Print Friendly

Carl Bildt; Modern statskonst är att förankra förnyelsen

Av Redaktionen | 31 december 1999


1999


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Carl Bildts avsked
Modern statskonst är
att förankra förnyelsen
l av Carl Bildt
När Carl Bildt 1986 tillträdde som partiledare var det politiska landskapet
annorlunda. Det fanns bara statstelevision och statsradio. Sverige var inte
med i EU. Mycket har ändrats, men för att vinna förtroende för
frihetsrevolutionen måste ideerna förankras.
D
ET VAR MYCKET SOM VAR annorlunda SOmmaren 1986 då jag valdes till moderaternas
partiledare. Genom Europa gick den taggtråd som delade vår kontinent mellan socialism och frihet. På andra sidan Östersjön
fanns bara tystnaden och förtrycket. Moderaterna hade
anklagats för att hota Europas fred när vi vågat tala om
europeers frihet. I vårt eget land växte månad för månad
löntagarfonderna med sina kollektivistiska ambitioner att
kontrollera. Det fanns bara statstelevision och statsradio.
Internet som vi i dag känner det hade inte ens uppfunnits. Vårt land stod med ryggen mot det övriga Europa.
I partiet var vi otåliga. Vi ville riva socialismen och
dess murar, öppna också Sverige för den nya frihet vars
vindar hade börjat blåsa över världen och bygga nya
broar inom borgerligheten för att få nya möjligheter att
föra våra ideer vidare. Vi kände att en ny tid höll på att
randas och ville ge Sverige det som senare kom att heta
en ny start.
Den situation jag övertog var inte alldeles självklar.
Under Gösta Bohmans 70-tal hade ett parti som tidigare dominerats av ett konservativt arv börjat att få allt
mer dominerande liberala drag över sig. Under UlfAdelsohos första hälft av 80-talet hade politiken förts ut och
fått stöd av bredare grupper i vårt samhälle än någonsin
tidigare i den moderna historien.
Men samtidigt var moderaternas situation i mitten
av 80-talet inte utan betydande problem. Valet 1985 hade
efter den socialdemokratiska skrämselkampanjen mot
det s k systemskiftet inneburit att 70- och det tidiga sotalets långa period av uppgång i riksdagsvalen brutits.
Och opinionsundersökningarna talade om en betydande risk för att partiet höll på att förlora ställningen som
ledande borgerligt parti.
Sedan dess har mycket hänt. Sverige har gått igenom
det som Hans Zetterberg en gång beskrev som ”det stö-
kiga decenniet”. Och moderaterna har varit med om att
skriva historia i ett av de mer spännande och hoppingivande skedena i Europas och vårt Sveriges moderna
historia. Det innebär inte att vi kan hävda att det är vi
ensamma som har gjort allt under dessa viktiga skiftesår.
Det var inte moderaterna som välte socialismen i Sovjetunionen, uppfann Internet och webben, beredde marken för den gemensamma valutan i Europa eller öppnade världen för det liberala systemskifte vi fortfarande
bara står i början av. Men vi var med.
I dag verkar mycket av detta självklart. Men förtretton år sedan var ingenting alls av detta ens i närheten av att
vara självklart. I själva verket föreföll det mesta knappt ens
att ligga inom ramen för det som en gång skulle gå att göra
möjligt. Ändå står Sverige bara i början av förnyelsen.
F
ÖR ETT SEKELSEDAN BRÖT en ny tid fram över Europa och Sverige. Industrialismen började att omforma samhällen. Den politiska demokratin bröt fram. I
teknologins spår följde ekonomiska förändringar som
ledde till sociala omvälvningar och det ena politiska
systemskiftet efter det andra över världen. Då var det
socialismen som bröt fram som framtidsläran. Dess kollektivism bars fram också av industrialismens logik, och
det var den som i olika former och på olika sätt kom att
forma stora delar av detta århundrade.
Under dessa långa decennier var moderaternas uppgift ofta att bromsa en socialism och kollektivism som
ibland föreföll ödesbestämd, att skydda den frihet som
annars lätt trampades ned och att värna de värden som
står eviga även i tider av förändring. De uppgifterna var
inte oviktiga. I avgörande skeden i slutet av 20-talet, i
\J
o
lSvensk Tidskrift 11999, nr s lEl]
o
o…
Minnesvärda ögonblick. Bildt och Bohman valvakan 1991, Bildtregeringen för första gången, Skönheten och odjuret.
slutet av 40-talet liksom under fondstriderna i slutet av
70- och under 80-talet, var det en stark vakthållning kring
liberala värden som ledde till att avgörande socialistiska
framstötar kunde mötas och dämpas. Sveriges utveckling hade sett annorlunda ut om socialisterna vunnit striderna om t ex planhushållningen i slutet av 40-talet och
fondsocialismen i slutet av 70- och början av 80-talet.
lfl lSvensk Tidskrift 11999, nr si
Men det som har hänt under de allra senaste decennierna är att allt detta i grunden förändrats. Nu befinner
vi oss åter – på samma sätt som för ett sekel sedan – i
början av ett skede av omvandling som kommer att få
minst lika genomgripande ekonomiska, sociala och politiska konsekvenser som då. Men nu är det inte vänsterns
ideer som formar, bygger och vinner kraft av det nya.
Socialismen har hamnat på historiens skräphög. Kollektivismen är en bromskloss. Och folkhemsbegreppet
känns dammigt, instängt och grått. Vi är inte längre ett
folk som vill ha ett hem under en förmyndare. Nu är det
frihetens mångfald och förnyelsens kreativitet som skapar
i grunden nya förutsättningar för samhällsutvecklingen.
På sina håll har man ansett att jag hemfallit åt en alldeles för materialistisk historiesyn, och att det t o m har
funnits drag av determinism över mina formuleringar.
När jag inte minst under regeringsåren använde uttrycket ”den enda vägen” var det många som hade invändningar mot detta. Men det är svårt att läsa historien på
annat sätt än att vetenskapens, teknikens och ekonomins
revolutioner också leder till sociala och politiska omvälvningar. Och jag tillhör dem som tror att vi i alla fall under
överskådlig tid har kommit in i ett utvecklingsskede som
innebär att det inte finns några genuina alternativa framgångsvägar till den i grunden liberala utveckling som
kommit att dominera politiken världen över under det
senaste decenniet.
Det innebär självfallet inte att det inte går att hamna
i återvändsgränder eller att köra i diket. Svensk socialdemokrati skulle kunna visas upp som ett exempel på att det
fortfarande är möjligt. Men det är svårt att undvika slutsatsen att de stora systemstridernas tid – socialism mot
liberalism, marknadsekonomi mot planhushållning – till
stor delligger bakom oss, och att så gott som alla politiska
krafter i så gott som alla länder försöker att på ett mer
eller mindre tydligt sätt orientera sig mot den frihetliga
ekonomi som så tydligt visat sin överlägsenhet.
Den historiska rockaden mellan det som nu blivit
den tillbakablickande och bromsande socialdemokratin
och moderaternas framåtblickande och förändrande
kraft innebär en ny roll för partiet. Att vara samhällsutvecklingens bromskloss i den politiska debatten är långt
mindre krävande som politiskt uppdrag än att försöka att
vara dess spjutspets. Att varna för förändringen är oftast
lättare än att visa hur den skall gå till. Inte minst handlar det om att man skall kunna vinna människors förtroende för förmågan att förena kraven på trygghet med
förverkligandet av förnyelsen.
D
ET FINNS TRE UPPGIFTER, olika men intimt förenade,
som måste klaras av: För det första, förmågan att se
verkligheten som den är, och att säga som det är. För det
andra, förmågan att formulera, förmedla och förankra visionen om ett Sverige, ett Europa och en värld som är friare,
fredligare och bättre. För det tredje, och alldeles avgörande,
förmågan att formulera och förankra den praktiska politikens krävande vägar. Det räcker inte med att vara bra på att
beskriva verkligheten och våga ha en vision. Man måste
också vinna förtroende för förmågan att i den praktiska
politikens dagliga arbete gå från ord till handling och successivt göra det bättre för alla och envar i vårt samhälle.
Det innebär att moderaterna måste fortsätta att skapa
förutsättningar för en de ständiga stegens successiva frihetsrevolution som ger familjer mer ansvar, företagare
mer frihet, barn mer kunskaper, medborgare mer makt,
staten mer styrka och hela vårt samhälle en ny framtidstro i denna tid av nya möjligheter. Det kommer att ställa stora krav på statskonst inom tre olika områden. Det
handlar om konsten att förändra och förnya staten, i
meningen den offentliga makten.
Sverige måste gå från gårdagens stela standardlösningar i välfärdspolitiken till den valfrihetsrevolution
som vi började att ta de första stegen på. Den pensionsreform vi genomförde var av mycket stor betydelse, och nästa stora uppdrag kommer att bli att riva pyramiderna i vårt föråldrade vårdsystem för att i stället göra
patientens valfrihet till dess viktigaste drivkraft.
Vi måste gå från den interventionistiska till den befriande staten när det gäller att skapa utrymme för Internet-ekonomins företagande och omvandling. Det handlar inte bara om att lätta på bördor och ge mer frihet till
företagandet, utan också om att på europeisk och global nivå forma förutsättningarna och regelverken för den
snabba framväxten av den sk nya ekonomin.
Vi måste bygga demokratin över de gamla nationsgränserna och Sverige ta plats i kärnan av det historiska arbetet att bygga en europeisk freds- och samarbetsordning, som inte bara säkrar allas vår fred utan som
dessutom ger nya möjligheter till allas vår frihet. Det är
hög tid att börja diskutera hur den framtida europeiska
författningen skall se ut.
Vi måste också se till att alla och envar i detta vårt
nya Sverige får långt bättre möjligheter i dag till de kunskaper, den kompetens och den kreativitet som är allas
vår alldeles avgörande förutsättning för framtiden. Barnens bildning är nationens framtid.
I det som ligger bakom oss under dessa år av samhällsutveckling ser vi både möjligheterna och utmaningarna. En ny ekonomi växer fram. Det år jag valdes
till partiordförande lyckades Ericsson sälja c:a 5 000
mobila telefoner. I år räknar man med att sälja c:a 25
miljoner telefoner som Sveriges ledande tillväxtindustri
på en världsmarknad som växer explosionsartat.
Men samtidigt har gamla problem blivit allt mer
besvärliga. Det finns färre riktiga jobb i Sverige nu än
då, och fler i vårt land har blivit beroende av bidrag.
EKONOMINS SNABBA OMVANDLING står i centrum för
mycket. World Wide Web uppfanns fyra år efter det
att jag valts till partiordförande. Nu revolutionerar Internet den globala ekonomin; en ny ekonomi, en e-ekonomi, håller på att växa fram. Kanske håller vi på att
befrias från det under decennier till synes eviga dilemmat
mellan arbetslöshet och inflation. Kanske ger Internet
möjlighet till en i verklig mening gyllene era av stark
tillväxt och ingen inflation.
Potentialen är enorm. Så gott som alla prognoser
talar om att handel och kommunikation med Internet
kommer att öka med omkring tusen procent under de
allra närmaste åren. Det innebär att ett Internet-företag
i dag sysslar med någonting som tar i anspråk en tiondel
av en procent av potentialen inom bara några år. Ingen
av oss har upplevt någonting liknande.
Det skapar helt nya möjligheter för vårt land. I dag
har vi en historisk möjlighet som är större än när en
gång malmen, skogen och uppfinnarna lyfte oss från fattigdom till välfärd.
Men också om vi sträcker ut perspektiven över världen ser vi de stora möjligheterna. Under detta decennium har den andel unga flickor i världen som kunnat ges
en utbildning utöver den allra mest grundläggande stigit
från c:a en tredjedel till nästan två tredjedelar av alla. Det
är en revolution av globala möjligheter för kvinnor som
håller på att bryta fram. Vi ser hur hundratals miljoner
människor i olika delar av världen genom kunskap och
frigörelse börjar att lyfta sig ur fattigdom och förnedring.
Möjligheterna är enorma. Men de mörka sidorna
finns där också när vi blickar framåt. För tjugo år sedan
visste vi t ex ingenting alls om AIDS, men i dag har HIV
passerat alla andra smittsjukdomar som den dödligaste i världen och har blivit den fjärde vanligaste
dödsorsaken i världen. I Afrika söder om Sahara
är AIDS den enstaka vanligaste dödsorsaken och
i nio av dess länder räknar man med att medellivslängden under det kommande decenniet
kan komma att sjunka med närmare 20 år.
Det är ett fruktansvärt steg tillbaka som
denna farsot orsakar. Afrika och den
övriga världen ligger nära; det finns
inte längre murar. Vi måste bry oss
om. Det ligger också i vårt eget
intresse.
Vetenskapen tittar in
materiens innersta och tittar ut i universums
yttersta. Man
närmar sig
skapelsens
hjärna
och
\J
o
o
o..
livets natur. Men ständigt finns där naturens mysterier
och kanske kommer de alltid att finnas med allt vad detta
innebär. Nu dechiffreras den mänskliga arvsmassan. De
allt snabbare datorerna har dechiffrerat allt fler gener
långt snabbare än vad man trott. Om bara några år är
allt klart. Kanske har vi om ett decennium genterapi mot
cancer. Men kanske har vi också ställts inför nya frågor
som intill bristningsgränser kommer att utmana själva
mänskligheten i våra värderingar.
A
••VEN l VÅRT EGET SAMHÄLLE ser vi tydligt att det finns
det som måste oroa oss alla. Många fler barn och
ungdomar är övergivna i dag, de som inte hinns med,
kommer bort, riskerar att tappa fotfästet och som vi alla
på olika sätt måste ta hand om. Det som gäller där gäller
i stora delar av vårt samhälle. Jag har många gånger
genom åren talat om den sociala desperation som växer
i våra storstäders ytterområden, om hur allt fler människor känner sig vanmäktiga och instängda i bidragsberoende, om det fasansfulla faktum att var tredje ensamstående mamma med barn är beroende av socialbidrag.
Jag ser allvarliga risker för att vi håller på att gå mot
ett samhälle som delas i människor som bärs framåt av
bredbandens framtidstro och människor som pressas
ned av bidragsberoendets förtvivlan. Det blir ett segregerat samhälle som inte bara förlorar möjligheter utan
dessutom riskerar att gå mot framtida konflikter. En
politik med de successiva stegens frihetsrevolution har
möjligheter att bereda mark för det nya och bryta det
garnlas blockeringar, och ge oss ett samhälle där det finns
mer av bredband och mindre av bidrag.
Sverige är i allt högre grad ett land för människor
med rötter, ursprung och förankring också i andra länder, kulturer och erfarenheter. Vi vet alla om de spänningar som detta kan leda till. Att bara sopa dem under
mattan och vägra att tala om dem är djupt oansvarigt.
Problem kan aldrig tigas ihjäl. Men vi måste framför allt
se de möjligheter som ligger i detta.
En ny ide föds ofta när två gamla ideer möts. I mångt
och mycket är det så den intellektuella och kulturella
utvecklingen i mänsklighetens historia har gått framåt.
Mötet mellan erfarenheter, intryck eller föreställningar
kan förvisso skapa konfrontation, men också utlösa en
spännande kreativitet. Det är bara i det öppna samhällets
tolerans som vi kan säkra att det ur dessa möten mellan
kulturer inte kommer kollisioner utan i stället kreativitet.
Ett samhälle som strävar efter den likformighet som är
kollektivismens kärna klarar aldrig av den kreativitet som
mötet mellan kulturer kan leda till, och ökar därmed dramatiskt risken för att det i stället blir konflikter.
Förnyelse måste gå hand i hand med förankring. Förankring utan förnyelse leder till stagnation och förfall. Men
förnyelse utan förankring riskerar att leda till rotlöshet
och osäkerhet. Det kommer människor inte att acceptera. Och då riskerar de att vända sig till andra politiska
krafter, vars intresse för förnyelse är mer begränsat eller
t o m obefintligt.
Den rapport som Mauricio Rojas arbetsgrupp om
förnyelse och medborgarmakt lade fram till moderatstämman i september var viktig för att den visade på den
förankring i grundläggande värden hos människor som
vår politik i grunden har. Inte minst gäller detta hos alla
dem som under senare decennier kommit till vårt land
från andra länder och delar av världen. I rapporten citeras den kvinnliga moderatpolitikern med rötter i Somalia: ”Jag lärde mig inte moderat politik hos moderaterna.
Den fanns i mitt kulturarv. I livet i Afrikas Horn. I min
familjs strävan efter ett bättre liv. I viljan att ta ansvar,
att förkovra sig, bli respekterad och respektera andra.”
M
INA TRETTON ÅR SOM PARTILEDARE har varit år av
betydande förändringar. Men de är bara en del av en
längre förändring. I en genomgång av de besked som
valstatistiken från varje val från 1928 och framåt ger konstaterade nyligen Gunilla Sjöberg följande om moderaternas utveckling under dessa decennier: ”Från att ha varit
ett mycket nationalistiskt parti har moderaterna blivit ett
internationellt parti. Från att ha varit ett konservativt och
tillbakablickande parti har moderaterna blivit ett modernt
och framåtblickande parti. Från att ha varit ett protektionistiskt parti har moderaterna blivit ett frihandelsparti. Från att ha varit de äldre generationernas parti har
moderaterna främst kommit att bli de ungas parti.”
Denna utveckling har inte tagit slut vare sig med ett
partiordförande- eller ett millenniumskifte. Gunilla Sjö-
bergs sammanfattade sin studie av decenniernas dyningar i människors förväntningar på de olika partierna med
att säga, att ”millennieskiftets stora utmaning för moderaterna kommer att vara om vi fortsätter att uppfattas
som en trovärdig förändringskraft eller ej av de nya, drivande motorerna i samhället, av banbrytarna, av entreprenörerna, av risktagarna, av kunskapsförmedlarna och
av utmanarna.”
Jag delar helt den uppfattningen. Moderaterna måste
fortsätta att vara ett parti med ansiktet utåt och med
blicken riktad framåt. Då kan partiet leva upp till sitt
ansvar som samhällsförnyelsens politiska spjutspets i en
tid av revolutionerande omgestaltning av förutsättningarna för samhällens och människors utveckling.
Moderaterna har blivit den moderna storstadsmän- Carl Bildt (carl.bildt@moderat.se) är Special Envoy of the Sec·
niskans och den nya Internetgenerationens naturliga retary General for the Balkans. Artikeln är en bearbetning av hans
hemvist. Men det räcker inte i det längre perspektivet. avskedstal på moderaternas partistämma.
Il] lSvensk Tidskrift 11999, nr si

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner