Print Friendly

Borgerligheten och den ekonomiska demokratien

Av Redaktionen | 31 december 1967


1967


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

370
BORGERLIGHETEN OCH DEN
«EKONOMISKA DEMOKRATIEN«
Hr Hedlunds krav för ett
par veckor sedan, att de anställda skall beredas ökad insyn i företagen, var intressant
men inte originellt. större
»ekonomisk demokrati» har
sedan länge varit ett krav,
som framförts av alla de tre
borgerliga partierna. Nu kanske tiden är inne för en ordentlig omprövning av de tidigare värderingarna, hävdar
Sv. T:s red.sekr. Birger Hagård, universitetslektor i
statskunskap vid Slackholms
Universitet och sysselsatt med
en doktorsavhandling om
»Nils Wohlins politiska och
sociala åskådning».
Då centerledaren, dr Hedlund,
för ett par veckor sedan framställde som ett betydelsefullt krav, att
de anställda beredes insyn i företagsstyrelserna på ett eller annat
Av fil. lic. BIRGER HAGÄRD
sätt, uppfattades detta som ett s. k.
utspel och behandlades som en stor
nyhet av många kommentatorer.
Det förtjänar dock understrykas,
att centerledaren för sin del inte
framställde frågan som någon nyhet vare sig för sitt parti eller för
borgerligheten som sådan. Och
folkpartiledaren, hr Wed(m, kunde
också med all rätt förklara, att liknande tankegångar sedan länge varit föremål för diskussion inom
folkpartiet.
I sJälva verket går diskussionen
om »ekonomisk demokrati» långt
tillbaka, ända till tiden efter första
världskrigets slut. Det är inte möjligt att i en tidskriftsartikel ge en
fullständig belysning av den tidigare diskussionen, men några axplock kan ges.
Den ”nya” konservatismens
uppgift
En av de första, som på borgerligt håll, intresserade sig för problematiken kring den ekonomiska
demokratien, var professor Nils
W ohlin, invald i första kammaren
1919 för Jordbrukarnas Riksförbund, som två år senare slogs samman med Bondeförbundet Wohlin
kom in på frågan i samband med
diskussionen kring en lagstadgad
8-timmarsdag vid urtiman 1919.
Trots sin principiella kritik av en
lagstiftning om generell arbetstidsbegränsning för industriarbetarna
hade Wohlin dock full förståelse
för dessas strävanden efter förbättrade villkor. Det kunde inte bestridas, sade han, att fabriksarbetet
ofta var mekaniskt och själströttande, i vissa fall också hälsovådligt. Det var därför fullt begripligt,
att man bland arbetarna hyste en
längtan efter en tillvaro, som gav
tillräcklig tid även för vila, intellektuella sysselsättningar och annan kroppsrörelse. Vad Wohlin
kallade :.kinesarbete:. överensst,ämde inte med den :.nordiska folkandan:. och svenska folkets :.urgamla
vana vid utomhusarbete och vid ett
friare och sundare liv:.. Därför sade
Wohlin sig helt sympatisera med
den europeiska industriarbetardemokratiens kamp för en bättre
och friare tillvaro. stora förbättringar hade dock bl. a. till följd av
arbetarnas egna insatser redan
kunnat åstadkommas, all lagstiftning förutan. Wohlin uttryckte
därför den förhoppningen, att :.så-
dana omläggningar inom industriens organisation och ledning:.,
som gick under benämningen :.ekonomisk demokrati:., skulle kunna
komma till stånd genom samarbete
mellan industriledarna och arbetarna. Industriarbetarklassen saknade inte möjligbeer att på ett bättre sätt än lagstiftningsvägen få
sina intressen tillgodosedda.
371
Liknande synpunkter hade Wohlin framfört ett halvår tidigare i ett
stort programtal inför Nationella
Ungdomsförbundet. För att bryta
udden av socialiseringstanken erfordrades en positiv reformvilja och
denna såg Wohlin i :.arbetarnas
delaktighet i industriföretagens
ekonomb. I strid med gammalliberaler och socialister var det en uppgift för :.den nya konservatismen:.
att arbeta på att :.så småningom
göra arbetarna till medintressenter
i de industriella företagen och bereda deras förtroendemän delaktighet och medansvar i företagens ledning:.. Det revolutionära kravet
på arbetarkontroll över industrien
skulle blott leda till näringslivets
fördärv. Ett :.gradvis utökande av
arbetarnas intressentskap> däremot var enligt W ohlins mening
det enda sätt, varpå industriarbetarfrågan kunde lösas. Alla brådstörtade åtgärder måste dock självfallet undvikas: :.På den lugna utvecklingens väg bör industriarbetaren göras till en ekonomiskt
mindre ofri medborgare.>
Därmed hade Wohlin på ett
djärvt sätt försökt att till konservatismen inmuta en av de radikala
ekonomiska frågor, som med full
tyngd först ett år senare aktualiserades av Branting i samband med
tillsåttandet av socialiseringsnämnden. På socialdemokratiskt håll betraktades frågan om industriell demokrati som en parallell till den
politiska demokratien och som en
fråga av stor betydelse för hela ar- 372
betarklassens framtid. En kommitte med Ernst Wigforss som ordförande tillsattes också. Efter utredning kom dock snart hela frå-
gan att rinna ut i sanden. Kommitten föreslog bara, att driftsnämnder med rådgivande befogenheter
skulle inrättas, ett förslag som
fackföreningsrörelsen ställde sig
ganska tveksam inför. När riksdagen avslog framstöten gjordes föga
motstånd från socialdemokratien.
”Bruksrepubliken”
W ohlins propåer väckte ingen
egentlig genklang bland de borgerliga partierna. En viss positivism
beträffande den industriella demokratien kunde dock förmärkas i
bl. a. en debatt i högertidningen
Nya Dagligt Allehanda sommaren
1921. Frågan behandlades i en ledare i NDA under rubriken »Industriell demokrati» (29/6), vari man
uppfattade »slagordet» som betänkligt i många avseenden, ehuru
man ingalunda därmed ville förne~
ka, att det i de tankar som i gillesocialismen återfanns kring problemet fanns åtskilligt av värde. En
industriledare, civilingenjör Erik
Andersson vid Avesta järnverk,
gjorde ett uppmärksammat debattinlägg med anledning av ledaren
(10/7).
Om frågan om industriell demokrati skulle förverkligas genom
lagstiftning beträffande inrättandet av driftsråd – lokala arbetarråd och distriktsråd över dem och
till sist ett landsråd – i enlighet
med lagstiftningen i Österrike och
Tyskland samt ett norskt lagförslag, skulle hela iden snart förfuskas och inte leda till något annat
än en »maskerad byråkrati», framhöll Andersson. I stället önskade
han, att frågan om arbetarnas medbestämmanderätt skulle lösas på.
frivillighetens och samförståndets
V’äg: »Om ifrån arbetsgivaresidan
den industriella demokratien skall
kunna accepteras, så avses med
dess införande givetvis något helt
annat än skapandet av nya ämbetsverk och nya hinder för produktionens höj ande eller jämnandet av
vägen för socialisering av industrien.» Industriledarnas önskemål
beträffande den »industriella demokratien» uttryckte Andersson
sålunda:
»l) Bättre förtroende mellan arbetsledningen och arbetarna.
2) Rättvist bedömande och avdömande av alla driftsangelägenheter.
3) Skapandet av en känsla av
samhörighet mellan arbetsledning
och arbetare, dvs. mellan kapital
och arbete.
4) större intresse, mera företagsamhet hos befäl och arbetare.
5) Sparsamhet i driften med tid
och materialier.
6) ökad produktion och billigare varor.»
Allt detta, menade Andersson,
skulle kanske kunna uppnås, om
det fanns ett »fullt förtroende»
mellan arbetarna och företagsledningen och om arbetarna fick delaktighet i vad man kunde spara in
ifråga om tid och materiel. Förtroendet fanns emellertid inte, »befä-
let går styrelsens och sitt förbunds
ärenden och arbetarna gå fackföreningarnas». Men fungerade inte
förhandlingsvägen? Nej, menade
Andersson: »Då de ‘underhandla’
med varandra underhandla de inte,
utan tjurhålla på var sina oftast
oriktiga meningar eller överdrivna
anspråk, ty de lita alltid på sina organisationer och på förlikningsmannen, som slutligen delar mitt
itu.» Om man inrättade distriktsråd och förlikningsinstitut, skulle
följden därav bara bli enligt Anderssons mening, att underinstanserna alltid skulle hålla på sitt och
låta de överordnade instanserna ta
ansvaret av ett beslut. På den vä-
gen kunde följaktligen inte något
förtroende vinnas. Alla överinstanser liksom även förlikningsmän
och skiljemän var därför förkastliga. I stället borde man skapa »en
verklig demokratisk styrelse på arbetsplatsen».
Sannolikt påverkad av tidens
författningsdiskussioner föreslog
Andersson därför att varje företag
skulle omvandlas till ett slags
»bruksrepublik» med en president,
ett råd- regering- utsett av presidenten, vilket även kunde inkludera arbetare, samt en riksdag bestående av två kamrar, en första,
bestående av tjänstemän och äldre
arbetare samt en andra kammare,
som endast bestod av arbetarre- 373
presentanter. Propositionsrätt skulle tillkomma presidenten och rå-
det, motionsrätt de båda kamrarnas ledamöter. Allt skulle underställas kamrarnas beslut. Dessa
skulle arbeta med särskilda sakkunniga utskott. För affärs- och
tillverkningshemligheter skulle finnas ett »hemligt utskott». Vad
kamrarna beslutat och presidenten
stadfäst skulle vara utan appell,
också vad det gällde lönefrågor.
Kapitalet skulle ha sin »skäliga förräntning» och anläggningarna sitt
underhåll, nödvändiga avskrivningar skulle äga rum, arbetare och
tjänstemän skulle ha sin »skäliga
lön» och fondavsättningar göras.
Vad som sedan blev över av vinsten skulle »efter lämplig fördelningsgrund» delas mellan arbete
och kapital.
Andersson underströk, att den
enda möjligheten att få bort motsättningarna var, att den »absoluta rättvisan» utgjorde grunden för
samarbete och att arbetarnas intresserade medverkan i företagets
drift måste värdesättas ekonomiskt. »En ekonomisk demokrati»,
framhöll han, »som bygger endast
på arbetarnas medbestämmanderätt, men utan extra betalning för
de av dem gjorda förbättringarna
leder endast till större slapphet än
som nu är rådande, ty då kommer
driftsrådens beslut endast att dikteras av den gamla parollen: minsta möjliga ansträngning för största
möjliga betalning och icke som det
borde vara av den förvissningen,
374
att energi, sparsamhet och pliktuppfyllelse alltid betala sig väb.
Fackföreningarnas roll
NDA ställde sig tvivlande till
möjligheterna att praktiskt förverkliga den av civilingenjör Andersson tänkta »bruksrepubliken»
men fortsatte att publicera inlägg
i frågan. Ett sådant av ett visst intresse gjordes av en anonym skribent, som instämde i Anderssons
kritik av förhandlingsbyråkratien
(18!7). Det krävdes enligt skribenten ett samarbete på arbetsplatsen
mellan arbetsgivare och arbetare,
»ett utjämnande av klyftan mellan
‘de båda folken’ i stället för det genom nuvarande byråkratiska system allt starkare vidgandet av
densamma». Lösningen låg i den
industriella demokratien, i att man
vid varje företag utsåg särskilda
arbetaredelegerade, som vid sammanträden med arbetsledaren och
även särskilda tjänstemannadelegerade behandlade vissa frågor, lö-
nefrågor och arbetsvillkor, upplysning om ekonomiska förhållanden
samt ersättning för gjorda förbättringar (uppfinningar etc.). När det
gällde ett »så lugnt folk» som det
svenska behövde man inte vara
rädd för att införa den industriella
demokratien. Detta var ett begrepp, som inte fick avfärdas som
ett »slagord» utan utgjorde det enda sättet »att komma ifrån nuvarande byråkratiska, personlighetsdödande system till sådana förhållanden, att inom varje företag chef,
ingenJorer, arbetare och förlagsgivare samarbeta under ömsesidig
förståelse och under möjlighet för
personligheten att göra sig helt gällande». Skribenten hävdade, att intresset för den industriella demokratien inte var stort bland »fackföreningspåvarna». Det system,
som redan existerade, gav mera
makt åt dem och mindre inflytande åt de »verkliga arbetarna», medan det i den industriella demokratien skulle vara tvärtom. Skribenten erinrade också om att systemet
med valda arbetardelegerade redan fanns vid marinens varv och
verkstäder, men att man från fackföreningshåll energiskt strävade
efter att i stället få infört den inom
den privata industrien tillämpade
förhandlingsordningen.
Det må räcka med att bringa i
erinran dessa inlägg från borgerlig
sida om den ekonomiska demokratien för snart ett halvsekel sedan.
Visst bär de utopiens prägel och
måhända var de också till dels besjälade av en strävan att undan socialismen rädda så mycket som
möjligt, även om eftergifter måste
göras. Den anda, som går igen i inläggen, vittnar dock om en äkta tro
på nödvändigheten och möjligheten av att åstadkomma en förnyelse, ett bättre samförstånd mellan
arbetsgivare och arbetare.
Socialdemokratiens inställning
På socialdemokratiskt håll har
man egentligen aldrig visat något
större intresse för den ekonomiska
demokratien i de termer, kring vilka diskussionen fördes efter första
världskriget. Detta är helt förklarligt. Från socialdemokratisk sida
har man önskat uppnå en direkt
ökad kontroll över näringslivet
från staten, via beskattning, ATFfonderna, arbetsmarknadspolitiken, lokaliseringspolitiken etc. Men
utöver företagsnämndernas tillkomst har man inte visat något
större intresse för de anställdas direkta insyn i företagen. Detta är
också förklarligt. I de artiklar om
den framtida arbetsmarknadspolitiken, som skrevs av LO-ekonomen
Gösta Rehn, i slutet av 1950-talet
i Tiden och där han närmare preciserade den socialistiska ståndpunkten, framgår, att vad han strä-
vade efter var möjligheten för den
enskilde att fritt och utan att det
kostar honom något kunna byta arbete när han så önskar. En sådan
valfrihet i arbetslivet betydde enligt Rehn mycket mera än möjligheten att på demokratisk väg kunna påverka företagsledningen. Inte
heller på fackföreningshåll har
man visat något större intresse för
att lösa frågan om den ekonomiska
demokratien efter det gamla receptet. Inom fackföreningsrörelsen
torde man vara helt på det klara
med den problematik, som frågan
kan ge upphov till. Meddelaktighet
och medansvar i företagens skötsel
från de anställdas sida kan lätt
leda till ökad lojalitet gentemot fö-
retagen och en försvagad lojalitet
i konkreta fall gentemot fackför- 375
eningsrörelsen. Detta är ett pris,
som man inte utan vidare varit beredd att betala. I stället har man
föredragit att öka den anonyma
statens inflytande. Det är också betecknande, att socialdemokraterna
av den ”nya vänstern” anklagas för
att ha svikit vad gäller frågan om
företagsdemokrati. På detta håll
betecknar man ett förstatligande
som en nödvändig förutsättning
för företagsdemokratien och diskuterar inte på allvar problemet, huruvida verkligen den anställde i
t. ex. SJ har några möjligheter till
större reellt inflytande än den anställde hos ASEA.
Ohlins inlägg
Det är därför inte direkt förvå-
nande, att debatten om ökad företagsdemokrati i betydelsen av ökat
medinflytande på arbetsplatsen
kommit att föras främst på borgerligt håll, ehuru det också skall sä-
gas, att mycket saknats ifråga om
såväl entusiasm som konstruktiva
förslag. En av dem, som ägnat frå-
gan stor uppmärksamhet, är förre
folkpartiledaren Bertil Ohlin. I sin
skrift »Liberal utmaning» 1963
diskuterar Ohlin i ett kapitel frå-
gan om anställningstrygghet och
medarbetarställning. Han framhåller därvid inledningsvis, att analogitänkandet politisk demokrati –
ekonomisk demokrati i mångt och
mycket skadat debatten. Det går
enligt hans mening inte att utan
vidare överföra den politiska demokratiens arbets- och organisations- 376
former på ekonomiens område. Ohlin visar vilken vikt, som av de anställda fästes vid trygghet i anställningen, men betonar i samma andetag betydelsen av att icke skötsamma personer kan avskedas. För
att lösa dilemmat är Ohlin beredd
att diskutera en eventuell möjlighet att inrätta ett speciellt utskott
med valda representanter för de
anställda, vilket skulle ha till uppgift att behandla frågor om uppsägning efter några års anställning.
Han är emellertid inte beredd att
medge inflytande för de anställda
över »de rent affärsmässiga spörsmålen», varmed avses nyinvesteringar, försäljning etc. De anställda är inte »riskbärare», menar Ohlin, i samma mening som företagarna. De kan flytta ifrån ett dåligt
företag till ett annat, medan företagaren eller kapitalägaren inte har
någon möjlighet att flytta ifrån
följderna av ett mindre lyckat beslut. För ett vinstandelsystem har
Ohlin en särskild veneration. Han
menar, att staten genom skattefrihet bör uppmuntra ett system, där
en »uppskjuten vinstandel» under
ett visst antal år uppsamlas i ett
företag för att sedan utbetalas till
den anställde. Att gehör inte rönts
för förslaget klandrar han »föreställningar från klasskampstänkandets dagar» för. Somliga fackliga ledare tycks enligt Ohlin vara
negativt inställda till allt som kan
skapa en gemenskapskänsla mellan
den anställde och hans företag.
Därigenom skulle den »fackliga solidariteten» kunna äventyras. Däremot går Ohlin inte in på det argument, som stundom anförts mot
vinstandelssystemet, nämligen att
om vinsten skall delas av de anställda under de goda tiderna, finns
det också anledning att kräva att
de skall dela förlusterna med före~
taget under de dåliga. Något egentligt argument är väl dock knappast
detta, eftersom den anställde under dåliga tider verkligen riskerar
sin insats, det egna arbetet – han
riskerar ju att bli avskedad av ett
företag, som inte längre kan betala honom hans lön.
Ohlin klandrar också – med
r’ätta – den negativa attityden i l
företagarvärlden till en ökad insyn l
från de an•lällda• •ida: >Försvaret ~.
av enskilt näringsliv och fri före- . 1
tagsamhet blir svårare, om man sö-
ker intala Sveriges folk att endast
styrelserna i företagen bör få veta
hur vinstresultaten i verkligheten
utvecklas och att aktieägare lika
väl som anställda – och den stora
allmänheten i övrigt – bör hållas
i okunnighet. En sådan attityd tillhör en svunnen tidsålder. De ekonomiska ledare som talar om nyorientering i näringslivet och en
mera samhällsbetonad inställning
har här en möjlighet att genom
uppriktighet vid resultatredovisningen föregå med gott exempel.
Ett kanske ännu viktigare skäl till
större uppriktighet vid företagens
redovisning är att endast därigenom utsikt synes finnas att få bukt
med den kostnadsinflation, som är
ett allt a1lvarligare hot mot ekonomisk utveckling och rättvisa.»
Ägardemokratien
På högerhåll har man framför
allt uppmärksammat problemet om
den anställdes medinflytande i diskussionerna kring ägardemokratien. Man har i stort uppfattat förhållandet mellan arbete och kapital
som låst. Avgörande har varit en
önskan att åstadkomma en så
långt gående decentralisering som
möjligt – maktkoncentrationen i
vilken form den uppträder är alltid vederstygglig för konservativt
synsätt – och man har i första
hand velat inrikta strävandena på
ägandets decentralisering. Detta
skulle ske genom att varje medborgare i ökad utsträckning beredes möjlighet till ägande av kapital, placerat i ett eget hem, aktier
etc. Därigenom blir vederbörande
successivt allt mindre beroende av
samhället och kan inta en allt
självständigare hållning i olika
sammanhang. Själva ägandet förutsättes ge medborgaren större rö-
relsefrihet, samtidigt som ägandet
genom att utspridas på allt fler
händer demokratiseras. Resonemanget är naturligtvis riktigt till
stor del, men det finns brister.
Skall demokratiseringssynpunkten
vara avgörande, torde det förubätta en lagstiftning, som får till följd,
att majoritetsägande eller dominans i andra former inom ett företag elimineras. Inom högerpartiet
har man emellertid av olika skäl
377
dragit sig för att dra dessa slutsatser av resonemanget. Till detta
kommer naturligtvis också de rent
praktiska svårigheterna att lagstiftningsvägen förhindra ett speciellt intresse från att dominera –
bulvanvägen återstår ju alltid.
Skall å andra sidan den enskildes
s}älvständighet vara avgörande
förutsätter detta möjligheter att
inom en relativt kort tid kunna
spara ett tillräckligt stort kapital
för att bli självständig- oberoende. Är detta överhuvudtaget möjligt? Mycket kan naturligtvis göras
genom att sparandet uppmuntras
i beskattningshänseende, men samtidigt är det uppenbart att det nya
samhället med alla sina problem
tl’änger sig på. Ett egnahem i en
industriort, där bygdens ledande
industri hotas av nedläggning, är
inget säkert kapital, som ger nå-
gon trygghet. Kapitalägande blir i
många situationer ett avsevärt stöd
för en ökad självständighet från
medborgarens sida. Men ägardemokratien behöver kompletteras.
Värt samhälle, som befinner sig
mitt uppe i den andra industriella
revolutionen, har infört helt nya
värderingar och helt nya krav så-
väl på medborgarna som från medborgarna på det allmänna. över
hela linjen krävs det samförstånd
och samarbete, om vi någotsånär
friktionsfritt skall kunna klara
övergången till det nya. För 60-
70 år sedan var överbefolkningen
alltjämt ett problem i landet, ehuru betydligt mindre än några de- 378
cennier tidigare. Landet var fattigt
och befann sig i allvarliga brytningstider. Industrialismen skapade svära problem, de som inget arbete hade krävde arbete, arbetarna
krävde människovärdigare förhållanden. Dåtidens socialkonservativa författare och politiker var väl
medvetna om problematiken. Men
det enda de kunde göra var att
hoppas på ett utökande av företagsamheten, att kanske så småningom vårt land även industriellt skulle kunna hävda sig i Europa och
världen i övrigt. Svensk organisationsförmåga, samarbetsvilja på
arbetsmarknaden och lyckosamma
omständigheter – Sverige undgick
två världskrig – har skapat en
välfärdsstat, som vi med rätta är
stolta över. Den som för 50 år sedan skulle ha hävdat, att Sverige
i dag skulle exportera bilar till andra länder, skulle sannolikt betraktats som mindre tillräknelig. Nu är
vi där – och vi har att lösa framtidens problem, att göra morgondagens teknologiska samhälle människovärdigt.
Socialkonservatismen –
en syntes
Gärdagens värderingar gäller endast i begränsad utsträckning. Visserligen har vi kravet på kontinuitet i utvecklingen, det är väsentligare än mycket annat för att ge
människan en chans att hinna med
i utvecklingen. Men samtidigt är
det givet, att politiska funderingar
frän förr måste föras vidare, måste appliceras på vår tid och på den
framtid, som vi skall skapa. Inte
minst gäller detta den s. k. ekonomiska demokratien eller företagsdemokratien. Tidigare kunde detta
sägas vara en fråga mellan arbetsgivare och anställda. Men redan i
dag är det inte fallet längre. Tryggheten i arbetet, möjligheten att utvidga produktionen, att öka exporten på andra länder, att känna trivsel i den dagliga gärningen – allt
detta är något som angår oss alla.
Och i det förändrade samhället
finns det inte något företag, som
exklusivt angår arbetsgivaren och
hans anställde utan lika mycket
den utomstäende; stats- eller kommunaltjänstemannen lika väl som
bensinmannen är lika beroende av
företagets goda konjunkturer som
den direkt anställde. Detsamma
gäller naturligtvis stat eller kommun som längivare eller intressent
på annat sätt. Därför är det också
rimligt, att vi tar upp hela frågan
om medinflytande i företagen, »Vå-
ra gemensamma guldkalvar», till
en fördomsfri omprövning. Kapitalet, den anställde, eventuellt kommunen, eventuellt staten kan vara
fullvärdiga intressenter. Ett är sä-
kert, och det är att vi har kommit
långt ifrån de gammalliberala och
marxistiska värderingarna om motsatsställningen mellan kapital och
arbete som de avgörande utgångspunkterna för varje diskussion.
Kanske kan en odogmatisk socialkonservatism bidra till en syntes.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner