Print Friendly

Borgerlig samverkan

Av Redaktionen | 31 december 1959


1959


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

BORGERLIG SAMVERKAN
TvÅ PARTIER i Danmark – det
konservative folkeparti och Venstre
– har nyligen givit sina skandinaviska bröder en åskådningsundervisning i praktisk borgerlig
samverkan. De har berett väg för
ett borgerligt regeringsalternativ
genom att redan i oppositionsställning utforma ett gemensamt program. Tillkomsten av detta nya
principiella underlag för borgerlig
politik i Danmark liksom själva
programmets innehåll belyses närmare på annan plats i detta nummer.
Här är det anledning att stanna
inför motsvarande politiska problematik i Sverige – en problematik, som kan sammanfattas i frå-
geställningen: Finns det förutsättningar, ideologiskt och praktisktpolitiskt, för ett samarbete av
denna räckvidd mellan den svenska borgerlighetens kärnpartier –
högern och folkpartiet? Att ett så-
dant samarbete framstår som ‘hö-
geligen önskvärt, torde för många
inom borgerligheten stå över all
diskussion.
Lika lätt som det är att besvara
frågan i vad gäller de ideologiska
förutsättningarna, lika svårt är det
att bedöma de politiska möjligheterna. Ur ideologisk synpunkt föreligger det numera ingen relevant
skillnad mellan grundåskådningarna inom respektive partier. Det
gamla högerpartiet har omvandlats
till ett reformvilligt konservativt
parti av samma typ som Conservative Party i England och det konservative folkeparti i Danmark. Det
vill genom en moderat och realistisk reformpolitik bevara de ideella
värden, som brukar sammanfattas
under rubriken det västerländska
kulturarvet. I detta arv ingår de
liberala frihetsidealen som en
omistlig del. Just därför att dessa
ideal i vår tid hotas både av den
tekniska civilisationstypen som så-
dan och av den socialistiska funktionärskollektivismen blir det naturligt för ett modernt konservativt parti att alldeles särskilt starkt
engagera sig för dem. Konservatismen har blivit liberal. Det liberala
partiet- folkpartiet- känner sig
inte längre som ett radikalt reformparti, som stormar fram i förbund med tidsideerna. Det ser nu
som sin främsta uppgift att bevara
de liberala frihetsvärdena gentemot
de kollektivistiska krafter, som drivit konservatismen att upptaga de
liberala ideerna. Liberalismen har
blivit konservativ.
Detta är naturligtvis den enkla
492
förklaringen till att det numera är
så svårt att finna någon skillnad i
tankeinnehåll mellan principiella
uttalanden från folkpartiets och
högerns partiledningar. På senaste
tid har till och med formuleringarna på båda sidor kommit att bli
nästan förvirrande lika. I den mån
som pressorgan inom de båda partierna fortfarande går i fejd mot
varandra under åberopande av heliga och oförytterliga värden – de
där icke skulle hävdas av motståndaren – är detta ett uttryck för
eftersläpande traditionella motsättningar, inte för nu faktiskt existerande skillnader i grundsyn.
Icke förty har efterverkningarna
av en gången tids motsättningar en
påtaglig politisk betydelse. De är
psykologiska realiteter – och deras existens synes utgöra ett fundamentalt hinder för den nära och
förtroendefulla samverkan mellan
de båda partierna, som är den
första förutsättningen för ett funktionsdugligt alternativ till den socialistiska regimen. Kan detta hinder elimineras inom överskådlig
tid? Därom kan man endast spekulera. Men man kan åtminstone
visa på några hoppingivande tendenser. För det första har hr Ohlin
– om man vågar bortse från ett
fortfarande obegripligt framträ-
dande i vårriksdagens sista stund
– konsekvent verkat för ett samarbete mellan högern och folkpartiet, alltifrån den tid han fick klart
för sig att högern skulle komma att
bestå som en betydelsefull faktor i
svensk politik. Han lär också alltmer ha vunnit gehör för denna
linje inom vissa av folkpartiets ledande kretsar. Vidare är samarbetet inom de statliga utredningarna
i regel förträffligt. I de kommunala församlingarna står – med
få och icke alltför allvarliga undantag – högermän och folkpartister sida vid sida gentemot socialdemokraterna (och det även i dessa
församlingar ofta oberäkneliga centerpartiet) på ett sätt som skulle
varit otänkbart ännu i början av
detta decennium.
Slutligen – var och en som har
tillfälle att följa borgerlig mötesverksamhet kan konstatera hur
förståelsen för behovet av en samverkan mellan högern och folkpartiet har blivit alltmer utbredd
bland dessa partiers medlemmar
– liksom insikten om att dagens
motsättningar är irrationella, att de
bygger på traditionella vrångbilder,
som saknar underlag i sinnevärlden.
En orsak till att dessa vrångbilder så länge fått spöka i svensk politik är givetvis de båda partiernas
behov att i valrörelser – och understundom även dessemellan –
framträda inför väljarna med en
särpräglad profil. Denna oundvikliga konsekvens av den moderna
parlamentarismens arbetsmetoder
och av den institutionalisering av
det politiska livet som det moderna
partiväsendet tyvärr representerar
har ofta fått till följd att skiljaktigheter i detaljfrågor eller i sak
obetydliga nyanseringar i större
frågor utbasunerats som djupgå-
ende motsättningar, ja, rentav att
meningsskiljaktigheter konstruerats, där de alls inte funnits. Skulle
till äventyrs en mera betydande
skillnad i ståndpunktstagande föreligga i en aktuell fråga förklaras
detta understundom utgöra ett hinder för ett gemensamt regeringsalternativ över huvud taget även om
frågan icke är av dominerande betydelse.
De hinder för en borgerlig samverkan som bottnar endast i de
parlamentariska arbetsmetoderna,
kan i längden svårligen accepteras
av den opinion, som folkpartiet
och högern representerar, utan den
kommer med ökad styrka att kräva
ett gemensamt oppositionsprogram.
Det är väl tänkbart att man, i varje
fall sedan en sådan samverkan
med framgång prövats, vill gå
längre och finner det naturligt och
iindamålsenligt att sammanslå hö-
gern och folkpartiet. Besynnerligt
nog har denna utväg påfallande litet diskuterats offentligen. Förmodligen är det en gängse uppfattning att projektet tillhör det »politiskt omöjligas» sfär och sålunda
inte motiverar förbrukning av
trycksvärta.
Är det nu alldeles säkert? Är det
uteslutet att de ledande krafterna
inom de båda partierna skulle vara
mäktiga den djärvhet och handlingskraft, som måste till för att
lösa en sådan uppgift. De ideologiska förutsättningarna ~ en för
493
båda partierna gemensam grundsyn~ finns. Vad som är »politiskt
möjligt» beror inte bara på vad vederbörande partiledningar och
kanslier helst vill utan framför
allt på hur de bedömer opinionen
inom de väljargrupper de representerar. Visar det sig att det finns
jordmån för en så radikal åtgärd
som en sammanslagning av de båda
partierna kommer partimedlemmarna på båda sidor att förstå och
ansluta sig till initiativ i den riktningen ~ i all synnerhet om de
från sina förtroendemän upplystes
om vilken avgörande förbättring
av vårt lands inrikespolitiska utveckling en dylik sammanslagning
skulle medföra.
Först och främst: man kunde
utan sneglande på taktiskt viktiga
grupphänsyn utforma ett klart och
entydigt alternativ till den socialistiska politiken. Man kunde ~
äntligen ~ utforma ett program,
som till hela sin karaktär och motivering riktade sig till hela folket
~ till arbetare, likaväl som till
tjänstemän, bönder och företagare.
Man kunde då än mer hoppas på
att bli trodd också hos arbetarna,
när man försäkrade att en realistisk statshushållning och ett effektivt fungerande fritt näringsliv ligger minst lika mycket i arbetarnas
intresse som i företagarnas. Man
kunde ~ kort sagt ~ sträva efter
att få samma karaktär av samlande
ideparti som t. ex. det engelska
Conservalive Party.
Vidare skulle det både på kor- 494
tare och längre sikt sett bli mycket
lättare att samarbeta med centerpartiet. Dess vacklan och oberäknelighet beror ju på dess nuvarande karaktär av renodlat intresseparti och den labila parlamentariska maktsituationen. Frestelsen
till – eller behovet av – politiskt
vågmästeri vid intressebevakningen
skulle för centerpartiet bli mycket
mindre, om det skapades en verkligt fast liberal-konservativ tyngdpunkt i svenskt politiskt liv. Det
finns vidare antisocialistiska krafter inom centerpartiet, som sannolikt skulle få ett betydligt starkare
inflytande i de egna leden, den dag
en sådan tyngdpunkt blir etablerad.
I ett vidare perspektiv sett skulle
en fusion mellan högern och folkpartiet därtill skapa mycket bättre
förutsättningar för ett stabilt regeringsalternativ till den nuvarande
regimen, ett alternativ med betydligt fastare underlag än den nuvarande organisatoriska splittringen
kan erbjuda och således med större
möjligheter till långsiktig och målmedveten planering. Redan i oppositionsställning skulle en sådan
konstellation med ett system för
skuggregering etc. bereda väg för
effektivare insatser och en mera
planmässig förberedelse av de personfrågor som måste lösas vid ett
regeringsskifte. Den sociala strukturomvandlingen liksom de goda
möjligheterna att vinna stöd för en
liberal-konservativ linje även från
arbetarna, och särskilt de unga
kvalificerade fackarbetarna, erbjuder i och för sig goda utsikter. Den
tiden kan snart nog komma, då det
inom både folkpartiet och högern
befinnes nödvändigt med en sammanslagning för att möjligheterna
skall kunna fullt ut tillvaratagas,
och alternativet på ett bestående
sätt prägla svenskt samhällsliv.
Det är möjligt att vi ännu har
långt dit. Det kan hända att de psykologiska förutsättningarna ännu
så länge brister. Men tanken på ett
samarbete i ett gemensamt parti
bör ställas under diskussion, och
den får inte uppges därest det labila parlamentariska läget skulle
leda till en borgerlig regim tidigare
än vad som hittills förefallit troligt. Utan den organisatoriskt fasta
tyngdpunkten, utan det nära, planmässiga och långsiktiga samarbetet
mellan liberal-konservatismens alla
krafter i detta land är det fara värt
att en dylik regim blott blir en parentes.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner