Print Friendly

Carl Björeman; Har (m) någon egen försvarspolitik

Av Redaktionen | 31 december 1992


1992


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

l
l
l
CARL BJÖREMAN:
Har (m) någon egen
försvarspolitik?
Moderaterna har inte längre
någon egen försvarspolitik. Regeringen har okritiskt övertagit
stora delar av en politik, som
den socialdemokratiska regeringen och militärledningen utformat och som dikterats av
penningbrist och försvarsindustriel/a bindningar mer än av
övervägda försvarsbehov, skriver Carl Björeman.
Skärp kraven på beredskap
mot strategiskt överfall men
också på tillväxtförmåga upp till
invasionsförsvar av hela landet,
uppmanar författaren. En långtgående differentiering av krigsoch fredsorganisationen ger
medel för detta.
Generallöjtnant Carl Björeman
var tidigare militärbefälhavare i
Södra militärområdet.
‘ ‘ 1992 är inte 1988, då vi moderater med självsäkerhet kunde
hävda en 2 %-ig realökning av
försvarsanslagen och med rätta försvara
ett större antal brigader.”
Citatet är hämtat ur en försvarspolitisk
rapport, författad av den moderate riksdagsmannen Henrik Landerholm. Den
bär titeln ”Sverige behöver ett modernt
försvar. Mars 1992”.
Rapporten har allmänt intresse av
främst två skäl: l) Den gör anspråk på att
beskriva Moderata samlingspartiets
framtida försvarspolitik. Den ges auktoritet av partisekreterare Gunnar Hökmark,
som skrivit förordet. 2) Rapportens värderingar och förslag överensstämmer i allt
väsentligt med den proposition som regeringen lade fram i februari 92 och som
riksdagen till stora delar antog 3/6 92
(FB 92).
Detta innebär att partiet lämnat sin tidigare linje och att dess försvarspolitik nu
uppges vara identisk med regeringens.
Men den senare är en kompromiss mellan
de fyra regeringspartierna, starkt påverkad även av den förra (s)-regeringens politik.
Hade Moderata samlingspartiet fått
större stöd av väljama skulle försvarspolitiken sett annorlunda ut, mera i linje med
de löften som ställdes ut i valrörelsen, har
det hetat när besvikna moderata väljare
(och riksdagsmän) protesterat.
Vad man förväntar sig av en rapport
som partisekreteraren har ställt sig bakom är att den klarar ut vilken försvarspolitik Moderata samlingspartiet vill föra
om stödet från väljama ökar. Den sortens
framåtblick saknas i rapporten.
När rapporten sätter likhetstecken
mellan FB 92 och moderat försvarspoli- –

tik påstår den att partiet på ett dramatiskt
sätt minskar sina försvarsambitioner. Invasionsförsvaret slopas, utom när det gäller gränsinvasion i norr.
1988 sammanfattades moderaternas
försvarspolitik i en PM 1988-08-17
”Stoppa försvagningen!”. En arme om
minst 20 moderna brigader samt Gotlandsbrigaden skulle bibehållas. Varför?
Vi skulle ha ett invasionsförsvar av hela
landet.
Inriktningen mot ett invasionsförsvar
gällde i partiets budskap utåt och mot väljarna ända in i valrörelsen 1991.
I ”Det politiska alternativet Nr 18
(April 1991)” motsatte sig partiet följdriktigt nedläggning av de brigader, som
hörde ihop med de tre regementen riksdagen 14/12 1989 beslöt lägga ned.
Lars Tobisson framträdde med klara
sammanfattningar i Svenska Dagbladet
(11 och 29 juli 1992). Han slog mycket
tydligt vakt om förutsättningarna för invasionsförsvar av hela landet, bland annat
en ekonomisk nivå som skulle möjliggöra
att upprätthålla brigadantalet
Moderata samlingspartiet och regeringen gav upp invasionsförsvaret samtidigt, när ÖB 24/10 91 fick planeringsanvisningar inför FB 92. Bytet skedde inte
utan interna protester. SvD 7/11 91: ”Försvarsminister Anders Björcks planer på
att skrota invasionsförsvaret stämmer då-
ligt med borgerlig försvarspolitik och moderaternas vallöften.” Det var ingen
mindre än moderaten Arne Andersson,
försvarsutskottets ordförande, som reagerade så på regeringens planeringsanvisningar till ÖB.
Det finns anledning att diskutera bland
annat följande frågor i anslutning till Henrik Landerholms rapport och FB 92.
273
Det framtida försvarsbehovet
Är det framtida försvarsbehovet nödvändigt och möjligt att bedöma?
Händelseförloppet kring regeringsskiftet belyser nödvändigheten av en analys av
de framtida försvarsbehoven. Försvarsminister Anders Björck tvingades överta
de grunder, som den socialdemokratiska
regeringen lagt och som mer utformats
med hänsyn till pengabfist och förSvarsindustriella bindningar än till framtida försvarsbehov. I sin iver att markera en ny
tidens ordning råkade försvarsministern
dessutom, redan i planeringsanvisningarna till ÖB 24/10 91, tona ned de krav på
handlingsfrihet för att återta förmåga till
invasionsförsvar, som den förra regeringen ändock bekänt sig till.
Det finns en stor och naturlig skepsis
mot möjligheten att förutsäga framtida
försvarsbehov, utom hos nedrustningsivrarna. Övriga hänvisar till att etniska och
nationella motsättningar samt stor förekomst av vapen tyder på en labil och svårbedömbar framtid. Henrik Landerholm
ansluter sig till en sådan vag hotbedömning. Det är en dålig grund för att ”strukturera om” försvaret på det stelbenta sätt
som nu görs i FB 92. Handlingsfrihet för
olika strategiska lägen får ge vika för smal
operativ förmåga i närtid.
Det är naturligtvis helt omöjligt att nu
bedöma vilka operativa former ett säkerhetspolitiskt hot mot Sverige kommer att
ta sig uttryck i om 10 år. Det går inte att
förutsäga var, när, med vilka styrkor och
hur en anfallsoperation genormörs år
2 000. Det finns helt andra möjligheter
att bedöma den (mera ”grovmaskiga”)
strategiska utvecklingen. Den beror inte
bara på militära styrkeförhållanden utan
även på ekonomiska, diplomatiska och in- 274
rikespolitiska faktorer. Förändringar i
den totala balansen kommer inte överraskande – om den analyseras seriöst.
Efterhand utkristalliseras grad av möjlighet eller omöjlighet för militära operationer av olika slag, med varierande förvarningsmöjligheter.
Den just nu rådande strategiska situationen innebär inte någon annan risk för
militärt hot mot Sverige än kränkningar
av luftrum och territoriella gränser. Det är
inget hot mot nationens existens. Ett så-
dant hot kan emellertid bli aktuellt, men
utanförvaring endastiform av ”strategiskt
överfall”, riktat mot vitala funktioner
inom samhälle och totalförsvar. Hög beredskap måste därför upprätthållas hos
de försvarsmedel, som kan avvärja ett så-
dan ”blixtangrepp” mot ”nationens nervsystem”.
Inriktningen av försvaret måste emellertid ta hänsyn även till mera långsiktiga
och mera hotfulla förändringar. Det kan
inte uteslutas att styrkebalansen stormaktema emellan i en framtid ger till exempel
Ryssland större handlingsfrihet att utnyttja militär styrka än vad Sovjet och Warzawapakten i praktiken hade när NATO
balanserade dem från 50-talet. Den hypotesen förutsätter tidskrävande förändringar av strategisk innebörd både i Ryssland och i det västliga försvarssystemet.
Håller den bedömningen vid en seriös
prövning är det en utgångspunkt för en
helt annan struktur än den som FB 92
givit och som Henrik Landerholm vill
binda moderat försvarspolitik vid.
Uppgifter att lösa
Vilka uppgifter skall försvarsmakten
lösa?
FB 92 innebär att försvarsmakten får
uppgifter, som ursprungligen formulerades av den förra (s)-regeringen. Kränkningar av luftrum och territorium skall
kunna beivras. När det gäller angrepp
som kan hota nationens existens framhålls särskilt förmåga till försvar mot strategiskt överfall. Så långt stämmer uppgifterna med den ovan antagna strategiska
hypotesen. Men sedan blir uppgifterna
otydliga. Försvarsmakten avfordras kontinuerlig förmåga att avvärja invasion,
dock enbart när det gäller gränsinvasion i
norr. Invasionshotet mot de befolkningsrika delarna av landet trollas bort. Försvarsmakten skall visserligen, ”om stormaktemas säkerhetspolitiska och militära
handlingsmöjligheter i vårt närområde
långsiktigt tillväxer, successivt kunna öka
sin samlade styrkd’. (min understrykning)
Men förutsättningarna för detta försämras allvarligt utom när det gäller försvarsindustrin.
Jag menar att uppgifterna kan renodlas. Oklarheten tar kraft bådefrån försvaret mot strategiskt överfall (markförsvarskomponenten blir särskilt svag) och från
tillväxtförmågan (förutsättningarna för
att inom rimlig tid få tillräckligt antal brigader med tillräcklig kvalitet rustade går
förlorade). Hotet om invasion i norr utan
att de befolkningsrika delarna av landet
skulle hotas av angrepp i syfte att ockupera landet är överdrivet. De oklara formuleringarna leder till att uppgifterna inte
kommer att spela den centrala roll vid inriktningen av försvarets utveckling, som
krävs om regeringen- utan att detaljstyra
– skall ha avgörande inflytande. Andra
krafter, inte minst från producenter av
försvarsmedel, får alltför stort inflytande
och det leder till kraftsplittring av försvarspotentialen.
Skärp kraven på beredskap mot strategiskt överfall men också på tillväxtförmåga upp till invasionsförsvar av hela landerl En långtgående differentiering av
krigs- och fredsorganisationen ger medel
för detta.
Skapa handlingsfrihet
Hur skapas handlingsfrihet för tillväxt av
försvarsförmågan?
Henrik Landerholm vill åstadkomma
handlingsfrihet för en styrkeuppbyggnad:
”En miniininivå på kompetent försvarsindustri, en välutbildad yrkesofficerskader och möjlighet att förstärka försvaret
är avgörande för handlingsfriheten.” Förvisso, men hur denna förstärkning skallgå
till lämnar rapporten därhän. Mönstret
från FB 92 går igen.
En försvarsindustri med växtkraft är en
viktig förutsättning för tillväxt, men den
enda som går att till del skaffa sig genom
internationellt samarbete. De tre övriga
är:
• yrkesofficerskader och kader av yrkespersonal för förberedelser av förstärkningen.
Landerholm nämner som synes, delvis,
denna faktor men han glömmer att klara
ut vad som skall dimensionera dessa viktiga personalgrupper. FB 92 är så mycket
klarare. Det blir den förkrympta krigsorganisationen, ”16-brigadersförsvaret”,
utan hänsyn till att eventuell förstärkning
måste förberedas, inte bara i centrala staber utan – framför allt – på lokal förbandsnivå.
Dessutom finns det en inbyggd mekanism i FB 92, negativ för handlingsfriheten. Om den ekonomiska ramen inte
räcker till minskas krigsorganisationen.
275
Yrkeskadrarna beskärs därmed ytterligare, och med dem handlingsfriheten.
• ett utbildningssystem med växtkraft
FB 92 skär ned utbildningsorganisationen så att den just klarar av ”16-brigadersförsvaret”. Där finns ingen växtkraft.
Om den ekonomiska ramen inte räcker
till minskas utbildningsorganisationen ytterligare. Handlingsfriheten beskärs därmed ytterligare. Landerholm tar inte ens
upp denna faktor, FB 92 inte heller.
• ett vämpliktssystem, som medger att
den personella försvarskraften kan tas ut.
FB 92 inför kategoriklyvning. Med ett
semantiskt trick tror sig visserligen dess
tillskyndare kunna rädda den allmänna
värnplikten: mönstringsplikt anges vara
lika med allmän värnplikt. I det allmänna
rättvisemedvetandet kommer det nog inte
att vinna gehör lika lätt som hos villrådiga
försvarspolitiker. Dessa verkar nu ha
glömt bort kärnpunkten i den allmänna
värnplikt vi haft sedan andra världskriget:
alla vapenföra unga män skall vapenutbildas. (Praxis att omedelbart krigsplacera
varje vapenutbildad i ettbestämt krigsförband behöver däremot omprövas – se
nedan).
Henrik Landerholms rapport är ytterst
kortfattad när det gäller den allmänna
värnplikten: Den skall i framtiden grundas ”på försvarets behov av personal i
stället för tvärtom”.
Därmed anslutar sig rapporten (och
Moderata samlingspartiets nya försvarspolitik?) till riksdagsmannen Hans Lindblads teser om den allmänna värnpliktens
fördärvliga inflytande på försvarets utveckling. Det är i och för sig riktigt att den
allmänna värnplikten inte får styra krigsorganisationen, men det behöver inte innebära att – som Lindblad och Lander- 276
holm nu gör -förorda förödande ingrepp
i värnpliktssystemet
Den allmänna värnplikten har fyllt
minst tre viktiga funktioner, i den utformning den haft när den sedan andra världskriget inneburit vapenutbildning av alla
vapenföra unga män:
~a) rekrytering till krigsorganisationen,
b) förankring av försvaret hos svenska folket, c) signal utåt att svenskarna är beredda att försvara sig.
Rekryteringsfunktionen vill de flesta
ha kvar, även Henrik Landerholm. De
andra två funktionerna kommer med den
av honom förordade politiken att försvagas och det kommer i sin tur att påverka
rekryteringsfunktionen negativt. En första konsekvens blir att varje värnpliktig
under utbildning kommer att kräva en
högre ekonomisk ersättning. Det minskar
radikalt de besparingar, som kategoriklyvningens tillskyndare- till vilka Henrik Landerholm sällar sig – räknat med.
Den allvarligaste följden blir emellertid
personalbrist och tidsförluster – om och
när försvaret skall förstärkas. FB 92, som
Henrik Landerholm helhjärtat stöttar, innebär inte bara att antalet i fred utbildade
värnpliktiga minskar – inledningsvis med
6 000 per år. Utbildningsorganisationen
krymps på ett sätt som innebär att den
först måste byggas ut igen innan utbildning kan komma i gång av mönstrade men
i fred från utbildning undantagna värnpliktiga. Man vore i ett helt annat och
bättre läge om allmän värnplikt innebär
att alla vapenföra unga män inte bara
”mönstras in i rullorna” utan även ges en
allmän grundutbildning i vapentjänst,
skydd, fysisk träning, överlevnad och
gruppsamarbete under stress.
Ett i verklig mening modernt försvar
behöver tillgång till mycket grundutbildad
personal. Omsättningen av personal, inte
minst värnpliktiga, blir stor i de förband
som måste vara omedelbart insatsberedda. Tidpunkten för start på upprustningen av ”tillväxtförband” går inte att förutse.
Flexibilitet krävs och det betyder i sin tur
behov av en stor personalreserv.
Henrik Landerholm minimerar personalreserven. Det ger kortsiktiga besparingar men stryper handlingsfriheten på
sikt.
Moderata samlingspartiet har för närvarande inte någon hållbar syn på handlingsfrihet för att förstärka det försvar,
som efter FB 92 inte längre är ett invasionsförsvar. Varken försvarsministern
eller statsministern (CFF-konferensen i
Lycksele i början av februari 92) har avslöjat djupare tankar i denna sak än de
som Henrik Landerholm nu fört till torgs
i sin rapport.
En ny struktur
Försvaret behöver en ny struktur.
I rapporten heter det: (armens krigsorganisation med bland annat 16 brigader
och ett kraftigt bantat territorialförsvar)
”grundas på den redan existerande strukturen.” Det är rätt. FB 92 innebär ingen
positiv strukturförändring. Den gamla
strukturen försvagas, det är allt.
Det måste finnas en vision om en verklig strukturomvandling, det vill säga att
”byggstenarna” sätts samman på ett annat
sätt i ”försvarshuset” och att de utformas
med hänsyn till detta nya sätt.
Exempel på alternativ: Försvarsmaktens krigsorganisation ges en klart differentierad beredskap. En del av krigsorganisationen (den antalsmässigt mindre
delen) bör vara aktiv och operativ. Förbanden i denna del skall vara insatsberedda omedelbart efter en mycket snabb mobilisering eller efter larm (det senare gäller förband i ständig tjänst).
Omfattning av den operativa försvarsmakten: 10 brigader, 10 flygdivisioner
samt så många marina och territoriella
förband som behövs för att lösa följande
uppgifter a) försvar mot strategiskt överfall, b) ingripande mot kränkningar, c)
upprätthålla kunskaper om metoder för
invasionsförsvar, d) tillgodose eventuellt
behov av interventionsstyrkoratt ställas till
internationella organs förfogande för att
ingripa i ”oroshärdar” (där stridsinsatser
inte kan uteslutas).
Två av dessa uppgifter fordrar ytterligare kommentar här. c) innebär i korthet
att tillräckligt antal förband måste finnas
med modem bemanning, utbildning och
utrustning för att på ett realistiskt sätt öva
samverkan mellan operativa system i luften, till sjöss och på marken med sådan
regularitet att kunskaper om och utveckling av invasionsförsvar mot moderna
anfallsoperationer (”djupanfall”) vidmakthålls. Det innebär fler förband, och
förband inom delvis andra geografiska
områden, än vad försvaret mot strategiskt
överfall i och för sig kräver. Uppgifterna
a) och c) kräver tillsammans exempelvis
10 brigader. Uppgiften (d) att ställa interventionsstyrkor till förfogande behandlades inte i FB 92. Att den tas upp här, som
en eventualitet, beror på att det under
sommaren visats ambitioner från politiskt
håll att reagera positivt på framställningar
om sådana insatser. Blir uppgiften en realitet innebär det inte bara krav på att vi
ständigt har fullt insatsberedda tillgängliga. Samtrimningskraven innebär krav på
277
ett väsentligt större inslag av yrkesmilitä-
rer i berörda armeförband än som för
närvarande förutses.
Den större delen av krigsorganisationen erkänns vara en reservorganisation
Den skall säkerställa tillväxt i försvarsstyrka, vid behov upp till försvar av hela
landet mot en med moderna metoder utförd invasion. Reservorganisationen är
således ett medel för att få substans i uppgiften (försummad i FB 92) att ”successivt
kunna öka den samlade styrkan”. Den
skall möjliggöra att den operativa delen
av krigsorganisationen i princip fördubblas (till20 brigader, 20 flygdivisioner etc).
Reservorganisationens förband kaderställs, vilket innebär att man tar medvetna
men under ett antal år, ivissa fall uppemot
tio år, reparabla brister i bemanning, förbandsutbildning och utrustning. Chefer
för förbanden har ansvar för att tidsförhållanden och andra förutsättningar för
att avhjälpa bristema fortlöpande följs
upp.
En krigsorganisation med en operativ
del och en reservdel möjliggör en motsvarande omstrukturering av fredsorganisationen (”produktionsapparaten”. Brigader och flygdivisioner i den operativa
delen utbildas i princip vid ”storgarnisoner” (10) och ”storflottiljer” (4-5). Där
hålls den väsentligaste delen av yrkeskunskaperna vid liv. Men all utbildning
kan inte koncentreras till ett fåtal utbildningsanstalter. Försvaret mot strategiskt
överfall kräver decentraliserad utbildning, inte minst direktutbildning (slopad i
FB 92) till territoriella förband . Den allmänna grundutbildning av alla vapenföra
unga män, som jag menar behövs för att
ge en reell tillväxtförmåga, måste inte
minst av kostnadsskäl ske vid enkla, del
\
l
——————–
278
centraliserade utbildningsenheter. Men
det måste finnas ett organisatoriskt samband mellan armens storgarnisoner och
dess mindre utbildningsenheter. Det behövs bland annat för att yrkeskunskaperna skall vidmakthållas och för att en god
hushållning med resurserna skall åstadkommas. Fördelningschefer (till ett antal
av 6-7) bör ha ansvar för denna samordning mellan vardera 1-2 storgarnisoner
och ett antal mindre utbildningsanstalter
(de senare för direktutbildning till territoriella förband i den operativa krigsorganisationen samt till vissa specialförband
och för allmän grundutbildning av värnpliktiga till personalreserv).
** * *
Många invändningar kommer säkert att
mobiliseras mot mitt förslag till en verklig
strukturomvandling.
Det är naturligtvis en känslig politisk
fråga att ompröva ett nyss taget försvarsbeslut, åstadkommet med stor möda.
Men det hårdaste motståndet kommer
sannolikt från militär sida. ÖB undersökte 1991 alternativ till vad som sedan blev
FB 92. Det var en form (ett litet) ”kärnförsvar med tillväxtförmåga”. Försvarsgrenscheferna avvisade blankt detta förslag. Man vill inte ha några ”skuggförband”. Hellre väljer man ett ”16-brigadersförsvar”, trots att ingen kunnat visa
vad det egentligen skall användas till. Det
är för litet för invasionsförsvar och kommer att ha för dålig beredskap för försvar
mot strategiskt överfall. Motiveringen för
att underkänna en starkt differentierad
försvarsorganisation är ett misstroende
mot politikernas förmåga att fatta beslut
om ”strategiska” beredskapshöjningar i
tid. Det påstås erfarenheterna från 30-
talet ha visat.
Politikerna finner sig förvånansvärt
nog i denna tvångssituation. Henrik Landerhalms rapport visar att inte ens Moderata samlingspartiet längre har någon
egen försvarspolitik. Partiet har okritiskt
övertagit stora delar av en politik, som (s-)
regeringen och militärledningen utformat
och som dikterats av penningbrist och
förSvarsindustriella bindningar mer än av
övervägda försvarsbehov. FB 92 är dessvärre bara en ny startpunkt i en sedan
länge pågående, okontrollerad nedskärning av försvarsförmågan. Den i FB 92 inbyggda ”krympningsmekanismen” maler
ned ”16-brigadersförsvaret”, i en kärv
ekonomi, till ett ”10-12-brigadersförsvar”
– utan tillväxtförmåga.
Det finns mot den bakgrunden anledning för Moderata samlingspartiet att diskutera alternativ till FB 92, till stöd för
dess representanter i den försvarsberedning som riksdagen beslutat skall tillsättas
för att övervaka FB 92:s genomförande
och vars uppgift framstår som allt viktigare.
Underkänns min ide till omstrukturering bör nog det klingande slagordet
”Bara VI försvarar Sverige, vi försvarar
BARA Sverige” tas under mycket allvarlig
omprövning. Sanningen är: den försvarspolitik som den nuvarande regeringen för
ges oss inget modernt, självständigt försvar.
Det är kanske tid att föra in Europadimensionen även i försvarsfrågan och
överväga en försvarsstruktur, som passar
in i ett Europaförsvar. FB 92 är en dålig
lösning även i ett sådant sammanhang.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner