Print Friendly

Bo Siegbahn; Pacifism och avskräckning

Av Redaktionen | 31 december 1983


1983


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

BO SIEGBAHN:
Pacifism och avskräckning
Det franska institutet för utrikesförbindelser har gett ut en bok om pacifism
och militär avskräckning. I boken ingår
både mer principiella analyser och avsnitt om olika ländergruppers inställning. Det nordiska kapitlet är skrivet av
fil dr Ingemar Dörfer vid FOA, som ingående redogör för frågan om en eventuell kärnvapenfri zon i Norden. Med utgångspunkt i denna bok redogör här ambassadör Bo Siegbahnför utvecklingen
av fredsrörelserna och deras förhållande
till de politiska partierna och till kyrkorna. Inte minst uppehåller han sig vid
öststaternas hållning gentemot fredsrö-
relserna. Bokens slutsats är att pacifismen, antingen det gäller ensidig nedrustning eller begäran att Väst skall avstå från kravet på balans ifråga om medeldistansvapen, innebär ett avståndstagande från avskräckningsfilosofin för
Västs del.
Det är knappast någon överdrift att hävda att tillkomsten av kärnenergi är den
viktigaste frågan under den andra hälften
av detta århundrade. Det är därför heller
inte förvånande att den får återverkningar på de mest skilda områden och att den
på ett sätt som man har få paralleller till
satt sinnena i brand.
Debatten förs på alla nivåer, politikernas, vetenskapsmännens och den stora
publikens. Det är nästan oundgängligtatt
i en så komplicerad fråga känslotänkande många gånger kommer att dominera och överflygla viktiga fakta. Det är
mot denna bakgrund av stort intresse att
kunna ta del av en såvitt möjligt objektiv
analys av vilka tankar och åsikter som
förekommer på olika nivåer om sambandet mellan fred och militär avskräckning.
Franska Institutet för Utrikesförbindelser (IFRI) har tillmötesgått dessa önskemål genom en i sommar utkommen
bok ”Pacifisme et dissuation” . Som redaktör för denna står den vid institutet
verksamme forskaren och journalisten
Pierre Lellouche. Boken består dels av
mer principiella analyser, dels av geografiskt avgränsade avsnitt om olika ländergruppers inställning. För det nordiska
kapitlet svarar fil dr Ingemar Dörler vid
FOA.
Genom arbetets uppläggning är det
oundgängligt att vissa upprepningar av
tankegångar förekommer. Jag skall därför inte lämna något referat av de olika
medförfattarnas bidrag utan inskränka
mig till att mer allmänt återge en del huvudtankar med några egna kommentarer.
Föregångare till dagens fredsrörelser
Mer eller mindre välorganiserade fredsrörelser har under gångna tider förekommit i många europeiska länder. Det är
inte förvånande att dessa efter andra
världskriget fått en helt annan dignitet
och dessutom ofta utvecklat sig till att få
folkrörelsekaraktär, t o m över nationsgränserna.
Helt allmänt kan konstateras att dessa
rörelser gått i vågor. Under efterkrigstiden kan man urskilja tre toppar, som
dock inte funnits i alla länder. Först antikärnvapenkampanjen mot slutet av 50-
talet. Denna var kanske främst aktiv i de
länder som ännu inte hade a-vapen men
där frågan var aktuell. Dit hörde Sverige.
Nästa våg kom i samband med Vietnamkriget. Av naturliga skäl bötjade den
i USA men spred sig ganska snabbt till
andra länder. Den tredje slutligen tog
egentligen sin bötjan 1978 då frågan om
införande av neutronbomber i Europa
var aktuell, men den fick större omfattning först sedan beslutet om utplacering
av nya medeldistans- och kryssningsrobotar (Pershing 2) i Europa I 979 blev
mera känt av allmänheten.
Man får dock inte glömma bort att en i
vissa länder relativt betydelsefull fredsrörelse kom igång redan strax efter kriget. Denna hade som initiativtagare Sovjetunionen, men den blev mest känd under beteckningen ”Stockholmsappellen”, och Sovjetunionen sökte att i görligaste mån dölja sin roll genom att låta
framstående medborgare i andra länder
stå i spetsen.
Beträffande bakgrunden till denna rö-
relse kan det kanske tillåtas mig att citera ett offentligt tal som dåvarande sekreteraren i Komintern och Sovjets chefsi- 335
deolog före Suslov, Dmitri Manuilsky,
höll redan 1931.
”För att segra måste vi använda oss av
överraskning. Vi skall börja med att skapa
den mest spektakulära fredsrörelse som
någonsin existerat. De dumma och dekadenta kapitalistländerna kommer att med
glädje arbeta på sin egen tillintetgörelse.
De kommer att krypa i den fålla av vänskap
som vi gillrat och när de frigjort sig från sitt
misstroende skall vi krossa dem med vår
knutna näve”.
Ehuru många, främst intellektuella
även från Sverige, till en bötjan ställde
sig positiv till rörelsen, blev det efter
hand alltmer uppenbart vem som ledde
verksamheten och dess betydelse avtog
kraftigt efter en del år.
Fredsrörelserna i olika länder varierar
till sitt innehåll, sin omfattning och vilka
grupper som deltar. I det första hänseendet kan man konstatera att några predikar motstånd mot allt försvar, andra bara
mot kärnvapen, ibland endast mot tanken på ett ” graderat” kärnvapenkrig,
dvs tron att man kan föra kärnvapenkrig
på den nivå man önskar, ibland endast
mot NATOs politik tex dubbelbeslutet
från 1979 om att man skall tillåta införandet av medeldistansrobotar endast om
man före hösten 1983 inte lyckats komma till någon överenskommelse med
Sovjet om en ömsesidig nedrustning.
Neutralism
Vid sidan om uttrycket pacifism används
ofta andra närbesläktade ord som neutralism och nationalism. I många sammanhang ·kan de dock vara beteckning
på motsatta tendenser.
Neutralismen tar sig olika uttryck. I
336
ett av de intressantaste kapitlen i boken,
vars författare är Dr Pierre Hassner, exemplifieras detta med Frankrike under
Giscard d’Estaing. Man är i princip medlem av NATO i vad avser Europas försvar, även om man inte deltar i det planerande arbetet. Man kritiserar kraftigt
USA för ekonomisk imperialism och
dess hållning i Nord-Syddialogen. I Europa är man helt för en avspänningspolitik med Sovjet under det att man söker
bekämpa Sovjets aktivitet i den tredje
världen. Denna inställning påminner
mycket om de tyska socialdemokraternas. Egon Bahr, som ju även spelat en
viss roll för svenska regeringens agerande, har fällt orden: Man kan inte straffa
ryssarna i Berlin för vad de gjort i Kabul.
Hassner anser att han kanske snarare
borde sagt: Vi är så oerhört rädda för att
ryssarna skulle straffa oss i Berlin att vi
inte ens vågar kritisera dem för Kabul!
En speciell form av neutralism förekommer i de länder som önskar stå helt
utanför maktblocken. Somliga av dem
säger sig önska pröva alla framkommande förslag på ett objektivt sätt och
vill därför stå obundna för att få större
förståelse för sina förslag och ställningstaganden. En del går t o m så långt att de
odlar filosofin att båda supermakterna är
”lika goda kålsupare”.
Nationalism
Nationalism kan ibland gå i par med neutralism och pacifism, ibland tvärtom.
Fransk nationalism, stödd på ett rikt kulturellt arv, anses vara den bästa garanten
mot en pacifistisk opposition mot
NATO-samarbetet. I Nederländerna har
man kunnat konstatera en stark neutralistisk och pacifistisk tendens. Förklaringen skulle vara att Nederländemas
traditionella atlantism gav holländarna
frihet att inom ramen för NATO odla
neutralistiska och pacifistiska stämningar.
Västtyskland är ett specialfall. Tyst
utrikespolitik står på två ben, dels behovet av ett internationellt försvarssamar·
bete, dels önskan att fortsätta Östpolitiken, dvs att utveckla så intima förbindelser som möjligt mellan de två tyska
staterna. Detta anses, i vaije fall av SPD
kräva stor försiktighet i förhållandet ti
Östblocket. Egon Bahrs intresse för e1
kärnvapenfri zon i Mellaneuropa benr
mindre på rädslan för krig än på att e1
sådan zon skulle underlätta mellantyskt
samarbete.
Dagens fredsrörelser
Som ovan nämnts böljade fredsröreiSel
– eller kanske riktigare – fredsrörelserna att från 1979 växa lavinartat. Uader 198l var sålunda i grova tal deltio
gama vid manifestationer i Boll
250000, i London 175000, i Roa
200000, i Madrid 400000 och i Amster·
dam 300000. Av dessa i och för sig im!»
nerande siffror kan man dock inte dra
den slutsatsen att säkerhetsfrågan för
människor i allmänhet är det viktigasil
samhällsproblemet. Enligt opinionsiJIIoo
dersökningar i flertalet NATO-länder
anses nästan överallt arbetslösheten Oli
inflationen spela en större roll.
Vilken roll kommer fredsrörelsernaall
få i framtiden? Det finns en del tecke1
som tyder på att de nu nått kulmen. J8
på grund av att det finns många olib
huvudsynpunkter bland ”fredsanhq.
ama” vore det inte förvånande om brytningar mellan dem så småningom skulle
uppstå. Särskilt gäller detta om de lyckas
fl ett politiskt ansvar som ”de gröna” i
Västtyskland vid det senaste valet. Att
komma i ansvarig ställning tvingar fram
realistiska ståndpunkter.
Fredsrörelserna och politiska partier
Vad sambandet mellan fredsrörelser och
politiska partier beträffar kan man konstatera att i de fall dessa starkt engagerat
sig i dessa rörelser och tagit upp dem i
sina valkampanjer har resultaten varit
nedslående. Arbetarpartiet, som drev tesen om ensidig nedrustning särskilt ifrå-
ga om kärnvapen, led sitt största nederlag på mycket lång tid. (Härtill bidrog
dock även andra faktorer.) Likaså led
det tyska SPD, som har en stark nedrustningsflygel, ett betydande nederlag.
Frankrike intar i dessa frågor en särställning. Här har aldrig funnits någon
massrörelse av samma typ. Man kan
egentligen heller inte påstå att försvarsfrågan för de politiska partierna kommit
att spela en väsentlig roll. Det är intressant att konstatera att den socialist-kommunistiska regeringen under Mitterand
inte på något sätt sedan man kommit till
makten tagit avstånd från de Gaulles
kämvapensatsning. Tvärtom har regeringen enligt det enaste försvarsbeslutet
snarast ökat dessa vapens del av försvarsanslagen.
Kyrkornas inställning
Av visst intresse är kyrkornas inställning
till fredsfrågorna. Helt allmänt kan man
säga att fredsrörelsen religiöst till en bör- 337
jan hade sitt starkaste stöd i de protestantiska ländernas kyrkor under det att
katolikerna var betydligt kallsinnigare.
Man behöver bara tänka på Kyrkornas
världsråd som sedan åtskilliga år drivit
en flitig nedrustningspropaganda, där en
ensidig västeuropeisk nedrustning rekommenderats. Så har ju också skett
inom den svenska kyrkan under förre
ärkebiskopen ledning i vad avser det alliansfria Sveriges försvar. Den katolska
kyrkan har aldrig anslutit sig till denna
organisation. Frälsningsarmen var till en
böljan ansluten, men redan i böljan av
50-talet när de ”fria” östeuropeiska kyrkorna blev medlemmar, lämnade detta
samfund världsrådet. Genom sin nuvarande sammansättning är de inte förvå-
nande att östeuropeiska synpunl<ter
kommit att spela en viktig roll i världsrå-
dets ställningstaganden. Man måste ha
klart för sig att bakom alla östeuropeiska
förslag står de politiska makthavarna i
Öst under det att de protestantiska kyrkorna agerar helt på egen hand och i sin
begränsade kunskap i politiska frågor
ofta blir ett lätt byte för välinstruerade
östliga ”kyrkomäns” inviter till samförståndslösningar.
Efter hand har dock fredsrörelsen fått
ett betydande utrymme även bland katoliker. Det viktigaste’exemplet är de amerikanska kyrkoledarnas arbete för att
åstadkomma ett gemensamt manifest
som vid sidan om den politiska Freezerörelsen böljat spela en allt viktigare roll
i USA.
Olika grader av ”frysning”
Det viktigaste kravet hos såväl Freezerörelsen som i vissa europeiska organisa- 338
tioner är en ”frysning” av kärnvapentillgångarna på dagens nivå. Detta innebär
konkret att man skulle acceptera Sovjets
snabba uppbyggande de senaste åren av
medeldistansrobotarna SS20 men hindra
NATO från att införa de häremot närmast motsvariga Pershing-robotarna.
Denna ståndpunkt, som bl a Olof Palme
givit uttryck för, motiveras med att det
även utan denna utbyggnad redan existerar militär balans mellan blocken. Många
experter delar inte denna uppfattning.
Men vid en sådan bedömning beror
mycket på hur man värderar olika relevanta faktorer.
En del fredsrörelser nöjer sig med att
kräva att NATO inte skall använda kärnvapen om motståndaren ej gör det, No
First Use. Detta innebär givetvis en klar
begränsning av den militära planeringen
som skulle kunna utnyttjas av motsidan.
Allvarligare är det krav som vissa grupper framfört, att man trots innehavet av
kärnvapen som avskräckningsmedel
skall förklara att dessa inte kommer att
begagnas. Hela avskräckningstanken
måste bestå av två moment: innehav av
ifrågavarande vapen och en klart deklarerad avsikt att även i förekommande fall
använda dem eller åtminstone inget uttalande om motsatsen. Ty det måste vara
uppenbart att ett kärnvapen som man
inte avser att använda av motståndaren
inte kan betraktas som någon avskräckning. Möjligen kan man hävda att motståndaren måste räkna med att NATO
visserligen i krigets öppningsskede inte
har för avsikt att tillgripa dessa vapen,
men att man under krigets gång tvingas
ändra ståndpunkt. Härför måste nog
dock tas i betraktande att en sådan tankeomläggning förmodligen skulle kräva,
i en demokratisk stat, att allmänna opinionen först bearbetas.
Och härmed är man inne på en annaa
viktig problemställning. Tidigare har dea
politiska och militära ledningen kunnat
utgå från vissa förutsättningar inför önskemålet att tillgripa kärnvapen. Nu kan
en helt ny s k social faktor tillkomma for
demokratiska stater: befolkningens godkännande. Detta är ett viktigt exempel
på den asymmetri som råder mellaa
NATO och Warschawapakten: Öst l»
häver, i motsats till Väst, inom över·
skådlig framtid inte ta någon hänsyn ti
den allmänna opinionen. Detta förhållaade har betydelse på åtskilliga andn
punkter. Demokratier är i konkreta aJ.
varliga situationer handikappade. I el
längre totalperspektiv finns dock givdvis omistliga fördelar.
Det finns även en ännu längre gående
fredsrörelse: man önskar över huvud t.
get inte göra något militärt motstånd.
Detta kan bero på en ideologisk överty.
gelse eller på att man anser att Viisil
ställning redan är ohållbar och att maa
därför bör ge sig i förhoppning om att det
är bättre att vara röd än död. Författama
framhåller på flera ställen att detta för·
modligen inte är ett realistiskt val: ea
sovjetisk diktatur skulle komma att upprättas i hela Europa och resultatet skulle
i stort sett bli både röd och död.
Hållningen i Öst
En viktig fråga för alla pacifister – oå
andra – i Väst måste givetvis vara 011
det är troligt att en ensidig nedrustning!
Väst efter hand skulle sprida sig till Östeuropa och sålunda medföra den av alk
säkerligen önskade effekten att en al
män nedrustning, med viss eftersläpning
iÖst, kom till stånd.
Man kan då konstatera att Östtyskland, som i och för sig säkerligen är den
11est militariserade staten i Östblocket
på vissa nivåer varit positiv till fredsverksamhet. Man ordnade sålunda 1981 i
Berlin en fredskonferens för författare
med många inbjudna från Väst. I sådana
sammanhang har man också tillåtit gansta kritiska uttalanden mot Östpolitik,
men man har noga sett till, att de ej nått
ut till den stora allmänheten. På lägre
nivå är man nämligen mycket rigorös
och någon offentlig propaganda exempelvis mot den östtyska och över huvud
taget den östeuropeiska upprustningen
Iiilåts icke. I betydligt mindre skala förekommer liknande ting i Ungem och Tjeckoslovakien.
I Sovjet har en del konferenser särskilt
med kyrkoledare hållits, som dock slutat
utan bekymmer för arrangörerna. Det
tan to m noteras att den tidigare ganska
rabiate kommunistätaren i Moskva accepterade att skriva under ett klart antiYåstligt dokument. Så länge öststatema
tan bibehålla nuvarande styrelseskick är
det dock uteslutet att man skulle tilllåta
algon större frihet för nedrustningspropaganda.
Det kan vara naturligt att här göra en
jimförelse med Helsingforsdokumenten.
Sovjet har tillgodogjort sig allt vad som
för dem var värdefullt men totalt struntat
ide delar som intresserade Västvärlden:
mänskliga rättigheter, större frihet för
journalister, familjers återförening etc.
Det enda som Väst efter tre års förhandlingar i Madrid nu eventuellt tycks ha
uppnått är ett löfte om att delta i en kommande konferens. Detta har utlöst gläd- 339
jeyttringar hos en del troskyldiga europeer. Uppvaknandet blir säkerligen
smärtsamt. Men då kan man börja tala
om en ny konferens.
Kommuniststatema befinner sig här i
ett visst dilemma. Å ena sidan är det
otänkbart att tillåta någon fri opinionsbildning, å andra sidan är det oerhört
viktigt att i görligaste mån uppmuntra en
stark fredsrörelse i Väst. Detta gör man,
dels med egna utspel, dels genom att låta
fredsarbetarna tro att en nedrustning i
Väst oundgängligen kommer att resultera i en motsvarande utveckling i Öst.
Den tidigare sovjetiska verksamheten
genom organisationen bakom stockholmsappellen kostade ganska mycket
pengar. I den mån man kan låta västeuropeerna själva stå för kostnad~ma
sjunker utgifterna i motsvarande grad.
Att en hel del pengar ändå behövs visas
bl a av den berömda skandalen i Danmark för några år sedan då det avslöjades att betydande belopp överfördes till
fredsrörelsen för annonsering i Danmark
via en herr Petersen. Att dessa pengar
sedan kunde spåras tilJ inkomster som
östtyskarna fick in genom att för höga
belopp sälja möjligheten för medborgare
att fly till Väst gjorde knappast saken
smakligare.
Attityder i Skandinavien
För en nordisk läsekrets är naturligtvis
Ingemar Dörfers analys av de skandinaviska attityderna av speciellt intresse.
Dörfer inleder sitt bidrag med att ställa
frågan hur det kan komma sig att de nordiska staterna, som inte har några kärnvapen inom sina landamärer och som
dessutom endast delvis och bara margi- 340
nellt, är medlemmar i NATO, ändå i internationella sammanhang agerar på ett
sätt som är ägnat att underminera NATOs styrka, trots att hela Nordens säkerhet i realiteten beror på NATO.
Den viktigaste förklaringen anser han
sig finna i ländernas historia. Norge och
Danmark som drogs in i kriget och därför, sedan man kommit fram till att ett
nordiskt försvarsförbund inte gav tillräcklig säkerhet, valde att ansluta sig till
NATO. Samtidigt önskade man inte försämra sitt förhållande till Sovjet, varför
man efter hand uppnådde ett godkännande inom NATO, att kärnvapen endast
under krig eller kris skulle få placeras
inom länderna. I motsats till Frankrike
deltar dessa stater dock i den militära
integreringen med de stora fördelar detta
innebär ur säkerhetssynpunkt.
I USA och flertalet europeiska länder
kan stora debatter om utrikespolitiken
ofta medföra ändringar i politiken. Så
icke i Norden. Till en del beror detta på
att länderna är så små att handlingsutrymmet blir ganska begränsat. Denna
litenhet medför också att man har svårt
att få fram en ”kontraelit” för eventuell
opposition. Flertalet exp~rter är sålunda, direkt eller indirekt, engagerade av
regeringen. Eftersom i dessa små länder
alla berörda experter känner varandra
försiggår all viktig diskussion muntligt
och i stort sett är det endast mindre inflytelserika grupper som deltar i den offentliga debatten.
I t ex Frankrike inbillar sig ingen att
han verkligen vet hur presidenten utformar sin utrikespolitik, men i de öppna
nordiska samhällena vill medborgarna
gärna tro att alla grupper konsulteras.
Härtill kommer att de politiska ledarna
vanligen inte, i motsats till situationen i
t ex Väststyskland, gör sig mödan att ut·
bilda medborgarna. Gemene man har
därför i stort sett endast ett val mellan att
acceptera en traditionell diplomatisk
analys eller att ansluta sig till någon
fredsrörelse.
Med hänsyn till ovanstående och historiska erfarenheten präglas den nordiska debatten av en tendens till neutralism.
I dess släptåg följer nästan oundvikli&t
ett starkt moraliserande och missionerarde drag: Vi har alltid rätt, vi ser 1
motsats till andra stater objektivt på läDdernas agerande och de gjorde klokt iall
bättre lyssna på oss och ta lärdom at
vårt handlande. Dessa drag är speciel
utmärkande för den svenska debatte11
Vad Norge och Danmark beträffarfinn
debatten en förhoppning om att 11111
skall kunna inverka modererande på Öfo
rigahetssporrar inom NATO.
Debatten i samtliga nordiska länderk
helt präglad av socialdemokraternas llll!
kegångar, antingen dessa befinner sia
regeringsställning eller ej. Det utmät
kande för dem är svårigheten att tänD
sig utrikesförbindelser som uttryck fil
maktrelationer. När freden anses vaa
det naturliga och där det sålunda inte
egentlig mening finns några fiender föra
faller allianser meningslösa och alla sd>
righeter måste i stället kunna lösas
nom sociala reformer. Mot denna balt
grund är det naturligt att fredsinstitutet
Stockholm, SIPRI, och motsvarandelit
gan i Norge haft en betydande framg
sin fredsrörelsepropaganda.
De nordiska fredsrörelserna
I de nordiska länderna har det sedl
gammalt funnits fredsrörelser, även om
dessa nu blivit betydelsefullare. En del
olikheter finns dock mellan dem inbördes ävensom i jämförelse med utlandet.
De har sålunda bildat en federativ orgalisation. En skillnad mellan Sverige och
Danmark finns dock. I Sverige har alla
organisationer veto mot deklarationer
&An federationen, men ej i Danmark.
Detta har medfört att man i Sverige t ex
~ kunnat göra något kritiskt uttalande
mot invasionen av Afganistan, då flera
av organisationerna är kommunistdominerade.
I motsats till förhållanden utomlands
ir de skandinaviska organisationerna ej
ungdomsrörelser utan alla åldrar är i
ungefår lika hög grad representerade. Vidare har hittills de kyrkliga organisationerna spelat en mindre viktig roll än i
utlandet.
Opinionen i Norden
Det kan vara av intresse att se vilket
infiytande fredsrörelserna haft i Norden.
Enligt gjorda opinionsundersökningar
ansåg år 1971 omkring 90% av befolkningen i Sverige och Finland och 80% i
Norge att landet borde ha ett militärt
försvar, under det att siffran för Danmark låg på 70%. 1981 hade Sverige fortfarande samma intresse under det att de
övriga nordiska länderna samtliga hade
ungefår 80%. I Danmark och Norge ansig 1971 50 respektive 60% att deras
hemland skulle tillhöra NATO, medan
22 respektive 7% inte hade någon åsikt
härom. 1981 hade de positiva siffrorna
stigit till omkring 60%. Pakttillhörigheten har sålunda under senaste decennium vunnit ett klart ökat stöd.
341
Det utan tvekan intressantaste är dock
utfallet av opinionsundersökningar i
Sverige och Danmark om vilken stormakt som ansågs vara det största hotet
mot världsfreden. 1971-73 ansåg i Danmark 6% och i Sverige 20% att USA var
det farligaste hotet under det att 5 respektive 15% ansåg att det var Sovjet. I
Danmark tyckte man sålunda att båda
stormakterna var ungefär lika stora hot
under det att i Sverige fler trodde att
USA var det största hotet. 1980 hade
siffrorna ändrats betydligt. Hotet från
USA hade enligt dansk mening stigit till
11% men enligt svensk sjunkit till 16%.
Viktigast är dock att siffrorna för hotet
från Sovjet nu stigit till 43 respektive
31%. Tilläggas kan att krigshotet mot
just Sverige från de två stormakterna ansågs ganska lågt och i stort sett var oförändrat under det att farhågorna för det
ryska hotet mot Sverige stigit från 4%
till hela 34%! Och denna undersökning
gjordes före u-båtsincidenterna.
Man kan således konstatera att de
skandinaviska länderna inte utgör något
belägg för den uppfattning som framförts
i boken att egna kärnvapen tidigare ansetts vara ett skydd mot attack inom
NATO under det att man numera snarare fäster sig vid det hot som de ryska
kärnvapnen kan utgöra. Sålunda en
rockad av ståndpunkterna. Intressant att
konstatera är även att försvarsviljan i
Danmark stigit betydligt men att Finlands speciella ställning synes ha haft en
på sikt negativ effekt.
Kärnvapenfri zon i Norden
Frågan om inrättandet av en kärnvapenfri zon i Norden väcktes redan på 50-
342
talet av president Kekkonen. Tanken
mötte dock ingen större förståelse i övriga Norden och Finland nöjde sig därefter
med att hålla förslaget på sparlåga men
framlade då och då nya konkreta synpunkter. Till en början gällde det endast
ett nordiskt avtal men mot slutet av 70-
talet hade man gått över till uppfattningen att samtliga berörda länder från början skulle delta.
Bakgrunden till det finska initiativet
torde bl a ha varit det förhållandet att
Bulganin redan på 50-talet hotade Norge
med kärnvapen om landet tillät införandet av kärnvapen på sitt område. Finland
var oroat av att ryssarna med stöd av
den rysk-finska vänskaps- och biståndspakten skulle kräva rätt att på finsk mark
ställa upp sådana vapen om Norge gav
vika. Verklig aktualitet fick zon-projektet först då Norge i slutet av 70-talet på
allvar började intressera sig för frågan.
Diskussionen fördes inom det socialdemokratiska partiet. För en tid avstannade debatten när NATOs överbefälhavare, Alexander Haig, för den norske
socialdemokratiske utrikesministern,
Knut Frydenlund, förklarade att Norge
borde sluta att söka föra opinionen bakom ljuset med dylika påhitt.
För en tid, och över valkampanjen,
rådde tystnad om dessa förslag men redan i socialdemokraternas långtidsprogram för 1982-85 togs frågan åter upp.
Man ”uttalade sig igen för inrättandet av
en kärnvapenfri zon, som skulle respekteras av alla, men med en liten brasklapp: det skulle ske inom ramen för en
strävan att åstadkomma en allmän nedrustning i Europa av kärnvapen.
Danmark har av flera skäl varit försiktigare i denna fråga. Man har känt sig
ännu mer solidarisk än Norge med Väst·
tysktand och speciellt dess dåvarande
socialdemokratiska regering. I slutet av
1981 gjordes en gemensam deklaration
av danska regeringen och den nytillträ·
dande konservativa norska regeringen
om att frågan om en kärnvapenfri zon
saknade aktualitet.
De nordiska länderna tillsatte egna
kommissioner för att uttala sig om projektet. I den norska rapporten sades att
en sådan zon skulle medföra att NATOs
säkehetsgaranti upphävdes och att
norskt medlemskap därför skulle bli meningslöst.
Det norska arbetarpartiet har däremot
i oppositionsställning nu ställt sig bakom
förslaget och även den socialdemokratiska regering, som i Sverige tillträdde efter
valet 1982, tog i sin regeringsförklaO.
upp kravet på en kärnvapenfri zon.
Dörfer ställer den retoriska frågan hur
länge de skandinaviska socialdemokraterna skall fortsätta att hävda att ea
kärnvapenfri zon är förenlig med Danmarks och Norges förpliktelser till
NATO.
En orealistisk tanke
För egen del vill jag understryka samma
fråga och hävda att en sådan zon inom
överblickbar tid är en dödfödd tanke oå
detta gäller under alla förhållanden si
länge varken Danmark eller Norge har
socialdemokratiska regeringar. Att frigan drivs i Sverige av socialdemokrater·
na torde ha rent partitaktiska förklarint
ar. Precis som under ”studentrevoltens”
dagar 1968 och Vietnamkriget vill1D81
på socialdemokratisk sida inte riskeraalt
få några populära krav till vänster om sia
egen linje utan sökte i stället ”fånga in”
dem. Enskilda borgerliga politikers inställning torde bero på en idealistisk men
ej särskilt genomtänkt uppfattning.
Man bör hålla i minnet, att en sådan
överenskommelse i sig inte på något sätt
skulle beröra sovjetiska u-båtars möjligbeter att, utan kärnvapen, fritt cirkulera i
svenska vatten. Den skulle inte heller,
även om man skulle få med Sovjet på en
sådan överenskommelse, vara en garant
mot ryska attacker med kärnvapen. De
nya SS20-robotarna, som ju enligt svenska regeringens deklarationer inte skall
matchas med några liknande NATO-vapen, har en sådan räckvidd att de kan
placeras bortom Uralbergen och ändå nå
Norden. Det utmärkande för dem är ju
dessutom att de har en helt annan precision än sina föregångare.
Och för det tredje, det finns ingen som
helst anledning att tro att Sovjet skulle
acceptera att dess eget territorium, särskilt inte Kolahalvön, skulle göras kärnvapenfritt i en konvention. De ryska uttalanden, som hittills gjorts om att man i
343
zonfrågan även skulle kunna diskutera
ryskt område är vaga och till intet förpliktande. Men självfallet är upprättandet av en rent nordisk kärnvapenfri zon
sedan många år ett klart uttalat sovjetiskt intresse. Redan detta kanske borde
vara ett varningstecken.
Sammanfattning
Ehuru boken i princip inte innehåller en
av övriga författare godkänd sammanfattning kan i väsentliga avseenden Lelouche’s företal anses utgöra en sådan.
·Här understryks att pacifismen, antingen
det gäller ensidig nedrustning eller krav
på att Väst skall avstå från kravet på
balans i fråga om medeldistansvapen, innebär ett avstående från avskräckningsfilosofin för Västs del. Dessutom skulle
de ryska planerarna få klart för sig att
man i framtiden kunde nöja sig med en
intensiv propaganda för att hindra Väst
från att söka bibehålla militär balans. En
del forskare börjar redan betrakta Västeuropas sak som förlorad.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner