Print Friendly

Boksamlarmekanism

Av Redaktionen | 31 december 1951


1951


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

BOI(SAMLARMEI(ANISMEN
Av Fil. kand. Harry Järv
»Et totum rapiunt me mea vita libri.»
(Milton: Elegia prima ad Carolum
Diodatum.)
HAN var utlänning, sydlänning, det syntes redan innan han hade
sagt något: en satt, fettdallrande, mörk gestalt i övre medelåldern
med bruna ögon och mörk skäggbotten, kläderna inte direkt dåliga
men ändå sjaskiga på något sätt, kanske för att han svettades
starkt i värmen och sin egen fetma.
Schillers Gedichte skulle han ha, någon billig upplaga. Han talade tyska men med en mjuk brytning på något annat språk, var
kanske ungrare eller rumän eller något liknande. Han underströk
sitt tal med yviga men mjuka gester. Allt hos honom var mjukt:
kroppen, språket, rörelserna.
Han fick en hel trave att välja på. Schiller är inte så särdeles
gångbar litteratur för närvarande, och då scenen utspelades på
ett av Stockholms största antikvariat fanns det gott om Schillers
dikter i olika upplagor av skiftande kvalitet, alla dock till måttliga
priser. Någon van bokläsare eller -köpare var kunden tydligen
inte, han handskades valhänt med böckerna då han prövande vände
dem i handen. Det var väl fråga om en födelsedagspresent till dottern eller något i den stilen.
Expediten var tjänstvillig och hjälpsam, framhöll förtjänsterna
hos en upplaga och bristerna hos en annan, allt ärligt och välmenande och till kundens bästa.
– Men, framhöll han, vi har en vacker samlad upplaga i tre
volymer, får jag inte visa denf Utan att invänta svar hämtade
han den från hyllan.
– Observera de smakfulla banden, den vackra och lättlästa typografin, det tunna men ändå utmärkta papperet – kort sagt: en
kvalitetsprodukt! fortsatte han. Han nämnde det låga priset, återvände än en gång till det tunna papperet – tack vare det skulle
böckerna ta liten plats i anspråk på hyllan. Av panegyriken fram- 401
Harry Järv
gick, att han omfattade den teorin, att platsbrist i bokhyllorna
utgjorde den största kulturfaran just nu och att böcker av denna
typ därför skulle betyda kulturens, ja kanske världens räddning.
Kunden var misstänksam först, han hade väl aldrig tänkt på
att böcker kunde vara vackra. Men sedan han väl hade uppmärksamgjorts på faktum fattade han snart galoppen och kunde själv
se att upplagan var trevlig. De bruna ögonen förlorade sitt avvisande uttryck och hans hand drogs smeksamt över bokryggarna.
Hans intresse var väckt, ingen tvekan om den saken.
– Får jag låna telefonen ett ögonblick~ frågade han efter en
stunds tankfullt grubbel.
Han talade i telefonen över en halv timme på ett obegripligt
språk. Först smattrade orden fram i en ivrig och entusiastisk ton,
beledsagade av snabba armrörelser. Sedan motparten hade kommit
till tals kyldes entusiasmen av, rösten fick en enträget bönfallande
ton men återgick så småningom till att bli lidelsefullt förklarande
för att slutligen åter mattas till trött, resignerad hopplöshet.
– Jag tar den här, sade han kort och vresigt och pekade på en
av de först visade upplagorna dikter, betalade. snabbt och dröp
skamsen i väg efter en sista snabb blick under lugg på trebandsupplagan.
Detta fall ur verkligheten visar en boksamlare in statu nascendi.
Det är nämligen troligt att han återvände någon av de närmaste
dagarna och slog den begärda summan i bordet – med eller utan
sin hustrus tillstånd. Antagligen utan. Ty det är ett faktum, att
kvinnor inte är boksamlare i tillnärmelsevis samma utsträckning
som männen. Visst har det funnits kvinnliga boksamlare – man
kan nämna Margareta av Valois, Madame de Pompadour och drottning Kristina, som hade mer eller mindre värdefulla och vackra
samlingar- men de har i äldre tid varit sällsynta undantag, eftersom det fanns få emanciperade kvinnor med avancerade målsättningar i fråga om vetenskap och bildning. Längre än till behovet
att kunna kokettera med en ytlig salongsdiskussion i kultur
sträckte sig inte den tidens kvinnliga aspirationer utom i sällsynta
undantagsfall. Jean de La Bruyere har sammanfattat 1600-talets
syn på denna kvinnotyp: »Man betraktar en lärd kvinna på samma
sätt som ett vackert vapen; det är konstnärligt ciselerat, beundransvärt polerat och utsökt arbetat; det är en salongsprydnad som
man visar kännare men som inte används vare sig i krig eller på
jakt, lika litet som en aldrig så väl dresserad cirkushäst.» Men i
samma mån som likställdheten mellan könen har erkänts på olika
402
Boksamlarmekanismen
arbetsområden har kvinnorna mer och mer förlorat sin immunitet
mot boksamlarbacillen.
J a, boksamlandet, liksom samlande över huvud taget, är ett sjukdomssymtom, ett tecken på andlig ohälsa hos den enskilde individen och ytterst hos hela den tid han lever i. Historikern Guglielmo
Ferrero anser, att den omättliga varghungern efter trycksaker och
läsning är vår civilisations gissel. Bibliomanen är också möjlig
endast i en kultur vars ideal är att förstå allting, veta allting, och
vars medel är den hänsynslösa konkurrensen. Han kan leva endast
i storstaden med dess antikvariatanhopning; Paris brukar anses
vara hans Eldorado men han kan få tillräckligt med näring för
att hållas vid liv även i Stockholm eller Köpenhamn.
För någon tid sedan såg man några artiklar i dagspressen där
den romantiska föreställningen, att olyckligt förälskade tynar bort
till benrangel och skuggor av sina forna jag avlivades som en myt,
utspridd av ren okunnighet eller i syfte att väcka medlidande och
deltagande. I verkligheten förhåller det sig tvärtom, offren för
olycklig kärlek lägger i stället på hullet. Upptäckten är förresten
inte alls ny, bland psykologer av facket har det länge varit känt
att det existerar ett samband mellan glupskhet och neuros, även
om den själsliga mekanismens struktur ännu inte är helt känd på
denna punkt. Men man vet att t. ex. känslan av att inte vara älskad
kan utlösa glupskhet i fråga om mat och dryck men också i fråga
om att skaffa mer bestående ting som kläder, böcker eller pengar,
inflytande, makt. Den drivande kraften är en svårbestämbar ångest
som verkar i själslivets omedvetna skikt och därför är okänd för
medvetandet. Den ger sig till känna endast genom sina symtom,
aldrig direkt. Begäret efter mat, sprit, ägodelar eller inflytande
är emellertid inte bara ett symtom utan samtidigt en försvarsmur
mot de nedbrytande verkningarna av denna ångest, som ofta har
uppstått till följd av att ett ömhetsbehov eller kanske bara ett
behov av kontakt med andra människor av någon orsak inte har
kunnat fyllas. Om en människa, som söker ömhet, stöts tillbaka,
kan reaktionen bli att hon överflyttar sitt intresse och sina egna
ömhetskänslor från människor till döda ting. Hertigen av Roxburghe, för c:a 150 år sedan en av Englands mest kända boksamlare, skall ha blivit biblioman på grund av motgång i en kärleksaffär, och i Garcia Lorcas pjäs Don Perlimplins kärlek till Belisa
finner Don Perlimplin till en början påhittet att han skall gifta
sig fullkomligt absurt: »Jag har ju mina böcker- vad skulle det
då tjäna tillh En boksamlare som däremot tydligen ägde en per- 403
Harry Järv
sonlighet som var elastisk och mångsidig nog att medge ett bådeoch i stället för bara ett antingen-eller var den romerske prokonsuln M. Antonius Gordianus, som år 238 e. Kr. gjorde ett mycket
kort gästspel på den romerska kejsartronen under namnet Gordianus I. Han hade 22 konkubiner och ett bibliotek på 62 000 volymer,
och att ingendera av dessa två så helt olika men båda så starkt
utbyggda intressesfärer var enbart prål och tomt skryt visas av
hans produktion, som omfattade egna litterära arbeten av jämförelsevis hög klass samt tre a fyra barn per konkubin.
Boksamlarna bildar naturligtvis ingen homogen grupp. Av gammalt har man grovsorterat dem i bibliofiler och bibliomaner, varvid underförstås att samlare som tillhör den förstnämnda gruppen
är sunda, respektabla och t. o. m. beundransvärda kulturpersonligheter, medan bibliomanen är värd liten eller ingen respekt eftersom
han inte förmår behärska sin passion; skillnaden har också träffande karakteriserats så att »bibliofilen besitter böckerna medan
bibliomanen är besatt av dem» (Gustave Mouravit). Naturligtvis
är gränsen mellan de båda grupperna flytande, och även hos bibliofilen kan drivkraften för samlandet ligga i en omedveten grundångest, även om den hos honom är bättre dold än hos bibliomanen.
Ur genetisk synpunkt är det inte någon art- utan endast en gradskillnad mellan bibliomanen och bibliofilen, det är närmast fråga
om en olikhet i önskningarnas intensitet, kvalitet och praktiska
genomförande samt graden av medvetenhet om samlardriftens
natur och syfte. Beträffande det objektiva resultatet, d. v. s. boksamlingen, är det för övrigt inte alls säkert att bibliofilen har
bättre kvalitet på sin samling. Däremot kan man med säkerhet
säga att den är på ett lämpligare sätt avpassad efter det behov
han har av den i sitt praktiska arbete. Skiljelinjen mellan de båda
grupperna skulle man lämpligen kunna dra mellan de samlare
som läser sina böcker och de som endast har begäret att samla
men inte att läsa vad de samlar. Hos bibliomanen är grundångesten
så stark, att samlandet blir till ett urskillningslöst, tvångsmässigt
självändamål, som inte väjer för någonting. Ofta förlorar han
allt intresse för boken så snart han har fått den i sin ägo, och
många bibliomaner är hela livet sysselsatta med att sälja till ett
antikvariat de dyrgripar som de har köpt från ett annat. Men så
länge de inte har boken kan de inte tänka på något annat, och i
boksamlandets annaler finns noterade t. o. m. rånmord. Allt eller
intet är neurotikerns reaktionssätt, och hos bibliomanen är den
ena av dessa ytterligheter driven till sin spets, utan att någon
404
Boksamlarmekanismen
uppluckring av medvetandet eller omdömesförmågan på övriga
punkter behöver förekomma. Bland bokkleptomanerna finner man
namn som påven Innocentius X och Katharina av Medici, och i
stor skala tillämpades detta system att bygga upp ett bibliotek
redan under antiken av ptolemeerna, som skall ha fyllt en hel
avdelning i det berömda biblioteket i Alexandria med tjuvgods –
alla fartyg som anlöpte staden genomsnokades systematiskt och
berövades allt som fanns i bokväg. Grundbeståndet i de svenska
storbiblioteken utgörs som bekant också av rövat gods från stormaktstidens krigståg på olika håll i Europa.
Mekanismen i detta beteendemönster är som sagt att dessa samlarmaniska människor genom en motgång på något område (vanligen är det fråga om ömhet) har fått sin ursprungligen normala
och sunda självkänsla så skamfilad att de helt har förlorat tron
på den egna personlighetens värde. De tror inte på sig själva, de
kan inte uträtta något på egen hand utan måste söka stöd och
hjälp från omgivningen. Men då denna inställning samtidigt har
till följd, att de misstror människorna, eftersom de tror sig vara
tillbakastötta av dem just på grund av sin värdelöshet, söker de
sitt stöd på annat och medgörligare hålL (Denna tankegång rör
sig i cirkel, men neurotikerns reaktionssätt är irrationellt och
följer inte logiska tankebanor.) I vår kulturkrets kan pengar
och/eller yttre samhällsställning ge ett pansar av säkerhet och
trygghet även åt en kärna, som är anfrätt av osäkerhet, och eftersom trygghet är ett allmänt mänskligt mål är både pengar och
samhällsställning efterjagade för den säkerhetskänsla de kan
skänka. Yrkesskicklighet och kunskaper ger också en trygghetskänsla, och eftersom boken än så länge är den främsta kunskapsförmedlaren är en boksamling mycket lämplig som stödjande korsett för en osäker personlighet, som av sin ångest drivs att klamra
sig fast vid yttre stöd.
På Skokloster finns ett egendomligt och lustigt porträtt, en
mosaik av böcker som skall föreställa en bibliotekarie. Det är målat
på 1580-talet av Rudolf II:s hovmålare Guiseppe Arcimboldo.
Många människor identifierar sig med sitt yrke därför att de
inte har någon egen personlighet, de består bara av detta yrkesskal, som är det enda de har att visa upp. Bakom yrkesstoltheten
döljer sig ofta en sådan inre tomhet. Om det ligger någon sådan
avslöjande symbolik i Arcimboldos tavla är väl numera inte lätt
att avgöra, men man skulle kunna säga att den är en utmärkt och
sann bild av bibliomanen i gemen som gammal: en fasad utan
405
: ..
——— ~——-
Harry Järv
någon som helst egen personlighet, en gestalt med kroppslig utsträckning i rummet men ändå utan eget, individuellt innehåll.
Bibliomaner blir bibliomaner därför att de känner sig sakna personlighet men frenetiskt försöker uppträda som om de hade en
värdefull sådan, och om denna känsla av bristfällighet och otillräcklighet från början mycket väl kan vara överdriven och objektivt sett falsk, även om det således är fråga om »inbillningssjuka»,
så blir den med tiden en realitet. Detta krampaktiga försök att
hålla personligheten på en nivå som den saknar förutsättningar
för tar krafter i anspråk som inte finns att tillgå, och därför är
hela denna försvarsattityd mycket ömtålig och kan vid minsta
extra belastning bryta samman och övergå i öppen och oförklädd
neuros.
Eftersom drivkraften är okänd för neurotikern rationaliserar
han sina symtom, som ofta hyfsas till riktigt utmärkta och värdefulla egenskaper- som de ju också ofta verkligen är. Sammalunda
gör ock boksamlaren – med större eller mindre framgång. Den
allmänt föraktade »skinnbandsbanditem (uttrycket präglades för
några år sedan av en skribent som är känd för sin snärtiga kvickhet och förstås väl av alla utan förklaring) har svårast att genomföra rat.ionaliseringsprocessen, eftersom det ligger i så öppen dag,
att en sådan samling endast är en potemkinkuliss, en fasad utan
bakomliggande verklighet. Både ägaren själv och umgängesvännerna måste i ett sådant fall vara medvetna om, att det är fråga
om ren svindel. Shane Leslie kallar den icke-läsande boksamlaren
litteraturens hermafrodit, eftersom han är varken läsare eller författare. Skeppare på Sebastian Brants berömda Narrenschiff, vars
första upplaga trycktes i Basel1494, var en representant för denna
typ. Han presenterar sig själv (enligt den av H. A. Junghans moderniserade texten) på följande sätt:
406
Im Narrentanz voran ich gehe
Da ich viel Biicher um mich sehe,
Die ich nicht lese und verstehe.
Auf Biicher stellte ich mein Frommen,
Von Biichern hab’ ich grossen Hort,
Versteh’ ich gleich drin wenig Wort’,
So halt’ ich sie doch hoch in Ehren:
Es darf sie keine Flieg’ versehren.
Denn es geniigt schon meinem Sinn,
Wenn ich umringt von Biichern bin.
d
Guiseppe Arcimboldo (1533-1593): Porträtt av en bibliotekarie (och av bibliomanen i gemen). 1580-talet. Skoklostersamlingarna.
ll
J!_\’Olfta ~arpntte cao”‘we~ttid$ ”””~
..,_.bol~ fe ~enne noc6tn \feneren
J).tttdenwyl ~en 11leg\?enweren
bb
Boknarren, den mänskliga dårskapen personifierad. ‘l’räsnitt i »Dat narren
schyp>>, tryckt i Liibeck 1497 av den anonyme ,,}Iohnkopfdrueker•>, som arbetade
för Hans van Ghetelen. Upplagan, som är en plattysk översättning av Sebastian Brants »Das Narren Schyff,,, är känd endast i två exemplar (British Museum, London och KB, Stockholm), båda defekta.
Boksamlarmekanismen
Ett arbetsbibliotek behöver däremot inte något annat försvar än
en hänvisning till den praktiska nytta det gör. Bokens ursprungliga syfte var att på lämpligaste och bekvämaste sätt överbringa
ett budskap utan personlig kontakt, och ju längre man avlägsnar
sig från detta syfte och från budskapets angelägenhet och kvalitet
mot ett samlande av böcker för deras sällsynthets skull eller över
huvud taget utan att ägna något intresse åt innehållet, desto besvärligare blir den intellektuella försvarsoperationen och rationaliseringen.
Att bok- och annat samlande verkligen till stor del står på neurotisk grund bevisas av att samlarmanin försvinner om neurotikern återfår sin trygghetskänsla genom att hans ömhetsbehov
tillgodoses eller om hans personlighetskänsla på annat sätt restaureras, t. ex. om han lyckas genomskåda och analysera sina egna
omedvetna impulser. För övrigt kan samlaren visa samma fysiska
reaktioner, som ångest brukar åstadkomma, nämligen allmän upphetsning, hjärtklappning, darrning och svettning. Sådana ångestsymtom kan man ibland få se på bokauktionskammaren. Ofta har
emellertid rationaliseringsprocessen varit framgångsrik och fortskridit så långt, att dessa yttre tecken på neuros helt har undertryckts. Vem har inte sett Den Erfarne Samlaren, som med suverän
och överlägsen säkerhet mäter marginalbredden på en inkunabel
eller en aldin eller en bok ex officina Elzeviriana och vars hela
uppträdande vittnar om ett oändligt förakt mot de fåkunniga, som
inte vet att skiljelinjen mellan får och getter, mellan kultur och
barbarisk okultur är just denna marginalmillimeter! Lord Chesterfield gav i Letters to His Son ett råd angående anspråkslöshet på
detta område, som Den Erfarne Boksamlaren tydligen inte fått
tid att läsa på grund av sitt myckna mätande: »If you happen to
have an Elzevir classic in your pocket, neither show it nor mention it.»
Om sitt själsliga tillstånd under en av sina depressionsperioder
skriver Fröding i ett brev (27 januari 1890): »Under dessa mitt
lidandes dagar har jag knappt tagit ögonen från boken – det har
varit det enda sättet att lindra tortyren – ett slags opium för
tanken och fantasien.» Följande sanna berättelse ur livet klargör
ytterligare mekanismen i denna reaktion:
En av mina bekanta, en man med ett krävande praktiskt yrke,
som tog all hans tid i anspråk utan att lämna något över för läsning av annat än facklitteratur, var nödsakad att undergå psykoanalytisk behandling på grund av en neuros. I början av behand- 28- 513447 Svensk Tidskrift 1951 407
; ..
Harry Järv
lingen skaffade han sig på mycket kort tid en relativt omfattande
boksamling, mest skönlitteratur, som han samvetsgrant läste.
Under analysens gång avtog hans i början onormalt hektiska köpoch läsbehov i samma takt som hans problem löstes. På denna
köp- och läsintensitetskurva kunde man avläsa även mindre toppar
och vågdalar, som åtföljde de återkommande och övergående depressionstillstånden under analysens gång. När han kom in i en
svår och ansträngande analysperiod, köpte och slukade han åter
böcker, men så snart de problem, som hade gett upphov till
ångestens stegrade intensitet började lösas, avtog åter läsbehovet.
Ursprungligen lade han upp sin samling för att fylla vad han (med
orätt) uppfattade som en gapande lucka i sin kulturella fasad, men
läsarrdet kom även att få praktisk betydelse för neurosens snabba
övervinnande. Hans bekantskap – vänskap, fiendskap eller likgiltighet – med Andrej Bolkonskij och familjen Rostov, med Tom
Jones, William Dobbin, Jean Valjean, munken Medardus, Lars
Hård, Pär Lagerkvists dvärg och andra diktade gestalter fick
fylla det behov av kontakt med omvärlden, som på grund av neurosen inte kunde tillgodoses på naturlig väg. Konfrontationen med
bröderna Kararnasov verkade som ett klubbslag på honom. I två
veckor var han ur stånd att göra något annat än att ligga och
kippa efter andan och grubbla över den oerhörda psykologiska
sanning, som ligger dold i detta verk. Det var hans egna problem
– och allmängiltiga. När personligheten hade återställts, kunde
den brutna kontakten med omgivningen åter knytas, och levande
personer fyllde åter en del av umgängesbehovet. Samtidigt kunde
han åter till dess rätta värde uppskatta sin egen personlighets
prestationer, varför boksamlingen och litteraturkännedomen som
fasad och stöd för prestigen inte längre behövdes. Efter avslutad
behandling kvarstod ett kvantitativt normalt men kvalitativt fordrande läsbehov. Hans fördjupade förståelse för skönlitteraturens
funktion och hans tack vare analysen högt utvecklade förmåga
att värdera den psykologiska sanningshalten i litteratur gjorde
honom till en bokvän i bästa mening.
Detta intressanta beteendemönster kastar även ljus över många
författares relationer till omvärlden och till sina egna diktade
gestalter. Det är känt, att många författare hellre umgås med sina
fantasigestalter än med verkliga människor och att de är så ömsinta, att de har svårt att låta poetisk rättvisa vederfaras sina skapelser och därför i det längsta uppskjuter att »döda» dem, medan
de samtidigt mot omgivningen kan sätta upp en sköld av irritation,
408
Boksamlarmekanismen
misstro eller t. o. m. fientlighet. »l don’t like people», sade William
Faulkner då han var i Stockholm för att hämta sitt nobelpris,
»they make too much noise.» Ett »normalt» beteende förutsätter
förmåga att kunna umgås både med diktade gestalter och verkliga.
Men diktningen är till stor del en flykt in i en egen, autistisk värld
där författaren försöker lösa det problem, som han har misslyckats
med i verkligheten, nämligen- att umgås med människor.
Det har här talats så mycket om neurotiska och sjukliga drag
hos boksamlare, att man lätt kan få det intrycket, att det är fråga
om en försåtlig kampanj mot bokhandels- och antikvariatsverksamhet och ett slag under bältet på författare. Det är alltså på
tiden att göra några väsentliga förbehåll. Det finns naturligtvis
också privata boksamlingar, som är upplagda enligt sunda principer med huvudvikt på kunskapssynpunkter, på skönhetskärlek
eller på en ide att hopbringa ett kulturhistoriskt intressant och för
forskningen värdefullt material, utan att nyttosynpunkterna nödvändigtvis behöver vara rationaliseringar av neurotiska drag. Man
har även kunnat konstatera en tendens att olika slag av samlare
rekryteras från vissa karaktärs- och temperamentsgrupper, så att
t. ex. representanterna för den öppna, för yttervärldens realitet
mottagliga och jämförelsevis okomplicerade pykniska människotypen med dess hjärtliga, alltomfattande kärlek till verkligheten
och dess företeelser och ting ofta blir allätare även på boksamlarområdet. De fördelar sin kärlek och sina affekter jämnt på olika
intresseområden och lägger upp omfattande och heterogena samlingar. Boksamlare av den leptosoma typen fördelar däremot sitt
intresse på ett ojämnt sätt och lägger stor vikt vid att välja och
vraka. När Robert Louis Stevenson skriver (i The Influence of
Books), att varje människa kan finna sin andliga spis endast i ett
fåtal böcker, är detta således ingen allmängiltig sanning utan en
sanning, som gäller endast den någorlunda rent leptosoma konstitutionstyp, som Stevenson själv tillhörde. En pyknisk boksamlare
kan mycket väl med nöje och behållning läsa all den olikartade
litteratur han samlar. Det är självklart, att det är en meningslöshet att säga, att det ena eller andra slaget av samlare, läsare
eller författare är »bättre» och »värdefullare» än det andra.
Dessa olika temperamentstyper kan mycket väl hålla sig inom
gränserna för det normala och acceptabla. Men en kulturföreteelses
objektiva värde (i den mån ett sådant värde är möjligt att bestämma) förringas inte på något sätt om en analys av det genetiska
förloppet skulle blotta företeelser, som brukar anses mindre fina
409
Harry Järv
och värdefulla. En sådan analys skapar kanske en bättre förståelse
för problemen och kan i bästa fall öka vidsyntheten och toleransen
och därigenom skölja bort en massa tyngande barlast av skadliga
moralbegrepp. En mycket stor del av den västerländska kulturens
yppersta skapelser har åstadkommits av själsligt sjuka människor.
En helt balanserad och affektfri människa är kanske lycklig på
sitt sätt, men kulturskapande är hon inte. Monsieur Testes livsföring är absurd, ty intellektuell hypertrofi leder automatiskt till
atrofi på känslolivets område, eftersom den själsliga energimängd,
som står en personlighet till buds, tycks vara konstant. Det är
möjligt att mänskligheten i ett framtida idealsamhälle kommer
att bestå av kopior på herr Teste – det finns en sådan tendensmen blir det i så fall ett idealiskt samhälle~ Betyder det inte
stagnation för all utveckling~ Betyder det inte – Orwells 1984’
Ty även känslolivet är engagerat i all kulturskapande verksamhet.
Det finns naturligtvis andra tänkbara möjligheter än den renodlat intellektuellt arbetande robot, som är vår maskinkulturs ideal
och den hårt trängda människa, som har flytt in i neurosen för
att hon inte stått ut: »det lyckliga urtillståndet» innan tankeverksamheten har vaknat. Rousseau förfäktade i Discours sur l’origine
de l’inegalite parmi les hommes, att en människa, som reflekterar,
är ett fördärvat djur och att mänsklighetens lyckomöjligheter gick
förlorade i och med att intellektet vaknade tillliv så att människan
blev medveten om sitt öde. Lyckan var att söka i omedvetenheten.
Men eftersom vi nu en gång är uppfostrade i en kulturmiljö där
det intellektuella begripandet är det högsta målet får vi lov att
finna oss i det. I all synnerhet som det varken går eller är önskvärt
att vända på tiden och låta den gå baklänges. Det tycks vara allmänt mänskligt att längta efter något bättre än vad nuet har att
bjuda på. Denna längtan kan drömma sig bakåt till »det lyckliga
urtillståndet» och blir reaktionär, eller också vänds blicken framåt
och samma längtan sporrar till ansträngningar för att verkligen
i handling åstadkomma en förändring och förbättring. Mot Ronsseau invände redan Schiller, att denna längtan tillbaka var svaghet,
att längtan till det paradisiska urtillståndet dödar all strävan mot
framtida mål. Känslan att behärska verkligheten må vara en illusion, men begripandet av sammanhanget i tillvaron ger onekligen
en lyckokänsla, som de flesta nutidsmänniskor skattar högre än den
slöa omedvetenheten.
410
»Det finns bara en verklig lycka:
att bli medvetnare om sitt öde»,
. ‘…….
Boksamlarmekanismen
skriver Rabbe Enckell i sin senaste diktsamling Sett och återbördat, och i de två raderna tolkar han nutidsmänniskans situation.
Rousseau måste förresten själv ha erfarit den lyckokänsla, som
ligger i att intellektuellt förstå och behärska ett problem. Han var
för övrigt inte den förste, som hävdade att en förbannelse vidlåder
den rena intellektualiteten. Samma åsikt finns gestaltad i den
judiska myten om straffet för synden att äta av kunskapens träd.
Det finns, som alltid, en väg också mellan dessa ytterligheter.
Vår tids människa kan och får inte pruta av på sin medvetna och
rationella del, men därför behöver ju inte navelsträngen till de
irrationella djupen klippas av. I den mån den rena intellektualiteten diktatoriskt undertrycker andra väsentliga mänskliga yttringar, t. ex. känslor och drifter, reagerar den mänskliga organismen omedelbart med protesterande varningssignaler. Om naturliga
och sunda känslor uppfattas som mindervärdiga och trängs undan
med intellektets vapen blir följden en neuros. Naturliga och sunda
känslor och instinkter har också i förvånansvärt hög grad varit
utsatta för klappjakt från »moralisters» sida, vilket hämmat kulturutvecklingen i oanad grad.
Man kan låta känslolivet befrukta det medvetna själslivet men
samtidigt behärska, kontrollera och förstå de irrationella faktorerna. Man kan bara inte ostraffat tränga undan dem till någon
undangömd vrå av själslivet och sedan låtsas som om de inte fanns
och aldrig har funnits. Välsignelsen från ovan och välsignelsen
från nedan, som det står om i första Mosebok och som spelar en
så stor roll i Thomas Manns romansvit om Josef och hans bröder,
är nödvändig för den hela, sunda personligheten. Med hegelsk
dialektik skulle man kunna formulera det så att tesen irrationell
omedvetenhet och dess antites rationell medvetenhet blandade i
rätta proportioner ger syntesen kultur.
Vägen till det rationella begriparrdet går över boken. Om boken
finns i ett allmänt bibliotek eller i en privat boksamling är strängt
taget likgiltigt, det viktiga är att den används, att den får fullgöra
sin ursprungliga uppgift att förmedla kunskap och erfarenhet.
J u större boksamling desto mer aspekter och argument för den
syntes som boksamlaren och -läsaren själv måste dra för att han
inte skall bli bara en eftersägare och ett offer för andlig auktoritetstro.
De allmänna biblioteken är inte öppna dygnet runt, böcker man
vill ha är ofta utlånade eller finns inte alls i biblioteket, eller man
har kanske en lång och besvärlig väg dit. Vad är då nyttigare
411
—-~·. ·-·–··
Harry Järv
och nöjsammare än en egen samling~ Boksamlarna kan säkert
själva leverera hur många argument som helst. Och som neurotiskt
symtom är bok- och kunskapssamlandet ett av de mest sympatiska
och för kulturlivet mest värdefulla. (Jag förutsätter hela tiden
att kulturlivet i och för sig är en värdefull företeelse, en förutsättning som naturligtvis med lika stor rätt kan bestridas.) Dibdin
säger att boksamlandet är »Of all species of insanity the most
rational and praiseworthy». Det är ett vackert uttalande, men
det skulle kanske ha verkat mer övertygande om han inte själv
hade varit så infekterad av boksamlarbacillen att man kan misstänka honom för ett avsiktligt försök till smittoöverföring.
412

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner