Print Friendly

Cajsa Rydén; Solidaritet, ja

Av Redaktionen | 31 december 1978


1978


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

~AJSA RYDEN:
solidaritet, ja!
För en tid sedanfördes en debatt om
vårdnadsersättning, daghemsbyggande och
daghemssubventioner mellan moderaternas
partisekreterare Lars Tobisson och
Expressen. Tobisson påpekade det orättvisa i
att sådanafamiljer, som intefår plats till
sina barn på daghem,får vara med och
betala dryga pengar till andras
daghemsplatser, medan de själva intefår
något stödför sitt vårdnadsarbete. Dettafick
Expressen attfråga om det också är moderat
politik att endast skolelevernas och
studenternasföräldrar skall betala det dyra
undervisningsväsendet och om de sjuka
eliSamma skall ståför sjukvårdskostnaderna.
Expressensfrågor har inspirerat arkitekt
Cajsa Ryden, självförvärvsarbetande
mamma utan daghemsplats, till denna fabel.
Det var en gång ett land som var vida berömt för sina sociala reformer. Visserligen
hade dess rykte skamfilats lite de senaste
åren, men det var ändå ett riktigt lyckorike,
där SOLIDARITET var det verkliga hedersordet. Det var t ex alldeles självklart att alla
skulle hjälpa till med barntillsynen, och alla
barn som ville fick vara på daghem, som var
så bra att det var rena drömmen för pedagoger och psykologer. Visst kostade de mycket pengar, men det var ju så klart att alla
måste dela bördan SOLIDARISKT, det
tyckte både politikerna och mannen på gatan.
Det fanns egentligen bara två områden
som inte var riktigt bra lösta i lyckolandet.
Det ena var utbildningsväsendet och det
andra var sjukvården. Visst hade man kommit mycket längre än alla grannländerna,
men ändå var det så att bara en tiondel av
alla barn fick gå i skola och bara en tiondel
av alla sjuka kunde få någon vård av läkare.
Alla var eniga om att man måste ordna fler
platser på skolor och sjukhus, men det fanns
ju inga pengar, och för resten går det inte
över en natt att bygga sjukhus eller utbilda
personal. Så gjorde man upp långsiktiga
planer på hur problemen skulle lösas.
Under tiden fick barnen som inte fick
plats i skolan och de sjuka som inte fick
träffa någon doktor klara sig bäst de kunde.
Föräldrarna försökte skaffa informatorer
och guvernanter till sina barn, så att de skulle få lära sig läsa och skriva. De sjuka och
deras anhöriga letade med ljus och lykta efter privatpraktiserande läkare, men detta
var ju ett modernt samhälle, så ingendera
var lätt att hitta. För resten blev det så dyrt
382
med privatlärare att bara de allra rikaste
kunde ha råd med det. Först skulle man ju
betala sin egen skatt och sedan guvernantens
skatt och arbetsgivaravgiften. Inte blev det
mycket över till lön åt den stackars guvernanten, för skatterna var ganska höga. Staten måste ju ha pengar till de dyra daghemmen. De få skolor och sjukhus som fanns
kostade också mycket.
Nej, privatlärare och privatläkare var ingenting för vanligt folk. l stället blev det så att
någon av de vuxna i familjen fick stanna
hemma och undervisa barnen eller vårda de
sjuka. För det mesta var det förstås kvinnor
som blev hemmalärare och hemmaläkare,
som det kallades. Det låg liksom bäst till för
dem, tyckte man, och så var det så att många
kvinnor utan utbildning hade svårt att få
någon annat arbete. Ja, städa eller sitta i
snabbköpskassan kunde de ju kanske få
göra, men de tyckte att de gjorde mera nytta
hemma. Många var också av naturen eller
efter övning alldeles utmärkta lärare och lä-
kare, ja, allt fungerade så bra att man inte
kunde konstatera någon skillnad alls i kunskapsnivån eller dödligheten hos de olika
grupperna av barn elle1· sjuka. Det fanns till
och med ganska många som hävdade att
hemsystemet var överlägset de institutioner
som fanns.
Men bland de hemarbetande fanns det
ändå några som var missnöjda. Några hade
utbildat sig till andra yrken, som de trodde
de skulle klara bättre än lärarens eller läkarens. Andra såg med avund hur mycket mer
pengar de lyckligt lottade hade, som hade
fått skolplats till sina barn. De såg hur de
familjerna hade två löner att leva av och
förstod att deras egna barn borde vara
vuxna och deras sjuka vara antingen friska
eller döda. ”Om det åtminstone hade varit
de som bäst behövde två löner, som fick
dem”, tänkte de avundsjuka hemmaarbetarna, ”då skulle man väl vara SOLIDARISK!” Men överallt kunde man läsa och
höra om hur det var de smartaste och starkaste människorna som lyckades, de som
hade betydelsefulla jobb eller kunde få sig
till att ljata på och kanske ljuga för myndighetspersonerna. Allt som skrevs och sades
var väl inte sant, men en tiondel kunde vara
nog för att de hemmaarbetande skulle känna sig orättvist behandlade och få ont i magen. Men varje gång de sade något tystade
man dem med argumentet att det ju var för
barnens och de sjukas skull man byggde skolor och sjukhus, inte för föräldrarnas eller
de anhörigas. Och de som tvivlade på att det
var de mest svårlärda barnen eller de allvarligast sjuka som fick platserna kunde aldrig
bevisa sina misstankar.
Man kunde ju tro att staten skulle ha tagit
ordentligt betalt av de lyckliga som fått skoleller sjukhusplats. Då skulle man ju kunna
bygga fler och bättre skolor och sjukhus och
det skulle bli mindre skillnad mellan de hem·
arbetandes noll-löner och de utearbetandes.
Och visst tog man betalt, men jämfört med
vad en privatlärare kostade var det rent symboliska summor. l huvudstaden ville man
egentligen inte ta något betalt all , och det
man fick in med avgifter räckte inte ens till
den mat och andra förnödenheter som gick
åt på institutionerna. Det var nämligen så,
att eleverna i statens skolor fick gratis skolböcker och pennor och papper och
g)mnastikredskap och patienterna på statens sjukhus fick gratis medicin och lakansträtt och terapimaterial, och både elever och
patienter fick så mycket mat de ville ha på
dagarna gratis. Men de hemarbetande lärarna och läkarna fick betala allt det där själva
a1 de löner de inte hade.
Detta faktum var så självklart för alla, att
när radions ”Öppen kanal” gjorde ett indignerat program om ett sjukhus i Huddinge,
som kanske inte skulle ha råd att köpa gasbindor senare på hösten, då var det ingen
som tyckte annat än att staten måste ge sjukhuset mera pengar. Det var bara några hemmaläkare som undrade vem som skulle betala de gasbindor de måste köpa dyrt på apoteket, men de kom inte fram i telefonväxeln.
En gång var det faktiskt några politiker i
huvudstaden som ville höja skolavgifterna,
men då ryckte landets största kvällstidning
ut med rubriker som TUSENTALS KVINNOR TV INGAS TILLBAKA TILL HEMMEN. Man hade nämligen räknat ut att med
höjda avgifter skulle en hemarbetande lärare bara få 500 kr i månaden, efter skatt, i
löneförhöjning om han blev utearbetande i
stället. Visserligen hade man glömt bort att
det s k bostadsbidraget var avsett som ett uttryck för SOLIDARITET med dem som
inte klarade sig utan, och visserligen fick
man nog i vanliga fall anse en lönehöjning
på 500 kr/månaden efter skatt som extremt
stor – vissa hemmalärare skulle nog viUa
byta till utelärarnas miljö utan någon lönehöjning alls – men tidningen slog med kraft
fast att de hemarbetande av ekonomiska skäl
tvingades att behålla sitt sämre betalda jobb.
Annars hade nog folk i allmänhet ganska
grumliga begrepp om hur fördelaktigt det
var med statlig skolplats. De enda som riktigt
visste hur bra de hade det var de som kämpat sig till en plats, och de hade inget behov
av att prata om det, utom någon gång i kafferummet på jobbet eller ent på fester.
Så ni förstår nog att det vat· svårt att få
något gehör för det där med höjda taxor.
Man tyckte också att det skulle bli så orättvist
bra för dem som varken hade skolbarn eller
sjuka i familjen, och det kunde man väl ha
rätt i.
Då var det några som kom på att man
skulle betala ett bidrag till alla barn och
sjuka. De som hade skol- eller sjukhusplats
kunde använda pengarna till att betala de
höjda avgifterna, medan de andra kunde
använda dem till skolböcker, medicin och
mat, eller kanske till lön åt en guvernant
eller sjuksköterska. Men nu skall ni tro att
det var många som tyckte det här var ett
dumt förslag. Det hade ju kommit från konservativt håll, och då måste det ju vara något
tokigt med det.
De radikala kvinnorna som skrev i tidningarna tyckte så synd om ina hemarbetande
systrar som skulle få lön, för då skulle de ju
tvingas att alltid stanna på samma jobb i stället för att gå ut och förverkliga sig som stä-
derskor eller i snabbköpskassan. Visserligen
skulle deras lön hemma bara bli en liten del
av vad en städerska tjänade, men de radikala
skribenterna hade samma tankar som den
största kvällstidningen om sina medsystrars
valförmåga i ekonomiska ting.
I ett samhälle som lyckolandet kunde naturligtvis ingen erkänna att man genomfört
reformer som man inte hade råd att sprida
384
till alla som hade behov av dem. Men nog
vågade man säga att man inte hade råd med
lön till hemmalärarna och hemmaläkarna,
för då skulle man inte ha råd att bygga så
många skolor och sjukhus och inte ge gratis
gasbindor till en niondel av de sjuka.
När så några konservativa politiker envisades med att skriva om dessa bidrag, var det
till sist åter den största kvällstidningen som
kom med det slutgiltiga motargumentet. På
sin ledarsida frågade man om de konservativa politikerna aldrig hört talas om sOLIDARITET? Och sedan fanns det ju ingenting mer att säga.
Med detta häfte av tidskriften följer ett inbetalningskort
avseende prenumerationsavgiften 60:- kronor för år 1979.
(Prenumerationspris för pensionärer: 50: – ).

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism