Print Friendly

Borgerligt samarbete i Norge

Av Redaktionen | 31 december 1966


1966


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

267
BORGERLIGT SAMARBETE I NORGE
sekreterare Kjell Hanssen
lämnar i denna artikel en
översikt över utvecklingen av
det borgerliga samarbetet i
Norge och gör därvid också
en jämförelse med situationen i Sverige. Kjell Hanssen
(f. 1932) blev cand. mag.
1959, 1957-59 var han redaktör för Minervas Kvartalsskrift, var 1959-63 journalist vid Hr,Jyres pressbyrå
och är sedan 1965 sekreterare
för Hr,Jyres stortingsgrupp.
År 1957 kulminerade Arbeiderpartiets framgångar i Norge med
48,3 % av väljarna och en solid
majoritet i stortinget. Det är viktigt att lägga märke till att vid
detta klara segerval för Arbeiderpartiet dominerades hela valkampanjen av debatten om detta partis program och planer för de
kommande åren. Något klart politiskt alternativ från borgerligt håll
existerade inte. För oppositionen
blev valet ett klart nederlag.
Men detta medförde också att
kravet på en omgruppering av de
Av sekreterare KJELL HANSSEN
borgerliga krafterna växte sig starkare. I verkligheten fanns det i sak
inte några särskilt stora skillnader
mellan de fyra partierna. I kommunalpolitiken visade de genomgående god förmåga till gemensamt handlande. De arbetade i
stort sett gemensamt för sina förslag i stortinget. Men på det hela
taget saknade man perspektiv, man
saknade framför allt viljan att förklara sig beredd att ge landet en
annan ledning, och man saknade
-om man så vill- vilja till makt.
Omkring 1960 nådde så norsk
borgerlig politik fram till den
punkt där svensk opposition på
sätt och vis befinner sig idag. Vi
upplevde då ett försök till en mittensamling mellan Venstre, Kristelig Folkeparti och Senterpartiet.
Centersamlingen tog sikte på ett
mer organiserat samarbete. Den
försvann därför att den var otillräcklig, därför att den bara var
en halv lösning. Men den försvann
också därför att den, med en sammanslagning av partiorganisationerna som den då aktuella utgångspunkten, blev mer av en utmaning till de etablerade partiorganen än en positiv appell till deras
väljare.
268
Jämför man detta med den svenska situationen idag, kan man kanske säga att mittensamlingen mellan folkpartiet och centerpartiet i
Sverige har kommit längre än den
någonsin gjorde vad beträffar de
tre mellanpartierna i Norge. I gengäld står de två mittenpartierna i
Sverige i ett skarpare motsatsförhållande till högern än vår center
någon gång gjorde i förhållande
till norsk höger. Sverige har på ett
sätt kommit närmare en samling
i mitten än Norge någonsin gjort,
men står också längre från en fullständig borgerlig samling än nå-
gonsin vi på norsk sida.
HS::Syres hållning till centersamarbetet under 1960 kan karaktäriseras som passivt tillbakahållande
och avvaktande. Officiellt hälsade
vi samarbetssträvandena mellan de
tre andra partierna som ett steg på
väg mot en fullständig borgerlig
samling, en partiell rationalisering
av partistrukturen, en partiell samling av krafterna. Denna hållning
medförde otvivelaktigt att det blev
lättare att vinna framsteg för ett
allt starkare samarbete mellan
samtliga fyra partier sedan försö-
ken att organisera en mittensamling hade ebbat ut.
Det är klart att man inte utan
vidare kan jämföra förhållandena
i våra två grannländer. Regeringskrisen 1963, den borgerliga valsegern 1965 förorsakades av en rad
specifikt norska fenomen. Den dramatiska sammandrabbningen 1963
var dels en produkt av skandalartade förhållanden inom delar av
den statliga industrien, dels av en
djupgående förtroendekris mellan
stortinget och den dåvarande regeringen, dels av en känsla av att de
dåvarande makthavarna inte spelade med öppna kort i alla avseenden.
I viss utsträckning berodde det
på tillfälligheter att regeringen
Gerhardsen föll 1963. Men man kan
inte på samma sätt säga att det berodde på tillfälligheter att regeringen Lyng bildades. Att de borgerliga partierna då Arbeiderpartiregeringen fallit på kortare tid än
det tagit att bilda någon annan regering i norsk historia, kunde enas
om en koalition med representanter för samtliga fyra partier, bottnade i det förhållandet att det vuxit
fram en ganska bred känsla av gemenskap mellan dessa partier.
Jag tror att det är riktigt att sä-
ga att det förtroendeförhållande
och den ömsesidiga respekt, som
rådde mellan de fyra dåvarande
parlamentariska ledarna i stortinget, spelade en helt avgörande roll
i sammanhanget.
Regeringsbildningen 1963 skedde
alltså utan att det i förväg hade
skapats någon form för formella
kontakter eller samarbetsorgan,
utan att det skapats några former
för administrativ överbyggnad.
Inget organisatoriskt samarbete
Betraktar vi så situationen före
stortingsvalet 1965, så finner vi att
förberedelser på det organisatoriska planet inte heller ägt rum. Det
förekom färre samlingslistor än vid
det föregående valet. Inga gemensamma sammanträden för de olika
partiernas stortingsgrupper ägde
heller rum. Man formulerade inte
något eget, gemensamt regeringsprogram. Man skapade inget
skuggkabinett. Nu kunde man
självfallet i någon mån visa på
Lyng-regeringen från 1963 och på
den regeringsdeklaration som då
framlades. Men gjorde man det, så
köpte man också större risk att
ställas inför frågan varför man inte öppet kunde framlägga ett gemensamt program och namnge de
män, som skulle leda en eventuell
ny regering.
Vi inom Hpyre ansåg nog att det
hade varit en fördel att åtminstone
ha utarbetat en gemensam förklaring eller ett gemensamt program.
Men det är anmärkningsvärt att
se, att de krav på ett sådant program som restes från väljarnas sida var mycket svaga. För den ordinäre väljaren tycktes det vara
fullt tillräckligt att man visste, efter uttalanden från samtliga fyra
partier, att det skulle bildas en
borgerlig koalitionsregering om de
fyra partierna fick majoritet i valet. Det gjordes också otaliga deklarationer från alla de fyra partierna om vilja till samarbete och
gemensamt regeringsansvar.
Bara två informella kontaktvä-
gar etablerades. Den ena var att de
fyra partiledarna fortsatte att mö-
tas under sommarledigheterna och
269
valkampanjen på samma sätt som
de vanligtvis gjorde under stortingssessionerna. Den andra var att
stortingssekreterarna för de fyra
partierna bildade ett slags ad hockommitte, som hade till uppgift att
dämpa de meningsskiljaktigheter,
som uppstod i en och annan valkrets.
Denna vilja till borgfred var ett
centralt drag i valkampanjen. Man
kan hävda att inget parti blir misskrediterat i väljarnas ögon, inget
parti ter sig avskräckande för väljarna, om inte de partier som vanligtvis skulle stå det närmast vänder sig mot det. Omvänt kan man
kanske göra den reflexionen att ett
litet parti med relativt svagt väljarunderlag, kanske också med då-
lig press, alltid måste ha klart för
sig att extrema ståndpunkter bara
med stora svårigheter kan förklaras och försvaras under en hektisk
valkampanj, alldeles oavsett om
partiet har förnuftsskälen på sin
sida eller inte.
Politisk vilja
Det är också viktigt att understryka att de borgerliga partierna
lade vikt vid att tala om vad de
själva skulle vilja göra efter valet
och inte om vilka eventuella nya
olyckor Arbeiderpartiet skulle
åstadkomma. Arbeiderpartiet gjorde det stora felgreppet att tala om
precis samma sak. Det kan sägas
en smula maliciöst att partiet ”pratade fram” en borgerlig regering.
Alternativet till Arbeiderpartiets
270
regering behandlades av partiets
press och alla talare som en påtaglig och odiskutabel realitet. Arbeiderpartipressen diskuterade personval, partisammansättning och
riktlinjer för en koalitionsregering.
Den gjorde sina läsare förtrogna
med tanken på ett maktskifte och
inspirerade därigenom dem, som
önskade ett sådant skifte. Partiet
använde valkampanjen till att efterlysa oppositionens svar på problem och uppgifter, i stället för att
föra en debatt om sitt eget program
och sina egna planer. På så sätt
skilde sig valrörelsen 1965 fundamentalt frän Arbeiderpartiets stora
valseger 1957.
Vilka frågor var det då de borgerliga partierna förde fram? Vi
krävde ett mer markant ekonomiskt förnuft i de statliga investeringarna, vi krävde bättre prisorientering, vi koncentrerade intresset på två uppgifter som i särskilt hög grad angick den yngre
generationen: utbildningssamhället
och ett ökat bostadsbyggande. Vi
krävde kösamhällets avskaffande
t. ex. genom att begära ett slut på
en meningslös anakronism som
den långa väntetiden för telefoninstallationer. Vi krävde skattelättnader, i första hand skattelättnader med produktiva verkningar eller närmare bestämt en reduktion
av den drastiska och skadliga extrabeskattning, som drabbar medelinkomsterna i Norge.
Väl så viktiga var kanske en del
av de önskemål som framfördes på
det icke-materiella planet. Det var
krav på en större öppenhet i samhällsdebatten, mindre av diktat och
regleringar, mer av samarbetsvilja
och ömsesidigt växelspel mellan offentliga och privata institutioner.
Jag tror att ett starkt önskemål att
fä bukt med den klasskampsagitation, som ridit norsk politik som
en mara under hela efterkrigstiden,
också gjorde sig gällande.
Slagordet ”Hög tid för förändringar” var utan tvekan en ganska
stark realitet i fjolårets norska valkampanj. Det råder ingen tvekan
om att Arbeiderpartiet i stigande
grad hade kommit i otakt både
med lösningarna av en rad tvingande samhällsfrågor och med den nya
yrkesstrukturen, som dominerade
samhället. Det hade också stelnat
i försvar för förlorade saker inom
flera områden.
Efter valet företog det norska
gallupinstitutet en undersökning
av väljarnas inställning till den
nya regeringen, om de hoppades på
förändringar eller inte. Här är det
anmärkningsvärt att se, att flertalet också av Arbeiderpartiets väljare sade sig hoppas på reformer.
överst på listan av de förändringar
man hoppas på kommer lättnader
i inkomstbeskattningen, ökat bostadsbyggande, folkpensionens genomförande och stabilare priser.
Borgerlig ”väckelse”
Det blev inget jordskredsval
1965. De borgerliga partierna ökade sin andel av väljarkåren från
47,8 till 49,5 %. Men viktigare än
röstförskjutningen från socialistisk
till borgerlig sida är de röstförskjutningar som skedde inom de
skilda valkretsarna. Här hade förskjutningarna delvis en dramatisk
karaktär och de förekom över hela
landet efter ett mycket bestämt
mönster, utan att det hade förekommit någon form av organiserad
kampanj från de enskilda partiernas sida. Utan undantag fick de
partier störst framgång som befann
sig i en av två situationer: antingen hade partiet det mandat som
i valkretsen hotades starkast från
socialistiskt håll, eller också hade
partiet störst möjlighet när det
gällde att erövra ett tidigare socialistiskt mandat. På denna grund
kunde man i enskilda valkretsar
uppleva veritabla valskred mellan
de borgerliga partierna.
I mindre utsträckning har man
också vid tidigare val i Norge kunnat se dessa tendenser att stödja
en borgerlig erövringschans eller
att rädda ett borgerligt mandat.
Men de har haft begränsad omfattning. Denna gång gick ett slags
väckelse bland de fyra partiernas
väljare. Det var uppenbart att för
en gångs skull spelade själva partinamnet en underordnad roll. Det
avgörande var att bana väg för nya
män och nya synpunkter i ledningen för landets politiska liv.
Samtliga fyra partier vann framgång vid det första val, där de förklarat sig beredda att gemensamt
271
ta regeringsansvaret. Hfl}yre fortsatte sin oavbrutna uppgång sedan
det första efterkrigsvalet. Senterpartiet ökade på samma sätt sitt
röstetal och sin väljarandel, och
Venstre kunde för första gången på
mer än 30 år notera framgång.
Kristetig Folkeparti, som sedan
1950-talets mitt har befunnit sig i
jämn tillbakagång, kom visserligen
något försvagat ut ur 1965 års stortingsval jämfört med 1961. Men det
är värt att notera att partiet förbättrat sin ställning i förhållande till
det mellanliggande kommunalvalet
1963. Och det är under åren 1963
till 1965 som det borgerliga alternativet framstått som en klar realitet för väljarna.
Efter valet har man inte bildat
någon speciell organisatorisk överbyggnad för samarbetet, lika litet
som det skedde i förväg. Kontakten mellan regeringen och de borgerliga stortingsgrupperna upprätthålles dels genom att de parlamentariska ledarna då och då deltar
i regeringskonferenser, dels genom
konsultationer mellan de enskilda
statsråden och de borgerliga representanterna i stortingets utskott,
dels genom att de olika partiernas
statsråd deltar i sina stortingsgruppers veckomöten. Venstres
parlamentariske ledare, Bent Röiseland, har fått sig tilldelad uppgiften som förbindelselänk mellan
regeringen och stortinget, men han
är inte gemensam talesman för de
fyra partierna i politiska frågor.
272
Smidig samarbetsform
Inte heller har det förekommit
någon debatt om organisatorisk
sammanslagning av två eller flera
av de fyra partierna efter valet. I
stort sett finns en känsla av att
man nått fram till en ganska smidig samarbetsform, och att man
har tid på sig att låta frågan om
en förenkling av partistrukturen
på borgerlig sida mogna efter
hand. Man kommer därför knappast heller att nedlägga något särskilt arbete på att etablera ett borgerligt samarbete eller samlingslistor för kommunalvalet nästa år.
Detta hänger delvis samman med
att rena partilistor ger procentuellt
samma antal representanter som
samlingslistor vid kommunalval.
Men avgörande är vetskapen om
att den appell som borgerligt samarbete och borgerlig gemenskap
kan ge väljarna inte är betingad av
organisatoriska påfund, utan av en
OM valvindar
uttalad vilja till gemensamt politiskt handlande.
En speciell aspekt på arbetet för
borgerlig samling i Sverige har saknat motstycke på norsk sida: det
är de samarbetsorganisationer,
som har tillkommit över eller vid
sidan av partierna. ”Medborgerlig
Samling”, såsom den framträdde i
fyrstadskretsen, har saknat sin
make i Norge. Inte heller hjälptes
den nuvarande koalitionen fram av
någon pendent till ”Samling för
framsteg”. Stiftelsen Libertas –
en institution för främjande av ett
fritt näringsliv – har visserligen
sedan starten 1947 ivrat för borgerligt samarbete. Men den har
haft ringa betydelse, och ett halvhjärtat försök att 1958 vinna insteg i partiorganisationerna tillbakavisades skarpt från partiernas
sida. Samarbetet, sådant som det
till syvende och sist kom till stånd,
var därför helt och fullt de fyra
partiernas eget barn.
Valvinden från Norge sveper nu också in över vårt land och
ruskar om i begreppen. Låt den blåsa. Bortblåst är redan den psykologiska barriären mot tanken på ett regimskifte som ett trettioårigt socialdemokratiskt styre fört med sig.
Expressen (fp)

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

Läs mer

webshop_banner