Print Friendly

C G Regnéll; Resursfördelningen i samhället

Av Redaktionen | 31 december 1977


1977


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

C G REGNELL:
Resursfördelningen i samhället
Bankdirektör Carl Göran Regnell hade varit
riksdagsman i tjugo år då han i höstas lämnade riksdagen. Sist hade han som moderat
selat i näringsutskottet. H an är alltsåfrån
sin praktiska verksamhet väl bekant med det
problem, som han här tar upp till teoretisk behandling: skall resursfördelningen i ett samhälle ske via marknaden eller via politikerna? Han berättar i sin artikel om sina erfarenheter i ett land, där den senare typen av
resursfördelning helt dominerar, nämligen i
Tjeckoslovakien. H är hemma hoppas han på,
ja, räknar med enförändring av denförra
regeringens ”aktiva näringspolitik” till något .
bättre, mer verklighetsanpassat.
Höstens regimskifte ger anledning till fördjupad debatt om den lämpliga avvägningen
mellan marknadshushållning och planhushållning.
Den debatten har varit ganska försummad
under åren av socialdemokratiskt maktinnehav. PHM var på sin tid en stämpel, som
statssocialismens anhängare snabbt applicerade på sina kritiker. ”Planhushållningens
motståndare” – med det ville man säga, att
det var meningslöst att byta ord med dem
som var låsta i förutfattade meningar. I rättvisans namn bör erkännas, att ointresse att
lyssna till argument från andra hållet ofta
fanns också på arbetsgivarsidan och bland
borgerliga politiker. Men också öppna attityder kunde noteras, främst kanske i kretsen
kring SNS – studieförbundet Näringsliv
och Samhälle – senast skildrad av Tore Browaldh i hans memoarbok.
Att socialdemokratiska politiker fortfarande med all kraft värjer sig mot att dras in i
principiell debatt kring den allmänna sektorn såg man i höstens valrörelse. När Gösta
Bohman och Thorbjörn Fälldin försökte ta
upp en diskussion efter de långa linjerna,
fintades de bort av Olof Palme och hans flinka lagkamrater: se, de borgerliga har fräckheten att ifrågasätta vårt partis demokratiska sinnelag! Fy! Särskilt irriterad blev man
över hänvisningar till erfarenheter från östblockets planhushållningsekonomier. Att
varje seriös debatt måste omfatta också sådana erfarenheter borde ändå vara självklart.
Utanför en krets av specialintresserade
har vi här i landet vetat ganska litet om planhushållningen i öststaterna, hur den tänkts i
princip och vilka resultat den fått i praktiken. Värdefullt är det därför att ett väldokumenterat arbete nu kommit ut om detta ämne, författat av civilekonom Rolf Eidem,
verksam vid Institutet för internationell ekonomi vid Stockholms universitet. Eidem har
också utarbetat en sammanfattning av sin
bok för Skandinaviska Enskilda bankens
kvartalstidskrift (1976: 3-4). Det äntligen
brutna socialistiska maktmonopolet ger nu
möjlighet att i praktisk politik genomföra så-
dana förändringar i avvägningen mellan
planekonomi och marknadshushållning,
som efter borgerlig uppfattning skulle gagna landet. Att rörelseriktningen bör vara
mot mindre styrning och mera rörelsefrihet
är klart utsagt, både under valrörelsen och i
regeringsdeklarationen. Att man för den
skull har att räkna med återgång till gamla tiders förhållanden med i stort sett suveräna
marknadskrafter – det är en skrämselbild
av det slag som inte minst Olof Palme så gärna ritar.
Redan när kretsen kring SNS trädde fram
– för så där trettio år sedan – var både dess
teoretiker och dess praktiker fullt beredda
att bredda ramen för företagens vinst- och
förlusträkningar till att rymma också andra
poster än de strikt företagsekonomiska, att
upprätta ett ”socialt bokslut”. Vad som är
bra för samhället är också bra för företagen,
menade man.
Sedan dess har stora förändringar genomförts. Genom tvingande lagstiftning har fö-
retagens fria bedömning av vad som företagsekonomiskt är möjligt i stor utsträckning
satts ur spel. Inför lagen har alla blivit lika:
de rika·som ofta självmant skulle ha tagit på
sig de samhällsekonomiska utgifterna även
15
utan lagens föreskrifter och de fattiga, som
genom föreskrifterna åsamkats betydande
svårigheter. På motsvarande sätt har löntagarnas krav gällt över hela fältet, i stort sett
utan hänsyn till olika branschers eller enskilda företags bärkraft.
I denna likformighetens Prokrustes-säng
har de svagare företagen töjts till – eller utöver – bristningsgränsen. l utsatta branscher som textil och konfektion, skofabriker,
manuell glasproduktion, gummi, gjuterier
har krav på både t ex bättre arbetsmiljö och
höga löner i många fall inte kunnat mötas.
Utstampning har blivit följden.
Den effekten accepterade den socialdemokratiska regeringen och LO länge men ändrade till sist attityd under trycket av ”vi flytt’
inte”-kampanjen och av medlemsavtappade
fack. När nerläggningar inte ansetts kunna
accepteras av hänsyn till de anställda eller till
regionen har staten gripit in med stöd, generellt eller·selektivt. Kostnaderna får bäras av
den lönsamma delen av näringslivet och av
skattebetalarna i övrigt.
Också andra notor har sänts över till samma adressater: för statliga företag som går
med förlust. Under Statsföretags kappa
gömde man till en tid undan förlustföretagen. Systemet med koncernbidrag gjorde
det svårt för medborgarna att följa vad som
verkligen skedde. Under sista året har mycket krupit fram, som knappast kan ha ökat
entusiasmen för staten som företagare.
Stödjande och stödda
Hur långt kan man avlägsna sig från de
strikt företagsekonomiska bedömningarna?
L
16
Så mycket är klart, att man måste vara noggrannare i prövningen, när alltflera har behov av stöd och när de, som skall stödja, har
nog med sina egna bekymmer. Här har den
förra regeringen varit beklagligt lättsinnig.
Många omläggningar, som utan större olä-
genheter hade kunnat ske under goda tider,
har förhalats. Problemen har växt och är i
dagens dåliga konjunktur svåra att komma
till rätta med.
Jag har framför mig på skrivbordet ett
nummer av LO-tidningen, där Ulf af Trolie
får påskrivet för att han i sina försök att helbrägdagöra NJA tillbedjer husgudarna Lönsamhet och Konkurrenskraft. Sådana ”bekymrade kryddkrämare” är man inte be~änt
av! Det vore, heter det vidare, ”tacknämligt
om åtminstone de statliga företagen sköttes
mot ett politiskt ansvar och inte överläts åt
politiska idioter med akademiska betyg”.
”Det finns det som är viktigare än pengar.”
Här lever lättsinnet och korttänktheten
kvar. Annars tycker man att resonemangets
(om det nu kan kallas så) utgångspunkt, det
miljardslukande NJA och det äventyrliga
Stålverk 80, borde ha manat till besinning.
Visserligen har man i LO-tidningen tidigare
sett förslaget att NJA-anställda skulle kunna
få ut en del av sin ersättning i form av fria semesterresor, förslagsvis till Rumänien –
men nog tycker de väl ändå att pengar är
viktiga?
NJA genererar inga vinstmedel. ”Pengarna” måste alltså tas från annat håll – via
statskassan från skattebetalarna. ”Stödda”
och ”stödjande” – de förra tenderar att bli
allt flera och allt mera tyngande för dem
som, just nu ofta pressade av den tröga konjunkturen, skall hålla dem uppe.
Typiskt är att allt större delar av landet
klassificerats som stödområde: på så vis blir
hela begreppet meningslöst. Sak samma gäller när de hjälpbehövande företagen blir för
många och kräver långvarig och dyrbar
vård. Så länge det rörde sig om småföretag i
textilbranschen och liknande, så var kostnaderna inte mycket att bekymra sig om, men
när branscher som varv och stålindustrin ska
räddas -ja, då får man vara tacksam, om fö-
retagsdoktorer finns att tillgå.
Det är i den situationen vi befinner oss i
dag. Schablonartade lagbestämmelser, standardiserade lönehöjningar, lokala påtryckningar (”låt länet bli stödområde”, ”ge oss en
storarbetsplats”) har utsatt dem som skall
svara för finansieringen av allt detta för på-
frestningar, som kan bli övermäktiga.
statskapitalism
Vad har vi att vänta av en fortsatt utveckling
efter sådana linjer? Svaret kan väl delvis
hämtas från de socialistiska ländernas erfarenheter.
Tillfrågad hur finansieringen av Stålverk
80 skulle kunna ordnas, svarade riksdagsman Svanberg, socialdemokraternas nä-
ringslivsexpert: ”det är inga bekymmer, när
man har staten bakom sig.” I de statskapitalistiska ekonomierna gäller detta fullt ut:
med staten som huvudman är kostnaderna
ingen restriktion. Den militära nivån bestämmes först – sedan betalas notan. Kommunikationsmedlen byggs ut till det pris som det
blir. Erforderlig exportvaluta skaffas utan sidoblickar på vad exportvaran egentligen
kostar att producera. Ett skäl till sådant
handlande är givetvis svårigheterna att överhuvudtaget få en rättvisande bild av kostnader i en ekonomi, där marknaden satts ur
spel.
Hur centralstyrning och decentralisering
skiftat under olika perioder i kommunistblockets länder är lärorikt att följa. Båda
uppläggningarna har inneburit bekymmer:
just nu kanske datatekniken har gett centralplaneringen trumf på hand.
Vid ett besök i Tjeckoslovakien för några
månader sedan hade jag tillfålle att få intervjua nyckelpersoner i planeringen om arbetsmetoder och uppnådda mål. Denjust avslutade femte femårsplanen hade fullföljts
efter ritningarna och gett god avstamp för
planen 1976- 1980. Om företagens försörjning med krediter och insatsvaror fickjag en
grundlig föreläsning, likaså om kontrollen
av produktionsresultaten, kvalitativt och
kvantitativt. Att man känt behov att stärka
greppet kring de för produktionen ansvariga tyckte jag mig förstå.
Frågor om man tar hänsyn till regionala
förhållanden eller till branschers skiftande
konjunktur resulterade inte i några särskilt
givande svar. Det gemensamma planeringsarbetet inom Comecon (öststaternas EG)
minskar givetvis spelrummet för ekonomisk
bypolitik i medlemsländerna och ännu mera
i deras delstater. De skillnader i ekonomiska
åtgärder som förelegat mellan de två republikerna i federationen, Tjeckiska Socialistrepubliken och Slovakiska Socialistrepubliken, försöker man i en enad ekonomis intresse komma ifrån. Och konjunkturproblem föreligger, hette det, inte i länder där
17
man producerar nyttigheter i den mängd,
som anses erforderlig, och där man har full
kontroll över utrikeshandeln: Motsvarighet
till de västliga industristaternas inflation och
arbetslöshetsproblem hade man inte i socialistländerna (åhörarens skeptiska reflexion,
behållen för honom själv: var det inte mot
ifrågasatta kraftiga prishöjningar som arbetarna i Polen protesterade? Och döljer sig inte en faktisk svårighet att sysselsätta alla
medborgare under den omvittnade överbemanningen på många arbetsplatser? Och är
inte Comeeons ökande betalningsunderskott
gentemot väst en effekt av konjunkturerna?).
Planhushållningen lät så enkel och så effektiv i mina uppgiftslämnares framställning. Så annorlunda än våra regionala hänsynstaganden och våra bekymmer med
krisdrabbade branscher.
”Aktiv näringspolitik”
Ideologisk debatt tar väl knappast en besökare upp i någon öststat. l varje fall i Tjeckoslovakien ligger inre meningsmotsättningar på
det planet så nära i tiden och är så inflammerade, att det säkert skulle väcka stor irritation att röra vid dem. Frågorna får jag därför hålla för mig själv: är det verkligen så att
”hela folket” bestämmer eller är beslutsfattarna med sina datorer och, vad jag förstår,
hemvanda ekonomiska uttryckssätt liksom
Ulf af Trolie ”personer med akademiska betyg”?
Här faller blicken på nytt i LO-tidningen:
”bestämmaderätten över produktionen skall
läggas i hela folkets händer”. Det låter bra.
18
Men svårigheterna är uppenbara. Hamnar månntro norrbottningar och sydsvenskar i samma beslut om fortsatt miljardrullning i Luleå? Är vi som konsumenter beredda att för kanske dubbla priset i förhållande
till importvaror köpa svensk textil? Är de
som redan arbetar i skidfabriker, för att ta
ett konkret exempel, införstådda med att
statsmedel satsas i utökad skidproduktion i
landet och på så sätt hotar branschens lönsamhet? Att statliga beslut flyttat arbetslöshet från en plats till en annan har vi sett
många exempel på.
Har inte de senaste årens ”aktiva näringspolitik” av socialdemokratiskt märke lagt
hinder i vägen för vad som tidigare gett oss
allt högre levnadsstandard: att insatser av arbete och kapital sökt sig till områden som
förmodats ge bästa lönsamheten? När hindren staplats upp. har många incitament till
nyskapande och kvalificerade arbetsinsatser
försvunnit.
Om en sådan snabb diagnos är riktig, antyds också vilken medicin som är erforderlig: återhållsamhet med ingrepp i marknadsekonomin, noggrannare prövning av de
långsiktiga effekterna av stödåtgärder, skatteomläggningar som främjar värdeskapande
insatser.
Vi bör nu kunna räkna med politiska beslut av sådan innebörd. Det politiska upplysningsarbetet måste klargöra att kursomläggningen är en förutsättning för den materiella levnadsstandarden och för livskvaliteten.
BERG & HJELT ADVOKATBYRÅ KB
Nybrogatan 7, 114 34 Stockholm.
Telefonväxel: 23 73 70.
Advokater; Gunnar Berg, Richard W. Hjelt, Ake Hane-Weijman,
Carl Patric Ossbahr och Erik afPetersens.
Biträdande jurister: Jur. kand.James Tuveson, Anders Berg och
Mauritz Silfverstolpe.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner