Carl Bildt; Maktskifte men inte idéskifte


2004


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Maktskifte men inte
l av Carl Bildt
Genom maktskiftet 1976 sattes det stopp förutvecklandet av en enpartistat
men i praktiken befann sig borgerligheten i en defensiv position.
Något ideskifte på bred front handlade det inte om.
S
ÖNDAGEN DEN 16 SEPTEMBER 1976 var en solig
dag med de~1 tidiga höstens alla färger. En lång
och dramattsk valrörelse var slut. Frampå kvällen samlades vi moderater till valvaka på Park
Hotel uppe på Karlavägen.
Ingen född efter Oscar II:s tid hade tidigare varit med
om att rösta fram en borgerlig regering och en borgerlig
statsminister.
Tre år tidigare hade det varit rasande nära. Men Norrmalmstorgsdrama och Gustav VI Adolfs död spelade in.
På valnatten svängde pendeln fram och tillbaka. Till slut
fick vi en riksdag där blocken stod mot varandra med
175mandat vardera.
Maktskifte hade på något sätt legat i luften under de
år av 1970-talet som redan hade passerats.
Den nya författning som trädde i kraft 1970 innebar
att socialdemokraterna förlorat de inbyggda fördelar i
form av dels överrepresentation av det största partiet
och dels möjligheten att förlita sig på en kvardröjande
förstakammarmajoritet som hade gjort deras långa maktinnehav möjligt. Med 1970 års författning hade vi haft
rätt växlande regeringar under de decennier som nu i
stället präglats av socialdemokratisk regeringsdominans.
Till detta hade så lagts ledarskiften i de olika partierna.
FÄLLDINERA
Den långa socialdemokratiska eran Erlander hade tagit
slut 1969 efter det överrumplande triumfvalet 1968. Men
efterträdaren Olof Palme hade sett sitt väljarstöd sjunka
såväl i valet 1970 som i valet 1973. Med vågmästarriksdagen efter dess fanns noll komma noll marginal för
ytterligare förluster.
I den tidens ledande borgerliga parti -centern – hade
Thorbjörn Fälldin taget över efter veteranen Gunnar
Hedlund. Bondeförbundet mer jordnära intressepolitik
tonades nu tydligt ner. De gångna decenniernas snabba
samhällsomvandling hade skapat en situation där det i de
stora städernas lika snabbyggda som håglösa förorter
fanns resonans för ett budskap som sade att omvandlingen nog hade gått för snabbt fram.
I media var dessa förvisso den skummande röda
IJ lSvensk Tidskrift l2oo4, nr 61
vågens år. TV2 hade just startat, och rekryterats mer eller
mindre direkt ur något FNL-tåg. Men ute i den tysta
verkligheten var det andra stämningar som började växa.
DEN LÅ GA MARSCHEN UPPÅT
Hos oss hade Gösta Bohman sedan 1970 inlett en sakta
marsch uppåt efter det bottennapp som partiet då gjort.
Den ideologiskt konservative Gösta och den personligt
konservative Thorbjörn fann en gemensam våglängd
som skapade ett samtalsklimat som tidigare inte hade
funnits. Hade de ingenting annat att tala om så kunde de
alltid fördjupa sig i fördömanden av okunniga och pietetslösa stadsplanerare.
Olof Palme var dock dessa års dominerande gestalt.
Inte bara i kraften av statsministerämbetet. Med den
retoriska glöd som var hans förde han socialdemokratin vänsterut i ett försök att fånga en tidsanda som han
alldeles uppenbart hade missförstått. Och gjorde därmed åtskilligt för att bereda vägen för undret på valnatten den 16 september 1976.
Året innan hade han på den socialdemokratiska partikongressen förklarat att det nu var dags för det tredje
och avgörande steget in i den demokratiska socialismens
samhälle.
STATEN OCH FACKET
Det hade fattats beslut om att förstatliga läkemedelsoch läromedelsföretagen i Sverige. Partistyrelsen hade
skrivit att det nu var dags för ett samhälle där beslutanderätten över produktionsmedlen allt mer övergick till
samhället- det vill säga staten -och till de anställda- det
vill säga de fackliga organisationerna. Arbetsrätten hade
i grunden stöpts om, korporativismen stegade fram och
snart var det dags också för det avgörande förslaget om
de så kallade löntagarfonderna. På sommaren 1976
ställde sig LO bakom ett förslag med uttalat socialistiska
maktambitioner. Marken skulle socialiseras. Stålverk 80
skulle rädda Norrland, och någon form av socialism
resten av mänskligheten.
Med sedvanlig nyansrikedom hade Palme varnat för
att det enda alternativet var någon form av fascism.
ideskifte
Samtidigt var han stundtals en skicklig taktiker. Han
utnyttjade lotteririksdagens nödtvång till att såväl internt
neutralisera den buttre och mer försiktige Gunnar Sträng
som till att externt i den första och den andra så kallade
Haga-uppgörelsen knyta upp svansen på först folkpartiet
och därefter såväl folkpartiet som centern och därmed
reversera den utveckling mot bättre borgerlig samverkan som varit tydlig under några år.
Våren före valet dominerades dock av en serie affä-
rer som ställde socialdemokratisk maktarrogans och
dubbelmoral i skarpt fokus. Och när så fonderna flaggades upp blev valrörelsen snabbt skarpt ideologisk.
Främst Gösta Bohman, men förvisso också Per Ahlmark,
och plötsligt med kraft gränsande till ursinne också
Thorbjörn Fälldin gick till hårda angrepp på socialdemokratins allt mer socialistiska ambitioner.
Överläget var betydande. I opinionsmätningarna låg
borgerligheten före vänsterblocket med upp till tio procentenheter.
I valrörelsens slutskede kom så kärnkraften in med
stor kraft. Centerns siffror hade vacklat efter rekordresultatet 1973, men till detta kom Thorbjörn Fälldins
djupt personliga inställning. Plötsligt ställdes ultimatum
om laddningen av det andra aggregatet i kärnkraftverket
Barsebäck. I ett av de mest ryktbara uttalandena i svensk
politik i modern tid förklarade Fälldin plötsligt, att
”ingen statsrådspost kan vara så åtråvärd att jag är beredd
att dagtinga med min övertygelse”. Punkt. Slut.
Det var en bomb som hette duga mitt i ett känsligt
skede.
Gösta Bohmans överordnade mål var regimskifte.
Han hade ett gediget anseende om mörkblå konfrontationsman, men demonstrerade inte sällan en praktik som
pragmatisk kompromissman.
MITTENPOLITIKEN
Redan tidigare hade han meddelat att det var naturligt att
en ny regering vilade på den så kallade mittenpolitikens
grund. I valrörelsen hade han anslutit sig till ett skatteutspel som mittenpartierna kommit med. Nu tvingades det till ett febrilt filande på verbala saltomortaler för
att förhindra att Fälldins ultimatum sprängde sönder
varje möjlighet till det eftertraktade regimskiftet.
Det blev en kamp med klockan. Det var tydligt att socialdemokraterna återhämtade sig. Barsebäcksbomben skapade förvisso en del problem för dem, men än större för
borgerliga väljare som plötsligt tappade segervittring och
Riktigt så väldukat var inte bordetför den nya regeringen.
undrade om det inte var lika bra att stanna hemma. Den
sista opinionsmätningen före valet visade plötsligt en knapp
socialistisk ledning- 48,9 procent mot 48,5 procent.
Det var då bilden blev så betydelsefull. I tysthet hade
det talats om att låta de tre borgerliga ledarna förekomma
på en och samma bild, därmed dokumenterande att de
i alla fall vid ett tillfälle hade varit på samma plats. På
den tiden betraktades sådant som stort.
Janerik Larsson på Sydsvenska Dagbladet låg på.
Gösta var helt för. Thorbjörn var halvt för. Och Per Ahlmark var först helt mot, sedan halvt mot och till sist
motvilligt med. Han gjorde bara en snabb halt när han
passerade förbi Gösta och Thorbjörn på väg till TV:s
slutdebatt på fredagskvällen i Cirkus på Djurgården, men
fotografens snabba kamera fångade ändå ögonblicket.
På lördagsmorgonen pryddes löpsedlar och förstasidor i Sydsvenska Dagbladet, Svenska Dagbladet och
Göteborgs-Posten av den historiska bilden. Och jag skulle
tro att det var denna som- i förening med att vi lyckats
samplanera viktiga delar av TV-debatten- gjorde att vi
fick upp borgerlighetens avgörande mobilisering.
Fram mot midnatt på söndagskvällen stod det klart
att de tre borgerliga partierna tillsammans hade fått 50,8
% av rösterna. Riksdagsmajoriteten var säkrad.
För vår del hade de avgörande månaderna inneburit
att vi tappat en del. Men med det efterlängtade majoritetsskiftet säkrat, och ett valresultat som med 15,6 procent ändå innebar att vi gick fram 1,3 procentenheterlSvensk Tidskrift l2oo4, nr 61 fl
var det ingen som klagade. När Expressens ledarsida
morgonen därpå utropade Äntligen!, Äntligen!, Äntligen! tolkade man väl stämningen hos stora delar av Sverige.
Utan att det i efterhand framstår som särskilt imponerande hade vi ägnat viss tankeverksamhet åt hur ett
regeringsskifte och en regeringsbildning kunde gå till. I
Lars Tobissons skåp fanns äldre promemorior om hur
det gått till i Danmark och Norge, och i hans och mina
lådor fanns nyare promemorior om bland annat aspekter på regeringskansliets arbete i en koalitionsregering
som vi tagit fram efter diskussioner på ett sommarmöte
ute på Sundskär.
PLÅGSAM, SEGSLITEN
För detta skulle det dock visa sig att vi inte hade mycket
användning. Regeringsbildningsprocessen 1976 blev en
mindre upplyftande affär. Gösta Bohman har skrivit om
den som en ”tålamodsprövande, plågsam, segsliten historia”, som dessutom var befolkad av ”taktiskt och torftigt tänkande folk.”
Med den formuleringen avsågs i stort sett alla utom
Thorbjörn Fälldin. Göstas förtroende för Thorbjörn
var närmast gränslöst. Och det som skulle ha varit
en trepartiförhandling blev snarast en sak där såväl
Gösta som Per Ahlmark talade med Thorbjörn, och
denne försökte medla mellan de två.
Det strategiska målet för Gösta var att det skulle
bildas en regering mellan tre likaberättigade partier, där statsrådsposterna skulle fördelas med tydlig utgångspunkt i väljarnas avgörande. Det handlade om att etablera moderaterna som ett accepterat och normalt regeringsparti efter decenniers försök från än den ena och än den andra till att marginalisera oss.
För främst folkpartiet var det annorlunda. För
dem handlade regeringsbildningen till betydande
del om att visa att moderaterna inte skulle få spela
någon roll, för att på det sättet kunna visa att en
borgerlig regering i grunden inte var så annorlunda
än en socialdemokratisk minus socialismen. ”Sociala reformer utan socialism” hade varit deras valslogan före andra.
På de avgörande punkterna vann Gösta Bohman den bataljen. Han hade gått ut offentligt och
sagt att det borde vara nio centerpartister, sex
moderater och fyra folkpartister. Lars Tobisson hade
levererat matematiken, och Gösta stod för beslutsamheten.
Så blev det inte riktigt. Centern avstod en plats
Taburetterna blev viktigare än politiken.
Bl iSvensk Tidskr~ft lzoo4, nr 61
till folkpartiet, som dessutom fick Per Ahlmark dekorerad med den i sak betydelselösa titeln vice statsminister.
Det blev åtta centerpartister, sex moderater, fem folkpartister och den opolitiske justitieministern Sven Romanus.
Men det krävdes också offer. Astrid Kristensson
blockerades som justitieminister – för mycket lag och
ordning, sades det- och Gösta Bohman fick själv nöja sig
med ett ekonomidepartement utan ansvar för vare sig
utgifter eller inkomster.
Regeringsbildningens stora batalj blev dock den om
Barsebäck. Jag lämnar den åt sidan- om än med konstaterandet att konsekvenserna av den sensommarens
politiska låsningar ju fortfarande lever i en politik som
i dag- mer än ett kvarts sekel senare- går över dumhetens gräns rakt in i den direkta dåraktigheten territonum.
Det var mödosamma veckor. Gösta Bohman och Lars
Tobisson satt i den direkta förhandlingsgruppen. Partipresidiet som dessutom innehöll Staffan Burenstam Linder och Eric Krönmark-och mig- sammanträdde oordnat och ständigt. En referensgrupp ur riksdagsgruppen
sammanträdde knappt alls och fick därtill så gott som
ingenting veta.
I Fälldins allt mer rökfyllda hörnrum uppe vid Brunkebergstorg maldes allt genom. Till mina uppgifter hörde
att vara en av tre så kallade skönskrivare som skulle försöka omvandla det som kom ut ur det rökfyllda rummet till formuleringar som i en regeringsförklaring
kunde ge kraft och klarhet åt politiken.
När jagnu-några decennier senare- läser igenom
resultatet har jag svårt att se annat än att det knappast
lyckades.
DET DUKADE BORDET
Under regeringsförhandlingarnas veckor blev det gradvis allt tydligare att läget för svensk ekonomi var minst
lika dystert som den för sedvanlig svartmålning anklagade Gösta Bohman hade hävdat i ett antal anföranden
som var lika sifferspäckade som långa. ”Överbryggmindre slavar började köra igång samarbetets strukturer
och regerandets rutiner. Det skulle bli dramatiska år.
I historiens ljus är det lätt att se att det som skedde
var ett maktskifte- snarare än ett ideskifte. Maktskiftet
var ett självändamål, och mycket av det politiska innehållet handlade om att rädda landet från en politik som
annars hade fört än längre ut i socialistiskt inspirerade
förvillelser. Väljarna hade röstat nej till ett socialistiskt
systemskifte.
I sin nyutkomna bok ”Att lyckas i politik” gör Olof
Ehrenkrona denna bedömning av skedet:
”Uppgörelsen om trepartiregeringen 1976 innebar
att moderaterna de facto accepterade mittenpartiernas
dominans. Regeringsförklaringen- och i än högre grad
regeringspolitiken-utgick från att nu skulle det äntligen
visas att en borgerlig regering inte var liktydig med
arbetslöshet och social nedrustning. Den första borgerliga regeringen på fyra decennier ägnade därför mer tid
ningspolitiken” hade gjort att kostnaderna skjutit iväg i Sverige, och
nu höll botten på att gå ur industrin. Valutan hade i tysthet flutit ut
ur landet under sommarmånaderna, och nu tvingades riksbanken
plötsligt ckockhöja diskontot.
Marken skulle socialiseras.
åt att bekämpa bilden av sitt eget
förflutna än åt de snabbt växande
problemen i svensk ekonomi.”
stålverk80skulle rädda Så var det. Men fonderna stoppades, socialismen spärrades, Stålverk 80 skrotades och små steg
mot valfrihet började trots allt att
tas. Om förorternas betongbaracker varit symbolen för det skede
som då gick till ändå, blev det kanske mängden av friggebodar runt
Norrland, och någon form
OlofPaJmes ord om att den nya
regeringen gick till ett dukat bord
fick också det herostratisk ryktbarhet. Det var ett ekonomiskt elände
av socialism resten av
mänskligheten.
som programmerats.
Trots all dramatik blev det regering. Tisdagen den 5
oktober på eftermiddagen- bara någon timma efter den
avgörande kompromissen om Barsebäck 2 – bordlade
kammaren talmannens förslag till ny statsminister. Torsdagen den 7 oktober godkändes förslaget med 174 röster för, 160 röster mot och 15 röster nedlagda. Och fredagen den 8 oktober tillträdde så den första borgerliga
regeringen på fyrtiofyra år.
Vi vandrade in i regeringskansliet och började regera.
På statsrådsberedningen hade Palme och hans så kallade pojkar inte lämnat någonting alls- med undantag
för den nu åter omdiskuterade bordellpromemorian –
kvar. Till och med bibliotekets hyllor gapade tomma.
Allt hade skeppats undan till någon skyddad socialdemokratisk enklav. I mer juridisk mening var det förmodligen stöld. I mer politisk mening var det bara stillöst. Men Thorbjörn Fälldin hade annat han ansåg viktigare.
Efter konseljen hos kungen vandrade Gösta Bohman
nerför brinken och intog Gunnar Strängs gamla stol på
finansdepartementet vid Riddarhustorget. Staffan Burenstam Linder, Eric Krönmark, Ingegerd Troedsson och Bo
Turesson letade sig till sina respektive departement. Vi
om i landet som blev symbolen för ett nytt skede som
innebar en ny öppning till en ny frihet.
SMYGANDE SYSTEMFÖRÄNDRINGAR
Och sakta smög sig också en del systemförändringar försiktigt fram. I dag är den kvinnliga tronföljden en självklarhet- då var det en stridsfråga av dignitet. En allmän
arbetslöshetsförsäkring skrevs in i regeringsförklaringen,
men kom inte att beslutas förrän ett senare skede av borgerlig regering, för att sedan rivas upp av maktmedvetna
socialdemokrater. Inflationens ständiga smyghöjningar
av skatten stoppades. Radio- och TV-monopolet började brytas upp och naggas i kanten. Gösta Bohman lade
med aktiefondsparandet grunden för en ny äganevolution som i grunden fortsatt sedan dess.
Det var en enorm befrielse att det genom maktskiftet sattes ett stopp för enpartistat och socialistiskt systemskifte. Men i grunden befann sig borgerligheten fortfarande i sitt defensiva skede.
Ideskiftet kom senare- men det är en annan historia.
Carl Bildt (carl@bildtnet.se) är styrelseordförande i Kreabgruppen. Artikeln bygger på ett anförande vid Moderaternas 100-
årsjubileum.
lSvensk Tidskrift l2oo4, nr 61 fl