Print Friendly

Bortom kristallkronorna

Av Lars Anders Johansson | 15 mars 2013

Det är sammangjutningen av liberala och konservativa inslag som skapat den svenska borgerlighetens styrka. Därför är det bekymmersamt att en del personer som kallar sig liberaler börjat ladda begreppet med en ny innebörd, i syfte att svartmåla de som håller fast vid det, menar Lars Anders Johansson.

Begreppet borgerlighet har på sista tiden laddats med en ny innebörd av de som vill gräva nya skyttegravar där inga finns och skapa konflikter i syfte att positionera sig identitets- och livsstilsmässigt snarare än politiskt. Orsaken till detta är förmodligen att de grundläggande borgerliga kärnvärdena idag tas för givna bland en stor del av borgerligheten, en utveckling som är minst sagt oroande.

De som själva kallar sig borgerliga i Sverige idag brukar använda en tämligen okomplicerad definition begreppet: det är ett samlingsnamn för de ickesocialistiska och icketotalitära partierna och grupperna inom svensk politik och samhällsdebatt, med andra ord liberaler och konservativa. På sistone har det emellertid blivit allt vanligare bland personer inom denna borgerlighet att vilja frånsäga sig begreppet, utifrån en ny definition. Märk väl att det inte är de personer som använder begreppet på sig själva som skapat denna begreppsförskjutning, utan de som plötsligt avsagt sig begreppet som fyller det med nytt innehåll för att därmed kunna tillskriva de förra åsikter och ståndpunkter som de inte gjort anspråk på.

När samhällsmagasinet Neo, som sedan länge gett utrymme för såväl liberala som konservativa och allmänborgerliga skribenter, ändrade sin ideologiska etikett från ”liberal” till ”borgerlig” för att understryka bredden i de åsikter som kom till tals i tidningen, reagerade vissa liberaler med bestörtning och vrede. De tolkade etikettbytet som ett avståndstagande från liberalismen eftersom de läste in en motsättning mellan liberalism och borgerlighet.

Borgerlighet som samlingsbegrepp för liberala och konservativa är onekligen praktiskt i en svensk kontext, inte minst sedan Alliansen bildades. Många alliansväljare är så kallade allmänborgerliga, det vill säga inte socialister. De har en liberalkonservativ, dvs borgerlig, värdegrund, men har inget intresse av att positionera sig i något slags inomborgerligt revirpinkande. Det var på denna allmänborgerliga grund som alliansen segrade 2006 och 2010 och det är sammangjutningen av liberala och konservativa inslag som skapat den svenska borgerlighetens styrka.

Därför är det bekymmersamt att en del personer som kallar sig liberaler börjat ladda begreppet med en ny innebörd, i syfte att svartmåla de som håller fast vid begreppet. Vad man försöker påskina är att det skulle finnas något slags motsatsförhållande mellan begreppen borgerlig och liberal, i praktiken att borgerlig och konservativ skulle vara synonymer. Agendan är tydlig: denna högljudda lilla grupp liberaler vill förändra språkbruket på ett sådant sätt att det inte ska finnas något samlingsbegrepp för liberaler och konservativa.

Det är inte många årtionden sedan socialdemokraterna stod i begrepp att införa LO:s löntagarfonder i Sverige. Landet har alltjämt världens näst högsta skattetryck, och i samhällsdebatten går vågorna höga rörande huruvida företag i välfärdssektorn ska få gå med vinst eller inte, huruvida man ska ha rätt att välja skola eller vårdcentral efter eget huvud och huruvida staten ska lägga sig i sammansättningen av styrelser i privata företag. Det finns alltså en hel del att göra för den som slår vakt om borgerliga kärnvärden så som äganderätt och ekonomisk frihet. I riksdagen sitter ett parti med främlingsfientlig agenda och rötter i den nynazistiska rörelsen som dessutom ökar vid varje opinionsmätning, och ett socialdemokratiskt parti alltmer påverkat av LO:s radikala agenda leder stort över moderaterna. Borgerligheten som motkraft är med andra ord alltjämt i högsta grad relevant.

De liberaler som sätter likhetstecken mellan borgerlighet och konservatism borde ägna sig åt att studera sin egen historia. Borgerligheten syftade ursprungligen på de medeltida städernas befolkning, det vill säga hantverkare och köpmän som ägde burskap. Deras livsstil skilde sig markant från den feodala omgivningens och i takt med att marknadsekonomin och kapitalismen skördade framgångar kom den att bli såväl en ekonomisk som politisk makt att räkna med. Det tyska Hanseförbundet som styrde Östersjön under högmedeltiden var en i högsta grad borgerlig rörelse. Städerna kom också att bli den smältdegel där kultur, vetenskap och filosofi frodades och där nya politiska idéer växte fram. Då borgerskapets och kapitalismens framväxt hänger intimt samman kom den marknadsliberala ideologin också tidigt att omfattas av borgerskapet. Under den industriella revolutionen kom den liberala ideologin att övertas av den framväxande industrialistklassen, mot vilken socialismen under 1800-talet växte fram som en motrörelse.

Också konservatismen är att betrakta som en reaktion mot denna liberala agenda. Konservatismen hade sitt starkaste stöd inom aristokratin, kyrkan, bland de självägande bönderna och inom ämbetsmannakåren – grupper som såg sin maktställning hotad av det framväxande välståndet hos industrialistklassen. Konservatismen var med andra ord inte någon borgerlig rörelse utan en reaktion mot den borgerliga liberalismen.

Liberalismen och konservatismen förenas i synen på rättsstaten. Till skillnad från socialisterna som anser att statens våldsmonopol skall användas för att genomdriva fördelningspolitik, menar de liberala och konservativa att staten skall tillhandahålla stabila institutioner som skall agera ramverk åt det civila samhället där individen ska ha möjlighet att förverkliga sig själv och sina drömmar. När arbetarrörelsen växte sig stark i Västeuropa i allmänhet och i Sverige i synnerhet under 1900-talet kom liberalism och konservatism att i stor utsträckning smälta samman i vad som kommit att kallas för borgerlighet. Det skedde framförallt genom att den gamla sortens konservativa som varit skeptiska mot marknadsliberalism smälte bort samtidigt som det samhälle de stödde sig på, medan de vänsterorienterade liberalernas paternalistiska agenda togs över av socialdemokraterna.

Den svenska borgerligheten har visat sig stark när den tagit fasta på likheterna snarare än skillnaderna. Att gräva nya inomborgerliga skyttegravar utifrån 1800-talets ideologiska motsättningar känns inte heller särskilt motiverat. Dessutom är det svårt att idag peka på vem som är liberal och vem som är konservativ i dagens debatt. Ta frågan om kvoterad föräldraförsäkring där en grupp liberaler pekar finger och ropar ”konservativ” åt den som tycker att föräldrarna själva ska få välja hur de ska fördela den mellan sig, medan en annan grupp liberaler pekar finger och ropar ”konservativ” åt den som vill att staten ska avgöra detta åt föräldrarna. Samma fenomen kan iakttagas i en rad aktuella sakfrågor.

När moderata ungdomsförbundets ordförande Erik Bengtzboe för några månader sedan i en debattartikel i Dagens Nyheter förklarade att MUF inte längre var att betrakta som ett borgerligt ungdomsförbund visade han inte bara prov på en hisnande historielöshet. Han missade också den allmänborgerliga agenda som burit hans moderparti till två valsegrar och gjort Fredrik Reinfeldt unik i den svenska borgerlighetens historia. Med den liberalkonservativa arbetslinjen och dito reformer som jobbskatteavdraget har Reinfeldt och Borg lyckats ena borgerligheten medan det splittrade motståndarlägret stått handfallna.

Bengtzboes misstag, som han delar med de flesta av de som på sista tiden tagit avstånd från begreppet borgerlighet, är att han tror att det handlar om en viss estetik. De exempel på borgerliga symboler som räknas upp i debattartikeln illustrerar detta med all önskvärd tydlighet: bland annat nämns sjurättersmiddagar och kristallkronor. De som tar avstånd från begreppet borgerlighet tycks vilja påskina att den som använder begreppet skulle vilja leva runt förra sekelskiftet.

Förra sekelskiftet var förvisso en borgerlig storhetstid. Det var en tid av ekonomisk frihet, relativt fri rörlighet, globalisering och frihandel. Detta satte givetvis sin prägel också på de estetiska idealen. Marknadsdriven arkitektur – det vill säga där kundens smak fick råda – gav oss stadsdelar som Östermalm och Vasastaden. Den socialdemokratiska epok som sedan följde gav oss modernismen och miljonprogrammet. Så visst har politiska åskådningar påverkan på de estetiska idealen. Vad borgerlighetens kritiker missar är emellertid att framåtskridandet är en självklar del av den borgerliga åskådningen. Självklart har en borgerlighet 2013 en annan livsstil och andra estetiska preferenser än vad borgerligheten hade 1913.

Ytterligare en aspekt som bidragit till att det är svårt att identifiera en ”borgerlighet” ur klassmässigt hänseende idag jämfört med för hundra år sedan är att den individualistiska borgerliga livsstilen svällt till att omfatta nästan hela samhället. Kanske är det så att den bekväma medelklasstillvaron gjort vissa debattörer blinda för vilka idéer det är som har burit dem fram till denna position att de rentav är beredda att offra framtida valsegrar för en strid om kristallkronor.

lars_anders_johanssonLars Anders Johansson är Svensk Tidskrifts kulturredaktör.

Läs mer om borgerlighet:
Erik Bengtzboe om begreppet borgerlig (30/11 2012) av Mathias Bred
Frihet och framsteg (16/11 2012) av Lars Anders Johansson
Definition av ”borgerlig” (8/6 2012)
Borgerligt ideal klarar framtiden (2/3 2012) av Carl Johan Ljungberg

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner