Print Friendly

Borgerlig förnyelse
Ett långsamt farväl till europeisk kristdemokrati?

Av Simon Westberg | 24 oktober 2014

De svenska kristdemokraterna är inte ensamma om att vara i kris inom den kristdemokratiska rörelsen. Endast i ett fåtal länder, däribland Tyskland, finns mer framgångsrika kristdemokratiska partier. Simon Westberg pekar på hur svenska kristdemokrater kan finna inspiration i Bayern.

Ett långsamt farväl till europeisk kristdemokrati?

De svenska kristdemokraterna är inte ensamma om att vara i kris inom den kristdemokratiska rörelsen. Endast i ett fåtal länder, däribland Tyskland, finns mer framgångsrika kristdemokratiska partier. Simon Westberg pekar på hur svenska kristdemokrater kan finna inspiration i Bayern.

Den svenska eftervalsdebatten har präglats av moderaternas väljarkollaps och sverigedemokraternas framgångar. Övriga förändringar av väljarandelarna har varit så små att de inte bjudit in till några större diskussioner om vad det innebär för samhället och politiken framåt. Att ett parti vinner eller förlorar någon procent-enhet kan ses som naturligt under en valrörelse och betraktas som resultatet av hur väl partiet i fråga genomförde sin valrörelse. Placerar man ett partis valresultat i bredare perspektiv kan man dock finna mönster som fodrar en fördjupad förklaring.

Vanligtvis förklaras kristdemokraternas snabba uppgång i slutet av 90-talet och den sedan dess pågående nedgången som direkt kopplad till den moderata utvecklingen. Enligt denna modell fungerade kristdemokraterna som en tillflyktsort för borgerliga väljargrupper som förlorat tilltron till Bildt/Lundgren men som senare vanns tillbaka av Fredrik Reinfeldt. Det ligger säkerligen mycket i denna analys, men det bör noteras att de svenska kristdemokraterna inte är ensamt krisparti inom den kristdemokratiska rörelsen.

Lyfter vi blicken och tittar ut över Europa är problemen legio. De norska Kristelig Folkeparti är det största kristdemokratiska partiet i Norden med 5,6 % av väljarna, i Finland ställer förre partiledaren och centralfiguren Bjarne Kallis upp på konkurrenten Samlingspartiets lista och i Danmark har de starkt frikyrkliga Kristendemokraterne inte klarat spärren till folketinget de tre senaste valen.

I Nederländerna har Christen-Democratisch Appèl stöd fallit ifrån 30-35% under 80-talet till blott 8,5% av väljarna och CDA är numera landets femte största parti. Den belgiska kristdemokratin har gått ett liknande öde till mötes och de gamla regeringsbärarna samlar numera endast 17 % av väljarna emellan sina två regionala partier. Detta då om man räknar med Centre démocrate humaniste valresultat trots att de 2002 byte partinamn och övergav den kristdemokratiska ideologin till förmån för en ”demokratisk humanism”.

I Frankrike föll den organiserade kristdemokratin samman redan i slutet av 60-talet överväldigade av gaullismens framväxt och har sedan dess inte kunnat återformera sig. En utveckling som mycket liknar den i Italien där det tidigare regeringsbärande Democrazia Cristiana kollapsade i början av 90-talet och dess rester förstummades av Berlusconis framfart. Det kristdemokratiska Unione di Centro har sedan dess kämpat för att stiga över 6 % i väljarstöd och gjorde ett katastrofval 2013 med enbart 1,8 % av rösterna.

I Spanien har kristdemokratin uppgått i Partido Popular, i Schweiz har partiet halverat sitt stöd sen sin storhetstid och är idag fjärde största parti, i Polen har man inte klarat av att formera ett eget parti, i Tjeckien är KDU–?SL minsta parti i parlamentet, i Ungern har man reducerats till ett stödpartier och i Estland och i Litauen har man gått upp i samlingspartier.

De få länder där kristdemokratin håller sin mark är främst Tyskland, Österrike och Luxemburg. Alla länder där kristdemokratin direkt efter andra världskriget formerades som breda samlingspartier för den politiska mitten-högern.

Trots denna utveckling är det vanligt att höra svenska kristdemokrater hävda att kristdemokratin är den största politiska rörelsen i EU och den näst största internationella rörelsen. Men dessa påståenden klarar inte längre en kritisk granskning. Skälet till att EPP är den största politiska gruppen i Europaparlamentet beror inte på att EPP är fyllt av kristdemokratiska partier utan att gruppen har haft som mål att agera samlingsparti åt alla mitten-högerpartier oavsett politisk tradition. Påståendet av kristdemokratin är världens näst största politiska rörelse bygger i sin tur på att man för det första bortser ifrån att den kristdemokratiska internationalen döpt om sig till centristinternationalen och för det andra att man räknar antalet partier ansluta till respektive international snarare än tar de olika partiernas relativa styrka i beaktande.

Efterkrigstidens kristdemokratiska vision

För att förstå varför europeisk kristdemokrati genomgår denna kris behöver vi blicka tillbaka på dess historia. Dagens kristdemokratiska partier formerades efter andra världskriget för att skydda och bevara det som prof. Hans L. Zetterberg kallat den ”lilla världen” emot de krafter som hotat den under det föregående hundra åren: Manchesterliberalismens och nationalismens centraliserande och omstörtande krafter. Dåtidens kristdemokrater försökte bevara och förmedla en uppfattning om vad de såg som ”det goda livet” som utgjorde en slags kontravision till kommunismens och liberalismens budskap.

De ville erbjuda alla människor möjligheten att leva sina liv i en lokal gemenskap med täta väv av sociala samband. Där människan skulle få möjlighet att utveckla alla aspekter av sin person (av sin mänsklighet) och i detta finna en meningsfullhet. I denna samhällsgemenskap skulle arbete inte vara anonymt och arbetsmarknaden skulle inte präglas av konflikt utan arbetstagare och arbetsgivare skulle vara två delar i ett ömsesidigt skapande. Målet för kristdemokratin var att de-proletarisera människan i både andlig och materiell mening. Mot nationalsocialistiska och kommunistiska lockrop till massorna ställde kristdemokratin skönheten i det goda livet i den lilla världen.

För att skydda och stärka existensen av dessa små världar utvecklade kristdemokratin primärt två politiska verktyg: den sociala marknadsekonomin och subsidiaritetsprincipen.

Den sociala marknadsekonomin skulle skydda småföretagaren, hantverkaren, bonden, den lilla industrialisten och detaljhandlaren genom att säkerställa ett spritt ägande av jord och kapital. Detta skikt av lokalt ägda och spridda företag (”der mittelstand”) skulle värnas både mot socialiseringssträvanden och mot storindustrins intressen. Tillsammans med ett grundläggande trygghetsnät, familjecentrerat och lokalt baserat, skulle människor skyddas ifrån hotet att reduceras till en proletär. Tillsammans med en enförsörjarmodell var målsättningen att inte bara skapa mer tid åt barn utan även åt kultur och andlig odling.

Subsidiaritetsprincipen i sin tur skulle skydda de lokala samhällena mot centralistiska och samhällsomdanande anspråk. Genom att i praktiken placera suveräniteten hos de lokala samhällena, som därefter fick delegera kompetens uppåt efter egna önskemål, skulle man neutralisera nationalisterna och socialisterna. För utan en stark centralmakt med kompetens att ingripa i lokalsamhällena skulle dessa krafter sakna förmågan att styra om och likrikta samhällslivet

Den metafysiska grunden för denna vision var det kristna människosynen med sin förståelse av människan som ägandes en gemensam natur som hon är satt att förverkliga och enbart kan förverkliga i gemenskap (så kallad personalism).

Denna kristdemokratiska kontravision realiserades aldrig fullt ut i någon europeiskt land utan anpassades i samarbeten med liberaler och socialdemokrater. Men de personer som röstade på de kristdemokratiska partierna var ofta de personer som levde i de små världar som kristdemokratin hyllat. Människor som typifierat var eller eftersträvade att vara pelare i sina lokala, och ofta rurala, samhällen. Som inte sällan själva ombesörjde ett familjeföretag, ett jordbruk eller ett hem. Familjefäder- och mödrar som var aktiva i föreningslivet, regelbundet gick i kyrkan och ofta någon gång under levnadsloppet valdes till en förtroendepost inom det offentliga livet. Kristdemokratin tog tillvara dessa gruppers intressen och de besvara med sin lojalitet på valdagen.

Berättelsen om när nationalekonomerna Ludwig von Mises och Wilhelm Röpke promenerade förbi Genèves kolonilotter och von Mises muttrade att det systemet var ett mycket ineffektivt sätt att producera mat på och Röpke kontrade med att det må vara sant men det är ett högst effektivt sätt att producera mänsklig lycka sammanfattar väl den mentala skillnaden mellan kristdemokratin och dess kritiker under denna tid.

Kristdemokratins möte med 68-vänstern

Denna kristdemokratiska vision började dock krackelera redan på 60-talet under tryck ifrån både ekonomiska och politiskt-kulturella förändringar. Urbanisering, strukturomvandling, hårdare internationell konkurrens och utbyggd välfärdsstat var alla faktorer som satte press på möjligheterna att upprätthålla en social marknadsekonomi.

Samtidigt ifrågasatte den växande 68-vänstern själva grundvalarna i den kristdemokratiska visionen. Med inspiration ifrån Foucault, Marcuse och deras gelikar hävdade 68-vänstern att relationer alltid är maktkamper och aldrig gemenskap och idén om en mänsklig natur avfärdades till förmån för tanken på människan som en social konstruktion.

Enligt dessa tankegångar var familjen inte en plats där människor möte förståelse och fann trygghet utan för den systematiska exploateringen av kvinnor. Den sociala marknadsekonomin möjliggjorde inte för människor att tjäna sitt levebröd eller realisera sina entreprenöriella sidor utan dolde enbart klassojämlikheterna. De lokala samhällena var inte heller platser där människor fick en identitet och en möjlighet att uttrycka sig själv utan istället inskränkt och intoleranta miljöer som till exempel påstods stämpla ut nonkonformister som psykiskt sjuka (ett tillstånd vars existens 68-vänstern i det närmaste förnekade).

Bilden av människan som en social konstruktion drog parallellt med denna kritik undan mattan för kristdemokratins etiska anspråk. För om människan saknar en gemensam natur saknas också legitimiteten för att bedriva en politik som syftar till att underlätta denna naturs förverkligande. Istället följer en etisk relativism av den typ som präglar vår samtid.

Dessa två attacklinjer kom aldrig kristdemokratin att bemöta på ett idépolitiskt plan, vilket bland annat märks i bristen på motlitteratur författad av kristdemokrater. Istället kom man i allt större grad att vila på gamla lagrar och på de positiva konnationer begrepp som kristen människosyn och kristen etik fortfarande bar under många decennier efter krigsslutet. Men i takt med att samhällsklimatet blivit allt mer fientligt till kristenheten har denna position förlorat sin styrka. Idag erfar de flesta kristdemokratiska partier att referenserna till det kristna skapar mer negativa än positiva reaktioner vilket också avspeglar sig i valresultaten.

Denna situation att kristdemokratin förlorat markkänningen med sina gamla idéer och fått se genomslagskraften i sina gamla slagord minska gör att man kan iaktta samma typ av politiska förvirring bland kristdemokrater runt om i Europa. Kristdemokratin har svårare och svårare att på ett stringent sätt förhålla sig till sina egna mest grundläggande begrepp som: Vad är en familj?, Vad menas med kristen värdegrund?, Hur ska subsidiaritetsprincipen tillämpas? och Vad innebär en social marknadsekonomi idag?.

Varför går det bra för den tyska kristdemokratin?

Därmed inte sagt att det är den nya vänstesrns kritiken i sig eller det taffliga motståndet mot den som lett fram till de kristdemokratiska valförlusterna. Huruvida idéerna eller samhällsstrukturförändringarna kom först blir lätt en ”hönan eller ägget”-diskussion. Det mest sannolika är att dessa två tendenser istället samspelar. Men att förändringar i samhällsstrukturen påverkar kristdemokratins väljarunderlag är uppenbart.

När storföretag konkurrerar ut ägaroperativa-företag, när bristen på jobb eller infrastruktur tvingar människor in till storstäderna, när familjer reduceras till hushåll, när ägandet av den egna täppan stannar vid drömmar, när civilsamhällets gemenskap ersätts av marknader och när kostnaden att skaffa barn inte kan hanteras av unga, då försvinner de små världarna och då krymper också andelen kristdemokratiska väljare.

Utifrån detta perspektiv är det inte en anomali att kristdemokratins starkaste fäste fortfarande är Tyskland. För trots att utvecklingen även där på många sätt går för kristdemokrater i fel riktning är Tyskland det land vars institutioner tydligast präglats av den kristdemokratiska visionen. Det syns bland annat i den tyska familjepolitiken, i utformningen av de tyska socialförsäkringarna, landets federala struktur och i utformningen av de tyska detaljhandelslagarna.

Ett intressant exempel på hur Tysklands sociala marknadsekonomi fortfarande fungerar är Wal-Marts misslyckade försök att etablera sig i landet. Wal-marts koncept kan lite förenklat sammanfattas med att de öppnar köpcentrum på billig mark utanför städerna, dit de lockar kunder genom att sälja basvaror under inköpspris, föredrar att hålla en hög personalomsättning framför att jobba med personalutveckling och erbjuder sina kunder långa öppettider. Inget i detta koncept var möjligt att implementera i Tyskland.

De tyska detaljplanelagarna syftar explicit till att motverka exurbana köpcentrum till förmån för den centrumhandel som erbjuder goda möjligheter för småföretagsetableringar och håller byhandeln vid liv. På liknande sätt förbjuder tysk konkurrenslagstiftning företag för att sälja varor till underpris för att storhandlaren inte ska kunna konkurrera ut den lilla butiken genom prisdumpning. Därtill så accepterar inte de tyska arbetsmarknadsparterna den typ av personalpolitik Wal-mart var vana vid att föra. Och de öppettider Wal-mart ville erbjuda är även de förbjudna just för att säkerställa att små operativa butiksägarna ska få rimliga arbetstider och villkor.

Utifrån ett marknadsliberalt perspektiv betraktas säkerligen Wal-marts misslyckade etablering som ett tecken på en överreglerad marknad men utifrån den sociala marknadsekonomins synvinkel fungerar regelverket precis som det var tänkt – det skyddade den lilla världen.

Att det inte är en slump att denna typ av regleringar fortfararande existerar blev för mig mycket tydligt när jag fick möjlighet att samtala om kampanj- och valstrategi med bajerska CSU:s ungdomsförbunds generalsekreterare. Hans huvudpoäng i de samtalen var att CSU inte vinner val under valkampanjerna utan genom att i regeringsställning arbeta för att människor kan bo kvar i sina hemorter genom att säkerställa att det där finns jobb och utbildningsmöjligheter. CSU såg till att värna de bajerska lokalsamhällena och deras invånare belönar dem.

Ett annat exempel ifrån 2012 på hur CSU fortsätter att understödja den lilla världen var det krav de ställde på ett förstärkt vårdnadsbidrag för att stödja en offentlig dagisutbyggnad. Denna förstärkning gick emot den ”arbetslinje” oppositionen och delar av CDU ville bedriva, men stämde desto bättre överens med önskemålen hos de grupper där den bajerska kristdemokratin hittar sina väljare. För att uttrycka det rakt på sak så har CSU noterat att hemarbetande kvinnor tenderar att stödja en politik som placerar makt och resurser till förfogande för de familjer där de själva är matriarker medan kvinnor som arbetar i offentlig sektor tenderar att stödja en politik som skjuter till mer resurser till det offentliga.

Det förvånar säkert en del som främst känner till svenska förhållanden att kvinnor är överrepresenterade bland CDU/CSU:s väljare (och också har varit så genom partiers historia) och att fler tyska kvinnor röstade på de kulturkonservativa partierna CDU/CSU och AfD än de kulturradikala partierna SPD, Die Linke, Grüne och FDP i senaste valet. Men givet hur olika segmenten av kvinnliga väljare är i Sverige och Tyskland, i sig ett resultat av nationernas olika politik, är denna skillnad inte förvånande.

Vad innebär detta för svensk kristdemokrati?

Vilka slutsatser kan vi dra rörande de svenska kristdemokraternas framtid av den europeiska kristdemokratins utveckling och den tyska kristdemokratins relativt unika situation? Tittar vi på trenderna och erfarenheterna är det troligt att kristdemokraterna kommer att bli allt mer av ett utpräglat liberalt och allmänborgerligt parti. Får vi tro händelseförloppet i till exempel Belgien kommer en sådan förändring av partiet uppfattas som ödesbestämd av de som driver den och som en nödvändig anpassning till samtiden. Alternativet som man ser det kommer vara en utveckling likt den i Danmark ner i obetydligheten. Detta trots att inget kristdemokratiskt parti klarat av att vända sin nedåtgående trend genom en sådan anpassning. Det är talande att det bland vissa svenska kristdemokrater finns en känsla av att man är ett offer för snarare än en formare av omvärldsförändringarna.

Denna känsla av att sakna fotfäste är i sin tur kopplat till att antalet svenskar som lever i eller relaterar till de små världar kristdemokratin eftersträvat att bevara minskar och att kristdemokratins förmåga att anknyta retoriskt och emotionellt till stora väljargrupper därmed faller. Att begreppet ”kristna värderingar” av SVT:s Margit Silberstein ansågs ha ett så högt gotcha-värde att hon lät stora delar av sin EU-valsutfrågning av Lars Adaktusson handla om detta begrepp är ett exempel på problematiken.

Får man tro situationen för CDU/CSU är dock kristdemokratins liberalisering inte ödesbestämd utan kristdemokraterna har under de åtta år de befann sig i regeringsställning haft möjlighet att förändra sin situation genom reformer som skulle ha gynnat deras potentiella väljarbas. Därför är det värt att notera att kristdemokraterna under dessa år till exempel inte förmådde driva igenom ett realt vårdnadsbidrag, fäste större fokus på hur fler billiga lägenheter skulle kunna skapas än hur fler småbarnsanpassade villor skulle kunna byggas och inte klarade av att skydda de svenska lokalsamhällenas rätt att själva utforma sina skolavslutningar. I detta liknar kristdemokraternas ageranden merparterna av sina kollegors ute i det europeiska partilandskapet.

För den europeiska kristdemokratin kan de senaste årtiondena kanske bäst beskrivas som ett långsamt farväl där man fått se sina väljarandelar krympa, sina väljarbaser minska och sina mest grundläggande föreställningar ifrågasatta. Denna breda reträtt innebär också att om europeisk kristdemokratin vill återta sin forna storhet behöver den också avancera brett och bygga långsiktigt på sina väljarkoalitioner. Men efter så många år av tillbakagång är frågan om det fortfarande finns energi till en sådan offensiv?

Simon Westberg är fil kand i statskunskap.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner