Print Friendly

Carl Erik af Geijerstam; Flyktens lianer

Av Redaktionen | 31 december 1979


1979


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

CARL ERIK AF GEIJERSTAM:
Flyktens lianer
Den ovanliga rubriken till denna för Svensk
Tidskrift ovanliga essä, som vi gärna funnit
platsför i vårt dubbelnummer, har
författaren Carl Erik af Geijerstam hämtat
från Harry Martinson. af Geijerstam
analyserarflykten, hur det är att vara
flykting. Han börjar med en kvartett
äventyrsböcker, går över till en kvartett
autentiskaflyktskildringar och till Richard
Adams bekanta bok om ett samhälle påflykt.
Till sist skriver han om Carlj onas Love
Almquist, en ensamflykting, och om våra
egna reaktioner inför alldeles vanliga, på
intet sätt litterära flyktingar ur våra
fångvårdsanstalter.
I Harry Martinsons självbiografiska roman
Vägen ut finns en avdelning som heter Flyk·
tens lianer och som handlar om hur den
trettonåriga Martin Tomasson tänker ut ett
sätt att fly undan inbillade förföljare. I april
1918 befinner han sig på rymmen genom
Halland med Göteborg som ett ovisst mål. l
en gård där han är inne för att tigga mat
känner han plötsligt rädslan gripa tag i sig.
Inför ett hot från fiender, som i hans fantasi
växer sig allt starkare, uppfinner han Flyktkroken, genial i sin enkelhet: ”Det är bara en
på ett särskilt sätt böjd jät nkrok vid ändan av
ett rep. Jag svänger kroken om en gren i
nästa träd och svingar mig så i repet dit. Så
hakar jag av kroken och kastar den om nästa
gren i nästa träd. Detta är uppfinningen av
den flyttbara lianen, i sen tid återuppfunnen
av en högt utvecklad apgosse som flyr i
skräck genom världens skogar.”
Martinson har här inte bara återgett ett
barns uppjagade fantasi inför hotet att vara
förföljd. I denna flyktkrok finns samlat också något av mänskosläktets urgamla instinkter att komma undan och göra sig fri. Att
följa en flyende och leva sig in i hans villkor
blir alltid ett slags igenkänning, ett återlevande av egna famr, inbillade eller verkliga.
I de klassiska ungdomsböckerna är ju också flykten ett älskat motiv. Vad minns man
av sådana böcker som Greven av Monlt
Chrisla eller Mattias Sandorf? Ja, inte är det
när den mystiska greven i Dumas’ bok eller
den allsmäktige doktorn hos Jules Verne
båda metodiskt söker upp sina vedersakare i
det förflutna för att utkräva hämnd. De dagar och nätter då f d styrmannen Edmond
Dantes planlägger sin flykt från fängelset på
klippön utanför Marseille, dem har man
däremot inte glömt. Hur han till slut ligger
insydd i en säck dit han krupit in sedan han
avlägsnat sin nyss avlidne vän och medfånge
Abbe Faria och hur han där inne timme
efter timme väntar på fångknektarna utan
att veta var de ska begrava det förmenta
liket. Så tydligt som om jag läste boken i går
minns jag också det åskväder som bröt ut
när den ungerske frihetskämpen Mattias
Sandorf och en av hans medhjälpare skulle
fira sig ner från fängelsetornet med hjälp av
en å kledare. Den metalltråd flyktingarna
håller sig fast i blir vitglödgad och de måste
släppa taget och kasta sig ner i den skummande forsen vid tornets fot.
Det är skickliga äventyrsförfattare som
har skrivit dessa båda böcker och som väl vet
att stegra spänningen hos läsaren och skapa
ovisshet om flyktingarnas öde. Men det kan
inte bara vara händelsernas dramatik som
gjorde ett sådant starkt intryck på en ungdomlig lä are. Det måste också i själva flyktmotivet finnas något lockande som svarar
mot inre behov av doldhet och frigörelse.
Fl} kter av helt annat slag och inte fullt så
dramatiska som dem Dumas och Verne beskriver står lika klart etsade i minnet. Vem
kan glömma den kväll när Huckleberry Finn
tar sig ut ur blockhuset, där hans tyranniske
far har låst in honom? Hur han till slut efter
att ha lagt ut alla falska spår skjuter ut kanoten, lägger sig ner på botten, tänder sin pipa
och välbehagligt låter sig glida ner for den
stora floden . Och vem minns inte Alan och
David i Stevensons Bortsnappad – när de blir
misstänkta för mord, har skenet mot sig och
måst fly genom de skotska högländerna un- 243
dan sina förföljare. Som byte för skarpögda
rovfåglar är de på dessa vidöppna hedar
varje gång de tvingas lämna sina gömställen.
Det är en flykt mycket olik den Mark
Twain beskriver, där den stora floden, den
egna farkosten och de instuvade förråden
skapar ett vällustigt oberoende av allt förflutet. Det behagliga finns inte mycket av hos
Stevenson, men hans flyktskildring liknar
inte heller varken Dumas’ eller Jules Vernes.
Hos dem har läsare att göra med personer
med aldrig svikande mod, styrka och outtröttlighet. Både Edmond Dantes och Mattias Sandorf är ett slag fysiska övermänniskor, välbekanta i vår tids seriefigurer. Efter
14 års vistelse i en fängelsehåla utan att ha
fått röra sig i det fria simmar Dantes som en
fisk i timmar genom vattnet, och den ungerske greven har samma övernaturliga psykiska och fysiska krafter när han simmar ut
från land rätt ut i Adriatiska havet utan annat hopp än att bli upptagen av ett tillfälligt
förbipasserande fartyg.
Stevenson har ett mer raffinerat säu att
skildra sina flyende hjältar. Den ene av dem,
David och bokens jag, är nämligen alls ingen
hjälte utan lider hårt under flyktens alla vedervärdigheter. Han tvingas av omständigheterna att följa Alan och gömma sig på
toppen av en solhet klippa utan något vatten, göra ett dödshopp över en fors och ta
sig fram krälande över heden timme efter
timme med aska i näsborrarna. Trötthet,
svårighet att andas, värk i lederna, stick i
sidan, allt är skildrat med stark inlevelse.
Ändå trots all plåga kan David någon gång
se hedens skönhet: himlen, molnen, den
röda ljungen, avlägsna hjortar. Det blir en
244
dubbel upplevelse av en fjärran skönhet och en rymning från Djävulsön, också under det
ett nära helvete. Det vilar ingen romantik sista kriget.
över denna flykt, inte ens över de unga männens kamratskap. Ädla och uppoffrande
tänkesätt och handlingar får vika för få-
fänga, lättstötthet och långvarig missämja
som till slut hotar att omintetgöra alla planer
att nå fram till lågländerna.
Trots alla olikheter har ändå dessa fyra
böcker något gemensamt: läsarna står på
flyklingamas sidajust så som författarna har
avsett. Fasttagarna blir på ett eller annat sätt
representanter för något livshämmande och
de flyende står i livets tjänst. För läsaren är
det förstås långt ifrån oviktigt att alla dessa
på flykt stadda antingen har dömts oskyldiga som Dantes, kämpar för en ädel sak som
Mattias Sandorf, har blivit utsatta för bedrä-
geri som David eller haft hårda hemförhållanden som Huck Finn.
Gemensamt har de fyra böckerna också
att de är äventyrsberättelser med speciell inriktning att hålla läsaren i spänning. Men
finns inte detta moment i själva ämnet och
skulle inte en autentisk skildring, en exakt
redogörelse för flyktens förlopp och för de
egna reaktionerna under flyendet ha alla en
äventyrsberättelses ingredienser och samtidigt det försprånget att verkligen ha ägt
rum? Kanske en dokumentär framställning
inte på något avgörande sätt skiljer sig från
en fiktiv? Vill man undersöka detta finns det
naturligtvis ett stort självbiografiskt material
från vår tid att välja på och jag har stannat
vid följande: en rymning från ett krigsfångeläger under boerkriget, ett överskridande av
gränsen mellan Österrike och Schweiz i mars
1938, en flykt från Lettland 1944 och till slut
Flykten i verkligheten
I sin memoarvolym Min ungdom har Churchill berättat om sin tid som krigsfånge hos
boerna och om sin flykt från ett av deras
fångläger. Han var vid denna tid i sin fulla
kraft, 25 år gammal. Rymningen håller dock
på att alldeles misslyckas. Churchill är den
enda som lyckas ta sig över fångetsemuren
och han måste ge sig av utan sina kamrater.!
en strax efteråt nedskriven skildring av händelseförloppet ger han några psykologiskt
intressanta detaljer. Eftersom han inte alls
tycker sig ha några utsikter att lyckas, försvinner varje tanke på misslyckande och han
glömmer alldeles bort att vara rädd. Denna
stämning håller i sig så länge han måste vara
aktiv och anstränga sin kropp. Med passivitet och väntan följer också sjunkande mod.
Och när han verkligen har träffat på hjälpare och av dessa blivit instuvad i en godsvagn med ullbalar, då kommer den stora
fruktan för misslyckande över honom just
därför att målet är så nära och ett misslyc·
kande skulle få större dimensioner.
Han gör också träffande iakttagelser om
flyktingens situation. Just detta att dölja sig
och förfara bedrägligt föder verklig skuldkänsla. Han får erfara detta medan han ligger gömd och väntar på transport österut till
kusten. Under tiden läser hans Stevensons
Kidnapped och känner där väl igen sin egen
situation att vara efterlyst.
I mars 1938 vid tyskarnas ockupation av
Österrike befinner sig 41-årige tyske medborgaren Carl Zuckmayer i Wien. Hans verk
är förbjudna i Tyskland och han får rådet
att fly så snart som möjligt. I sina memoarer
Al5 wär’s ein Stii.ck von mir beskriver han hur
han går tillväga. Han sätter sig på det ordinarie snälltåget till Zurich och i fickan har
han ett telegram från London med en förfrågan om han vill komma dit för arbete
med en ny film. Han måste söka ge sken av
att det är en tillfällig resa och inte en flykt.
Naturligtvis blir hans kända författarnamn
uppmärksammat och därmed borde det ha
varit slut på flykten. När tåget långsamt
glider in på den österrikiska gränsstationen
känner sig Zuckmayer som räven i lyan med
hundkopplet utanför, fångad men med en
iskall be lutsamhet att komma undan. Det är
alltså något av samma sömngångaraktiga sä-
kerhet som Churchill kände under första
delen av sin flykt men utan dennes sorglöshet.
Vad som nu räddar Zuckmayer inne på
SS-expeditionen är hans absoluta uppriktighet. Han erkänner öppet att han inte är
partiansluten och att hans böcker är förbjudna i Tyskland därför att han inte har samma
åsikter som nationalsocialisterna. Förhörsledaren, som är van vid rädsla och alla slags
kringgåenden, blir imponerad och när han
så får se Zuckmayers dekorationer från första världskriget, som denne på försök fäst på
kavajuppslaget, låter han kommendera givakt. Zuckmayer blir plötsligt gränsstationens
hjälte, som galant passerar förbi alla spärrar
och kontroller. ”jag kände mig som Köpenickkaptenen i min egen pjäs”, skriver Zuckmayer. är sedan räddningen är nära och
han sitler och väntar på tåget som skall föra
245
honom in i Schweiz då kommer fruktan smygande precis som hos Churchill. Och när
han äntligen är på schweiziska sidan känner
han ingen glädje, ingen lättnad , inte ens
smärta. ”jag tänkte bara: jag kommer aldrig
mer att känna mig glad.”
Vid slutet av juli 1944 flydde de båda lettiska författarna Zenta Maurina och Konstantin Raudive från sin hemstad Riga undan
den hotande ryska ockupationen. Det var en
flykt undan döden därfår att Maurina öppet
hade uppträtt mot den ryska terrorn. Men
samtidigt hade hon varit i opposition mot
den andra besättningsmakten, mot tyskarna,
främst mot deras judeförföljelse och deras
förnedrande behandling av hennes egna
landsmän. Hon har nu inget annat mål än
att komma undan, i fårsta hand till Tyskland, och att där avvakta krigsslutet eller
genast emigrera vidare. I sin memoardel
Krossade riglar har Zenta Maurina skildrat sin
och sin väns flykt som kom att vara ett helt år
med ett par längre uppehåll på vägen, innan
de anländer till Lippe i Tyskland. Flykten är
inte som Churchills och Zuckmayers någon
ensamflykt. De blir nämligen från början indragna i tyska armens reträtt västerut undan
den anryckande ryska armen. Under flykten
i februari och maj 1945 blir de dessutom en
del av den flyende tyska civilbefolkningen
och hamnar till slut i ett flyktingläger framför den amerikanska zongränsen. Allt detta
gör att Maurinas skildring också formar sig
till en bild av det tyska nederlaget.
Zenta Maurina är 1944 vid 46 års ålder
sedan fyrtio år svårt rörelsehindrad och absolut beroende av en bil och en hjälpare för
att överhuvud kunna förflytta sig. Hennes
246
och Kontanstin Raudives flykt sker alltså under de svåraste betingelser och dessutom i
en bil i stort behov av reparation och under
större delen av färden mycket begärlig för
retirerande armeförband. Overksamhet blir
under förhållanden som dessa alltid den
handikappades öde och de långa väntesrunderna blir svårare att stå ut med än kroppsliga plågor och fysiska umbäranden. Det förstummar de båda indragna och gör dem
oförmögna till naturliga känslor. Själva
dödsfaran inger på ett helt annat sätt sinneskraft och förmåga till prestationer. I de
svåraste situationer, på ishala bergsvägar
och med plötsligt sprängda broar finns bara
kall beslutsamhet. Likheten med Churchills
och Zuckmayers skildring av motsvarande
dramatiskt laddade situationer är påfallande.
Men Maurinas berättelse har också helt
andra inslag; framför allt det förnedrande
att vara landsflyktig. Hon får erfara att de
bofasta har svårt att förstå att människor kan
befinna sig på flykt undan dödsfaran och
vara beroende av att bli hjälpta. Första gångerna blir hon förolämpad av ett så kyligt
mottagande men snart blir det så vanligt att
hon bara fäster sig vid den omtanke och den
mänskliga värme hon möter. Även situationen efter fredsslutet i den engelska
skyddszonen präglas av dessa hårda villkor.
De båda lettiska flyktingarna tillhör nu en
bestämd folkkategori, Displaced persons,
och de får erfara hur omöjligt det är att ta
sig upp ur detta flyktingtillstånd. Som motvikt kan de nu känna sig tillhöra en större
gemenskap: de delar samma öde som så
många andra flyktingar från sitt land.
Dessa tre autentiska flyktskildringar
skiljer sig från äventyrsberättelsen i ett viktigt avseende. De flyendes situation blir belyst inifrån på ett annat sätt och större utrymme ges åt deras ängslan och betryck.
Men man får också en bild av pendlingen i
känslolivet, växlingarna mellan kylig handlingskraft och förtärande fruktan, mellan
snabb beslutsförmåga och förlamande
overksamhet. Stevenson visar sig dock vara
den av äventyrsförfattarna som kommer
närmast en övertygande psykologisk skildring. Kidnapped blir ju också den bok där en
av de flyende känner igen sin egen situation
att vara jagad och efterlyst.
I en äventyrsberättelse måste alltid något
hända. De långa händelselösa passagerna
blir alltså bannlysta från denna genre. Detta
stillastående med sin press på nerverna blir
däremot något mycket väsentligt i en dokumentärskildring och vilken äventyrsberättelse skulle sluta med en sådan antiklimax
som Zuckmayers skildring av hur han känner det då han äntligen kommit över gränsen? Ingen glädje, ingen lättnad, ja, inte ens
ett uns belåten stolthet över en utförd bedrift.
Henri Papillon Charrieres bok Räddningens öar, vår tids mest bekanta flyktskildring,
är en typ av självbiografi som genom den
aldrig sinande strömmen av spännande händelser kommer äventyrsberättelsen närmast.
Ändå är skillnaderna stora, framför allt i
författarens syfte med sin bok. Papillon är
inte i första hand ute efter att berätta spännande äventyr. Han vill ge en bred skildring
av sin tid som straffånge på livstid i Franska
Guayana under 30- och 40-talen och där blir
det viktigaste en detaljerad bild av de många
flyktförsöken: de långa förberedelserna, de
många misslyckandena, de svåra strapatserna.
Vad läsaren blir starkt övertygad om är
det berättigade i alla dessa försök att fly.
Boken vill inskärpa att förberedelse till flykt
och flyktförsök är det enda som kan hindra
en fånge i de franska straffkolonierna från
moraliskt förfall. Dessa förberedelser tvingar honom att hålla sin fysiska spänst vid
makt, att använda sin intelligens, sin uppfinningsförmåga och framför allt sitt hopp vid
liv. Själva människovärdet blir till först nät
fången blir en flykting och denna okuvlighet
och moraliska styrka är det som bildar bokens grundton.
Dessa ständigt förnyade flyktförsök har
också en mycket personlig orsak. Vad som är
den innersta drivkraften i allt vad fången
Papillon tar sig för är övertygelsen att ha
blivit dömd för ett mord han inte har begått.
Det är inte bara frihetslängtan som driver
honom utan också begäret att komma tillbaka till hemlandet som en ny Monte Christo
och hämnas på dem som en gång vittnade
falskt mot honom. Denna föga kristna
moraluppfattning blir oförbehållsamt tillkännagiven och på sitt sätt välgörande genom sin frihet från hyckleri.
Vad som är trovärdigt hos Papillon är att
så många av hans flyktförsök misslyckas. Under allt svårare förhållanden och allt svårare
fysiska strapatser måste de upprepas. Hetta
och törst blir det plågsammaste ute på havet,
värre än de våldsamma ovädren. Sömnbristen blir sedan ett nästan oöverkomligt
hinder. När han till slut lyckas, blir det ge- 247
nom ett flyktförsök som mycket väl skulle
kunna vara uttänkt av en skicklig äventyrsförfattare som Alexandre Dumas.
Under lång tid studerar Papillon från en
klippa på Djävulsön vågornas gång in mot
ön och lägger märke till att var tionde våg
när den slagit mot klippstranden har kvar en
sådan styrka att den för med sig föremål ut
från stranden till havsströmmarna. Han och
en kamrat gör nu var sin flotte av kokosnötter och kastar sig ner när det rätta ögonblicket kommer. Det är en matematisk uträkning, men det är inte mindre ett stort äventyr med alla dettas ingredienser: ovisshet,
spänning, lättnad och så åter förnyad ovisshet.
Kraft till att fly
Utan hjälpsamma människor skulle Papillon
aldrig ha nått friheten och dessa hjälpare är
liksom hos Zenta Maurina bokens mest
hoppfulla inslag. Man möter dem överallt,
mer sparsamt bland fängelsepersonalen och
den burgna befolkningen, oftare bland fångarna själva och oftast bland de utstötta, de
fattiga och ociviliserade. De som ger Papillon den största hjälpen på hans flykter är
medlemmarna i en avskild spetälskekoloni
och indianer i en likaledes avskild fiskeby på
gränsen mellan Colombia och Venezuela.
Att goda blickar och öppet förtroende kan
existera i dessa samhällen utanför civilisationen blir till slut det finaste Papillon kan meddela. Det är också alla sina medhjälpare han
tillägnat sin bok.
Ändå är ju alltid flyktingen främst hänvil
248
sad till sig själv, sin förmåga att själv förfärdiga flyktmedel och göra upp flyktplaner.
Att något alls blir av beror ju på hans egen
påhittighet och outtröttlighet, hans psykiska
förmåga att skjuta upp och invänta det rätta
tillfället. Detta tillstånd, så vanligt i alla
flyktskildringar, då man får lita till egna resurser, blir ju ett slags Robinsonvärld. Vad
som finns bakom en, all trygghet och invandhet, vilket ju t o m ett fängelse kan erbjuda,
alla traditioner som det bara var att ta emot
och följa, allt är nu lämnat genom en avgö-
rande, beslutsam handling. Man försätter
sig själv i situationer där det gäller att hitta i
okänt land, att få tag på föda, att skydda sig
mot fiender och mot naturkrafter. Allt sätter
människan på prov och tvingar henne att bli
en Robinsons efterföljare.
Denna syn på flykten som skapare av
okända krafter är något som Papillo.n i hög
grad ger. Men man möter den också i Richard Adams välbekanta bok om ett kaninsamhälle Watership Down, på svenska döpt till
Den långa flykten. Uppbrottet och flykten
från det dödshotade samhället de vuxit upp
i sätter dessa flyende kaniner på prov: ·· hur
ska de ta sig över en bred flod, hur ska de
undkomma förföljare, hur ska de få mödrar
till sin nya koloni? Flyktens svårigheter och
den ständiga rädslan frambringar inte bara
utmattning utan också påhittighet. Färden
är i och för sig inget lockande. Överallt lu,rar
faror och djuren tröttas ut av att ständigt
spritta till i varningsstampningen och att inte
ha sina välkända hålor att fly in i. Driften att
Ändå är det just flykten som ger dessa
flyende deras moraliska styrka, precis som
hos Papillon. Det tilltufsade, råa och enkla
landstrykarband, som efter svåra strapatser
kommer till de förfinade och kulturella kaninerna i deras av människorna understödda samhälle, framstår just där bland dessa
underkuvade, välfödda, ceremoniösa och
undvikande varelser som själva innebörden
av naturlighet och uppriktighet. Och detta
just för att de har anpassat sig efter ett farligt liv under flykten. Tryggheten framstår i
denna bok alltid tvivelaktig om den inte blir
stödd av oberoendet, målet för all flykt.
Kaninerna bildar ju ett kollektiv på sin
flykt och med det följer ledarskapets vanskligheter och gräl och oenighet mellan individerna, men också hjälpsamhet och växande
känsla av samhörighet. Ingen behöver vara
ensam, detta det svåra men oftast nödvändiga för en flykting.
En svensk flykting
”Tisdagskvällen den lO juni 1851, en kylig
dag med åska och hagelskurar, meddelade
regementspastor Carl Jonas Love Almquist
sin hustru och dotter att han tidigt påföljande morgon skulle resa till Uppsala.” Så
börjar Ruben G:son Berg sin framställning
av ett patetiskt ensamt flyktingöde i vår
brottshistoria. Inte ens sina närmaste hade
Almquist som förtrogna när han tidigt påfölJande morgon alls inte reste till Uppsala utan
tog en båt till Örebro från iddarholmen för
åter bli bekant med marken omkring sig och att aldrig mer återse sitt hem.
åter känna sig hemma gör flykten till ett Man vet väl inte hur mörkt han såg på sin
nödvändigt ont. sak vid denna avfärd men han anade nog att
han skulle få skenet emot sig om det skulle
bli rättegång och att utsikterna var små att
han då skulle bli frikänd från mordförsök.
Hans avsikt var att så snart som möjligt komma utanför landets gränser och att under
resan färdas inkognito. Så många bekanta
som han hade i alla landsändar var ju detta
omöjligt och dessutom behövde han utnyttja
sina relationer för att få ett utrikespass. Med
flyktingens stigande ängslan att inte hinna
före underrättelserna om vad som kunde ha
hänt iStockholm, måste han på sin resa uppträda som vanligt, skämta och umgås med
folk på sitt vanliga sätt, ta emot bjudningar
och inte visa någon påfallande brådska. Han
måste också g1·ipa till lister och förevändningar av olika slag för att få i sin hand det
viktigaste av allt: utrikespasseL Och nu under dessa flyktdagar blir han som en gestalt
ur sina egna romaner och använder knep
liknande dem som hans fantasigestalter en
gång kommit på. Det är inte en panikslagen
människa som är på väg ut ur riket utan en
kyligt räknande intelligens, som nästan i förbigående tar emot det han så hett åtrår.
Men i Helsingborg, dit han kom den 18
juni, faller med en gång detta omsorgsfullt
uppbyggda yttre. Almquist får nämligen i ett
nyss an länt nummer av Aftonbladet från
den 14 juni läsa att han är misstänkt för
brott och att polisen har bö1jat undersöka
hans sak. Tidningsmannen och författaren
Sturzenbecker, som han uppsökte vid sin ankomst till staden, har beskrivit den förändring Almquist genomgick efter att ha läst
denna tidningsnotis. Det va1· en uppskrämd
och darrande gestalt med resväskan åter
packad han hade framför sig, beredd till
249
omedelbar överskeppning till Danmark. All
säkerhet var borta, det var detjagade djuret
som nu såg sig på väg att inringas med bara
en enda möjlighet kvar, som också förblev
oviss in i det sista på grund av storm och
inställda båtturer.
Flykting i dag
Stäncligt på nytt fångslas man av detta flyktingöde, var gång man erinrar sig dess gåtfulla och ibland motsägelsefulla detaljer.
Och mest är det ensamheten som faller en i
Ögonen då en seglare för bort honom i stoi·-
men över Öresund – en ensamhet som under de följande femton årens landsflykt
bland främmande människor skulle växa
alltmer. Men detta är ju Almquist som man
känner så bra genom hans skrifter och vars
hela liv – inte bara denna sista tragedi –
därför står en så nära. Men elen anonyma
brottslingen, elen av domstol till fängelsestraff dömda, som avviker från en av våra
fångvårdsanstalter, från Kurnia eller Norrtälje, vilket intresse ägnar vi honom? I de
flesta fall passerar dessa rymlingar alldeles
obeaktade. Gäller det en hård narkotikaförbrytare eller en sexualmördare kanske det
blir observerat att de inte längre är i fängsligt förvar, men inte är det precis med inlevelsens sympati vi följer dem på deras flykt
eller alls unnar dem att göra sig fria. Man
kan undra om detta beror på något slags
rättfärdighetskrav eller om det baJ-a ä1· oförmåga att betrakta dem som människor, höra
deras and ning, se deras o1·oliga sömn. Kan
konsten också här ge oss möjligheter att se
igenom det triviala, att komma till inlevelse i
l
250
okända psyken så att man också hos dessa
flyende kan finna sig själv?
Jag känner detta som en viktig fråga, och
den bottnar utan tvekan i en benägenhet att
vika undan från det närliggande och att uppehålla sig vid det som är på tillförlitligt
avstånd, för länge sedan utspelat eller tryggt
förankrat i en bok. Det politiska flyktingödet
kan ingen undgå att komma i beröring med
och ta ställning till, men den vanliga brottslingen som rymmer från sitt fängelse finns
han alls till i vårt medvetande som människa?
Där kommer åter konsten till hjälp, denna
gång i form av en klok och stillsamt. resignerad röst, Anton Tj.echovs. Han gjorde ju
mot slutet av sitt liv,·när han började få vacklande hälsa, den långa färden till ön Sachalin
utanför Asiens ostkust, där Ryssland då på
nittiotalet ännu hade en straffkoloni. Tjechov vill undersöka sina landsmäns livsöden
och deras levnadsförhållanden på denna
förvisningsort. Bland mycket annat fäster
han sig vid vad som händer rymmare från
Sachalin och han frågar sig vad som driver
dessa till ett nästan ogenomförbart foretag.
Hans ingående undersökningar av hur en
straffånge framlever sitt liv på ön är egentligen ett tillräckligt svar på denna fråga, men
Tjechov leder oss också fram till att förstå
den sjukdom som hemlängtan utgör och
som kan få fången att ge sig in på helt planlösa, ja vettlösa rymningar. Många vet att de
snart åter blir fasttagna, men bara ett par
·dar i frihet är tillräckligt för att de ska riskera den hårdaste bestraffning. Tjechov konstaterar lugnt att ”vedergällning inte har nå-
gon framtid i kampen mot rymningarna.”
Denna enkelt och klart redogörande bok
ger oss nya ögon och låter oss varsna sammanhang och utvägar ur ett moras av likgiltighet för människovärdet. Den bereder oss
också för den viktiga insikten att flykten är
något i människans psyke djupt rotat och att
vi inte kan göra oss okänsliga for någon av
dess former utan att forneka något inom oss.
Vi kommer alltid att bära med oss denna
reservutgång, denna innersta önskan att
kunna färdas med hjälp av flyktens lianer.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner