Print Friendly

Brinkmanship i Ukraina

Av Mons Krabbe | 7 mars 2014

Putins övergrepp i Ukraina är ett tecken på att USA är försvagat, menar Mons Krabbe. Kan vi redan skönja den post-amerikanska ordningen?

Putins dumdristiga övergrepp på Ukraina, inför en storm av protester från hela världen, kan härledas till den förändrade balansen på den globala arenan. Det är svårt att tänka sig att Putin har kunnat tro att han skulle komma undan med en sådan manöver utan konsekvenser om det inte hade varit för att USA under Obamas ledning hade framstått som så kraftlöst och viljesvagt. När ett tomrum öppnar sig på den internationella arenan så fylls det av någonting annat, vare sig det är mer eller mindre välvilliga krafter. USA:s återtåg från denna arena kan inte ske utan konsekvenser. Rysslands agerande är en del av ett mönster där expansionistiska makter allt mer kommer utmana den internationella ordningen och ta för sig gentemot sina svagare grannar.

Man kan tolka Rysslands agerande som en form av brinkmanship gentemot USA. Brinkmanship kan definieras som att en stat utmanar en annan stats utfästelser och försöker få denna att backa från dessa utfästelser och därmed förlora anseende och få sina allianser och andra relationer underminerade, under hot av krig. I utmaningen finns alltid en mer konkret kärna som består av målsättningar som den utmanande makten har, såsom att ta territorium eller att få inflytande över eller positioner i en tredje stat. Den initierande makten går in i situationen medveten om att agerandet kan leda till krig, men kan långt ifrån alltid själv kontrollera detta förlopp. Det är en del av metoden att man balanserar på gränsen till krig för att kunna pressa motståndaren till eftergifter. Den som fruktar krig mest förlorar. Detta är storpolitikens version av ”chickenrace”. Ett välkänt exempel är Chrustjovs försök att placera kärnvapen på Kuba och därmed utmana USA:s utfästelse att hålla dessa vapen från ön, vilket ledde till Kubakrisen.

Brinkmanship är vanligast förekommande under perioder då den ledande stormakten befinner sig på nedgång. Så fort denna uppfattas som försvagad så dyker utmanarna fram. Man kan jämföra kalla kriget med 30-talet för att förstå skillnaden. Under kalla kriget drog främst USA, men även Sovjet, röda linjer i marken och generellt sett så respekterades dessa eftersom man uppfattade att den andra makten avsåg att hålla fast vid sina utfästelser. USA höll Sovjet utanför Mellanöstern, genom att deklarera att ett sovjetiskt intrång i Iran, även Ayatollans, skulle leda till krig. Samma sak var självklart när det gällde Västeuropa. Sovjet drog liknande linjer när det gällde att korsa gränsen till Kina eller kärnvapenbombningar av densamma under Koreakriget, eller att amerikanska bombningar av ryska fraktfartyg i Hanois hamn under Vietnamkriget likaså skulle leda till krig. Dessa och många andra gränser respekterades, vilket gjorde att det kalla kriget förblev kallt. Undantaget är den nämnda Kubakrisen, men i min uppskattning så var detta ett halvhjärtat försök från Sovjetunionen, där man tidigt var beredda att dra sig ur om insatserna blev för höga, oavsett retoriken som blev resultatet.

Kontrasten mellan detta och vad som utspelade sig under 30-talet mellan Nazityskland och västmakterna är slående. Hitler uppfattade, korrekt, att det fanns en svaghet och velighet i de franska och engelska ledningarna. Han utmanade utfästelsen att hålla Rhenlandet demilitariserat med framgång 1936 och fortsatte genom att utmana de franska löftena att garantera Tjeckoslovakiens säkerhet 1938. Även denna gång med framgång i en process som har blivit själva sinnebilden av eftergiftspolitik. Den svaghet Storbritannien och Frankrike uppvisade skapade en osäkerhet hos Hitler om var gränsen gick. Fanns det överhuvudtaget en gräns? Hitler famnade således fram i blindo och av bara farten stapplade han in i ett världkrig. När han ställde ultimatum till Polen om att ge upp Danzigkorridoren och sedan angrep i koalition med Sovjet så trodde han att västmakterna även denna gång skulle svika sina utfästelser om stöd till Polen. Krig ville han ha med Frankrike på sikt, men inte redan då. Det visade sig att detta var en brinkmanship för mycket. Hela detta skeende, som lede fram till världskriget, hade kunnat undvikas om inte Hitler hade uppmuntrats av den viljelöshet västmakterna uppvisade. Eller är detta kanske den oundvikliga konsekvensen av en den dominerande stormaktens nedgång och fall?

Dagens USA är tveklöst på tillbakagång. Den svagare ekonomin gör att USA inte är lika beslutsamt längre och landets allierade blir allt mer tveksamma till om landet kommer leva upp till de löften som har getts under bättre tider. Dock hade USA inte behövt lämna ett så stort maktvakuum så snabbt som det har. Obamas svaghet och obeslutsamhet som ledare och den veliga politik som därav har förts har påskyndat denna process. Framför allt är det Putins Ryssland som har försökt att flytta fram eller stärka sina positioner inför detta famlande USA. Debaclet med Obamas röda linje i Syrien och det sätt som Putin manövrerade ut honom där har gett Ryssland självförtroende. Precis som Hitler under 30-talet så vet nu inte Putin var gränsen går längre. Detta leder till instabilitet och ett Ryssland som fortsätter att utmana tills att det blir en brinkmanship för mycket. Kriget mot Georgien 2008 var en förövning till detta som lärde Putin att väst skulle protestera men inte mer, men insatserna var den gången minimala i relation till vad som sker i Ukraina idag. Putin hade med största sannolikhet inte vågat sig på ett så stort offer som Ukraina om Obama inte hade visat svagheten att inte leva upp till sitt löfte.

Vad är det Ryssland utmanar för utfästelse? På en generellt plan så är det den globala ordningen som USA upprätthåller till förmån för demokrati och marknadsekonomi. Mer specifikt är det västs engagemang i Ukraina, EU:s och Natos framflyttande av positionerna, med allt vad detta innebar, såsom handelsavtal med EU och samarbete med Nato. När vi kommer till den mer konkreta kärnan så gäller det memorandumet som skrevs under 1994 i Budapest när Ukraina avsade sig sina kärnvapen. USA gav då säkerhetsgarantier till Ukraina när det gäller dess territoriella integritet. Ryssland utmanar nu i en klassisk brinkmanship-manöver dessa utfästelser. Om man lyckas, genom att rycka loss Krim från Ukraina, så har man bevisat för övriga stater i regionen att USA:s ord är intet värt och att framtiden ligger i Rysslands famn. Kommer USA låta detta ske? Kan vi redan nu skönja den post-amerikanska ordningen?

mons_krabbeMons Krabbe är säkerhetspolitisk analytiker och samhällsdebattör.

Läs mer:
Ryssland rustar av Jan Nygren (recension av Mats Johanssons Kalla kriget 2.0)
Den ryska nationalismen växer med upprustningen av Jan Leijonhielm

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner