Print Friendly

Carl Eric Almgren; Sveriges militära beredskap 1939 – 1945

Av Redaktionen | 31 december 1982


1982


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

CARL ERIC ALMGREN:
Sveriges militära beredskap 1939-1945
Militärhistoriska avdelningen vid
Militärhögskolan har nu framlagt verket
om Sveriges militära beredskap under
andra världskriget. Förre chefenför
armen, general Carl Eric Almgren,
konstaterar att det är en lågmäld
skildring värd åtskillig eftertanke. Till
grundför beredskapen låg 1936 års
försvarsbeslut som bröt med den
tidigare nedrustningstraditionen.
Beslutet förutsåg en tioårig successiv
utbyggnad av försvaret . Tack vare extra
anslag och skickliga improvisationer
lyckades de värsta bristerna i
försvarsförberedelserna avhjälpas, men
inte förrän 1943 hade det svenska
försvaret uppnått en aktningsvärd
styrka. starkaste intrycket av boken ger
det otvetydiga sammanhanget mellan
självständigheten i vår utrikespolitik och
vår militära styrka, skriver Almgren.
Paul Valery har i ett vältaligt ögonblick
påpekat att inte ens framtiden är vad den
en gång varit. Onekligen har han rätt iatt
det ofta är det oförutsedda som händer.
Senast har Falklandskriget för oss illustrerat detta. Det land som trognast i
Europa anpassat sitt försvar efter sin
NATO-medverkan fann sig nödgat
snabbimprovisera en nationell styrkeinsats under helt andra betingelser. Ja, det
oväntade präglade väl också de två
världskrigen 1914-18 och 1939-45,
bland annat i det väsentliga avseendet att
de ingalunda blev de korta krig, som flertalet initialt medverkande eller bedö-
mande trodde.
När vi i Sverige bedömer vår säkerhetspolitik för år som kommer är det alltfort viktigt att vi inte fixerar oss vid en
eller ett par möjligheter. Vi måste eftersträva att kunna möta vitt skilda alternativ. Våra resurser härför måste vara användbara efter det aktuella lägets krav,
måste ha både styrka och uthållighet.
Men då lönar det sig väl inte att planera?
Är inte alternativen för många att förbereda? Förvisso- allt kan inte alternativplaneras. Vi får välja ut ett antal fall från
ett brett register, fall som ter sig mindre
osannolika än de andra och som ger ett
bra underlag för variationer. Planeringen
för dessa fall är en beredskapsgymnastik. Ingen får vänta sig att verkligheten
skall anpassa sig efter planeringen. Men
planeringen lär oss att hitta försvarsinstrumentets tangenter och känna instrumentets resurser. Den ger oss plattformen att variera och improvisera ifrån.
Resursernas betydelse för vad vi vill
nå är självklar. Utan resurser intet att
planera för, intet att variera och improvisera med. Mål och medel må te balansera. En brutalt påtaglig åskådningsundervisning av denna enkla sanning fick vi
under andra världskrigets beredskapsår.
Först 1943 blev omsvängningens år från
en period av svensk sauve-qui-peut-politik interfolierad med väsentliga eftergifter från vår neutralitetslinje till en efter
hand påtaglig självständighetspolitik i
konsekvens med vår egentliga vilja och
med objektsrollen bytt mot en subjektsroll. Visst var den svenska politiska
omsvängningen 1943 beroende av flera
faktorer men påtagligt är dock att de
väpnade svenska försvarsresurserna då
hade stärkts så att de kunde verksamt
bidraga till den ökade politiska handlingsfriheten.
Beredskapsverket
Om Falklandskriget skrev The Economist i augusti i en ledare, att kriget vanns
”tack vare mod, duglighet, tur och argentinarna”. Utan vaije jämförelse i övrigt må konstateras att resultaten av vår
svenska utrikespolitik under de olika
skedena av andra världskrigets beredskapsår hade flera olika anledningar.
Men det är hela tiden ett tydligt sammanhang mellan de mål man satte sig före
eller tvangs acceptera och de militära resurser, som den svenska statsledningen
vid de skilda tillfällena kunde förfoga
över. Ett utmärkt och svårjävat vittnesbörd härom föreligger nu i den resume av
det s k Beredskapsverket, som militärhistoriska avdelningen vid Militärhögskolan just framlagt under titeln ”Sveriges militära beredskap 1939-1945” (Militärhistoriska förlaget) och med CarlAxel Wangel som redaktör.
I sanning ”habent sua fata libelli”,
475
böcker har sina öden. Alltsedan mars
1941 och framför allt under 1944-52
sammanbragtes vid försvarsstabens
krigshistoriska avdelning, senare militärhögskolans militärhistoriska avdelning
ett utomordentligt omfattande, delvis
hemligt, delvis öppet material i ett åttiotal volymer över vår militära beredskap
1939-45. Senare kompletterades detta
med ytterligare källmaterial, personliga
dagböcker och band med intervjuer.
Upprepade försök har gjorts genom åren
att sammanfatta detta stora Beredskapsverk i en öppen redogörelse i envolyms
bokform för beredskapstidens militära
verksamhet. Nu har ambitionen infriats
– boken föreligger. Åtskilliga har medverkat härtill dels genom åren, dels nu.
Förutom de förutvarande cheferna för
militärhistoriska avdelningen, framlidne
översten Böije Furtenbach och framlidne överstelöjtnanten Nils K Palmstierna bör särskilt tvenne personer nämnas: förre forskningschefen vid militärhögskolan, fil dr Thede Palm och överstelöjtnanten Carl-Axel Wangel. Med stor
kunnighet, stark resultatvilja och obetvinglig uthållighet har de av ett mycket
omfattande och heterogent stoff skickligt
åstadkommit ett sammanhängande, hanterbart verk av stort intresse. Visst finns
där upprepningar, omtagningar eller redaktionella inkonsekvenser men de är få,
ofta svårfrånkomliga i ett arbete av denna art och oftast iterativpedagogiskt
försvarbara.
Författarna är dels från militärhistoriska avdelningen, dels specialister utifrån.
Samverkan har skett med ledningen för
det omfattande forskningsprojektet
”Sverige under andra världskriget
(SUAV)” vid Stockholms universitets
476
historiska institution. De forskare, som
därinom berört frågor inom den militära
ramen, har haft tillfälle att redovisa sina
forskningsresultat i förkortad form i den
nu föreliggande historiken. Genomgående är författarna värda gott betyg för sina
bidrag. Dessa är så gott som undantagslöst välavvägda, sakliga och intressanta.
Oftast är de också läsvänliga.
Som helhet är framställningen välgö-
rande fri från sensationsjäkt. Den inrymmer åtskilligt som vi som var med eller vi
som följt med tycker oss känna punktvis
igen. Men den binder ihop dessa punkter
åt oss, nyanserar och kompletterar, ger
oss motiv och sammanhang, summerar.
Och för alla andra bjuder den en unik
möjlighet att förtydliga de kunskapsskärvor man kan ha, att förstå vad världskrigsårens militära beredskap var och
vad den betydde. Historiken förtjänar att
läsas och betänkas av många.
1936 års försvarsbeslut
Enligt regeringen direktiv är historiken
begränsad till den militära beredskapen.
Men både ekonomisk och psykologisk
beredskap berörs kortfattat, då dem förutan den militära beredskapen ej skulle
kunnat utvecklas som den gjorde. Historikens naturliga grund är 1936 års försvarsbesJuL Som en av dess tillskyndare, sedermera ÖB Helge Jung själv
1947 konstaterade, blev beslutets psykologiska verkningar större än dess materiella. Dess betydelse låg ju främst i att det
var en omslagspunkt – om inte en omvändelse under galgen så ganska nära.
Den ändrade inställningen till försvaret
kom sent, alltför sent i förhållande till
världshändelsernas förlopp. Men nedrustningstraditionen från 1919-1929
bröts och modesta men betydelsefulla åtgärder för att stärka försvaret beslöts.
Men det fick vara måtta på reformerandeL En integrerad försvarsstab, en armechef och en marinchef tillkom – enhetlig ledning för flygvapnet fanns redan
– men ingen ÖB i fredstid, då ”en så
utomordentlig befälsställning inte kunde
anses överensstämma med de allmänna
principerna för vår statsförvaltning”.
Generellt sett beräknades 1936 års
försvarsbeslut genomföras successivt
under en tioårsperiod. Undantag var
flygvapnet, vars nya organisation skulle
genomföras på sju år. Det kunde varit
värt att nämna att medan 1936 års riksdag var samlad ockuperade Hitler Rhenzonen, gick det spanska inbördeskriget
vidare mot sin höjdpunkt och fullbordades Mussolinis erövring av Etiopien.
Som tidigare skett i Asien med Manchuriet hade angriparslaterna nu även i Europa och Afrika lyckats sätta Nationernas förbund ur spel. Dess säkerhetssystem fungerade ej.
Snart nog skärptes tecknen på himlen.
Den långa övergångsprocess, som förutsatts för 1936 års försvarsordning, kom
aldrig till stånd. Regeringen sökte konsekvent hålla sig till försvarsbeslutets takt
och omfattning. Men händelsernas tryck
– Anschluss- och tjeckkriserna i mars
1938 och 1939 – framtvang kompletteringar, främst genom de s k 70-miljonersanslagen angivna år. Boken ger en klar
redovisning för läget vid krigsutbrottet
den l september 1939 – militärpolitiskt,
organisatoriskt samt i fråga om krig .
planläggning, neutralitetsrätt och fredstida beredskap. Det är en lågmäld skildring, värd åtskillig eftertanke. Med skärpa framstår bristerna och omöjligheten
att forcera fram en ökad försvarseffekt
när underlag i fråga om utrustning, utbildning, personal osv saknas. Ett exempel: 1939 hade ett infanteriregemente för
sitt luftvärn endast två 8 mm luftvärnskulsprutor och för sitt pansarvärn två 37
mm pansarvärnskanoner.
Förstärkt försvarsberedskap
Vid krigsutbrottet den l september 1939
förordnades om förstärkt försvarsberedskap och organiserades en neutralitetsvakt, som för marinens och flygvapnets
del samt för armens luftvärn och luftbevakningen var nära nog liktydig med allmän mobilisering och för armens del i
övrigt omfattade ett urval förband ur så-
väl linjen – bl a Ålandsdetachementet –
som landstormen.
En neutralitetsvakt – enligt terminologin i den för krigsmakten gällande Allmänna neutralitetsinstruktionen (ANI)
– upprätthölls därefter under hela krigstiden. Förband av olika slag och omfattning och med olika grader av insatsberedskap krigsorganiserades och avlöste
varann efter ett system, som efter hand
kom att införas och flexibelt tillämpas.
Benämningen ”förstärkt försvarsberedskap” blev liktydig med ”neutralitetsvakt”. Benämningen bibehölls under
hela kriget, trots att vid vissa tillfällen
nära nog hela krigsmakten krigsorganiserades, exempelvis april-september
1940. Den förstärkta försvarsberedskapen upphörde enligt Kungl. Maj:ts beslut
med den 30 juni 1945. Då hade den varat
i 5 år och 10 månader.
Historiken skildrar den militära beredskapen under hela denna tid. Den sam- 477
manfattar därjämte den politiska bakgrunden och den hotbedömning, som
gjordes vid olika tillfällen och som föranledde växlingarna mellan högre och lägre
militär beredskap. Specialavsnitt ger
översikter beträffande svenska frivilligförband, vapenhjälpen till Finland, förvaltning och krigsindustri, forskning och
försörjning, anda, personal- och rättsvård, säkerhetstjänst och fältpost. Historikens 670 sidor är väl utnyttjade.
Många skeenden skildras och klargörs
där, motiv och bakgrunder ges, erfarenheter redovisas. Ett intryck de ger är
dock starkare än alla andra. Det gäller
det otvetydiga sammanhanget mellan
självständigheten i vår utrikespolitik och
vår militära styrka. Ingalunda så att denna styrka ensam gav vår statsledning förmågan att hålla oss utanför kriget och
bevara vår frihet. Men den var synnerligen väsentlig härför – i skicklig användning samman med andra medel av bl a
politisk, psykologisk och ekonomisk art.
(Och kanske med insikt om att ”Gliick
hat auf die Dauer nur der Tiichtige” .)
De svenska beredskapsförstärkningarna vid Polenkrigets utbrott den J september 1939 och vid finsk-ryska vinterkrigets början den 30 november 1939 fick
improvisationens prägel och visade bjärt
hur mycket som felades eller brast i våra
försvarsförberedelser. Visst fanns det en
svensk krigsplanläggning men den hade
fastställts av Kungl. Maj:t för 12 år sedan, då Tyskland ännu var svagt. Förslag till en aktualiserad planläggning
hade förelagts regeringen i mars 1939
men ej fastställts, bl a på grund av oklarheter och motsättningar beträffande
Ålandsfrågorna. Vid krigsutbrotten fick
man nu improvisera efter de aktuella om- 478
ständigheterna och strikt koncentrera sig
på begränsat, defensivt försvar. De hastiga lägesförändringarna under de kommande krigsåren gjorde att någon för
längre tid gällande krigsplanläggning ej
blev aktuell. I stället kom denna planläggning under hela beredskapstiden att
överses och omarbetas efter det växlande militärpolitiska läget och därav följande olika bedömningar av hoten mot
vårt land.
stora brister
Mobiliseringsplanerna 1939 hade på ett
helt annat sätt än krigsplanläggningen
hållits aktuella. Så gott som alla i september och i november/december 1939
mobiliserade förband var färdiga inom
fastställda tider. Men krigsdugligheten
omedelbart efter mobilisering var klart
otillfredsställande. Orsakerna var främst
otillräcklig utbildning, befälsbrist och
viktiga materiella brister. Det gällde så-
väl linje som landstorm och samtliga försvarsgrenar. Sämst var förhållandena för
landstormen.
Med undantag för fredsförbanden i
Norrland hade exempelvis armen inte
haft någon vinterutbildning under åren
1928-37 och endast i mycket ringa omfattning under 1938-39. Som komplettering till historikens exempel på materiella brister kan återges en rapport hösten
1939 över ti1lgång och brist på personal
avsedd för 1940 års landstormsorganisation inom I 19:s inskrivningsområde
(io: 19):
Rapporten föranledde en nerbantning
och omorganisation av förbanden till
mars 1940, då behovet av officerare och
underofficerare nedbragts till 193 reKategori Be- Till- Över- Brist
hov gång skott
Officerare 288 187 101 (35%)
Underofficerare 122 21 101 (83%)
Underbefål t 796 965 831 (46%)
Meniga 1049911273 774
Summa 1270512446 774 l 033
spektive 75 och hela personalbehovet
minskat till 9300 man. Möjligheten att
vid fullt pådrag utrusta personalen var
dock begränsad: den29mars 1940 disponerades härför högst 2655 krigsdugliga
vapenrockar och högst 3800 par krigsdugliga byxor. Men bristerna på intendenturmateriel kunde rätt snart fyllas.
Värre var det med de materiella bristerna, framför allt i fråga om ammunition,
sjöminor och flygdrivmedeL En erinran
härom 1945 av Richard Sandler må
återges: Vi hade 1938-39 ”en krigsapparat som i stor utsträckning inte kunde
effektivt utnyttjas av brist på krigsmateriel av olika slag. Då situationens bleka
allvar framtvang en översyn av våra resurser gjorde vi förfärande upptäckter:
torpedbåtar utan torpeder, kanoner och
gevär utan ammunition. Bristen på krigsmässiga förråd var sådan att intet av vapenslagen i vår militärmakt kunde på allvar sägas vara avsett för krigsbruk.”
Successiv upprustning
Alldeles särskilt sedan händelserna den 9
april 1940 talat oss så nära intill örat att
de väckt alla och envar genom våra
grannländers öden och genom de politiska eftergifter och brutala avsteg från
neutraliteten, som den svenska statsledningen tvangs till, blev det verklig kraft i
strävandena att förbättra vår försvarsförmåga. Många bidrog; två måste nämnas: försvarsministern Per Edvin Sköld
och ÖB Olof Thörnell.
Upprustningen tog i första hand sikte
på att höja effekten hos de stridskrafter
som fanns. Det gällde såväl den materiella som den personella kvaliteten. Efterhand och snart nog kompletterades dessa åtgärder med en angelägen successiv
utökning av krigsorganisationen. Såväl
den enskildes som förbandens utbildning
förbättrades genom en utökad grundövningstid, ökad befälsrekrytering och befålsutbildning, beredskapstjänst och fördelningsövningar mm. Kategoriklyvningen upphävdes och ersättningsreservisterna vapenutbildades, förut frikallade efterbesiktigades och alla vapendugliga tillfördes försvarsmakten. Sammanlagt ökades genom dessa sistnämnda
åtgärder de vapenföras totalantal med ett
par hundratusental män. Hemvärnet tillkom också och de frivilliga försvarsorganisationernas medlemsantal ökade
starkt.
Materiel tillfördes främst genom omfattande och fortlöpande leveranser av
vår egen industri, som utvidgades och
omställdes för krigsbehoven och i flera
fall presterade i utveckling och tillverkning långt mer än som kunnat förväntas.
I några fall kunde försvarsmateriel också
inköpas från utlandet.
Som helhet – bestyrker historiken –
var det ett intensivt och mycket imponerande arbete, som presterades för att forcera förstärkningen av försvaret. Det
skedde steg för steg med prioritet för det
som snabbast gav mest med minsta insats. Men efter hand utkristalliserades
479
en genomtänkt plan för det samlade försvaret, som tog sikte såväl på de omedelbara behoven som på de mera långsiktiga. Grunden här blev t942 års försvarsbeslut och den successiva komplettering
detta fick under de återstående beredskapsåren. Härigenom kom vårt land att
vid krigsslutet 1945 ha en krigsmakt av
modernt snitt och av den storlek som
våra befolkningsresurser medgav.
Armens operativa förband – fördelningar och brigader – hade då fördubblats i antal från andra världskrigets utbrott. stridsvagnsförbanden hade flerdubblats. För luftvärnstruppslaget hade
personalstyrka och vapenresurser ökat
sålunda:
Tidpunkt Per- Luft- Luftvärnssona!- värns- automatstyrka1
kanoner kanoner
1/9 1939 100002
763
1/7 1945 63 500 430
40mm 20 mm
154
874 970
1 Avrundade tal. 2
Varav J/3 landstormsmän
med mycket kort utbildning. 3
Varav 24 föråldrade.
Kårartilleriet och pansarvärnet hade
väsentligt förstärkts. Lokalförsvarsförbanden hade ökat i omfattning, fått bättre beväpning och vidgad användbarhet.
Hemvärnet hade tillkommit.
Sjöstridskrafterna hade i huvudsak
förstärkts med lätta fartyg: 15 jagare, 19
torpedbåtar och 19 ubåtar. Beslut att
bygga sex av dessa fartyg hade fattats
redan före krigsutbrottet. Vid krigets
slut var ytterligare 2jagare och 2 kryssare under byggnad. Kustartilleriet utökades under kriget med ett flertal såväl fasta som rörliga batterier.
——~————–……………
480
Inom flygvapnet hade vid krigets slut
bombförbanden utökats från 2 till 5 flottiljer och jaktförbanden från l till 5 flottiljer. En fjärrspanings- och en torpedflottilj hade också tillkommit sedan
krigsutbrottet. stridsflygplanens antal
hade ökat från 124 – varav 90 operativt
tillgängliga – till 790, varav 580 omedelbart tillgängliga för operativa uppgifter.
Höjning av beredskapen
Under hela den tid, som den här angivna
utvecklingen av det militära försvarets
resurser pågick, ”levde” vår militära beredskap med händelseutvecklingen. Historiken ger möjlighet att nogsamt följa
detta. Härvid är skillnaderna på ömse
sidor om omslagsåret 1943 påtagliga.
Turerna var alltfort många – man
vänder inte ett gammalt regalskepp på en
femöring (lär utrikesminister Giinther ha
sagt). Redogörelsen för hur luftvärnets
eldbestämmelser – om eldförbud, varningseld och verkningseld – och i viss
mån också föreskrifterna för behandlingen av utländska flygplan i övrigt var anpassbara efter stundens behov och kunde skifta kameleontiskt är en lärorik läsning. De dramatiska beredskapspådragen i större skala ger också med sina
olika motiv, olika resursmöjligheter och
olika – inträffade eller uteblivna – konsekvenser en god interpunktion av skeendet.
Den första av dessa markeringar var
beredskapshöjningen i Övre Norrland
under finsk-ryska Vinterkriget. Den andra följde överfallen på Danmark och
Norge den 9 april 1940. Nu stod det
nakna allvaret klart för envar och·den
intensiva forceringen av åtgärder för att
öka vår värnkraft inleddes. Det tredje
pådraget anslöt till marskrisen 1941, då
svenska regeringen frampressade en
återställd balans i de tyska transporterna
över Sverige till och från Norge enligt
överenskommelsen från 1940. Tyskarna
hade en tid till sin förmån sökt nonchalera överenskommelsen och fört förstärkningar till Norge, delvis f v b.
Det fjärde pådraget – en avsevärt
större och snabbare genomförd beredskapsförstärkning än tidigare skett eller
planerats – var i februari- mars 1942
och föranleddes av allvarliga farhågor
för ett tyskt angrepp på Sverige. Motgångarna i Ryssland tvang Hitler att räkna med ett långt krig. De svensk-tyska
motsättningarna om de norska kvarstadbåtarna hade skärpts och nya tyska
framställningar om genomtransporter
hade avvisats. Tyskarna räknade på allvar med ett allierat invasionsföretag mot
Norge, förberedde sig häremot och hade
farhågor att Sverige vid ett sådant företag skulle göra gemensam sak med britter och norrmän. Sverige låg alltfort liksom inneslutet i en tysk nötknäppare. De
kraftiga svenska åtgärderna tycks dock
ha övertygat tyskarna om den svenska
beslutsamheten att hävda sin neutralitet.
Den tyska tonen mjuknade och rikskansler Hitler lät t o m framföra till den
svenske kungen, att Tyskland inte skulle
vidta någon åtgärd som skulle kränka
Sveriges neutralitet. Därmed var den
”krisen” förbi.
Det femte pådraget var det största sedan 1940. Det skedde ijuli-augusti 1943
i samband med uppsägningen av den förnedrande transiteringsöverenskommelsen rörande ”permittenttransporter”,
som tyskarna frampressat den 8 juli
1940, och i samband med en väsentlig
begränsning av den tyska kurirflygtrafiken. Den svenska samlingsregeringen
pressades härvidlag både av den inhemska opinionen och av västmakterna. I
bakgrunden fanns naturligtvis omsvängningen i krigslyckan till de allierades fördel – i Nordafrika, vid Stalingrad,
Kursk och Midway, i Italien – som nedsatte troligbeten att tyskarna skulle vilja
använda sina pressade resurser för att
slå tillbaka mot Sverige. I samma riktning verkade också – som historiken visar – utbyggnaden av det svenska försvaret. På krigets fjärde år hade detta nu
nått en aktningsvärd styrka och fortsatt
expansion skedde enligt I942 års försvarsordning. Det svenska beredskapspådraget var i organiserade förband ca
267 000 man, med depåer och utbildningsförband inräknade ca 367 000 man
– den högsta personalstyrka, som krigsmakten samtidigt satt under vapen sedan
år 1940. Uppsägningen av transitavtalet
och begränsningen av kurirtrafiken föranledde ingen tysk militär aktion.
Det sjätte pådraget var sommaren
1944 i samband med Finlands utträde ur
kriget. Då befarades ett tyskt ingrepp a
la Ungern i mars och med eventuella
konsekvenser även utanför Finland.
Som utvecklingen blev kunde pådraget
väsentligt begränsas till såväl omfattning
som tid. Den sjunde och sista väsentliga
beredskapsförstärkningen blev också
starkt begränsad. Den gällde förberedelser för de understödsaktioner, som – i
enlighet med bl a norsk begäran – kunde
erfordras för att med svenska förband
underlätta frigörelsen i Danmark och
Norge, därest en kaossituation hotade
där genom att desperata tyska förband
481
vägrade acceptera en allmän tysk kapitulation. Stormaktskriget avslutades emellertid utan att sådana ingripanden blev
av nöden.
Behovet av ett offensivt element
Till sist kan jag inte underlåta att nämna
ett förhållande av stor och betydande
vikt. I all försvarsplanläggning, även den
som en David har att göra mot en Goliat,
måste finnas ett offensivt element. Ingen
villleva i en evig tunnel. Man vill kunna
se eller åtminstone förvänta sig att någon
gång blir det ljus i änden. Och helst vill
man kunna påverka att det blir så och att
det inte dröjer för länge till dess.
Det är därför att notera att då ÖB i
december 1941 gav direktiv för de tre
alternativ’ som då skulle planläggas i
krigsfallet mot Tyskland, innehöll två av
dem i planläggningen – trots allt! – ett
offensivt element. Båda förutsatte inga
eller endast svaga tyska förstärkningar
till besättningstrupperna i Norge. Det
ena alternativet gällde anfall med två fördelningar från Jämtland, det andra anfall
med två armekårer från Bohuslän, Dalsland och Värmland och med Jämtlandsgruppen från Jämtland, eventuellt också
med Övre Norrlandsgruppen över Riksgränsen. Syftet var i båda fallen att
tränga fram till atlantkusten för att nå
förbindelse med västmakterna och att
skära av kommunikationerna mellan
södra och norra Norge för de tyska styrkorna. När alternativen blev realistiska
kunde givetvis ej sägas i december 1941.
Men det var av vikt att de fanns med och
att de var bearbetade och kunde genomföras om och när tillfälle bjöds och behov förelåg.
——–~————…………..
482
Motståndsordern
Det fanns en fortsättning – som är utläsbar i historiken men ej samlat utan på ett
flertal ställen. Fortsättningen förmärktes
från hösten 1942 i ett mer energiskt beivrande av neutralitetskränkningar och sedan under det härovan ett par gånger
omnämnda omsvängningens år 1943 med
marskris, uppsägning av transitavtalet,
restriktivare regler för kurirflyg, utbildning av norska och senare också danska
polistrupper m m. Utvecklingen skärptes
mot bakgrund av världshändelserna men
onekligen förändrades atmosfären i högkvarteret med översten Carl A Ehrensvärds tillträde som souschef i försvarsstaben hösten 1942 (senare försvarsstabschef 1944-47). Den 10 november
1942 utfärdade ÖB den betydelsefulla
”motståndsordern” (”Motstånd skall
göras till det yttersta i varje läge. – Varje meddelande av innebörd att motståndet skall nedläggas är falskt.”). I remissdebatten den 18januari 1943 gav statsministern offentlighet åt ordern, ställde sig
bakom den och förklarade att den utfärdats med regeringens gillande. Ordern
följdes upp med en rad artiklar – främst i
försvarsstabens publikationsserie Aktuell orientering- befälsgenomgångar, underlag för truppsamtal, informationsblad
till inkallade, radioanföranden m m samt
i maj av Ehrensvärds bok ”Hårt mot
hårt”. Den 5 mars gav regeringen landshövdingarna och länsstyrelserna mfl civila myndigheter föreskrifter motsvarande dem i ÖB-ordern till de militära myndigheterna och förbanden. Då statsministern i riksdagen den 17 juni meddelade detta nämnde han också att en
handledning för allmänheten om vad
som vore att iakttaga i händelse av krig
var fårdigställd och snarast skulle tryckas och distribueras. Under sommart:’l
tillställdes medborgarna denna informationsskrift ” Om kriget kommer -”.Detta skedde 1943 – inte 1938!
ÖB-ordern och de grunduppfattningar,
som den företrädde, togs allmänt emot
positivt och – härvidlag kan jag personligen vittna – den blev för oss då unga i
försvaret och många med oss därinom
och därutanför något av en svensk lösen.
Många synpunkter och erfarenheter
finns i beredskapshistoriken, mångatankar ger den anledning till. En slutsats bör
vi kunna vara överens om: att icke möta
vårt öde så oförberedda som hösten
1939. Ett svenskt försvar kan inte hanteras som ett dragspel. Det kan inte krympas radikalt i skenbart lugna ögonblick.
Det kan inte vräkas upp i kritiska
stunder. Vi får acceptera att fortlöpande
hålla det vid en styrka och beredskap.
som kan te sig klart överstar vid några
tillfällen men som i brydsamma lägen ger
oss möjlighet att föra den säkerhetspolitik vi då behöver för att hävda vår frihet
och vårt oberoende och därigenom –
hoppas vi – också vår fred.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner