Print Friendly

Borgerlig förnyelse

Av Redaktionen | 31 december 1962


1962


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

BORGERLIG FÖRNYELSE
STATSMINISTERN har vid flera tillfällen anslutit sig till den uppfattningen att en effektiv opposition är
nödvändig för att ett demokratiskt
system med en i parlamentarisk
ordning tillkommen regeringsmakt
skall fungera väl. Endast en gång
under sitt långa maktinnehav –
nämligen efter andrakammarvalen
1956 – torde han ha haft anledning att på den punkten känna sig
bönhörd över hövan. Numera borde
han, liksom mänga inom oppositionen, snarast känna sig oroad av
att den parlamentarism, som man
bereder sig att även formellt inskriva i författningen alls icke
fungerar väl i detta land. En underförstådd förutsättning för denna
ordning har varit att vid valen ett
regeringsskifte skall framstå såsom
troligt eller åtminstone tänkbart.
Tanken är väl egentligen att en regering antages träda till som exekutor för en i valen uttalad folkvilja. Den uppfyller folkviljans
krav, förbrukas under det att denna
uppgift löses, nya krav blir aktuella
och så träder en ny regering till
som folkviljans representant. Men
man hade förvisso icke tänkt sig att
en regering skulle sitta under så
lång tid att ett regimskifte icke
kunde beräknas bli aktuellt oftare
än en gång i varje generation.
Sverige har nu regerats av socialdemokratin i ca 30 år – vad som
förr betraktades som en mansälder
– och ur 1962 års val har det socialdemokratiska partiet framträtt
som klar segrare. Dess ställning är
nu nästan lika stark som i början
av 1940-talet. Genom att bevara
första kammaren kan socialdemokraterna – i så fall efter bästa
förebild i den dåtida förstakammarhögern – under lång tid förhindra att ett nederlag vid ett
andrakammarval, den folkvalda
kammaren, leder till regeringsskifte.
I Svensk Tidskrift har vi länge
hävdat att en slagkraftig opposition, som kan presentera ett bärkraftigt alternativ till socialdemokratin, endast kan komma till stånd
genom en sammanslagning av de
ledande oppositionspartierna, dvs.
högern och folkpartiet. Varje iakttagare av det politiska livet, som är
någorlunda väl underrättad om
stämningarna bland dessa partiers
väljare, vet också att detta är vad
de borgerliga väljarna önskar. Väljarna vill helt enkelt se en drastisk
nyordning av oppositionen för att
374
man skall tro på denna opposition
som ett regeringsalternativ och inte
bara uppfatta den som ett politiskt
revisionsorgan. Detta är en mycket
naturlig reaktion. De borgerliga
väljarna och de borgerliga partiernas valarbetare – ofta burna av en
stark entusiasm för sin uppgift –
har nu sedan 1946 med stigande
leda fått uppleva splittringens följder. Mot den maktmedvetna, auktoritativa och politiskt-taktiskt väl
förfarna socialdemokratin står i
val efter val tre tvistande partier,
som redan genom sin inbördes polemik skapar förvirring och misstro. I valrörelserna har man först
i radio- och numera framför allt
i TV-debatterna kunnat följa oppositionspartiernas politiska dödsdans – i turer och kontraturer,
som bildar ett välkänt och med avsmak betraktat mönster.
Hur länge skall detta skådespel
egentligen fortsätta?
Det närmande, som under det
sista året faktiskt kommit till stånd
mellan högern och folkpartiet, erbjuder ett hopp för framtiden.
Likaså är det glädjande att folkpartiet nu kan konstatera att det icke
behövt betala fiolerna härför. När
hr W eden reflekterar över sina
framtida uppgifter som partiledare
kan han säga sig att folkpartiet
icke behöver förlora på ett borgerligt· samarbete.
Men redan att man måste befara
att ett nederlag för folkpartiet hade
betytt en reaktion inom detta parti
mot det borgerliga samarbetet, visar
hur svag gemenskapen ännu är.
Trots att väljarna önskar det, trots
att många inflytelserika personer i
de borgerliga partiernas opinionsbildande skikt önskar det och trots
att partiledningarna måste inse det
nödvändiga i ett fördjupat borgerligt samarbete går utvecklingen
därvidlag långsamt.
Varför?
Årtiondens inbördes strider inom
oppositionen har skapat starka
spänningar mellan partierna. Man
förstorar upp numera obefintliga
eller obetydliga ideologiska skiljaktigheter till klyftor, som förklaras omöjligen kunna överbryggas.
När man på liberalt håll talar om
»frimodig radikalism» och på konservativt om »framstegsvänlig konservatism» menar man i ·huvudsak
samma praktiska krav. Men ordens
makt över tanken är så stor att
båda inbillar sig företräda inte bara
var sin specifika ideologi utan också var sitt politiska handlingsprogram. Därtill kommer partiorganisationernas prestige och personintressen.
Det är nu dags för alla de krafter inom de båda partierna, som vill
se en realistisk oppositionspolitik
förd, att säga sitt ord. De tusentals
lokala förtroendemännen och valarbetarna borde träda fram och
säga vad de vill. Skall man var för
sig spilla tid och kraft med ringa
utsikt till avgörande framgångar,
eller skall man förena sig till ett
stort och förnyande initiativ i
svensk politik – ett initiativ, som
förvisso kommer att mottagas med
känslor av befrielse av flertalet borgerliga väljare.
Centerpartiet kan i dag icke betraktas som ett borgerligt parti.
Dess radikala och opportunistiska
ledning har hittills hållit vägen
öppen till ett samarbete med socialdemokraterna. Men attraktionen
från ett borgerligt samlingsparti
blir sannolikt så stark på centerpartiets väljare, att partiet om inte
375
annat så av ren självbevarelsedrift
måste knyta an till en borgerlig
samlingsrörelse.
Får de borgerliga partiledningarna ett klart stöd inom den egna
partiopinionen kan de handla. Och
om de sedan handlar med tillräcklig beslutsamhet kan dock det politiska maktläget i detta land omkastas vid de kommande valen under
1960-talet. större är inte den socialdemokratiska marginalen.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner