Be Sociable, Share!
  • email
  • LinkedIn
Print Friendly

Borgerlighetens gränser

Av Fredrik Haage | 5 juni 2015

Vad är borgerlighet? Och finns det ett borgerligt samhälle där ute någonstans med invånare i såväl Riddarhuset som i Rosengård? ”Jag vill gärna tro det”, skriver Fredrik Haage i detta inlägg i diskussionen om borgerlig identitetskris.

Med sin på Timbro utgivna essä om borgerlig identitetskris bidrar Lars Anders Johansson med en nutidsaktuell byggsten i vad som kommit att bli ett ständigt pågående sisyfosarbete för borgerliga intellektuella. För denna sin goda insats ska Johansson ha heder, liksom för det uppslagsväckande anslaget.

Dock ska det påpekas direkt, att han på ett olyckligt sätt ignorerar att angelägenhetsgraden har stigit de allra senaste åren, naturligtvis som en följd av att Sverigedemokraterna har brakat in på huvudscenen. Detta parti har, medvetet eller inte, börjat att kortsluta centrala kretsar i den borgerliga självuppfattningen och det är en mycket allvarlig sak. Frågan är om den verkligen kan avgöras genom att som Johansson hänvisa till en tidigare Timbropublikation.

Men det sagt utgår Johansson också från en riktig iakttagelse, nämligen att den (politiska) borgerligheten påfallande ofta ägnar energi åt självförnekelse. Även här gör han det kanske lätt för sig genom att som portalexempel kapitalisera på den lyteskomik som en moderat ungdomsförbundsordförande bjöd på för några år sedan då denne försköt sitt borgerliga arv med hänvisning till dess påstådda koppling till Riddarhus och sjurättersmiddagar.

Det finns mer substantiella – och farliga – exempel. Ett radikalt drag hos borgerligheten har kommit till våldsamma uttryck i Europa alltifrån 1789 till 1830 till 1848 men också 1968. Vid tiden för detta senare årtal hade utvecklingen nått därhän att man kunde tala om borgerlighet i ungefär samma termer som medelklass, men också om ett borgerligt självhat. I dag ser vi barnen hos denna ombonade medelklass trä på sig huvor och kasta sten på polisen under AFA-flagg, väl medvetna om den mur av ignorans och ursäkter som företrädargenerationen inom media och kulturliv håller runt dem. Polis, kan ju parentetiskt tilläggas, är alltjämt ett yrke dominerat av arbetarklass.

Begreppet vänsterborgerlighet har använts för att fånga in detta fenomen. Men trådarna trasslar onekligen ihop sig. Liksom då Johansson utnämner liberalismen till borgerlighetens ideologiska signum.

På ett sätt är det riktigt. Kapitalismen och borgarståndet var en sammanhängande framväxande kraft. Och från skilda håll ställer Johansson upp såväl Robert Nozick som Pierre Bourdieu som Deirdre Mcloskey som alla pekar på specifikt kännetecknande attribut hos en och samma borgerlighet, åtminstone i historien sett.

Johansson refererar även till PJ Anders Linders tes att det starkaste definierande bandet mellan liberalism och konservatism – och därigenom också centrat i borgerlighetsbegreppet – är tron på politikens gränser; ytterst de klassiska konstitutionalistiska grundsatserna. Det tror jag med, men inte att det kan stanna där vad jakten på borgerlighet anbelangar. Det är en alltför politisk syn för det.

Medveten om detta har dock Linder i andra sammanhang också anfört den kulturella dimensionen som ett nödvändigt komplement: att läsa Thomas Manns Buddenbrook är borgerligt.

Men inte heller vid en sådan scen tror jag att snöret kan dras ihop. Även om definitionen är sympatisk är den för snäv och nästan formalistisk. Det är så att säga inte säkert att Buddenbrook läser Buddenbrooks och även om så vore är inte bildning ett nödvändigt rekvisit för borgerlighet. Ett viss kulturellt intresse, tilltalande eller inte, är åtminstone i mina ögon ett indicium men inget bevis. Och inte heller håller Nozick, Bourdieu och McCloskey egentligen streck eftersom alla i huvudsak rör sig inom ett materialistiskt och ekonomistiskt tankerum. I deras ögon hålls borgerligheten ihop av krassa intressen eller kapitalistfrämjande dygder. Sant är det säkert i varierande grad, men är det tillräckligt för att sätta punkt där? Nej.

Få invänder i dag att man bör skilja en idé om den politiska borgerligheten från idén om den sociala eller kulturella borgerligheten. Men kanske bör man även börja leta efter det gränssnitt som skiljer ytan med en socioekonomiska borgerlighet (som förvisso har burit liberalismen på gott och ont), från ytan med den borgerlighet som finns och har funnits i alla klasser, och som definieras av något djupare.

Jag tror liksom Linder att det handlar om gränser, men också att denna politisk-principiella ståndpunkt har sin spegel i det privata, och relativt oreflekterade. Kanske kan man djärvt begagna den liberalkonservative Michael Oakeshott. Oakeshott menar att det goda samhället är det som bestäms av sedvana och praxis. Av regler förvisso, men regler med sin auktorisation hämtad varken ur religion eller intellektuell deduktion utan ur hävd och vana.

Finns det ett Oakeshottianskt borgerligt samhälle där ute någonstans, bortom såväl klasser som partier och kanske till och med dygder? Med invånare lite varstans, i såväl Riddarhuset som i Rosengård?

Jag vill gärna tro det. Och jag tror att det i så fall definieras av att dessa inte bara ser gränssättningen som en intellektuell position utan som livshållning. Det är samhället där det går gränser inte bara för vad en regering ska ges för utrymme i grundlagen, utan också för när man blottar något privat och när man inte gör det. Gränser inte bara för myndigheters rätt till avlyssning, utan även för hur bar överkroppen ska vara under sommaren.

Det samhälle där man uppskattar staketet runt huset. Oavsett om man ser det framför sig i den trånga lägenheten i miljonprogramsområdet som man jobbar för att kunna fly, eller om man redan sitter tillfreds i villaområdet och låter sig omgärdas. Inte för att man ogillar andra utan för att gränsen i sig är värdefull. Det privata hålls skilt inte bara från det politiska utan även från det offentliga och till och med från grannen.

En sådan person är borgerlig. Alldeles oavsett hur noga denne nagelfar boräntan eller låter sig uppslukas av Thomas Mann. Livshållningen är väsensskild från den gränslöshetens teori som tas för given i den bättre bemedlade medelklassens normkritiska offentlighet, liksom från dess konsekvens, den gränslöshetens praktik som i fyllebrölets tecken utlovas av de mindre bemedlade i Paradise Hotel.

Men den uttalat liberale alliansväljaren då? Ja, det är ju uppenbart en borgare. Men om det är en borgerlig person är en annan fråga.

Fredrik Haage är medlem i Svensk Tidskrifts redaktion.

Läs också Adam Nelvins kommentar (22/5) till Lars Anders Johanssons essä.

Be Sociable, Share!
  • email
  • LinkedIn

Comments are closed.

ANNONSER:

Till bokus

Till Christofer Fjellners hemsida

Axess

Läs mer

webshop_banner

Rädslans liberalism