Print Friendly

Borgerlig förnyelse
Det var blöjorna, dumbom!

Av Pär Holmbäck | 26 september 2014

Bilden att välfärden urholkats av privata aktörer tilläts sätta sig redan 2011. Den kunde Stefan Löfven utnyttja genom formuleringen ”Något håller på att gå sönder” vilket bidrog till den borgerliga valförlusten, skriver Pär Holmbäck.

Samtidigt som Europa genomlidit den djupaste finanskrisen sedan 1930-talet – med nära nog revolution i somliga medlemsstater – har svenska folket valt att rösta bort den regering som internationellt sett hyllats just för sin förmåga att hålla Sverige utanför denna kris. Väljarna ville annorlunda och jag skulle begå våld på sanningen om jag förnekade att det känns lite bittert. Sverige är nämligen på så många sätt ett mycket bättre land i dag än vad det var år 2006. Fråga valfri internationell betraktare.

För detta har vi i mångt och mycket Fredrik Reinfeldt att tacka. Med sin nya ansats för Moderaterna och så småningom genom den Allians han formerade kom han att förändra Sverige i grunden och en gång för alla förpassa den demokratiska enpartistaten till historien. Jag har under stundom förvisso varit frustrerad över enskildheter och somliga utspel men detta till trots kan jag bara konstatera att det är en storslagen politisk gärning som nu avslutas och för detta har vi alla, vågar jag hävda, anledning att lyfta på hatten.

Men faktum kvarstår likväl att svenska folket valde att rösta bort Alliansregeringen till förmån för vad som denna gång måste benämnas som okänd röra. Av detta måste vi dra lärdom. För även om det kan upplevas som mycket orättvist har väljarna alltid rätt.

Vad var det då som gick fel, eller rättare sagt vad kunde vi som moderater ha gjort annorlunda? Jag säger vi eftersom jag alltjämt betraktar mig som en aktiv partimedlem, låt vara en vanlig dödlig sådan. Det är ännu kort tid efter valet och vi har anledning att lägga pannan i många djupa veck innan den fullödiga analysen slås fast, men jag tror att det finns två aspekter som vi moderater nu har särskild anledning att ha i åtanke.

Vilka var det egentligen som gick till Sverigedemokraterna?

Låt mig börja med vad som inte bör bli den huvudsakliga lärdomen efter detta val: att ett närmande till Sverigedemokraterna skulle vara lösningen. Bland de siffror som slagits upp mest sedan vallokalerna stängde i söndags kväll är det faktum att SVT:s Valu visar att var tredje ny SD-väljare kom från Moderaterna. Detta tas nu till intäkt av somliga för att även Moderaterna måste börja driva en hårdare migrationspolitisk linje. Tolkningen är att stora skaror av traditionella moderatväljare – våra kärnväljare – övergett partiet till förmån för Sverigedemokraterna.

Medan det i någon mån säkert är sant kan det i sammanhanget vara upplysande att blicka några år bakåt i historien. I valet 1998 fick Carl Bildts ”gamla” moderater 22,9 procent, det vill säga bara marginellt mindre än vad Fredrik Reinfeldts nya moderater uppnådde 2014. I den mån de som röstade på Carl Bildt utgjorde våra kärnväljare, vad nu det är, är det svårt att hävda att de i stora antal skulle ha övergivet Moderaterna detta år. Nu är det självfallet inte så att väljargrupper är statiska och strömningar överlappar varandra, men det blir desto mer tydligt att så inte ser ut att vara fallet om man parallellt studerar utvecklingen för Socialdemokraterna. Som statsvetarna i Göteborg tydligt visat ökade andelen moderatväljare bland de som betecknar sig som ”arbetare”, det vill säga väljare ur LO-kollektivet, markant i valen 2006 och 2010 och det till största delen på bekostnad av Socialdemokraterna. I valet 2014 sker dock en stor förändring: samtidigt som andelen ”arbetare” för Socialdemokraterna i princip är oförändrad minskar den för Moderaterna från 19 till 13 procent samtidigt som Sverigedemokraterna fördubblar sin andel till 12 procent.

Vilken slutsats kan dras av detta? Eftersom det inte finns paneldata att tillgå över längre tidsserier kan ingenting slås fast med säkerhet men på ren indiciebasis ser det onekligen ut som att de moderata ”kärnväljarna” är mer eller mindre konstant som andel från 1998 till 2014 medan de stora ökningar som noterades 2006 och 2010 i betydande del kan förklaras av tillströmning ur LO-kollektivet. En inte obetydlig andel av dessa har nu vandrat vidare till Sverigedemokraterna.

Som sagt bör räkneövningar av detta slag tas med en viss nypa salt men innan moderater runtom i landet nu drar sina slutsatser tror jag det finns anledning att fundera noggrant i dessa termer. Jag skulle inte bli förvånad om det så småningom visar sig att det är fler flyktiga LO-medlemmar än traditionella kärnväljare som lämnat Moderaterna för Sverigedemokraterna och det har i så fall sin betydelse för valanalysen.

Innebär det att allt är frid och fröjd vad gäller migrationspolitiken? Självfallet inte. Vi behöver hitta ett nytt sätt att resonera kring denna fråga och foga det till den mycket hedervärda hållning av öppenhet som Fredrik Reinfeldt stått upp för. Vad exakt det resonemanget ska bestå i har jag inget svar på idag mer än att det vore djupt olyckligt om Moderaterna nu slog in på den väg av misstänkliggörande populism som vi sett i många andra europeiska länder. Det vore fel i sak och jag tror inte heller det skulle vara en väg till opinionsmässig framgång.

Vikten av att inte välja bort alla strider

Om ovan är ett exempel på vad som inte borde bli lärdomen från detta val, vilken slutsats bör vi då dra? Självfallet finns flera och det är uppenbart att vi i detta val hade för många öppna flanker. Somliga var besvikna på oss för hur försvaret hanterats, andra lastade oss för Nuon-affären, en del ogillade alldeles uppenbarligen vår liberala asylpolitik medan ytterligare någon förmodligen tyckte att åtta år var nog och att det nu var dags för nya personer att ta vid oaktat allting annat.

För min del är jag dock tämligen övertygad om att den öppna flank som fällde avgörandet i detta val uppstod hösten 2011. Den 11 november närmare bestämt då Dagens Nyheter lät berätta om vad som sades vara svåra missförhållanden på det av Carema drivna äldreboendet Koppargården. Minns alla spaltmeter om de vägda blöjorna. Vad DN glömde att berätta var att just blöjvägning inte handlade om att återanvända blöjor, som det påstods, utan att det är en vanligt förekommande metod för att mäta inkontinens. Debatten antog snart stormstyrka och skapade en bildsättning av att privata välfärdsföretag gjorde vinst på sjukas och gamlas bekostnad – och så småningom också skolbarnens efter JB Educations konkurs.

Den enkla typ av faktafel som blöjorna vittnar om talar dock för att skandalen, som sedermera ledde fram till en skepsis mot privat utförd välfärd i största allmänhet, borde kunna ha hindrats i sin linda. Håkan Juholt löpte sedan månader gatlopp i medierna och det fanns ingen opposition att tala om. Ändå backade vi moderater tillbaka och stod inte upp för principen att välfärden mår bra av olika utförare och att vinst är en förutsättning för att privata aktörer ska vilja vara verksamma. Vi stod inte upp på ett tillräckligt starkt och tydligt sätt för att vinsten är en förutsättning för att de alternativ som möjliggör människors valfrihet ska kunna finnas. Vi förmådde inte att förklara det logiskt orimliga i att det anses acceptabelt att Skanska gör vinst när de bygger en skola för skattepengar men att det skulle vara omoraliskt med vinst så fort någon flyttar in i skolan och bedriver verksamhet för samma skattepengar.

Därmed lät vi bilden av att de privata aktörerna urholkade välfärden sätta sig. Och medan denna debatt fortsatte att rasa parallellt med socialdemokraternas kaotiska vinter 2011-12 dröjde det inte länge innan Stefan Löfven efter sitt tillträde kunde kasta mer ved på elden genom att börja påstå att vi skulle ha sänkt skatten så mycket att det inte längre fanns några pengar kvar till välfärden. ”Något håller på att gå sönder” som Socialdemokraterna så kraftfullt formulerade det.

Jag är övertygad om att dessa sex enkla ord är den viktigaste förklaringen till Moderaternas kraftiga tillbakagång och Alliansens förlust i valet 2014 – inte Fredrik Reinfeldts ”Öppna era hjärtan”. Bland de som 2010 röstade på något av de borgerliga partierna gick enligt Valu mellan sju och elva procent till Socialdemokraterna i detta val. Lika många moderata väljare gick till Socialdemokraterna som till Sverigedemokraterna (!). Samtidigt var den omvända strömmen från de rödgröna till Alliansen mycket liten.

Debatten om välfärd kontra skattesänkningar och privata vinster i densamma fick, tror jag, många av dem som fått det väsentligt mycket bättre under de senaste åtta åren att känna sig lite illa till mods. Dåligt samvete om man så vill. Medan Alliansen kunde vinna valet 2006 trots de tuffa förslagen om sjukförsäkringen och a-kassan – förmodligen tack vare att alla insåg fuskets omfattning – slog debatten om den raserade välfärden mycket hårdare mot svenskarnas solidaritetsnerv. Inte för att de flesta var missnöjda med den del av välfärden de själva kom i kontakt med, utan mer för att de läste och hörde om hur illa det sades vara på andra ställen. Många av mina bekanta som aldrig röstat något annat än blått började tala i termer av att ”jag behöver inte mer skattesänkningar”, trots att de alltjämt var bland de högst beskattade i världen och välfärden fick mer resurser än någonsin.

Samtidigt fick vänstersidans bildsättning internationell draghjälp av det ekonomiskt svåra läget i stora delar av Europa och den globala debatten om ökande ojämlikheter. Att regeringen Reinfeldt sett till att hålla Sverige utanför den kris som lett fram till just detta hjälpte inte.

Istället för att ta debatten genom ett principfast försvar av att de privata alternativen och vinsten är nödvändiga för att människor ska få välja valde vi att ta den minsta risken där och då genom att flagga ned. Problemet var att det cementerade en bild som vi därefter inte lyckades vända och som dessutom tvingade oss på defensiven i vår paradgren: skattefrågan. Det som så småningom blev vårt svar på dikotomin skattesänkning kontra välfärd, nämligen ansatsen om ”krona för krona”, kom först två och ett halvt år efter Carema och blev dessutom svårbegriplig för många då vi plötsligt började ställa ordning i ekonomin mot skattesänkningar. Istället valde vi under tiden att försöka fortsätta föra debatten om jobben, vilket självfallet var mycket befogat, men vi flaggade ned i välfärds- och valfrihetsdebatten och backade så småningom också från vikten av fortsatta skattesänkningar.

Det handlade givetvis om en riskminimeringens strategi. Att försöka flytta fokus för debatten till den fråga vi ville diskutera istället för att försvara oss i frågor där vi uppfattade oss som svaga. Det är en klassisk politisk strategi som inte minst Fredrik Reinfeldt varit mycket skicklig i att spela ut och som tjänade oss väl 2006 och 2010. Problemet uppstår dock om man inte lyckas skifta fokus samtidigt som man inte försvarar sig. Då uppfattas det som att motståndaren har rätt och jag är för min del tämligen övertygad om att det är vad som hände i välfärds- och skattedebatten 2012-14 och det fick konsekvenser för söndagens valutgång.

Och nu då: ny-nya eller ny-gamla?

Under antagande om att Stefan Löfven på något sätt får ihop sin regering och hankar sig fram utan extraval, vilket trots allt får ses som det mest sannolika, kommer eftervalsdebatten inom Moderaterna nu att ta sin gång. Det vore olyckligt om den debatten helt fångas av Sverigedemokraternas framgångar. Det är otvivelaktigt så att vi moderater måste formulera tydligare svar på hur de kortsiktiga utmaningarna som migrationsfrågan är förknippad med ska mötas samtidigt som står upp för ett fortsatt öppet och tolerant Sverige. Men vi får inte fastna i enbart detta, ty för ett parti som gör anspråk på att vara regeringsbärande handlar politiken om så mycket mer.

I och med valförlusten och Fredrik Reinfeldts avgång går Moderaterna in i en ny fas. Så här någon vecka efter valet frågar sig många vad som kommer att hända med de nya moderaterna, om de gamla kommer åter och vad som ska kunna leda till valseger 2018. Jag tror inte för min del på några radikala återställare. Det råder inget som helst tvivel om att Fredrik Reinfeldt och hans ny-moderata ansats har varit synnerligen framgångsrik. Även om det är svårt att jämföra över tid är han förmodligen den mest framgångsrika partiledare vi haft och mycket av det tankegods och inte minst förhållningssätt som varit hans bör vara här för att stanna.

Man kan heller inte ta alla strider på en gång. Men det som hände med välfärds- och skattedebatten under den gångna mandatperioden visar på faran med motsatsen. I vissa frågor måste man stå upp även när det blåser som snålast och jag tror därför vi gör oss själva, och i förlängningen Sverige, en tjänst genom att inta en mer offensiv position de kommande åren. Den valfrihetsrevolution som Carl Bildts regering lade grunden för och som vi inte minst 2006-10 byggde vidare på är hotad. Om inte vi står upp för människors rätt att välja kommer ingen att göra det. Sverige är vidare alltjämt ett av de hårdast beskattade länderna i världen, särskilt vad gäller låg- och medelinkomsttagare, och i takt med att ekonomin återhämtar sig bör vi på nytt stå upp för att det ska löna sig ännu mer att arbeta och driva företag. Och i en alltmer orolig värld är det ofrånkomligt att vi återigen måste ge försvaret högre prioritet.

Intill nästa valdag kommer allt detta att kräva en kraftfull opposition, för den röd-röd-gröna vänstern och dess rosa bihang kommer inte att vila på hanen. Att försvara och stå upp för de gångna årens alla framsteg samtidigt som vi försöker återerövra några av de flanker vi förlorat under de senaste åren kommer att vara ett bra sätt att lägga grund för en moderatledd alliansseger i valet 2018.

Pär Holmbäck är aktiv partimedlem i Moderaterna.

pär holmbäck

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner