Print Friendly

Bo Siegbahn; Politik och litteratur i dagens Frankrike

Av Redaktionen | 31 december 1987


1987


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

BO SIEGBAHN:
Politik och litteratur
i dagens Frankrike
Den politiska litteraturen är omfångsrik i dagens Frankrike. Bo
Siegbahn presenterar ett stort
urval böcker som bl a belyser
den nya synen på franska revolutionen.
Monarkifrågan och de liberala
ideerna är andra områden som
åter är aktuella. Författaren gör
intressanta återblickar på utvecklingen i Frankrike.
Ambassadör Bo Siegbahn är
numera bosatt i Frankrike.
D
en politiska litteraturen behärskades i ganska hög grad före 1981
av oppositionella radikala frågeställningar och debattörer. Det var ungefär samma förhållande som i Sverige före
1976, dock med den inte betydelselösa
skillnaden att det i Frankrike satt en ickesocialistisk regering. Det var främst skribenterna i tidskriften Figaro Magazine
som svarade för en mera konsekvent borgerlig linje. Så småningom började en
filosofisk riktning med klart borgerliga
tendenser att göra sig hörd men den hade
det ändå så svårt i portföret att t o m
Svenska Dagbladets expert på utländska
kulturyttringar, Carl Rudbeck, vid något
tillfälle lekte med så populära karakteristiker som nazistiska.
Varje socialistisk debattör hade sina
älsklingsproblem och politiska lösningar
som han ventilerade utan att behöva ta
någon större hänsyn till verkligheten.
Mitterand t ex ville avskaffa stora delar
av försvaret, och i all synnerhet den strategiska atomvapenstyrkan, ävensom förstatliga all undervisning; andra hade klara
ideer om hur man skulle vända den ekonomiska krisen genom en drastisk höjning av efterfrågan eller en autarkipolitik,
andra ville avskaffa den ”imperialistiska”
utrikespolitiken, andra åter drömde om
att snabbt socialisera hela eller väsentliga
delar av det fria näringslivet etc.
Det socialistiska maktövertagandet
Efter det socialistiska maktövertagandet
ställdes drömmarna snabbt inför den obevekliga verkligheten. Mitterand slutade
omgående att tala om atomnedrustning
och ville begränsa socialiseringen till det
minsta möjliga, d v s det som man i ett ti- 186
digare avtal med kommunisterna förbundit sig; den nya regeringen bestod ju även
av kommunister.
skribentema tystnade i stor utsträckning, dels på grund av att de fick välbetalda poster inom statsförvaltningen, dels på
grund av att de, som en akademiledamot
uttryckte det i TV, ”inte hade något att
säga”.
På en punkt skedde dock en, ur socialistisk synpunkt, väsentlig förbättring:
nästan alla TV-kommentatorer, som visat
sig borgerligt inställda, fick efterhand gå
och ersattes med mera förstående krafter.
Man skulle ju-kunna tycka att når regeringen sedan med stöd av Mitterand
tvingades att lägga om den ekonomiska
politiken 1982-83 i riktning mot en på-
taglig ekonomisk åtstramning, enligt
ungefär de riktlinjer som högern rekommenderade, detta borde ha föranlett en
livlig debatt inom de egna leden: Vad hade gått fel, hade den egna analysen och
målsättningarna varit orealistiska o s v.
Därav såg man emellertid mycket litet,
frånsett att den högt begåvade akademikern Chevenement tillsammans med en
radikal klick på vänsterkanten tog avstånd från den nya linjen och i stället ville
införa en slags autarkisk hushållning.
Långt ifrån en egen kritisk självrannsakan
av ”mea culpa” blev det ännu tystare i leden. Det utgavs nästan inga böcker och
endast i ett fåtal artiklar analyserades
partiets omvälvning. Kommunisternas
kritik om det ”socialistiska sveket” efter
deras utträde ur koalitionen bemöttes
ytterst förstrött.
Väsentliga undantag
Vissa väsentliga undantag fanns dock:
förre finansministern Jacques Delors, en
kristen socialist ganska nära mittlinjen i
politiken, har sedan han lämnat den nationella politiken och blivit ordförande i
EG tillsammans med en högerjournalist
skrivit en bok med titeln Sortir – ou pas
(Grasset 1985). Socialdemokraten och
europaparlamentarikern Georges Donniez har skrivit en bok med titeln: Socialdemocratie, Le bon sens (det förnuftiga)
och akademikern Alain Touraine har åstadkommit ett tankeväckande arbete:
L’apres socialisme (efter socialismen).
Både Donniez och Touraine konstaterar i sina böcker att socialismen i sin nuvarande form icke innehåller svar på daBorgerligtinställda TV-kommentatorer ersattes med mera förstående
krafter.
gens och framtidens problem med undantag för ett allmänt socialt hänsynstagande. Man saknar framför allt en ansvarsfull
ekonomisk politik som kan förenas med
den sociala dimensionen. Deras uppfattningar överensstämmer i långa stycken
med dem som återfinns i det nya socialdemokratiska partiet i Storbritannien och
i det tyska socialdemokratiska partiets
Godesbergprogram, särskilt i Helmuth
Schmidts tappning.
Båda böckerna innebär implicit ett avståndstagande från det föregående samarbetet med kommunismen. Ur praktiskpolitisk synpunkt är detta inte lika enkelt
som i Sverige där socialdemokraterna hittills i stort sett kunnat räkna med att vpk
aldrig kommer att stödja borgerliga förslag. I Frankrike har saken, åtminstone
tidigare, varit mer komplicerad. Kommunismen hade vid världskrigets slut unge- –
fär 30 % av väljarnas röster. Och ännu
vid sista presidentvalet stöddes de av
17-18% av befolkningen. Vid det senaste parlamentsvalet 1986 hade deras
andel av väljarkåren dock gått ner under
10% och man spekulerar i dag om partiet i framtiden inte kommer att få endast
marginell betydelse, vars stöd man helt
kan avvara.
Delors’ bok har av naturliga skäl ett
speciellt intresse. Den berör ett problem
Är inte den nuvarande uppdelningen på två politiska block krafthämmandeochfinns detintemöjligheter
att komma ur den?
som för bl a Sverige och Frankrike, men
kanske även övriga Västeuropa har ett
stort, långsiktigt intresse: är inte den nuvarande uppdelningen på två politiska
block krafthämmande och finns det inte
möjligheter att komma ur denna situation? Frågan är så central att den säkerligen är förtjänt av en särskild artikel.
Delors och hans medförfattare kommer
fram till att skillnaderna mellan blocken
inte är större än att den skulle kunna
överbringas med ömsesidig god vilja.
Monarkifrågan
Denna frågeställning ligger troligen bakom ett annat ämne som börjat intressera
fransmännen, nämligen monarkin. I ett
läge just med två oförsonliga block kan
det te sig naturligt för en fransman att
börja fundera på om inte en monarki
skulle kunna bli en enande, samlande
kraft. Någon liten smak av en sådan lösning representerade väl de Gaulle. Han
187
var – eller blev – utan tvekan mäktigare
än någon monark i dag, men efter hand
blev han också mera omstridd. Det är
ingen tillfällighet att flera böcker om så-
dana ämnen sett dagens ljus under de
senaste åren, särskilt i dagens situation
med en president som vid väl valda tillfällen tar avstånd från sin egen regerings åtgärder och ståndpunkter, den s k samexistensen. Det är givet att det nuvarande
monarkiska intresset inte går att jämföra
med det som rådde på 1870-talet då man
faktiskt i parlamentet hade en majoritet
för monarki eller under 1930-talets krisår
då det fanns en verklig folkrörelse med
tändande intellektuella ledare, som
Maurras och Barres. Ett problem har
dock alltid varit, i all synnerhet under
1800-talet, att man inte kunnat riktigt
bestämma sig för vilken monark man
önskade. Det fanns i realiteten ursprungligen tre riktningar; bourboner, orleanister och bonapartister. I en nyutkommen
bok, Ludvig XX, av Thierry Ardisson
(Olivier Orban 1986), vars innehåll kanske är mindre märkligt än den spridning
den fått, tar författaren ställning för bourbonerna, för vilket kanske vissa legitimitetsskäl kan framföras, men som leder till
den tveksamma slutsatsen, att den rätte
tronarvingen är en medlem av det nuvarande spanska kungahuset!
Diskussioner inom högerpartierna
Om sålunda en verklig självrannsakan
inom vänstern uteblivit, med undantag
för kommunisternas oro för sin katastrofala nedgång under senare val, har inom
högerpartierna en omfattande analys
förekommit om orsakerna till nederlaget
1981. Runt Chirac, Giscard d’Estaing
188
och Barre har ett stort antal studiegrupper skapats för olika områden. I viss utsträckning hade dessa slutfört sina uppgifter till valet i mars 1986 men åtskilliga
existerar fortfarande.
Vidare startades eller intensifierades
ett antal diskussionsklubbar, en vanlig
form för politisk verksamhet i Frankrike,
där man nästan saknar våra lokalt förankrade politiska föreningar med särskilda
tjänstemän. Flera av dessa, som t ex Oub
de l’Horloge, har kompletterat verksamheten med utgivning, dels av fristående
studier, dels av de vid diskussionsaftnarna gjorda anförandena och inläggen.
Nytt intresse för liberala ideer
Den ur allmän ideologisk synpunkt kanske mest intressanta utvecklingen är den
något nyvaknade entusiasmen för de liberala ideema, en utveckling som i viss mån
har sin motsvarighet i Sverige. De historiska utgångspunktema är dock något olika. Den franska ekonomiska utvecklingen har präglats av arvet efter Colbert,
som ju var statskapitalismens främste
företrädare. Härtill kommer att Frankrike
varit invecklat i betydligt fler krig med ty
– åtföljande statligt engagemang i både
krigsproduktion och utformning av landets struktur. Den starkt centralistiska
tendensen inom fransk förvaltning kan till
en del hänföras till detta, vid sidan av
monarkins behov av centralisering för att
bekämpa feodala tendenser långt in i nutiden. Härtill kom att de Gaulle efter sista
världskriget, delvis mot bättre vetande,
ansåg sig, i strävan efter viss enighet inför
det väldiga återuppbyggnadsarbetet, böra
tillmötesgå vänsterkraven på förstatligande av viktiga delar av bank- och försäkrin~svärlden – en utveckling som den socialist-kommunistiska regeringen 1981 i
hög grad kompletterade.
Slutligen kan man konstatera att
Frankrike nästan helt undvek att ansluta
sig till de frihandelstendenser som i slutet
av förra seklet fick stor spridning. Frankrike blev en för fransk produktion reserverad marknad. Denna autarkiska tendens stärktes av den lätthet som det
franska näringslivet hade att utan konkurrens avsätta sina mer svårsålda produkter inom det franska imperiet.
Frankrike saknar nästan helt våra
lokalt förankrade politiska föreningar.
Denna antiliberala tendens i fransk
ekonomi fick sin första stöt genom Romfördraget 1957 med dess skapande av en
tullunion. Frankrike upptäckte till mångas förvåning att det inte blev så svårt att
omställa den franska ekonomin till konkurrensduglighet med de tyska och engelska industrierna. Ur dessa erfarenheter
växte så småningom fram en liberal syn,
som förvisso även inspirerades av amerikanska skribenter.
De främsta bidragsgivarna till den ekonomiska liberalismens ideer på fransk
sida har varit Henry Lepage (l morgon
kapitalism, Ratio 1980), Guy Sorman
(La solution liberale, Fayard 1984) samt,
från religiösa utgångspunkter, R-L
Brockberger (Le capitalisme; mais c’est la
vie, PLON, 1983).
Bland de många verk som på borgerlig
sida åstadkommits genom samarbete
inom ramen för olika politiska klubbar
kan man nämna Yves-Marie Laulan,
Bien sortir du socialisme (J Clattes, 1984)
och de som utgivits av Club de l’Horloge:
Yves Montenay, Le socialisme contre le
tiers monde (Albin Michel, 1983), Socialisme et Famille: une meme famille (Albin Michel, 1984), Socialisme et Religion
(Albatros, 1986), Echecs et injustices du
Socialisme avec un projet republicain
pour l’opposition (Albin Michel, 1982).
Immigrationen
En fråga som blivit föremål för åtskilliga
utläggningar är immigrationen. I stort sett
kan man säga att socialisterna, i någon
allmän känsla av solidaritet, tog avstånd
från en viss främlingsfientlighet som under de senaste åren börjat uppträda i
Frankrike. Man hänvisade bl a till Frankrikes traditioner som ett land där politiska
flyktingar från många länder alltid funnit
en fristad. Analogin har inte varit helt
adekvat; nu har det gällt en folkrörelseliknande invandring från i första
hand Nordafrika av människor som i stor
omfattning inte haft uppehållstillstånd,
som inte varit flyktingar och som haft från
Frankrike helt avvikande religion och traditioner. Där problemen blivit mest akuta, i storstäderna och dess förorter, har
det arabiska folkelementet inom vissa
områden närmat sig ett majoritetsförhållande. Det har sålunda uppnått helt andra
proportioner än tidigare. Bidragande orsaker har varit en under de senaste åren
starkt stigande arbetslöshet, arabisk fundamentalism och terrorverksamhet samt
hög arabisk nativitet, som särskilt avspeglat sig i elevsammansättningen i skoloma
med ty åtföljande skillnader i kunskapsnivån olika skolor emellan.
189
Åtskilliga böcker, som det kanske vore
motiverat att här namnge, har ägnats åt
dessa frågor från olika utgångspunkter.
Man kan dock knappast påstå att debatten präglats av rasism om man härmed
menar uttryck för en folkgrupps förakt
för eller nedvärdering av en annan.
Bland de frågor som varit föremål för
en kritisk granskning har, som tidigare
nämnts även varit kolonialsystemet. I det
längsta har detta inte i det förgångna utgjort en skiljelinje mellan höger och
vänster i Frankrike, trots att naturligtvis
skolade marxister haft svårt att bortse
från Lenins utläggningar om ”imperialismen som kapitalismens sista stadium”.
Guy Mollet, socialismens främste talesman, var en övertygad anhängare av
det franska Vietnamengagemanget och
Mitterand deklarerade som inrikesminister på 50-talet att ”Algeriet är och förblir
franskt”. Nu har värdet av det franska
kolonialsystemet på allvar satts i fråga i
ett omfattande arbete av Jacques Marseille, Empire colonial et capitalisme fran- ~ais, (Albin Michel, 1984). Marseille anser att den ekonomiska utvecklingen i
Frankrike fördröjdes genom att franska
produkter, som av prisskäl inte kunde säljas på den intematiomnella marknaden, i
stället fann avsättning inom det avskärmade franska kolonialväldet. Detta gällde
särskilt vissa franska konsumtionsvaror
som textilier och bijouterier samt järn och
stål. Företrädarna för de nya industrigrenarna, spjutspetsarna inom fransk
produktion – såsom avancerade maskiner – ställde sig däremot mycket kallsinniga till den franska politiken som de ansåg undanhålla dem arbetskraft och försena Frankrikes utveckling.
190
Ny syn på franska revolutionen
Å ven om man inte kan säga att kritiken
mot det franska kolonialväldet haft antisocialistiska förtecken är det emellertid
ganska säkert fallet med den uppflammande diskussionen om franska revolutionen. Varje fransman (och icke bara
fransmän) har uppfostrats med de eldande parollerna ”frihet, jämlikhet och broderskap” som ansetts vara revolutionens
kvintessens och tillägnat sig den framför
allt genom historikern Michelet drivna
idealiseringen av franska revolutionen; i
den mån man inte svalt den marxistiska
tolkningen av revolutionen som förberedelse till socialismen. Visserligen har det
under tidernas lopp skrivits ett stort antal
vetenskapliga skrifter om olika sidor av
denna tid men det är egentligen först nu,
inför 200-årsjubileet, som verkligt kritiska verk kommit att spela en förstaplansrolL
Till en början har man bestritt att revolutionen kunde betecknas som en borgerlighetens triumf över det feodala samhället i enlighet med de marxistiska lärorna.
Redan Furet (Penser la revolution fran- ~aise, Paris 1978) i likhet med den
engelske historikern Alfred Cobban, vars
verk utkom redan på 60-talet men vilken
som ett tidens tecken översattes först
1984 till franska (Le sens de la revolution
fran~aise, Julliard) hävdade, att det var
helt ohistoriskt att karakterisera senare
delen av 1700-talet som feodalistisk;
denna term borde förbehållas långt tidigare sekler, som kännetecknades av en
ofta svag kungamakt vid sidan av eller
över ett antal vasaller. I Frankrike var
läget före revolutionen annorlunda. Visserligen fanns det fortfarande en jordägande adel men i stort sett utan feodala
privilegier. Men den hade i ganska stor
utsträckning av ekonomiska skäl varit
tvungen att sälja från jord till rika stadsbor, som sålunda inte hade något intresse
av en våldsam äganderättsförändring.
Det hade däremot den inte så stora gruppen av jordlösa bönder som av de rättrogna marxisterna betraktats som utan inflytande. Inte heller den fattiga stadsbefolkningen hade något större intresse av dessa
frågor och deras betydelse har därför
överdrivits. De som verkligen drev fram
den revolutionära utvecklingen var advokater, statstjänstemän och andra intellektuella.
De som verkligen drev fram den revolutionära utvecklingen var advokater, statstjänstemän och andra intellektuella.
Medan huvudintresset tidigare genom
Michelet och Soboul varit koncentrerat
på de ideologiska och kulturella aspekterna av revolutionen har nu de mänskliga
och ekonomiska, betydligt mindre tilltalande, sidorna kommit i centrum för
intresset.
Rene Sedillot har räknat ut (Le cout de
la revolution fran~se, Editions Perrin,
1987) och den kände ekonomen Florin
Aflalion (L’Economie de la Revolution,
Hachette, 1987) att under hela revolutionstiden, 1789-1815, förlorade Frankrike 2 miljoner människor av andra skäl
än naturliga orsaker; 400 000 genom krigen fram till1800, l 000 000 genom Napoleonkrigen samt slutligen 600 000 genom inbördeskrig och giljotinen. Frankrike med sina 27 miljoner invånare 1789
var ett av Europas folkrikaste länder,
jämfört med 12 miljoner i England och
18 miljoner i Preussen. Detta hade i kombination med landets naturliga rikedom
givit det en nästan enastående maktställning, vilken Frankrike efter Napoleontiden knappast någonsin återhämtat. Krigen medförde ju dessutom av naturliga
skäl att nativiteten väsentligt gick ned.
Bland inbördesstriderna marks särskilt
Vendeeupproret av de kungatrogna och
religiöst rotade västfransmännen. Två
böcker, en skriven av en engelsman och
den andra av Reynald Secher (Genocide
franco-fran~aise, 1986) har med ganska
stor rätt kallat inbördeskriget för ett folkmord. Det är en skrämmande läsning att
studera revolutionsgeneralernas instruktioner och redogörelser för hur de dödade allt levande i de berörda regionerna.
På det ekonomiska området är balansen ännu mer ofördelaktig, som SMillot
närmare utvecklat. Till en början drogs all
kyrklig egendom in. Man har beräknat att
den kyrkliga jorden uppgick till omkring
lO% av hela landet. Härtill kommer de
inte föraktliga rikedomar som kyrkan i
andra former ägde. Med hänsyn till statens urusla finanser var detta tillskott värdefullt och man sökte redan i revolutionens inledningsskede utfärda ett mynt,
assignater, där de kyrkliga egendomarna
skulle ligga som säkerhet. Men det dröjde
inte länge förrän frestelsen blev för stor
att sälja även dessa. På sju år växte penningmängden till det tjugodubbla.
Allmänekonomiskt var krigen och revolutionen närmast en katastrof för
Frankrike. Alla kommersiella hamnstä-
der förlorade nästan hela sin industri och
mer än halva sin befolkning. Det väl utvecklade vägnätet fick med undantag för
de militära uppmarschvägarna under Na- 191
poleons tid helt förfalla. Däremot bibehölls livsmedelsproduktionen på i stort
sett oförändrad nivå men avkastningen
per ytenhet minskades betydligt.
Totalt sett var 25-årsperioden vad som
numera populärt kallas ”de förlorade
åren”. Det var då som Storbritannien
med sin betydligt mindre befolkning ekonomiskt gick förbi Frankrike och man
kan säga att Frankrike genom revolutionsåren – och kontinentalblockaden –
förlorade så många år i utveckling att landet ända intill våra dagar inte inhämtat
detta försprång.
Dessa anfall från skilda utgångspunkter mot sakrosankta dogmer har naturligt
nog inte fått passera opåtalda men reaktionen har varit mer känsloladdad än
argumentfylld. Den socialistiska regeringens tidigare talesman, Max Gallo, (Maxi- ·
milien Robespierre sur les nouveaux
muscadins, Albin Michel, 1986) har känt
sig kallad att dra ut till försvar av både
revolutionen och Robespierre utan att
tillföra debatten något av nämnvärt värde.
Betydligt intressantare är hans version
av Jean Jaures liv (Le grand Jaures,
Robert Laffont, 1984). Det är en skickligt
skriven bok om denna socialismens nationalhjälte, som dock aldrig avancerade till
minister. Gallo hör till de många fransmän, som tjusade av franska språkets
skönhet och sin egen behärskning av det
förleds till vackra men inte alltid särskilt
djupsinniga tankar. Allt vad Jaures företog sig var just det rätta men man saknar
en kritisk granskning. Hans vältalighet,
(en i fransk politik viktig egenskap), begåvning och filosofiska kunnighet är det
väl inte många som förnekat men ändå … I sitt stora verk om franska revolu- 192
tionen omnämner Jaures exempelvis
knappast assignatsystemet vilket dock var
ett centralt moment i revolutionshistorien.
La petite histoire
Sedan har det skrivits ett betydande antal
böcker och artiklar från båda sidor om de
inre händelserna (la petite histoire) i det
politiska livet men deras värde är mera av
dagsländekaraktär ehuru de säkerligen
för framtida historiker kommer att ha ett
betydande intresse.
Som sammanfattning kan man säga att
de gångna fem åren för socialisterna varit
av stort, ehuru mycket smärtsamt, värde.
Man har tvingats ställa alla gamla teser
och klicbeer under omprövning. Detta
gäller både aktiva politiker och politiska
skribenter. Den relativa tystnaden och
det osammanhängande talet visar att denna inte ännu har lett till någon concensus.
Man har all möda i världen redan att inför nästa partikongress ena sig om några
grundtankar för framtiden och man kan
urskilja fyra afem huvudriktningar. Somliga vill dra sig åt höger och skapa en ”liberal socialism” andra åter vill söka återta
samarbetet med ett reviderat kommunistparti.
Degångnafem åren harför socialisterna varit av stort ehuru mycket
smärtsamt värde.
På den borgerliga sidan kan sägas att
den entusiasm som inför den väntade valsegem rådde något har bleknat. Man har
ännu inte hittat den beslutsamhet som bekännelsen till delvis nya ideal kräver för
att man helt skall kunna driva igenom
dessa i praktisk politik mot det envisa
motståndet både från den nya oppositionen och från andra grupper som ser sina
privilegier eller ställningar hotade.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner