tält <d
sin ensamhet. Ibland hjälper SnusmuiiiJio
ken också genom att oavsiktligt väcb
förargelse med sin tysta allvetenhet. H<&
san Toft, som är så hjälplöst innesluten
sitt stumma och fladdrande fantasiir
blir till slut förlöst genom sm ilska och
står som bokens slutgestalt med en fullt
förnimbar beröring med verkligheten.
När han på bryggan inväntar Muminfamiljens båt och stormlyktan visar sig
först av allt i masttoppen, är det ett verkligt ljus och verkliga människor som
sitter under den i mörkret. Drömmarna
är borta: ”Hans drörr. om mötet med familjen hade blivit så stor att den gjorde
honom trött. Varje gång han tänkte på
mamman fick han ont i huvudet. Hon
hade vuxit sig så fullkomlig och mild
och tröstande att det var olidligt, en stor
rund slät ballong utan ansikte.”
Det obekymrade ägandet
Filifjonkan, Hemulen och Hornsan Toft,
alla tre har behövt samma hjälp: att upptäcka verkligheten på nytt, att erfara en
sinnesglädje som genom sin omedelbara
styrka gör fantasier om egen betydelse en
smula avlägsna och främmande. En som
daremot rakt inte behöver någon hjälp
för att klara upp sitt liv är Myrnlan. Som
Snusmumriken är hon sin egen tillvaro
men i motsats till honom låter hon sig
inte påverkas av omgivningens ängslan.
Hon gläder sig åt sina kläder, sitt hår,
sina rörelser, att hon har en dag framför
sig eller en sömn att sjunka ner i. Hennes
välbefinnande är dock ett naturbarns
utan beräkning att imponera på de andra
eller att förbättra dem. Men tiger gör hon
förstås inte. Liksom sin syster My säger
hon genast vad hon tycker och kan på det
sättet återföra Filifjonkan till egna resurser från hennes omöjliga försök att spela
325
Muminmammans roll. Jag kan inte finna
annat än att Tove Jans1’0n är mycket förtjust i myrniornas släkte, trots att hon ser
deras begränsning, men de strålar ut ett
här och ett nu som gör att man ständigt
får en påminnelse om de möjligheter som
finns i dagens timmar och minuter.
På sätt och vis har Myrnian och Onkelskruttet mycket gemensamt trots att den
senare hör till den grupp som har oron i
sinnet. Men han är ständigt på väg mot
en sorts befrielse. I allt sitt groteskeri blir
han en vacker bild av ålderdomen, när
han ”glömmer sig fram” till viktiga saker i det förflutna och sopar rent med
ägandets förbannelse, ”dess arkipelag av
det onödiga och det förlorade.”
Med ägandet är man så inne i ett av
bokens viktiga motiv och överhuvud i
något som Tove Jansson ägnat många
tankar i sitt författarskap. I Sent i november är det Filifjonkan och Hemulen
som med kedjor är bundna vid tingen
och deras rätta plats. Redan uppbrottet
från hemmet till Mumindalen är förenat
med svårigheter och trassel och detta sinnelag att alltid vara ägare och bestyrare
följer dem förstås på deras nöjesutflykt
till Muminfamiljens hem. När de återvänder till sina egna hem är deras börda
kanske något lättare och därmed orkså
deras förmåga att ta itu med sina gamla
plikter och bundenheter. Men Muminfamiljen, är inte också den bunden vid sitt
hus med dess prydnadsföremål och minnessaker, vända och tummade på, och på
allt sätt föremål för en naiv uppmärksamhet och omsorg? Ja, det ovanliga i deras
326
liv är väl just ett obekymrat ägande.
Uppgåendet i stunden är inget fasthål·
lande och Muminmammans visdom, som
genomsyrar hela familjen, är ju att bagatellisera förluster och att låta alla omkring sig känna sig obesvärade också av
kärlek och omtanke. Ty människan kan
ju också höra till egendomar och bli omslingrade av ägandets alla trådar.
Sent i november har ett slut som egentligen lika väl kunde vara början till en
ny bok. En båt anländer till en brygga och
någon går ner för att ta emot fånglinan.
Ändå känns det som ett stillsamt, nästan
vemodigt stängande av en dörr. Den familj som sitter i båten har varit borta
med sina egna svårigheter hela den tid
händelserna i boken utspelas men de har
ändå varit närvarande med sitt sätt att
leva och med alla sina år på den gamla
boplatsen. Man kunde inte ha kommit
dem närmare an under deras frånvaro,
och på så sätt känns Sent i november som
en höjdpunkt men också som en avslut·
ning. Att Tove Jansson redan har funnit
nya vägar i sitt förfai tarskap visar sådana
verk som Bildhuggarens dotter och Lyss·
nerskan. I all sin nyhet erbjuder dessa
dock många tillfällen till igenkännanden
för en läsare av böckerna från Mumin·
världen.
(
o
t
I
J
St
l
F
g
Vt
d
d
K
ki
m
ta
pt

se

er:
fa
sit
fr;
la:
ett
etl
oc
ke
bit
Ii~
be
de

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner