Carl Bildt; Jarl Hjalmarsons återupprättelse

J~RL HJALI\JARSONS
ATERUPPRATTELSE
CAR.L BILDT
Jarl Hjalmarson genomskådade tidigare än nästan alla andra sovjetimperiets grymheter och han
försvarade, rifta ensam och i strid med det socialdemokratiska etablissemanget, de värden och
principer som de västliga demokratierna bygger på. Att han framställdes som en opålitlig och
ansvarslös politiker av den dåvarande regeringen är en skamfläck för socialdemokratin.
Artikeln bygger på ett anförande av Carl Bildt införJarl Hjalmarson Stiftelsen torsdagen den
15 juni 1995, (Framfört av Margaretha af Ugglas i Carl Bildts frånvaro).
J
ar! Hjalmarson var högerledare ~ Centraleuropa – alla stormakter ville
från 1950 till augusti 1961 – från ju ha intressesfärer. Det sades att vi
utbrottet av Koreakriget till uppfor- borde forstå att Stalins och Chrusgevs
andet av Berlinmuren, om vi ser på despoti såg ut som den gjorde i Ryssland
dessa elva år från utrikespolitisk syn- – det landet hade ju aldrig varit någon
punkt. demokrati, och vi ntåste acceptera den
Det var en tid som ställde stora krav på ryska traditionen så som vi accepterade
de ledande politikerna i det alliansfria den amerikanska. Och det gjordes gälSverige. !ande att Sveriges regering borde stå
En klar blick for vad konflikten mellan främmande ”både for borgerlig storkapiöst och väst ytterst gällde. Ett klart språk talism och for kommunism”.
infor svenska folket om vad som stod på För dem som tänkte på detta sätt fanns
spel, så att inte vår egen alliansfria politik det en synd som var värre än alla andra:
spårade ur i neutralistiska kålsuparteorier Att hävda att det sovjetiska systemet på
och i allehanda önsketänkande om det sikt var dömt till undergång, och att det
imperium som blivit vår granne på andra ryska folket, likaväl som de baltiska och
sidan Östersjön. polska folken, kunde återta sin frihet. Att
Jarl Hjalmarson hade att ständigt hävda att målet om ett fritt Europa kunde
bemöta de starka krafter i svensk politik forverkligas, om visionen hölls levande i
och kulturliv som ville betrakta de båda de länder där den fritt kunde uttryckas.
stonnaktslägren som likställda parter. Det Idag inser de flesta att det sovjetiska
påstods vara naturligt att Stalin och systemet var en så i grunden absurd konChmsgev ville ha kommunistregimer i struktion, att dess långsiktiga överlevnad
CAR.L BILDT är oniföratlde i moderata samlit~gspartiet.
bara kunde säkras om regimen lyckades
utsläcka människornas hopp om något
bättre.
SVENSK TIDSKRIFT
301
Det i sin tur krävde att Sovjet förmådde pressa den fria världen, och inte
minst imperiets grannländer, att dämpa
de kritiska rösterna och i stället visa
respekt för världskonmmnismens ledare
– givetvis utan att dessa själva skulle
behöva lägga band på sina speciella
metoder att föra den s.k. ”ideologiska
kampen” i den fria världen. ”Vad som är
vårt är vårt, vad som är ert är förhandlingsbart.”
Expansionism i denna mening låg i
det sovjetiska systemets natur. Om
expansionismen skulle ta sig militära
uttryck var däremot en lämplighetsfråga
som berodde på styrkeförhållandena och
på grannländernas beredvillighet att
anpassa sig till dem.
Rosenröda förhoppningar
Men detta var inga allmänt omfattade
insikter under det kalla krigets decennier,
allra minst i Sverige. Icke utan skicklighet lyckades Sovjet utnyttja de attityder som ibland byggde på traditionella
föreställningar om intelligent ”realpolitik”, ibland på rosenröda förhoppningar
om Sovjet som den socialistiska drömmens förverkligande.
Jarl Hjalmarson genomskådade från
början detta spel och sökte med all kraft
förhindra att Sverige föll för frestelsen att
medverka i det. Han ansåg att en alliansfri politik bäst tillgodosåg Sveriges
intressen, givet det politiskt-strategiska
läget i vårt närområde. Men han såg inget
skäl för vår utrikesledning att vara mindre
tydlig än man var i andra västdemokratier
när det gällde att offentligen företräda de
värden som är grunden för vår kultur och
vårt sätt att leva.
På sikt fanns det skäl för optimism.
Den dag Sovjet visade intresse för en
verklig avspänning mellan öst och väst,
kunde detta tas tillvara för att söka
påskynda de processer i de östliga samhällena som långsamt men säkert undergrävde det sovjetiska systemet.
De kommunistiska ledarnas behov av
tillgång till västlig teknologi, västliga
kunskaper och västliga krediter kunde
användas för att förn1å dem till att öppna
fönster i järnridån. Om folken i öst fick
möjlighet att skaffa sig självständiga kunskaper och egna intryck av västvärlden,
skulle det på sikt döma sovjetsystemet till
undergång – även om de konmmnistiska ledarna inte själva begrep det.
Men det förutsatte att man hade detta
mål i klart sikte och beslutsamt drev de
krav som steg för steg skulle tvinga
Kreml att myndigförklara folken bakom
järnridån.
Imperie på fall
Än mer grundläggande var ett par andra
saker. Man borde inte låta avspänningspolitiken förvandlas till ett medel för de
sovjetiska ledarna att bli legitimerade
inför sina egna som moraliskt och politiskt jämställda med västliga ledare. Och
inte heller fick man låta avspänningen bli
ett propagandastycke för ensidig västlig
nedrustning, politiskt eller militärt.
Idag vet vi att en sådan självmedveten
och målmedveten västlig avspänningspolitik fick det sovjetiska imperiet på fall i
fredliga fornler snabbare än kanske någon
hade vågat hoppas under 1980-talet.
Men redan långt tidigare, i slutet av
302 SVENSK TIDSKRIFT
JARL HJALMARSONS …
1940-talet och början på 1950-talet,
medan Jarl Hjalmarson ännu var i början
på sin gärning i högerpartiets ledning,
hade en sådan västlig strategi skisserats av
diplomaten och Rysslandskännaren
George Kennan, som då gjorde sin stora
insats i amerikansk utrikespolitik. Hans
mästerliga artiklar i Foreign A.lfairs 1947
och 1951, som lästes världen över, bars
upp av en visserligen långsiktig, men alldeles beslutsam optimism.
Kennan räknade med en utdragen,
uppehållande strid, som skulle ta ett eller
flera decennier for att fullbordas, men
som ändå till sist skulle tillåta folken
bakom järnridån att skaka av sig de onaturliga regimer som påtvingats dem.
Uppenbarligen var Kennan övertygad
om att hans egen generation en dag
skulle fa möta ett nytt Ryssland och en
rad åter fria folk i Baltikum och
Centraleuropa.
Jarl Hjalmarson bars av sanm1.a vision
att befria Europa från konmmnismens
hot och kapprustningens bördor. Men
det stod honom dyrt att driva dessa långsiktiga tankar i den utsatta rollen som
högerledare. Detta var ju en tid när
många andra politiker frestades av de vinster som i ett land som Sverige, med våra l
begränsade erfarenheter av den sovjetiska
verkligheten, fanns att hämta genom en
mjukare hållning.
I de omprövningar av vår efterkrigshistoria som trängt sig på efter 1989 har
än så länge ingen samlad belysning givits
av socialdemokraternas syn på det sovjetiska systemet, på lämplig svensk politik
gentemot Sovjet, och på hanteringen av
samrådet med oppositionen.
”Taktiken var
alltså klar; de som
ville ställa Sovjet
till svars för grova
övergrepp skulle
utmålas som krigsfarliga militarister.
”
Mitt intryck är emellertid att man kan
urskilja tre huvudströmningar inom socialdemokratin.
En riktning – med R.ickard Sandler,
Karl Ward och Ragnar Casparsson som
mest kända nanm- hade betydande förståelse for behovet av klara markeringar
från det alliansfria Sverige av var vi i
grunden hörde hemma i striden mellan
öst och väst.
En annan riktning, med all sannolikhet den dominerande, var besluten att
fora kampen mot den inhemska kommunismen på arbetsplatserna och i fackföreningsrörelsen. Men man ville också gärna
tro på Sovjetsystemets ”civilisatoriska
framsteg” och ”välståndsskapande förmåga”. Inte heller var man fränmunde
for att sköta delar av utrikespolitiken så
att man tillvaratog olika taktiska syften på
henmuplan.
En tredje riktning, slutligen, hade
genuina illusioner om förhållandena i
Sovjet. Man fann det naturligt att uppmana ockuperade grannfolk att acceptera
sin ställning som sovjetrepubliker. Man
såg gärna att partiet utnytl:jade regeringsSVENSK TIDSKR.IFT 303
maktens auktoritet till att bannlysa opponenter som hade annan mening.
Som vi alla vet dröjde det till hösten
1959 innan en större attack sattes in mot
Jarl Hjalmarson. Men nyligen har vi fatt
veta att de inrikespolitiska kalkylerna var
fardiga och fomuuerade långt tidigare.
En doktorsavhandling i statskunskap
vid Stockholms universitet av Michael
Karlsson, som publicerades for ett par
veckor sedan, blottlägger de inrikespolitiska övervägandena under Catalinaaffaren 1952. Vad tvistefrågan den
gången gällde mellan regeringen å ena
sidan, Jarl Hjalmarson och Bertil Ohlin å
den andra var om Sovjets nedskjutningar
av DC 3:an och Catalinan skulle foras
upp av Sverige i FN.
Unden ansåg att Sverige i så fall skulle
”skandalisera” Sovjet på ett sätt som västmakterna säkert skulle utnyttja.
Hjalmarson och Ohlin fann däremot att
Sovjet borde ställas internationellt till
svars for sina handlingar som ett nyttigt
memento for framtiden, och att FN
skulle bli meningslöst om man lät sig
lamslås av kalkyler om hur andra kunde
tänkas dra nytta av Sveriges självständiga
ståndpunkt.
Undens hållning foranledde Svenska
Dagbladet att den 12 augusti kräva hans
avgång. Detta var fem veckor fore 1952
års riksdagsval, och högerpartiets ledning
insåg naturligtvis riskerna i att en närstå-
ende tidning reste ett sådant krav. Det
kunde lätt utnyt~as for att kasta tvivel om
partiets hållning till den alliansfria politiken i allmänhet, medan tvistefrågan
gällde hur Sverige bäst hävdade sina
intressen mot Sovjet i en enskild fråga .
Därfor besvarade Jar! Hjalmarson
Erlanders angrepp endast med att hänvisa
till att högerpartiet inte bestämde över
Svenska Dagbladet – ett nog så sant
påstående. Saken forsvann därmed från
valrörelsens centrum.
Men infor den avslutande partiledardebatten i radio den 8 september fick
Erlander ett brev från Hjalmar Mehr,
suppleant i partistyrelsen och socialdemokraternas ledare i Stockholms stad,
som sade sig tala for hela valledningen i
huvudstaden när han presenterade sina
taktiska ideer infor slutspurten i valkampanJen.
Mehr ville att Erlander skulle utnyttja
debatten om utrikespolitiken till att
tvinga oppositionsledarna att ”tömma
bägaren i botten” genom att ta avstånd
från tidigare uttalanden om utrikespolitiken. Enligt Mehr måste Erlander ”suggerera fram for två miljoner lyssnare en
känsla av att folkpartiet och högern
ändock tidigare varit opålitliga”.
Mehr framhöll att han visste ”hur oroliga folk – inte minst kvinnorna och de
gantia – är for kriget”. Det vore också
värdeftillt om det ”parentetiskt kunde
blandas in” att det kanske skulle bli två-
årig värnplikt om Sverige ”släppte neutralitetslinjen”.
Enligt Mehr vore det en allvarlig brist
om Erlander inte untyttjade dessa trumfkort i partiledardebatten.
304 SVENSK TIDSKR!Ff
—
AR.L HJALMARSONS ..
Taktiken var alltså klar; de som ville
ställa Sovjet till svars for grova övergrepp
skulle utmålas som krigsfarliga militarister.
Nu foljde Erlander inte alls Mehrs råd
denna gång. Men Mehrs framstöt har
betydande intresse som ett forebud om
den inrikes utrikespolitik som forst senare
skulle slå ut i full blom i Sverige.
Det skedde som sagt på sommaren och
hösten 1959 under den s.k. Hjalmarsonaffären. Det var då regeringen beslöt att
underkänna Jarl Hjalmarson som högerpartiets fareträdare bland parlamentarikerna i den svenska FN-delegationen,
sedan Hjalmarson riktat kraftig kritik mot
regeringens inbjudan till Chrustjev att
avlägga officiellt besök i Sverige och
Chrus~ev med kort kort varsel inställt
besöket.
Regeringens beslut ledde till starka
kontroverser om vad som var innebörden
i den svenska alliansfria politiken. De
motsatta synsätten konfronterades i en
dramatisk interpellationsdebatt i riksdagens andra kammare den 24 november
1959.
En central fråga i den debatten kom i
ett nytt ljus for bara något år sedan, när
landshövding Gunnarssons neutralitetspolitikkommission lade fram sitt betänkande om Sveriges forberedelser att ta
emot militär hjälp från väst.
Kommissionen noterade att Erlander i
sitt interpellationssvar hävdade, att ”forberedelser och överläggningar for militär
samverkan med medlenmur av en stormaktsallians” var helt oforenliga med den
svenska utrikes- och säkerhetspolitiken.
Kommissionen konstaterade att den själv
kunnat fastställa att det i själva verket
gjorts ett antal sådana forberedelser och
forekommit ett antal överläggningar om
samverkan under Erlanders överinseende.
Erlander hade foljaktligen givit ”en medvetet felaktig bild” av vad som forekommit i sitt interpellationssvar.
Samtidigt framgick det av kommissionens redogörelse att regeringen tidigare
använt andra formuleringar när den
beskrivit vilket slags västsamverkan som
var oforenlig med svensk utrikespolitik.
De fommleringarna hade inte stridit mot
vår faktiska politik, eftersom de bara uteslutit mycket långtgående former, såsom
gemensamma stabsforhandlingar och
gemensanmu forsvarsplaner, alltså sådant
som enligt kommissionens undersökningar heller aldrig forekom.
Kommissionen hade ingen anledning
att närmare dryfta skälen till att Erlander
just hösten 1959 i kontroversen med
Hjalmarson valde att for forsta gången
vilseleda riksdagen i en så central fråga.
en när vi idag ser tillM baka på Jarl
Hjalmarsons roll i
svensk utrikespolitik,
kan den frågan inte undvikas. Och vi
måste också fråga oss varfor dessa militärpolitiska frågor över huvud drogs in i en
debatt som gällde lämpligheten i att bjuda
in Chrustjev till Sverige.
En del av svaret fick vi i själva verket
redan for femton år sen. Då gavs for
forsta gången inblick i regeringens takSVENSK TIDSKRIFT
305
tiska överväganden under Hjalmarsonaffären genom Björn von Sydows doktorsavhanclling med den intressanta titeln
Kan vi lita på politikerna? Offentlig och
intern politik i socialdemokraternas ledning
1955-60.
von Sydow pånunner om att när
Sovjet den 19 juli inställde Chrusljevs
besök, så skedde det bland annat under
åberopande av att svenska regeringen inte
motverkat den kritik mot besöket som
Hjalmarson och Ohlin framfört och som
fatt stöd även av några socialdemokratiska
pressorgan.
Fel strid
von Sydow visar att det var Unden som.
den 27 juli fick regeringen med på att
Hjalmarson, som norninerats av sitt parti
till FN-delegationen, skulle uteslutas.
Unden ansåg sig också oförhindrad att
omgående, utan samråd med högerpartiet, erbjuda en annan högerriksdagsman
FN-uppdraget i partiordförandens ställe!
Vidare klargör von Sydow att varken
Torsten Nilsson eller Sven Andersson var
närvarande när dessa beslut togs. När
besluten blev offentliga i september,
visade det sig att den socialdemokratiska
pressen inte slöt upp bakom regeringen så
som partiledningen hoppats och att det
blev högern som tog hem de första
dagarnas debatt.
I början av november gjorde partiledningen enligt von Sydow bedömningen
att man förde fel strid när debatten gällde
Chrusljevs besök och Hjalmarsons uteslutning ur FN-delegationen. Inför interpellationsdebatten den 24 november ville
man därför föra debatten så ”hårt” att
Hjalmarson icke skulle bli acceptabel som
regeringsledamot i fortsättningen.
Så långt von Sydow. Men vad skulle
regeringens ”hårda” uppläggning innebära?
Uppenbarligen hade Erlander och
hans rådgivare kommit fram till att det
skulle bli svårt att övertyga svenska folket
om nödvändigheten att brännmärka
Hjalmarson för att han kritiserat
Chrusljev-besöket. Den naturliga motfrågan var ju: kunde det verkligen vara en
central del i svensk alliansfri utrikespolitik
att upplåta Sverige som talartribun åt en
diktator som just dragit igång en ny
Berlin-kris, som just fört en förtalskampanj mot K.A. Fagerholm och hans socialdemokrater i Finland så att hans regering tvingats avgå, och som just riktat de
grövsta smädelser mot Rysslands största
författare, Boris Pasternak, när Svenska
akademien gett honom Nobelpriset
Den utväg som Erlander och hans rådgivare valde blev därför att försöka föra
över tvistefrågan till det militärpolitiska
planet. Det skedde på två sätt.
Värsta försyndelsen
För det första lyfte man fram som en av
Hjalmarsons värsta försyndelser, som nu
till sist gjort slut på regeringens tålamod
med honom, ett förslag som han påstods
ha lagt fram 1952 om att ”Sverige i samarbete med atlandpaktsländerna skulle
befästa den danska ön Bornholm”. Detta
var inte alls vad Hjalmarson föreslagit,
men i ett trängt läge tog man till vad man
kunde hitta på.
För det andra slog man fast som en
grundprincip i svensk säkerhetspolitik, att
306 SVENSK TIDSKRI FT
._
JARL HJALMARSONS …
forberedelser for samverkan med medlenmlar av en militärallians var uteslutna.
Detta var visserligen osant, men det
behövdes for att man skulle kunna
stämpla några uttalanden av Hjalmarson
om vikten att forbereda bistånd västerifrån som ansvarslösa avvikelser från gällande linje.
Man noterar att inget av dessa konstgrepp återfanns i Undens utkast till interpellationssvar. De tillkom alltså i det inrikespolitiska soppköket.
Man kan inte heller undgå att förvånas
över våghalsigheten i båda leden i denna
uppläggninge av angreppet på Hjalmarson.Vad fOrst gäller tesen om Hjalmarsons äventyrliga Bomholmsförslag kunde
ju var och en kontrollera i riksdagsprotokollen vad Hjalmarson faktiskt sagt om
Bomholm vid det återapade tillfållet, i
1952 års utrikesdebatt. Man skulle då
upptäcka att Hjalmarson, efter att ha
pekat på Bomholms betydelse for forsvaret av Skåne, framförde följande forslag: ”Skulle det under sådana forhållanden inte vara naturligt, att den svenska
regeringen toge kontakt med den danska
fOr att se efter, vilka ansträngningar som
kunna och böra göras for att fa de svenska
intressena tillgodosedda, då Danmark
ordnar forsvaret av denna sin ö?”
l en intervju kort efteråt förtydligade
han sin tanke med dessa ord: Ӏr det
någon som tror, att det verkligen skulle
vara ett avsteg från alliansfrihetens
princip, om vi träffar en överenskommelse med danskarna, som gör det möjligt for dem att på fordelaktiga villkor
lägga ut materielbeställningar i Sverige,
avsedda for Bomholms försvar? Det är
åtgärder av detta slag saken gäller och
ingenting annat.”
Erlander och hans medarbetare hade
naturligtvis dessa fakta klara for sig. Ändå
vågade de sig på att under replikväxlingen med Hjalmarson gå ännu ett
stycke längre än i det forberedda interpellationssvaret. Nu påstods Hjalmarsons
inlägg 1952 ha varit ett forslag som dels
måste ”underställas Atlandpaktens kommando i Paris”, dels innebar att Sverige
”utsträckte det svenska forsvaret till
Bornholm”.
D
et finns vantolkningar som
är så sanslösa att de på
något sätt far sitt eget liv.
Det är bara att konstatera
att myten om Jarl Hjalmarsons
Bomholmsäventyr inte bara överlevde
Hjalmarsons egna påpekanden om fakta i
målet under interpellationsdebatten, utan
än idag frodas på många håll.
Även det andra ledet i Erlanders uppläggning av angreppet på Hjalmarson –
tesen om omöjligheten av forberedelser
for samverkan med väst – drevs mycket
långt. Erlander återkom till saken två
gånger under den fortsatta riksdagsdebatten for att ytterligare skärpa innebörden i sitt forberedda interpellationssvar.
Först krävde han ett klart besked av
Hjalmarson att ”vi inte skall göra någonting som innebär en militär förberedelse,
inte vidta någon åtgärd som kan dra på
oss misstankar om att ta kontakter med
atlantpaktsstatema”. Sedan efterlyste han
SVENSK TIDSKRIFT
307
på nytt en verkligt allvarlig deklaration av tens aktivism. Vi är varken köpare av
Hjalmarson att denne avrådde från ”varje stormaktspolitik eller säljare av någon
form av forberedelse till militär sam- sådan. Vår statsminister är mgen
verkan med andra stater”. Eisenhower, inte ens en Macmillan. Om
Detta sade alltså landets statsminister, regeringen finner, att en människa är foga
samtidigt som han visste att Sverige i representativ for Sveriges utrikespolitik,
själva verket vidtagit väsentligt mer av därfor att han lovat hävda balternas rätt
forberedelser for västsamverkan än det att leva sitt eget liv vid ett opinionsmöte
han med så starka ord ville lägga Jarl for de undertryckta folkens frihet, karakHjalmarSon till last. teriserar det regeringen, ingen annan.
På kort sikt var kanske den politiska
risk som Erlander tog inte så stor. Det var
ju bara en mycket liten krets inom landets stats- och forsvarsledning som kände
till sanningen. Det var mycket osannolikt
att någon av dem skulle röja den verkliga
bilden for riksdagen eller allmänheten.
sedvanlig energi
Men på längre sikt är det forödande att
en regering använder sig av detta slags
metoder for att vinna en debatt som den
håller på att forlora och stämpla en motståndare som den vill oskadliggöra.
Jarl Hjalmarson drev emellertid sin
ståndpunkt med sedvanlig energi i riksdagsdebatten. Låt mig återge några
huvudpunkter i hans anforande:
En liten demokrati, som utsätts for
angrepp av en stormakt och kämpar for
livet, hoppas på och räknar med de stora
demokratiernas stöd och bistånd. Att säga
detta klart ut ändrar ingenting i vår alliansfrihet. Rent spel och klara besked
skapar respekt och fortroende.
Om den ryske regeringschefen vill
hålla tal – och det vill han uppenbarligen ofta – skall inte den svenska regeringen ordna en plattform åt honom. Låt
oss akta oss for varje form av alliansfriheArbetsgivardisponent
Antingen sammansätter regeringen FNdelegationen ur sin egen krets, ibland de
människor som i allt tänker dess tankar.
Då är regeringen representerad i FN men
icke med säkerhet landet. Eller också
vänder sig regeringen till de demokratiska partierna och begär representanter.
Då är det partierna och inte regeringen
som utser dem. Men att regeringen skulle
plocka eller rata folk bland andra partier
som vore den en arbetsgivardisponent for
hundra år sedan, det kommer bara inte på
tal.
Jarl Hjalmarson påminde också om att
det finns värden som aldrig dör, aldrig far
dö: ”Men har nu detta något med realpolitik att göra?” Ja, det har det, for såvitt
realpolitik och människors rätt att forma
sitt eget liv och sina barns framtid har
något gemensamt, for så vitt realpolitik är
något annat än kapitulation infor de fakta
som våld och fortryck skapat och skapar.”
Han erinrade Östen Unden om några
ord som denne fillt 1940, då Sverige låg
i skuggan av en annan diktatur: ”En långt
driven räddhåga att säga sin mening kan
undergräva fortroendet for vår självständighet och neutralitet. Vi blir bäst for- 308 SVENSK TIDSKRIFT
JARL HJALMARSONS ..
stådda genom att vid klargörandet av vår prestanda i forsvarssystem, hör till det
hållning visa något av Luther-anda: här som inte kan röjas. Det finns ett behov av
står vi och kan inte annat.” sekretess.
Medan detta hade varit 1940 och hade Men centrala fakta och centrala
riktats mot den nazistiska diktaturen. Nu bedömningar i ett lands grundläggande
var det 1959 och en kommunistisk dik- utrikes- och säkerhetspolitik måste alltid
tatur det gällde. Jarl Hjalmarsons pårnin- vara tillgängliga for öppen debatt och for
nelse gjorde inte minsta intryck på öppet ifrågasättande. Det är det som leder
Unden. till att utrikes- och säkerhetspolitiken far
Vi vet – återigen genom Björn von
Sydows avhandling – att den socialdemokratiska partiledningen efter riksdagsdebatten ansåg sig ha lyckats med sin
avsikt att klargöra, att Hjalmarson icke
var acceptabel som regeringsledamot.
von Sydow anser att man också kan tolka
en kommentar av Erlander till debatten
så att frågan inte bara gällt Hjalmarson,
”utan hela högerns möjligheter att vara
med i en regering”.
Det är skrämmande perspektiv som
dras upp, när man begrundar innebörden
i denna slutsats.
Vad vi säkert kan konstatera är att
Erlanders medvetet felaktiga uppgifter
om omöjligheten av forberedelser for
bistånd bidrog till att snedvrida vår säkerhetspolitiska diskussion for lång tid
framåt.
Det är forvisso sant att allt inte alltid
kan sägas. Utrikespolitiska infonnationer
som meddelats i fortroende, eller tekniska
en demokratisk, parlamentarisk forankring. Det är det som gör att den kan stå
stark i de tider då den måste stå stark,
nämligen när den utsätts for påfrestningar. De synder som begåtts i det forgångna var inte bara synder gentemot de
personer som drabbades, utan innebar
också en forsvagning av möjligheterna
for Sveriges utrikes- och säkerhetspolitik
i känsliga lägen.
En annan viktig princip är att det som
sägs alltid skall vara sant. Det gäller särskilt i grundläggande frågor for utrikesoch säkerhetspolitiken. Vi vet att främmande makter ofta känner till sanningen
i alla fall.
I den fråga som var aktuell i debatten
mellan Erlander och Hjalmarson – forberedelser for mottagande av militärt
understöd från väst – vet vi att den sovjetiska underrättelsetjänsten och militärapparaten genom Stig Wennerström
kände till allt det som statsministern fornekade infor Sveriges riksdag. Då forsvagades vår utrikes- och säkerhetspolitik.
Även om Sveriges riksdag vilseleddes,
kände man till sanningen i den omvärld
där vår politik skulle vara trovärdig.
SVENSK TIDSKRIFT
309