Be Sociable, Share!
  • email
  • LinkedIn
Print Friendly

Bolmört och belladonna

Av Sten Niklasson | 23 september 2016

Också äpple, löpträning och potatisväxter piggar upp det som ska piggas upp berättar Sten Niklasson i andra delen av sin redovisning av afrodisiaka genom tid och kultur.

På reliefer från faraonsk tid kan den undersköna drottning Nefertite ses överräcka så kallade kärleksäpplen till Echnaton. Men frukterna i hennes hand har ingen likhet med vanliga äpplen. De liknar palsternackor och har långa skaft. Kärleksäpplen omtalas också i bibeln. De hjälpte Jakob att tillfredsställa de två krävande systrarna Lea och Rakel, vilka tävlade om att föda honom flest söner. Dessa märkvärdiga frukter omnämns också i Höga Visans sjunde kapitel, närmare bestämt bland de rader som mången romantisk yngling förr i tiden lärde sig utantill:

Dina höfters rundning är såsom ett bröstspännes kupor, gjorda av en konstnärs händer. Ditt sköte är en rundad skål, må vinet aldrig fattas däri. Kärleksäpplena sprida sin doft, och vid våra dörrar finnas alla slags ädla frukter, både nya och gamla, åt dig min vän har jag förvarat dem.

Dessa ”äpplen” utgjordes av alrunans gula och välsmakande frukter, som i motsats till vad bibelförfattaren anger är helt doftlösa. Alrunan (Mandragora officinarum), som tillhör familjen potatisväxter, innehåller två kraftigt verksamma ämnen, atropin och skopolamin. De kan både stegra lusten och i starkare doser framkalla vanmakt.

Åtskilliga myter omgav i äldre tider alrunans rot, vars form med lite fantasi kan ses som en människokropp. Den ansågs komma ”ur den ofrivilligt låtna säden av en ung renlevnadsman, som oskyldig fått ända sitt liv i galgen”. Följaktligen letade man alrunor just på galgbackar, ett företag som emellertid inte var riskfritt. När roten drogs upp, påstods växten avge ett gällt skrik, varefter samlaren föll död ner.

Machiavelli använde sig av myterna kring mandragoran i sin komedi Mandragola (1519). Handlingen är enkel. En gammal man som är gift med en ung kvinna vill avla ett barn med henne innan han dör. En ung man försäkrar den gamle att roten från en alruna kan säkra hustruns fruktsamhet, men lurar också i honom att den förste som älskar med kvinnan kommer att dö av dess gift inom åtta dagar. Den gamle arrangerar därför det hela så att den unge mannen skall lägra hustrun först och därmed få i sig giftet och lämna fältet fritt för den äkta maken. Alla blir nöjda. Den unge mannen får det han hela tiden velat, hustrun upptäcker sin lust, och den gamle kan riskfritt älska med sin nyväckta hustru.
Machiavellis slutsats var att ”ursprunget till de världsliga tingens förändring är lustar och passioner”. Han tillägger med ett mått av florentinsk cynism att ändamålet helgar medlen.

Potatisväxternas stora familj innefattar, förutom tämligen oskyldiga medlemmar som tomaten och tobaksplantan, också örter med kraftfulla egenskaper. Bland de senare finns den ökända bolmörten (Hyoscyamus niger) , spikklubba (Datura stramonium) och belladonna (Atropa belladonna). Men alla medlemmar i familjen innehåller alkaloider med narkotisk verkan. Det gäller faktiskt också den vanliga potatisen, vars gröna delar på grund av sin giftverkan inte bör användas som föda eller djurfoder, liksom besksötan (Solanum dulcamara).

Flera av potatisväxtfamiljens giftigare medlemmar, också kallade nattskattor, har brukats som ingredienser i medel avsedda att stimulera sexlusten. Om bolmörtsfrön kastas på en falnande eld, utvecklas en bolmande rök som vid försiktig inandning framkallar lustfyllda hallucinationer. Bolmörten var också en vanlig ingrediens i häxsalvor, det vill säga salvor som ingnidna på rätt ställen hos kvinnor gav tillfälle till orgiastiska rusupplevelser i Blåkulla och andra platser långt från kvinnornas vanligen trista vardagsverklighet.

Den vackra spikklubbans vita blomma påminner om liljans, och dess taggiga frukt är inte olik kastanjens. Dess frön är starkt giftiga och blev under 1500-talet kända som ett infernaliskt medel i händerna på bordellägare, skökor och förförare. Också bladen har använts, blandade med tobak i så kallade astmacigaretter.

Belladonna, som då och då påträffas förvildad i Sverige, innehåller atropin som har bred användning inom skolmedicinen. Ämnet motverkar hjärtbesväret bradykardi och droppas i ögonen för att förlama pupillmuskeln i samband med synundersökningar. Det lär för övrigt ha varit kvinnor i Venedig som kom på att droppa belladonnasaft i ögonen för att anlägga ett tilldragande uttryck med stora orörliga pupiller. Namnet Atropa är hämtat från en av de tre ödesgudinnorna i den grekiska mytologin, Klotho, som spann livets tråd, Lakesis som bestämde dess längd och Atropos som klippte av den.

Flera av nattskattorna innehåller precis som alrunan också ämnet skopolamin, som kan skapa upprymdhet men i högre doser leda till förvirring och hallucinationer. Skopolamin hämmar också de reaktioner i hjärnan som utlöser illamående. Eftersom det lätt upptas av huden, ingår ämnet därför i åksjukeplåster, dock i liten mängd. I agentromaner förekommer skopolamin inte sällan som ett slags sanningsdrog. Något korn av sanning ligger möjligen i detta, men om dosen är för hög övergår sanningssägandet till rent fantiserande.

Av vallmosläktets hundratal arter innehåller opievallmon (Papaver somniferum) ett tjugotal alkaloider, varav kodein, morfin och paparevin är viktigast. Under den dvala som drabbar opiumrökaren, kan angenäma hallucinationer upplevas. Vällusten har jämförts med en sexuell orgasm. På grund av det kroppsliga och andliga förfall som följer med ihållande bruk, har emellertid opium aldrig fått någon större utbredning som kärleksmedel.

Som ett kuriosum kan nämnas att vi i Sverige har en vanlig växt, som innehåller motsvarigheter till opievallmons alkaloider. Det rör sig om skelörten (Chelidonium majus), vars gula växtsaft dessutom är lättare att skörda än vallmons. (Not 1)

På 1970-talet identifierades ett antal kroppsegna morfinliknande ämnen som kallas endorfiner (av eng. endogenous morphine). De har stor betydelse som smärtlindrare och utsöndras också vid motion, sex och förälskelse. Försök har visat att kroppen under en mils hård löpning, d.v.s. normalt ca 40 minuter, producerar endorfiner som motsvarar en normaldos om ca 10 mg morfin. Det är kanske inte så konstigt att vissa människor blir träningsnarkomaner och sexmissbrukare.

Haschisch utvinnes ur den ettåriga örten hampa, som i flera avseenden liknar lin. All odlad hampa tillhör samma art (Cannabis sativa), men det är framför allt den indiska varianten som innehåller den flyktiga narkotiska olja, cannabinol, som är den mest verksamma komponenten. De verksamma ämnena finns i en slags viskös kåda som också innehåller terpener, vilka ger plantan en karaktäristisk doft. Haschisch användes särskilt förr i tiden som kärleksmedel, men doseringen är vansklig. I mindre dos eliminerar drogen hämningar och blygsel, i större verkar den avtrubbande och sexuellt avtändande. (Not 2)

I Mellanöstern tillverkas hasch genom kokning och indunstning av plantdelar, varvid en gröngul, tjock sirap erhålles som görs aptitlig genom tillsats av rosenolja. Små mängder tillsätts ofta det kaffe som Orientens folk älskar, eller blandas med nötter och socker till den populära konfekten daouamesk.

Bruket av hasch är utbrett och har sitt ursprung i muslimska länder. Islam förbjuder ju alkohol men godtar haschisch. Drogen har romantiserats av många författare. Den nämns flera gånger i Tusen och en natt och förekommer också i Boccaccios Decamerone (1353). Bland franska författare har den varit ett kärt ämne. Dumas levererar i Greven av Monte Christo (1844) en starkt erotisk drömbild av haschischbruk. Skildringar finns också i Baudelaires Les Paradis artificiels (1860) och Gautiers Le Club de hashischiens (1846).

På hög höjd i Anderna växer cocabusken (Erythroxylum coca), vars blad tuggas av miljoner människor. Cocan stimulerar nervsystemet, minskar trötthetskänslan och ökar arbetsförmågan. De indianska slavarbetarna i de spanska conquistadorernas silvergruvor lärde sig att blanda bladen med karbonatrik aska, vilket tillsammans med saliv bidrog till att lösa ut den verksamma beståndsdelen kokain.

Under 1800-talet lanserades flera vindrycker innehållande kokain. En av dem var den amerikanske apotekaren Pembertons French Wine Coca. När distributionen av alkoholhaltiga drycker begränsades under förbudstiden i USA, tvingades tillverkaren ta bort vinet. Den sockerhaltiga drycken behöll emellertid kokainet och innehöll också ett koffeinrikt extrakt från den afrikanska kolanöten som länge ansetts vara ett milt afrodisiakum. Coca-Cola var född. 1929 försvann kokainet helt och hållet ur drycken. Det kan tilläggas att Coca Cola Company på sin hemsida förnekar att produkten någonsin innehållit denna drog.

Numera har kokain i form av ett vitt pulver som dras in genom näsan blivit en vanlig innedrog, inte minst i USA, där den uppskattas för sin förmåga att skapa eufori och bidra till sexuell utlevelse. Biverkningarna bör dock avhålla den nyfikne från att pröva. Rubbningar av hjärtrytmen är vanliga, liksom minskning av aptiten. Eftersom kokain också minskar den naturliga produktionen av dopamin, blir följden av varaktigt bruk ofta depressioner.

Sten Niklasson är författare och tidigare generaldirektör för Patentverket.

 


Not 1 Märkligt nog uppmärksammades en tämligen ovanlig giftväxt med rusgivande verkan för inte så länge sedan i Stockholm. Under många år hade stadens parkförvaltning placerat krukor med champagneträdet (Datura arborea) i Kungsträdgården. Under 1960-talet kom knarkarna i parken på att hallucinationer kunde framkallas om man tuggade på växtens blad. Några tonårsflickor uppmärksammade saken, sedan en kamrat blivit inlagd på sjukhus efter att ha ätit växtdelar. De tog klokt nog krukorna med sig och lämnade in dem på en polisstation, med resultat att de åtalades för egenmäktigt förfarande (!).

Not 2 På våra nordiska breddgrader finns motsvarigheten till hasch och kokain i de rusgivande gifterna muskarin och muskaridin, som ingår i den vanliga röda flugsvampen. Ruset påminner om alkoholens men är häftigare och präglas av stark självhävdelse och kraftiga vredesutbrott. Svampens användning som afrodisiakum kan inte rekommenderas. Men den vanliga föreställningen att det var denna svamp som orsakade vikingarnas bärsärkagång är förmodligen en myt. Svampgiftet har den märkvärdiga egenskapen att det inte förstörs i kroppen utan kommer ut med praktiskt taget oförändrad styrka i urinen, vilket lett till att vissa människor i t.ex. Sibirien påstås utnyttja sin egen urin som rusgivande medel.

Det har rapporterats att en annan hallucinogen, bufotenin, också hittats i röd flugsvamp. Detta ämne finns i hudsekret och urin från vår vanliga padda, (Bufo vulgaris). Det ligger kanske något i den gamla sagan om flickan som kysste paddan och därmed upplevde att den förvandlades till en prins (!).

Be Sociable, Share!
  • email
  • LinkedIn

Comments are closed.

ANNONSER:

Till bokus

Till Christofer Fjellners hemsida

Axess

Läs mer

webshop_banner

Rädslans liberalism