Print Friendly

Buchanan behövs när särintressena lurar

Av Mats Johansson | 22 mars 2013

Tilltron till den politiska maktens obegränsade förmåga att lösa problem är tillbaka i svensk politik. Den nyligen avlidne public choice-ekonomen James Buchanans idéer är därför högaktuella, skriver Mats Johansson.

”Sedan de moderna statliga byråkratierna har kommit att behärska andelar av nationalinkomsten som ingen hade kunnat drömma om, inte ens de första demokratiska socialisterna i sina mest rosenröda framtidsförhoppningar, kommer dessa byråkratier inte utan kamp att avstå från sina positioner i samhället.”

Denna utsaga om framtiden formulerades av den nyligen avlidne amerikanske ekonomiprofessorn James Buchanan i en berömd föreläsning från 1975 kallad Politik utan romantik, utgiven på svenska i boken Maktens gränser (1988). Iakttagelsen om byråkratiernas makt över politiken i den moderna demokratin var inte ny men Buchanan förklarade varför på ett sätt som småningom väckte intresse i vetenskapssamhället.

Kärnan var egennyttans betydelse för politiska beslut, hos både beslutsfattare och väljare. Analysen utfördes med analogier från marknadsekonomins grunder om förhållandet mellan producenter och konsumenter. Skillnaden är att på de kommersiella marknaderna ingås frivilliga avtal medan politikens motsvarighet ytterst bygger på tvång under lagarna, kollektivets makt över individen. Men kapitalistens vinstmaximering kan sägas ha en motsvarighet i politikerns röstmaximering och väljarens fundering över hur den egna livssituationen bäst kan gynnas.

Banbrytaren Buchanan var företrädare för en teoribildning om det offentliga valet, public choice, som belönades med Nobelpriset i ekonomi 1986 – en skola som samlade en rad tunga namn som Mancur Olson, Gordon Tullock, Anthony Downs och William Niskanen. Det var briljanta forskare, vågar jag påstå efter att ha träffat fyra av dem under renässansen i västvärlden för klassiska liberala idéer på 80- och 90-talet. Var för sig specialiserade de sig på olika förklaringar till politikers och väljares beteenden och tillhandahöll därigenom nya glasögon för den som ville skärskåda den politiska makten utifrån ett mer kritiskt förhållningssätt än äldre idealistiska uppfattningar. Till genomslaget bidrog att flera av dem hade en bakgrund i forskning vid Chicago-universitetet under den tid då likaledes Nobelpristagare som Friedrich Hayek och Milton Friedman och en rad likasinnade i ekonominternationalen Mont Pelerin Society också fick ett politiskt genombrott under Reagans och Thatchers år vid makten.

I Buchanans fall fanns en äldre akademisk referens i botten. Lite oväntat hette en av hans inspiratörer Knut Wicksell, en svensk radikal 1800-talstänkare i den så kallade Stockholmsskolan med en bakgrund i matematiken, den österrikiska filosofin kring förra sekelskiftet, intresseteori och konstitutionella maktbegränsningar.

Den gemensamma nämnaren för dessa tänkare är hypotesen att väljarna må vara för individens frihet och en begränsad statsmakt, men lika fullt väljer en majoritet oftast att rösta för politiska löften om en expansion av den offentliga sektorn, i tron att gynnas av sådan och i frånvaro av tydliga besked från politikerna om vem som egentligen betalar för de kollektiva godispåsarna. På svenska har analysen enklast formulerats i begreppet ”julaftonsteoremet” av Henrik Åkerman 1976 som säger att i valet mellan en semesterresa och bättre sjukvård röstar väljaren för bådadera, det vill säga för både ökad privat och offentlig konsumtion.

Som Victor Hugo påpekade är inget så mäktigt som en idé vars stund har kommit. Public choice-skolans genombrott ska förstås mot bakgrund av en tid när många politiker sökte nya förklaringsmodeller efter ett 70-talsdecennium av ekonomisk kris i många västländer med så kallad stagflation: alltså hög inflation, stora underskott och växande strukturell arbetslöshet – samtidigt. Kollektivavtalens löneförhandlingar gav luft i kuverten och statsskulderna började växa okontrollerat på ett sätt som dagens situation i USA är allra tydligaste exempel på, 16 triljoner dollar för de ännu inte röstberättigade att börja betala av småningom.

Buchanan belyser det faktum att särintresset oftare är starkare än allmänintresset. Det sker när vinsten för de få av ett politiskt beslut är så mycket större än den utspridda kostnaden för de många. Detta sagt i polemik mot den vänsteropinion som trots ett halvsekels forskning än idag tror att fördelningspolitik med automatik alltid gynnar de fattigaste, och som låtsas som om konstitutionella begränsningar i Wicksells och Buchanans anda skulle vara odemokratiska i sig, till exempel maktdelning à la Schweiz, USA och Tyskland.

En välorganiserad minoritet – kalla den kravmaskin med ett uttryck tillskrivet folkpartiledarna Ola Ullsten och Bengt Westerberg – kan med högljudd opinion trumfa igenom beslut som den tysta majoriteten inte engagerar sig mot. I varje sådant beslutsläge kalkylerar politiker från alla partier över utfallet i termer av risker och belöningar, folkets kärlek eller straff.

Buchanans poäng var inte att moralisera över att sådana kalkyler förekom i politiken utan att fundera över om andra beslutsregler än den enkla majoritetens kunde stärka långsiktig rationalitet och ansvarstagande för helheten snarare än den populism och opportunism som i längden skadar nationers växtförmåga och sammanhållning. ”Julaftonsfirandet” kanske kunde begränsas, en tanke som satte sina spår också i Sveriges framgångsrika reformering under senare decennier i form av ökad maktdelning med en oberoende riksbank, budgetramar och utgiftstak, konvergenskriterier som respekteras som normer.

Om Buchanans inledande prognos om statsmaktens övertag på medborgarna är alltför pessimistisk eller bara realistisk återstår att se. Hans insikter har i alla fall bidragit till en omsvängning i Sverige i form av sänkt skattetryck och ökad valfrihet snart 30 år efter hans Nobelpris.

Min erfarenhet av snart sju år i riksdagen är att vi dessbättre har ett disciplinerande regelverk som fungerar, åtminstone i Sverige men tyvärr inte i det Europa där vi ska tjäna in större delen av vår välfärdsnota. Däremot är omnipotensen åter i svensk politik; tilltron till den politiska maktens obegränsade förmåga att lösa problem. Subsidiariteten förefaller åter okänd i dagspolitikens hantverk, såväl den horisontella (om politikens räckvidd) som den vertikala (på vilken nivå besluten ska fattas).

Buchanan må vara död men hans idéer är högaktuella i en tid när lobbyisterna trängs i våra korridorer och egenintressena spinner medierna fulla.

mats_johansson2Mats Johansson är ordförande i tankesmedjan Frivärld. Hans senaste bok heter Kalla kriget 2.0. Ryssland rustar. En kortare version av artikeln framfördes i veckans OBS i Sveriges Radio.

Läs mer:
Socialismen är död: Leviathan lever! av James Buchanan (1990)

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner