Print Friendly

”Borgen” på riktigt

Av Mats Fält | 26 juni 2015

Susanne Hegelund och Peter Mose
Javel, Hr Minister! – Topembedsmaends magt og ministres afmagt
Gyldendal, 2011

javelhrministerFör alla oss som njutit av den danska TV-serien ”Borgen” har politiken i vårt sydliga broderland en särskild tjusning. Inte minst för att den ofta är dramatisk även i verkligheten. I valet i förra veckan blev Dansk Folkeparti, Sverigedemokraternas mer rumsrena kollegor, näst största parti, någon procent större än det högerliberala Venstre som backat betydligt under senare år. Moderaternas systerparti Konservative ligger numera farligt nära spärrgränsen till folketinget. Under statsminister Poul Schlüter var partiet under 1980-talet lika stort, eller större, än de svenska moderaterna.

”Borgen” har lärt oss att stämningen ofta är hård men hjärtlig i Köpenhamn. Den politiska miljön är betydligt mindre än i Stockholm. Alla känner verkligen alla och toleransen för avvikande röster är större. Alla partier har gemensam valvaka och politikernas personligheter får mer plats, både i debatten och genom valsystemets konstruktion.

En annan skillnad, som delvis framgår av TV-serien, är att inslaget av partipolitiska tjänstemän är betydligt mindre inom det danska regeringskansliet. Ministrarna har numera ett fåtal politiska rådgivare men i övrigt gäller opolitiska tjänstemän. Frågan diskuteras ofta men skillnaden är fortfarande betydande. Danska departement, inklusive statsministerns kansli, leds av opolitiskt tillsatta departementschefer. Chefer som har en mycket stark ställning och med jämna mellanrum byter departement eller går vidare till ledande befattningar inom näringslivet eller institutioner som Danmarks Radio.

Susanne Hegelund och Peter Mose har skrivit en ovanligt pedagogisk bok om det danska systemet. Den heter naturligtvis Javel, Hr Minister! – Topembedsmaends magt og ministres afmagt och täcker utvecklingen till och med Anders Fogh Rasmussens statsministerperiod. Författarna har bred erfarenhet av arbete inom media, kommunikationsbranschen och lobbyverksamhet. De känner väl de personer vars verksamhet de skildrar i en text fylld med tänkvärda citat från ministrar och departementschefer.

Huvudpersonen i boken är relationen mellan ministrarna och deras respektve departementschefer. Eftersom de senare inte rekryteras på politiska grunder spelar de personliga relationerna, inte minst de första veckornas inkörningsperiod, en mycket stor roll. Utan ett gott och öppet samarbete är det svårt att driva departementets frågor med framgång, vilket inte minst drabbar ministrarnas karriärer.
Under departementschefernas gemensamma möten avgörs många projekts vidare öden. Den främste bland likar är naturligtvis chefen för stasministerns kansli, i hård konkurrens med finansministerns närmaste man. Mycket makt har samlats till de chefer som leder statsministerns kansli, finansministeriet, justitiedepartementet och utrikesdepartementet. De samlas i det så kallade ”äldsterådet”. Ett annat kraftcentrum är ”örådet” där i huvudsak företrädare för de ekonomiska departementen samlas för att blockera eller släppa fram kollegornas förslag. ”Örådet” sammanträder stilenligt i 1700-talsreformatorn Struensees gamla rum på Christiansborg – hans karriär slutade som bekant på schavotten. Dessutom finns det liksom i Sverige ett reguljärt system för allmän koordinering av departementens ärenden.

Systemet har förändrats betydligt under årens gång. Statsministerns kansli har fått en starkare roll och finansministeriets position har blivit betydligt viktigare. Schlüter arbetade ungefär som Reagan, han kontrollerade de övergripande frågorna och lät ministrarna själva ta ansvar för huvuddelen av sina egna ärenden. Studier av ”Yes Minister” på video ingick i kollegornas introduktionsprogram. Resultatet blev tidvis bristande central kontroll men bevarad kreativitet på departementsnivå. Hans efterträdare, socialdemokraten Poul Nyrup Rasmussen, påminde mer om Carter och Fälldin. Han ville kontrollera allt och kvävde delvis ministrarnas lust att komma med nya idéer och bidra till helheten. Eftersom statsministern inte riktigt behärskade alla områden blev resultaten inte alltid så lyckade.

Rasmussens finansminister Mogens Lykketoft,, mest känd för att med sitt pipskägg vara mycket lik Trotsky, drev på för att radikalt stärka sitt eget departements roll som kontrollorgan, intern domstol och tankesmedja. Tidvis agerade Lykketoft som om han ville vara ”kalif istället för kalifen”, vilket som alltid i motsvarande situation skapade oro i leden. Finansministeriets unga hungriga företrädare fanns plötsligt överallt och försökte ibland driva igenom idéer som krockade både med verkligheten och sakkunskapen inom fackdepartementen. Finansdepartementets allmakt minskade något under följande ministrar.

Den alltid intensivt verksamme, men inte särskilt ideologiskt inriktade, Anders Fogh Rasmussen återinförde hård central kontroll i regeringskansliet. Fackdepartementen degraderades till underleverantörer av goda idéer som inte sällan togs över och presenterades som statsministerns egna förslag. Här finns en del av förklaringen till Konservative Folkepartis successiva kollaps som ledande politisk kraft. Arbetslusten minskade påtagligt inom fackdepartementen och statsministerns kansli fick driva på för att få fram nya reformagendor när valprogrammet väl var avklarat. Samtidigt kompenserades organisationsmodellens brister av det faktum att Anders Fogh Rasmussen, till skillnad från sin socialdemokratiske företrädare, verkligen behärskade de flesta politikområden. Han var inte bara engagerad i att återge Danmark en militär roll som det inte haft sedan landets välutbildade trupper i början av 1700-talet hjälpte hertigen av Marlborough att besegra Ludvig XIV.

Mats Fält är ordförande i kommunfullmäktige i Tyresö.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner